Senaste kommentarerna i forumet

@jagochmindotter vad är det som bara fortsätter? Berätta mer!

Hej!
Jag börjar komma till en plats där jag vill leva livet till 100%. Jag har en fru som gör stora framsteg. Hon har slutat snusa, mindre drickande generellt men jag vill inte leva till 80 % vilket jag gör då jag bara väntar till nästa gång det ballar ur.. Det sker gradvis en försämring tills jag ställer till en rejäl scen. Då blir det bra i ca 8 månader igen.. Nu har det varit bra sedan september 2024 och 2 ggr har hon druckit lite för mycket i närtid.

Jag tycker det är så svårt då vi har det så bra och hon vågar vara sig själv efter att ha druckit lite vilket både hon och jag älskar. Hon köper självförtroende med alkohol. Jag är egentligen sjukt rolig men begränsar mig massor utan att tänka på det.

Nu är vi påväg igen (tror jag) efter 13 år tillsammans där stora förbättringar och de värsta incidenterna skett senaste 3 åren. Jag vill leva med henne som hon är med lite alkohol men inte med alkoholen. Jag har hjälpt henne från att inte ha något självförtroende till att ha ett ganska bra men tiden går och jag fyller snart 40 år!

Jag känner igen mig så mycket i alla er andra som skriver och undrar vad gör jag när/om det händer igen? Det är en kamp mellan min lust att kämpa/tiden som går och hennes långsamma förbättring..

Skickar hem henne till sin mamma att bo ett tag?
Flytta ut själv men lämna barnen hos henne efter ruset lagt sig?
Hjälp mig! Vad kan jag göra?

@esterest det kunde varit jag som formulerade den texten.
Jag är alldeles ny i sammanhanget, kommer skriva mer de närmsta dagarna, men såhär kan vi ju inte ha det!

Jag hoppas att du kan gå på Al-anon själv och se din egen situation så du kan få ett bra liv utan din alkis !

Jag skriver i två trådar parallellt här för att reda ut mina ostrukturerade tankar.

Om mitt eget beroende i Måttlighetsforumet. Det går fram framåt. Känner att jag kan förändra mig. Vissa dagar har lite mer uppförsbacke.

Sen sitter jag tyst och moloken i den här tråden. Känner att jag inte kan förändra någonting med min man. Pappan till mina barn. Den som har varit min närmaste vän. Tryggheten i livets motgångar.

Jag granskar honom intensivt just nu. Desto mindre jag dricker, desto mer reflekterar jag över honom. Om oss.

Tjugo år av kärlek, kamp, slit, vänskap, passion, gräl, lojalitet, föräldraskap och tilltro. Det finns en massa bra saker. Vännerna. Resorna. Barnen. Plus viktiga saker. Kriser. Sorger.

Samtidigt så ledsamt att det alltid har marinerats med alkohol. Alltid.

Igår hörde jag första burk-knäppet klockan 14:00. Till en sen lunch. Jag säger ingenting. Han går ut en stund. Sedan kommer nästa knäpp vid fyra. Lite chips. Klämhelgsunnet.

Funderar på vad som provocerar mig mest. När jag hör först burk-knäppet så tänker jag automatiskt ”jaha då blir det inget mer gjort idag”. Vi har ett hus. Allt står still. Småfixet. Underhållet. Rensandet. Det är bara jag som städar.

Han sitter som en påve med audiens i fåtöljen. Med fjärrkontrollen. Vet inget om barnens läxor och vilka ämnen de har. Men håller hov om politik och sport. Det som rör honom. Hur blev det så här.

Jag måste sluta försvara honom. Alla kan ha det slitigt på jobbet. För det handlar ofta om det.

Försöker få honom att reflektera över närvaro. Han är inte mottaglig. Dofter. Ljuset. Vyer. Det som växer. Märker hur jag stör mig på just det. Han ser inte det som är närmast.

Hej! Det var länge sedan jag skrev här om min sambo. Det tog lite över 1 år för mig att förstå att min sambo var alkoholist, jag kanske levde i förnekelse eller så var jag blind. Men i vintras hände en allvarlig sak som gjorde att jag tog hjälp från ett anhörigmöte i min kommun. Jag ville få hjälp med hur jag skulle kunna hantera min situation med min sambo. Han hade varit nykter i 3 månader men sedan fick han ett återfall. Dom åren som vi har levt ihop har han aldrig någonsin slagit mig men han har sagt väldigt fula ord till mig när han har druckit och blivit arg utan någon anledning alls. Men för några månader sedan så blev han så arg på mig så han slog mig för första gången.

