Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen <3 tack fina

@frma <3 heja dig därhemma! Hoppas du ser till att ta hand om dig själv mitt i allt kaos, kramar till dig! Och tack

Tack ni! Är så ledsen, det här är det jobbigaste jag någonsin gjort. Gör så fruktansvärt ont. Ringde hans mamma och berättade, ville inte att han ska vara helt ensam nu, han har tydligen sagt att vi ska fira nyår med hans bror fast vi inte pratat om det, hon sa också men han ska ju till den här kuratorn nu, jag trodde allt var bra. Och undrade om hon skulle ringa mig om han försökte ta livet av sig, sa att jag såklart vill veta om han skadat sig själv. Men han hade ringt dit två vänner så han är inte själv. Jag vill bara ringa honom, saknar honom redan. Gick på bio för att inte kunna ringa och tänka på något annat. Börjar direkt tänka på hans fina gulliga qwerks dom jag älskar. Och undrar hur det blev såhär?

@nycat innan jag såg din senaste kommenterar tänkte jag skriva och fråga om han tar andra droger. Min sambo tar kokain och ibland amfetamin när han dricker och det luktar förjävligt ibland. Han svettas han som en gris och luktar riktigt äckligt. Skönt att du snart ska flytta ifrån det! Fortsätt kämpa!

@kakao har följt tråden men inte skrivit något då jag är mitt uppe i mitt eget kaos här hemma som medberoende till en alkoholist/narkoman. Jag ville bara flika in och säga att fan va starkt av dig att ta det steget och göra det. Försök att borsta av dig det han säger, han vill ge dig skuld och skam. Heja dig! Massa styrkekramar

@Snödroppen tack för att du delar med dig av din historia! Du ska verkligen vara stolt över den resan du gjorde. Jag hoppas så att jag hittar kraft och vågar acceptera att jag behöver hjälp. Vill också vara en av er alla som berättar om era erfarenheter som trotts allt fått ett bra slut. Återigen tack för att du delar!!

@Åsa M jag är bara så himla rädd att dom ska ta min son ifrån mig. Att dom tycker jag är en dålig mamma 🥺 vågar typ inte ta hjälp för när jag gjort det tidigare och det kommit fram till honom så lyckas han förminska allting och få mig att tro att jag bara överdriver.

Har varit ihop med min sambo i snart 15 år och vi drack och reste mkt som yngre så jag trodde han skulle lugna ner sig med åldern.
För ungefär 2 år sedan var han pappaledig och när jag kom hem från jobbet var han skitfull och tog hand om vår 1 åring. Var först då jag insåg, att alla gånger jag trodde han druckit, och han hade ursäkter eller förnekade det och jag godtog det så hade han förmodligen druckit. Jag känner honom så väl och märker det på rösten och gestikuleringen. Men tänkte att jag kanske bara var paranoid tills den gången det inte gick att ta fel.
Han erkände det men han skämdes för det. Jag blev inte arg då för jag vet att det är en sjukdom och jag var nog glad att han äntligen berättade om de. Men hur långt ska man låta det gå. Vi har 2 barn ihop o han är fantastisk. Jag vill säga att han inte dricker varje dag men jag vet faktiskt inte. Han tog hjälp av ett onlineprogram då han inte vill söka hjälp och han erkänner att han har problem. Men jag fortsätter att komma på honom och han fortsätter ljuga. Han hade vodka i kaffetermosen, jag hittar burkar i förrådet.
Jag försöker kontrollera honom och jag blir så arg för ingenting och anser att detta är en rättighet för att han dricker. Jag vet att detta inte alls hjälper och antar att jag förmodligen bara är medberoende som förvärrar situationen. Han vill inte berätta om det för någon och hans mål är att han ska kunna fortsätta dricka 2 glas vin till maten.
Jag har svårt att hitta min roll i detta och acceptera drickandet. Och jag känner mig så otroligt sårad när han ljuger för mig. Har så många ggr sagt att jag hellre får reda på sanningen. Såklart blir jag besviken när han dricker men de är lögnerna som gör att jag inte vet om jag kan fortsätta med det här.
Tror jag ville skriva av mig och vet egentligen inte vad jag förväntar mig av detta. Finns de nåt man kan säga för att få honom att söka mer hjälp trots skammen eller måste man bara vänta tills han blir av med körkortet eller nåt större händer?

@KajsaAnka70
Om du frågar mig så bör du avsluta med en gång.
Men det är DIG det handlar om och det kan bara DU ta beslut om.
Allt hamnar tillslut att handla om en sak att det är när man tar tillbaka makten över sitt egna liv som man kan må bra igen.
Det var en jättelång väg för mig att förstå att jag hade val. Jag jobbar med det än idag men känner mig friare.
Hur länge orkar du fortsätta så här?
Han verkar ju trivas rätt bra med det här läget att hålla dig väntandes och samtidigt kunna fortsätta dricka, dvs slippa ta ansvar.

@kakao du är inte ensam.
Starkt av dig att välja dig själv.
Välj kärlek, du är värdefull.

Gjorde precis slut. På telefon, vilken känns hemskt. Han säger att jag gör problem av saker som inte är det, att alkoholen är en liten grej. Och att jag inte visar att jag älskar honom för att jag inte åker dit, trots att jag inte jobbar och har massor tid. Att jag skapat mig en illusion som jag lever efter och att det är mitt eget fel att jag håller på att krascha för att jag hittar på problem. Sitter på en restaurang och gråter, han säger att det är patetiskt, att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Sen ”ok, men då skiter vi i det då, jag kan inte ha långdistansförhållande, och du visar inte att du älskar mig”. Fy fan så jävlas ledsen och tänker att jag är världens värsta människa som gör slut på telefon. Men vet att det blir asjobbigt om jag träffar honom.

Min fästman sedan drygt fyra år har problem med att hantera sitt drickande. När han dricker blir det ofta på tok för mycket och han blir verbalt aggressiv och otrevlig. Jag har flera gånger satt ner foten och han lovar att sluta, men han vägrar att ta emot någon hjälp då han säger ”jag är ingen alkoholist”. Efter sista återfaller i mitten av november blev han arg och flyttade. Han säger själv att han behöver tid att tänka och komma bort från mitt tjat. Nu lever vi efter hans villkor, vi är fortfarande tillsammans , han bor själv och kan dricka när han vill och jag är snäll och ger honom tid att tänka. Jag känner att kärleken dör för lite varje dag som går och har sagt det till honom. Två gånger har jag fallit till föga och sovit med honom men nekat fler. Hur mycket tid bör jag ge honom? Har ni några råd?

Tack självomhändertagande. Det gör jag gärna.

Du har all rätt att bli arg om han inte kan bete sig civiliserat. Det är tyvärr alldeles för normaliserat att bli full och många dricker ju enbart för att uppnå den känslan dessutom - ofta för att döva något annat. Även om du inte kan styra hans beteende kan du tala om att drickandet gör dig obekväm och välja en lämplig konsekvens nästa gång det händer. Uran konsekvenser ingen förändring.

@Nadjaaaaa
Vad bra att du nått den punkten nu. Du måste haft det väldigt tufft och länge för att ha kommit dit.
Det svåraste med hela den här processen av medberoende är att inse att ni kan inte göra valet tillsammans. Du kan prata med honom om ad du upplever och söka hjälp för dig men han behöver, själv, ta beslutet om hur han vill göra vidare.
Skickar dig styrkekramar och hoppas att du tar beslut som är bra för dig själv framöver.

@lillamy88 Ja, du har rätt att vara arg. Det finns inga känslor som är "fel".
Det är ju inte sunt att dricka så man måste gå och lägga sig hos värdparet. Han kan ju inte mena att alkoholen bidrog till en lyckad kväll då... Förstår att du blir trött på detta. Du har rätt att sätta dina gränser och det är i min värld ett riskdrickande om han dricker på det sättet.

Han verkar ha svårt att stoppa i tid och förnekar problemet för sig själv. Typiskt dåliga signaler vid riskbruk. Tar han inte tag i det lär problemen eskalera med åren. Problemdrickande är ju progressivt.
Ta upp det igen skulle jag säga och beskriv hur du upplever situationen när han dricker för mycket. Han är ju inte sitt drickande och det påverkar ju er relation så vill ni båda relationen väl är nog kommunikation det enda raka. Det finns väl egentligen ingen genväg till god relation. Att kunna kommunicera och ta hänsyn till varandras känslor och behov är ju något man bör ta på allvar om det ska fungera långsiktigt.