Dagen efter så skrev jag på en egen hyreskontrakt och skulle flytta ut efter en vecka, allting gick så snabbt. Nu har vi bott ifrån varandra ett tag och han har nu tagit emot hjälp. Han har insett att alkoholen förstör allt i hans liv. Han ville att jag skulle följa med honom på ett AA-möte och jag gjorde det. Han har gått på AA-möte tidigare men har aldrig varit positiv till det. Men nu var han positiv och kände att det var något för honom, han har även börjat ta campral och känner att det hjälper.
Jag kommer inte att flytta ihop med honom än, jag är rädd att han ska få återfall igen.
Han är så fin och snäll när han är nykter och så elak och dum när han är full, jag är glad att han har nu insett hur mycket alkoholen förstör.
Nu hoppas jag att han håller den här förändringen och inte får återfall igen, för hans skull.

@has så skönt! Du är på rätt väg 🤗

@wisteria Tack igen för dina kloka ord och all värme – det går verkligen rakt in i mig.

Jag känner mig väldigt skör just nu. Vårt giftermål har visat sig vara en lögn på flera sätt, men vi har varit tillsammans i nio år i oktober och det är klart att en del av mig ändå hoppas att han kommer finnas där för mig genom detta, trots allt. För han är ju såklart värdens bästa man nu..
Han har varit min familj, min trygghet – och även om jag har skickat in skilsmässoansökan nu så finns det såklart en oerhörd sorg över allt som rasat.
Samtidigt är det nu det verkligen gäller. Jag har kraschat rakt in i väggen och skulle egentligen ta min sjuksköterskeexamen på onsdag. Just nu vet jag inte ens om jag kommer orka. Så om vi någon gång ska kunna hitta tillbaka – vilket jag innerst inne skulle önska – så måste han visa det nu och under en längre tid. På riktigt. Och få tillbaka en tillit är ju inte något som bara kommer till en, har du förslag? (Mer än att ge det tid) hur gjorde du?
Allt handlar om hur han är där för mig i detta, inte vad han säger utan vad han faktiskt gör.
Tack för att du påminner om att jag får sätta gränser och att tilliten inte är mitt ansvar att reparera. Det ger mig styrka och sanning.
🧡

Jag börjar bli fri igen. Kan tänka mina egna tankar. Känna mina egna känslor. Leva mitt eget liv.

Känns surt att det blev en vända till så här i efterhand. Men kanske behövde jag det för att kunna se klart.

Eller snarare hade jag behövt mycket längre tid ifrån, utan kontakt, för att redan då kunna se klart.

Har nu kontakt med kvinnojouren. Jag står i det de kallar för eftervåld. Mannen jag varit gift med har släppt loss hela spektrat, varierar taktiker från dag till dag. Ibland har det till och med varit under samma samtal.

Men jag har fattat nu. Jag ser exakt vem han är och vad han gör. Kan näst intill börja se det komiska i hur galet det blir ibland. Men bara nästan, eftersom det ju är på riktigt.

Hur i hela friden hamnade jag här?

Även denna gång löste sig boende på ett mirakulöst sätt, har fått hjälp och stöd av vänner, men också bekanta och ibland helt okända.

Det är fantastiskt befriande att börja äga sin egen berättelse igen. Det här kommer bli bra. Upploppet kvar nu med det praktiska, men jag är så tacksam för att jag börjar hitta igen mig själv igen❤️

@zowie det är så bra att du är på väg. Du är på väg vidare. Vet du vart du ska bo 1 juli? Ha en målbild i huvudet när det känns tufft. Att snart sitter du på din nya plats och mår bra. Du är värd något bättre ❤️

Ja varför blir det att saker man förut gillat inte känns roliga? Den har jag funderat mycket på. Även nu när min partner varit nykter ändå ca 2,5 år är det kvar till viss del även om det blivit bättre. Men varför? Jag har aldrig känt mig deppig eller nere, oro och ångest i massor absolut, men ändå känt mig glad varje morgon jag vaknat. Någon som vet?

Jaha. Nu har det gått några månader sedan hon var inne på ett behandlingshem i ett antal veckor. När hon var där mådde hon rätt så bra. Jag fick lite lugn och ro i mitt liv hemma. Hälsade på henne så ofta jag fick.
När hon väl sa hej då till sina nya vänner och vi åkte hemåt så hörde jag efter en kort stund att hon inte var redo för ett liv utanför den trygga zonen. Efter några dagar hemma så tog hon ett återfall. Och sedan ett till och... Det pågår för fullt.
Jag orkade en stund men valde till slut att flytta ut. Vi träffas lite då och då. Nu har jag valmöjlighet. Jag kan vara hos henne eller gå därifrån.
Hon mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har hittat vänner i närheten med liknande problem och vänner på nätet som jag kommunicerar med. Det tycker jag om.
Försöker göra små planer för min fritid. Går sakta framåt. Saker jag gillade att göra förut är inte alltid lika roliga längre. Det känns konstigt. Varför blir det så?
Har svårt att hålla fokus på saker ibland. Vet inte om det hör till det här anhörig-livet.
Ta hand om er!🙏🤗

@Zowie trådarna för anhöriga ska det vara.

@Zowie jag har varit den drickande parten i relationen jag är involverad i och tar nu steg mot en framtid där alkohol exkluderas för mig. Min relation har lyckligtvis inte kommit till vägs ände och vi kör vidare tillsammans.
Med det sagt då tycker jag att du gör rätt som separerar. Det finns en 3:je part i er relation dom din man prioriterar över dig. Att han håller på och skyller på dig för allsköns egna problem är bara ett uttryck för rädsla och att han inte är redo för att ändra sig. Du har inte förstört hans liv, alkoholister är mästare på att göra det själva. Dessutom sårar och förstör alkisar för andra när dr håller på och dricker. Till sist så kan endast din respektive ta ansvar för sitt liv och göra något åt sin situation. Gör han det och kan vinna tillbaka din tillit då har ni en chans att börja om.
Det känns tungt nu men om du läser i trådarna för respektive så ser du att du snart kommer må mycket bättre. Lycka till!

jag lever ihop med en alkoholist.... ett tag till... jag ska flytta 1: juli. Det är såklart skitjobbigt för jag älskar den där mannen. Men han älskar inte mig... han älskar alkoholen mer. Varje diskussion slutar med att jag får en tillbaka-kaka. Säger jag något som blird et genast fokus på mig. Så här har det varit lääääääänge. Men just nu är jag totlat utmattad och fasktiskt ber honom om hjälp. Vi ska sälja lägenheten.... det är mycket att ta tagi i. Men han pratar om att jag har tagit ifrån honom manlighent... hans självförtroende... hans självkänsla. Allt jag säger vänder han till att det handlar om att jag har förstört hans liv. När jag konfrontera honom med et så har jag ju inte alls gjort det.... usch det här blir rörigt men hoppas någon förstår vad jag menar. Jag vet att man inte ska diskutera något med honom. Han säger saker som jag vill höra och sen är det borta. men behöver någon som kan skriva ner några ord... någon som känner igen sig...någon som kanske har något tips.

För mig var det nog när jag började leta efter forum som detta för att få hjälp. Undermedvetet hade jag nog vetat ganska länge, men jag sköt det ifrån mig. Tills det inte gick längre. Lite som "what has bern seen cannot be unseen". Precis så var det för mig. När jag väl hade landat i att han är missbrukare, saknar sjukdomsinsikt och har kaosat hela sitt liv, så kunde jag också landa i att 1) jag kan inte "rädda" honom, 2) jag kan inte älska honom frisk och 3) jag måste rädda mig själv.

@Lingonet
Hej.
Jag scrollade i senaste kommentarerna på forumet och noterade "när är det nog..?. " Tänkte direkt att, ja det blev "nog" mitt i allt för mig. 🤔

Jag har ju inte barn, och befann mig alltså i en annan situation. Med barn har man ju kära människor att se till mående på, det är inte "bara" en själv. Kan dock förstå att det är en väldigt jobbig situation att hantera för dig.

Under min relation önskade jag på något sätt svar som visade på när det är nog, stopp, men det tänkte jag sen att det kan ju ingen annan veta.