Jag och min sambo har varit tillsammans sedan vi var i början av 20 och har således varit ihop igenom festaråren. Nu är vi båda över 30 (och han närmar sig 40) och livet har ju förändrats en del sedan vi blev ihop för över tio år sen.
Min sambo har alltid varit den som blir lite för full på fest. Han är aldrig otrevlig (varken mot mig eller andra) och är liksom en snurrigare och ”goare” version av sig själv och vanligtvis tycker andra att han bara är rolig när han blir för packad.
Alla utom jag då.
Varenda gång vi är på fest så blir han så full att han liksom staplar fram och blir tydligt överförfriskad och det är inte kul att alltid vara den som måste hålla tillbaka. Han är som sagt aldrig otrevlig eller stygg, men jag tycker att det är pinsamt och fruktansvärt irriterande.
Sista gången vi var på julfest så var han tvungen att lägga sig och vila inne på sovrummet hos värdparet. Jättelustigt och roligt för alla andra, men inte så jävla jättekul för mig som höll på att skämmas ihjäl och han svårt att lägga band på hur irriterad jag faktiskt blir.
Vi hade för exempel middag ikväll med mina föräldrar och hans pappa, och inte ens då klarar han att hålla alkoholen på en rimlig nivå.
Det är liksom som om han tror (eller skiter i, rent ut sagt) att han tåler mer än vad han gör, eller inte tycker att det är så farligt.

Det värsta av allt är att han inte fattar eller bryr sig hur jobbigt jag tycker att det är, för så fort jag tar upp det dagen efter så blir han stött och säger att han ska tänka på det, men det går tydligen in igenom det ena örat och ut igenom det andra för nästa gång är det samma visa igen.
Detta är bara vid lite festligare tillfällen och inte om han bara tar ett glas vin till vardags, bör jag tillägga.

Ta hjälp av socialtjänsten, de är till för exakt sådant här. Se till att skydda barnen och att du får socialtjänstens hjälp att bryta dig loss. Det är djupt ohälsosamt att leva i en sådan relation och det tar tid innan man orkar se livets ljusa sida igen. Om du tar kontakt med socialtjänsten så passa på att göra en orosanmälan rörande honom också.

@Kennie du har så rätt. Jag måste orka för barnen. Vill att dom ska vara trygga såklart!!

@Gullranka tack för att du tog dig tiden att svara! Jag har familj och vänner som stöttar men det har kommit till en gräns där det blir pinsamt och skamset att säga att han har tagit ett återfall och jag ändå stannar kvar. Han har aldrig varit elak mot barnen och det är väl ännu en ursäkt jag använder mig av för att jag inte hittar kraft att sticka.
Resultatet blev som alltid, han trodde han kunde dricka ett glas vin. Glaset blev till en flaska. Sen var den berusningen inte nog så då tar han till kokain. Jag skickade ut honom och sa att han kan komma hem igen när han är nykter. Så jävla tufft bara för jag vet att han kommer vara otrogen mot mig nu 🥺

Håller med om det Gullranka skriver. Att skydda dig själv och barnen är akut, och jag tycker du ska ta med dem hemifrån nu direkt. Barn är skyddslösa och kan inte välja. Det enda som kan bryta mönstret så inte de växer upp med aggressivitet och missbruk som måttstock är en vuxen som tar dem ur en sådan miljö. Du måste vara den vuxna för dem. Du kan förändra era liv till det bättre. Kärlekar kan man ha många chanser att hitta, barndom har man bara en.

@kakao Jag var jättekär i mitt ex, i flera år innan vi blev ihop dessutom. Men hans missbruk, ständiga panikångest, fylle-sms mitt i natten, vägran att söka hjälp osv osv bara bröt ner mig. Jag orkade inte kämpa mer än ett halvår med honom, sen var orken slut. Han fortsatte med ditt kaos förstås, fortsatte höra av sig stupfull kl 3 på morgnarna, svamlandes om hur dåligt han mådde och hur mycket han älskade mig. Varje gång fick jag ett stresspåslag som var fysiskt. Jag mådde jättedåligt. Blockerade honom från att kontakta mig för det gick inte längre.
Jag tog hjälp här och fick rådet att prata med hans chef om hur han mådde. Det var tufft, men jag har aldrig ångrat det. Han påtvingades vård, fick kliva av som chef med personal- och budgetansvar, skrevs in på behandlingsprogram och sjukskrevs. Vi har inte haft någon kontakt men har hälsat på varandra några gånger (vi är på samma arbetsplats).
Han verkar ha förstått den gräns jag ha dragit, sent omsider. Men utan att dra den, och hålla den, kommer du aldrig få lugn och ro.

Ja han gör väl det. Men han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Får mig att känna att jag är en hemsk människa som är velig och inte vågar satsa på en relation. Och att jag ljuger för min partner och att jag hakar upp mig på problem som funnits och vägrar blicka framåt. Träffade min syster som talade rätt till mig, så lite mer ordning på tankarna nu. Detta hänger ihop med att jag fram till flytten är bostadslös och bor med min mamma som blir arg så fort jag visar känslor och säger att jag är självisk och ska sluta tycka synd om mig själv, detta har jag kanske skrivit om innan. Är supertacksam för all input jag får här och raka rör från andra skrivande. Ursäkta också om jag rantar, men tror jag gått och burit så länge på alla känslor utan att säga som det faktiskt är och nu måste det ut, hur förvirrat och kaotiskt det än är. God jul till er alla 💕

Hej frma,

Vilken jobbig situation din kille har skapat för dig och era barn genom sitt missbruk, jag förstår att det känns tufft. Du kan inte styra över någon annan men du kan sätta gränser för vad du accepterar, och det låter som att dessa gränser nu hamnat långt, långt bort från det normala och behöver rättas till. Du skriver att det finns barn med i bilden och det gör ju situationen allvarlig på ett annat sätt. Du har ansvar dels över ditt eget barn men också som medmänniska för din killes barn. Våldsamma episoder är aldrig ok men 1-2 gånger i månaden är också väldigt ofta, det låter som en fruktansvärd uppväxtmiljö. Du behöver ta barnen ur denna situation, den är oacceptabel. Barnen måste alltid prioriteras. Det framgår inte helt vad du är livrädd för men om det är din och barnens säkerhet det gäller tycker jag att du skall försöka ta med dem någon annanstans i det mest akuta läget. Har du släktingar eller vänner som ni kan gå till? Annars ta kontakt med kvinnojour för att få hjälp hur du kan tänka och planera framåt. Du kan också oroasanmäla anonymt till socialtjänsten, de har jourverksamhet på kvällar och helger. Kom ihåg: du har inget ansvar att hålla din killes missbruk hemligt, ingen tjänar på att du ljuger och täcker upp, inte ens han på lång sikt. Håller tummarna för att du orkar och vågar göra det som är rätt för barnens skull och önskar dig lycka till ❤️

Hej allihopa.
Jag är ny här inne och önskar bara få prata av mig lite.

Jag och min kille har varit tillsammans i snart 3 år. Han har ett alkohol och drogmissbruk. Ungefär 1-2 gånger i månaden får han riktigt tunga återfall och är igång I flera dygn och dricker och knarkar. När han är onykter håller han på med andra tjejer, blir typ sexuellt störd och blir aggressiv mot mig.

För några veckor sedan bestämde han sig för att bli nykter, igen. Han började på antabus, skulle gå på möten osv. Nu dom senaste dagarna har han dock lyckats inbilla sig att han kan dricka alkohol utan problem. Jag vet att varje gång han dricker blir han aggressiv och tillslut tar han droger.

I skrivande stund gick han till systemet för att köpa en flaska vin för att visa att han kan dricka. Våra barn är hemma (har varsitt sedan tidigare relation) och jag är skit orolig. Jag älskar honom för mycket för mitt eget bästa och vill verkligen inte lämna honom. Men jag är livrädd för hur denna dagen kommer sluta. Vad borde jag göra? :(