Men ---- en dag var det liksom bara "stopp". Kom som övernatt. Alltmer började jag tänka på hur en sund relation är, vad jag behöver och mår bra av, vad som gynnar oss bägge .... och mycket mer. Jag tog mig ur. Jobbigt, men kändes rätt. Vi har kontakt nu och då. Känns som vi kommit till bra kontakt. Han kör fortsättningsvis på med sitt ...

Har du någon du känner förtroende för, och kan prata med ? Någon att vara öppen med? 🌺 Om du önskar det, att du inte är helt ensam om allt.

På detta forum finns ju också mycket förståelse också så fortsätt gärna skriva här om du önskar. 🌷 I svåra situationer tror jag för övrigt att det är bra att skriva.

Sköt om dig,
och er.
❤️🌺
Kram.

@Lingonet
Jag förstår din känsla så väl!
Oerhört tufft med små barn o dessutom ensamheten det skapar att vara själv som fungerande vuxen.

Våra tre barn är nästan vuxna nu o alkoholen var inte ett problem hos min man när de var små. Men jag förstår din stora trötthet, uppgivenhet o vilken svår sits du befinner dig i.

När är det nog?
Har inget svar.
Vet bara att vi mammor orkar så mycket för våra barn. De är allt! De är livet.
Så även när allt känns hopplöst o outhärdligt, så kämpar vi lite till o det går ett tag till. Vi är så starka o jag beundrar oss.

Men det finns en gräns o vi hade mått bätter av att nå den förr än senare.
Det är så klart lätt att säga men för vår egen o barnens skull borde vi ryta ifrån o inte ta mer skit mycket tidigare.
Varför gör vi inte det? Finns inget snabbt svar på det men vi bör fundera på det.
Liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken i ett störtande flygplan är rätt talande.

Ta hand om dig o barnen!
Du är viktig! ❤️

Kram

När är det nog?, när kommer man till gränsen när det inte går mer. Med tre barn på 6 1/2år, 4 1/2år och 4 månader så ser jag inte någon framtid mer. Men ekonomin är körd i botten och att ”bara” flytta är inget som går så lätt. Jag orkar inte hålla fasaden utåt nå mer, jag tackar nej till inbjudningar då jag inte kan ta med mig alla barnen. Jag umgås inte med någon på fritiden och som mammaledig är jag ”låst” hemma. Önskar bara att det fanns en knapp man kan trycka på för att få börja om.

Väldigt bra tråd. Så nyttigt för mig att läsa alla kloka tankar och erfarenheter. Tack alla på forumet!

@NyDagNågonGång
Förstår precis. Jag har varit där många gånger. Kraschad tillit och en känsla av att ”hur ska jag orka bära på alla bråk och elakheter resten av livet”, de sitter ju fast som ett cellminne… Om du behöver lämna så ska du göra det, jag har varit mycket nära flera gånger.

Jag tänker att när tilliten är förstörd är det inte din sak att bygga upp den. Alltså, det går inte. Det är enbart din man som kan välja att visa att han går att lita på igen. Så den bollen är hans helt och hållet. Och ”din boll” är att ta hand om dig själv. Och det kan leda till nya perspektiv, en ny vinkel liksom. Att känna att läkning är påbörjad, även om man är långt ifrån hel.

Jag fick veta i vintras att vården kring beroendeproblematik varit nästan helt fokuserad på den beroende. Att Sverige har runt 1,5-2 miljoner anhöriga, varav många drabbas hårdare än den som dricker/spelar/mm. Stressjukdomar, utbrändhet, långtidssjukskrivningar etc etc, och att vårdapparaten äntligen börjat se även detta. För mig blev det en ögonöppnare och givetvis fullständigt oacceptabelt. Aldrig mer ska jag finna mig i ändlösa diskussioner om att ”inget har ju egentligen hänt”, nä, inte för dig kanske men själv kan jag knappt kliva ur sängen… som vi hade det ofta.

Sen förvånade det mig hur tillit, sorg, traumatiska minnen, hela bagaget, började förändras förvånande snabbt när jag såg en förändring i min sambos mönster och beteenden. Att han tog hjälp på ett seriöst sätt och sakta fick förståelse även för de större mekanismer som drabbar alla i liknande situation. Att det inte var en privat grej som han själv har koll på. Annars hade jag inte stannat!

Jag var inställd på ett par års kaos och det kändes outhärdligt. Nu vet jag att hoppet kan spira redan innan allt är på plats. För det kommer såklart ta tid och vi hamnar i svackor och det är förjävla sårigt och trasigt mellan varven, jag vill absolut inte skönmåla processen. Men jag själv blir starkare under tiden, helare och friskare.

För min del tänker jag att arbetet med mig själv har jag igen, oavsett hur det går med relationen på sikt. Och min sambos arbete med sitt är helt hans ansvar och det har varit och är en nödvändighet för att tilliten sakta ska börja gro igen. Men vill du gå så är du fri att gå, du har noll ansvar att reparera och bygga tillit, du har hundra procent rätt att välja vad som är acceptabelt för dig och var dina gränser går. Prata med vänner, få perspektiv och sätta dig själv först. Och lita på processen. Jag vet hur det känns när man inte orkar. Men mikrosteg ger nya vinklar. Man orkar ju inte. Men plötsligt orkar man en gnutta. På nåt märkligt vis…. Alla goda energier till dig!

@has ja verkligen. Det är bara o ge upp att försöka förstå deras resonemang- helt obegripligt. Han tyckte han va jättebra på kommunikation 😅, o jag va dålig såklart. Lycka till 🌸

Suck vad jag blir ledsen att så många genomgår liknande problem som jag har. Jag har länge undrat hur vi (oftast mammor verkar det som) fixar det. Vi är fantastiska, eller kanske för fantastiska. Själv hade jag inte lika positiv upplevelse med socialen. De blev inkopplade pga att jag hade talat med en kurator angående en lågintensiv stress jag kände över mitt liv (och sambons inte helt pålitliga leverns). Hon gjorde en anmälan eftersom det är barn inblandade och min sambo vände all sin ilska mot mig (även om det inte är jag som dricker). Ett svek enligt honom som jag aldrig kan bli förlåten för. På socialen pratade de med oss båda men var lugna då jag aldrig lämnade min dotter ensam med honom. Och han lovade att sluta dricka. Så tack och hej lycka till sa de och vi lämnades till ingenting. En oerhörd smärtsam period där jag inte visste var jag kunde vända mig och han vägrade fortsätta samtalet då de var nöjda och han fortfarande var förbannad på mig. Så jag vet inte om det är det bästa, att koppla in socialen. Idag dricker han inte, förutom ett återfall sedan han slutade i vintras efter att han typ försökte dricka sig själv över till andra sidan. Så jag är väl i en lite annorlunda situation nu. Men besluten finns kvar att ta. Jag önskar jag hade gjort det tidigare. Hittat riktningen. Kram till alla och tack för att ni delar med er. Jag tycker det känns både skönt och jobbigt/skamset att skriva.

@has tusen tack för att du skriver! Det både tröstar och ger mig insikt (som jag kanske har emellanåt men snabbt glömmer bort) om hur jag har förflyttat alla mina gränser och tar ansvar för andras handlingar. Jag har nog hamnat i något mellanläge efter att i flera år levt i oro och stress, och nu vet jag inte hur jag ska komma vidare. Uppenbarligen ligger ju en del oro kvar och jag kanske inte är helt nöjd med mitt beslut att stanna. Men det sista jag vill är att splittra vår lilla familj, och än så länge har jag skyddat henne från allt. jag hör själv hur det låter.. Men min dotter avgudar sin pappa och han henne. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga mer. Så trött på mig själv, min osäkerhet och att vi aldrig kan prata med varandra. Kanske Alanon är något för mig. Har varit rädd hittills. Men inser jag behöver några verktyg att ta mig vidare. Tack igen!

Mannen var iväg nykter en gång. Det blev så då han annars hade behövt övernatta på hotell och vi hade inte pengar för det. Tack och lov tänkte jag! Han kom hem glad och alla mådde bra.
Men om en månad är det sommarfest på jobbet och det kom upp idag och slutade i bråk. Jag sa ”nykter och kom hem. Dricker du får du sova hos mamma”. Men då meddelade han att vi måste fundera på framtiden för om han inte kan dricka och ha kul då vill han inte detta. Och såklart tog han även upp avsaknaden av ett sexliv. Vi har inte haft sex på väldigt länge, år, pga mig. Jag har enorma smärtor vid samlag pga endometrios. Men jag har försökt säga att vi kan testa annat men tydligen inte ett alternativ, och nu knuffar han bort mig och ser äcklad ut av min närvaro. Allt rasar.