Senaste kommentarerna i forumet

Håller med @Åsa M ovan. Det var när min frus chef ringde mig när hon försovit sig och jag var öppen med att hon hade druckit 3 liter vin kvällen innan och lagt sig vid 04 som hon fick fart och öppnade sig för att ta antabus, vilket nu gjort hon är inne på sin längsta period av nykterhet sen hennes beroende började. Prata med chefen!!

Nej, man blir inte av med jobbet om man har en sjukdom, det är olagligt att göra så. Det värsta som kan hända är att man blir omplacerad och blir ålagd att genomföra behandling. Skulle man däremot missköta sitt jobb som resultat av missbruket, då kan man riskera avsked. Men då får man ju en hel del formella varningar innan så man kan bättra sig. Arbetsgivare har ett långtgående arbetsmiljöansvar enligt lag och det gäller även myndigheter. Mitt ex var också chef i en statlig myndighet, inom hälsoområdet dessutom. Tro mig, både du och han tjänar på att prata med chefen. Det kan vara det enda som hjälper. En anhörig kan man skratta bort (mitt ex gjorde samma sak) men ens chef skämtar man inte bort. Jobbet är man rädd om, för det kopplar till ens status och ens försörjning.
Våga ta steget och hjälp er båda, säger jag! Chefen har tystnadsplikt i personalärenden dessutom. 🤗

Tack så mycket för alla svar… Jag kände att jag måste vända mig till andra med liknande erfarenheter då detta inte är någonting som kommer lösa sig självt… Jag satt ner med honom nyligen och pratade om hur det påverkar mig negativt och att jag vill se förändring samt att han måste ta tag i sina problem men han skjuter gärna bort det, skämtar och låtsas som om konversationen aldrig hänt. Jag förstår att han inte vill och förmodligen skäms för att prata med någon om det och därför resulterar det i att jag tjatar och han fräser. Det om att prata med hans chef är tyvärr inte en idé då han blir av med jobbet direkt…. Han är ganska högt uppsatt inom polismyndigheten. Som jag skrev tidigare så har jag erfarenhet med beroendeproblematik från tidigare ex och ändras ingenting så är det bara att gå vidare för min del… Det är jätte trist att tänka tanken men jag vet mycket väl vad jag vill i mitt liv och det blir bara svårare ju längre tiden går.

@rororose vilken jobbig situation! Min erfarenhet är att det inte går att föra ett ”normalt” samtal kring alkoholkonsumtion med en aktiv alkoholist.

De har förklaringar på allt. Inget är någonsin deras ansvar. Finns inget kvar att ”skylla” på blir reaktionen istället ilska.

Utifrån det du skriver förstår jag det som att du är bekant med beroendeproblematik sedan tidigare. För mig hjälpte det att läsa på om vad som händer med den beroende, det gav mig ett ökat perspektiv och större förståelse för varför våra samtal såg ut som de gjorde.

Min man har nu varit nykter i nio månader. När han förklarat hur det sett ut på hans sida under perioden han var aktiv alkoholist klarnade bilden ytterligare.

Jag har förstått det som att Alkoholen styr helt ens vardag, vilket skapar en enorm stress i att försöka hålla fasaden uppe och inte låta andra se hur illa det faktiskt är. En blandning av denna stress och den kemiska påverkan antar jag leder till dessa utbrott och annat tråkigt beteende.

Jag instämmer med övriga: du behöver se över hur du vill leva ditt liv och sätta gränser utifrån det. Så svårt och tufft, men du har ansvar för dig.

Jag tog kontakt med Alkoholhjälpen för att bena i allt, samt eget samtalsstöd via vårdcentralen innan jag lämnade.

Skickar värme och styrka till dig❣️

När mitt ex söp som värst fick jag rådet här att prata med hans chef om det. Inget jag sa eller gjorde påverkade hans drickande, men att hans chef uppmärksammade det gav effekt.
Du kan inte förhandla med en missbrukare, däremot kan du sätta gränser för vad du accepterar. Har du funderat på det?

Enbart din sambo kan bli nykter och kämpa för det. Det du kan göra är att sätta gränser för dig själv. Vilka gränser man vill sätta varierar. Jag har pratat med min (numera nyktra) sambo och satt ett flertal gränser. Den som hjälpt mig mest var att om hon väljer att dricka så befinner vi oss i olika rum och pratar inte förrän hon är nykter igen dagen efter. Min spontana tanke är att bör begränsa dina interaktioner med din sambo när ni dricker alkohol tillsammans. Han bör även aldrig låna vin av dig utan får skaffa eget. Jag sa till min sambo att jag inte på något sätt vill bidra till ett destruktivt missbruk och tänker därför inte gå till systemet åt henne. Vad tänker du om det?

För två och ett halvt år sedan träffade jag min fantastiska man och det var fjärilar i magen, äntligen en vuxen och mogen person som kunde starta ett stabilt och fungerande liv med. Allting pekade då på att han var precis det jag sökte och ville ha, han har två barn från tidigare relation som vi har varannan vecka vilket fungerar utmärkt.

Jag vet inte om jag varit helt blind eller om det varit så här från början av vår relation… Men han dricker kopiösa mängder alkohol…. Han tömmer ensam en 3liters box vin och 6-8 långburkar öl på en kväll.. Detta har nu gått så långt att han missat jobb pågrund av bakfylla/skyllt på att han är sjuk till arbetsgivaren och sedan börjat dricka tidigt på morgonen för att kunna vara full hela dagen och kvällen… Jag kan inte längre köpa hem vin som jag vill ha för speciella tillfällen, då övertalar han mig med att han ska köpa igen det, men det händer aldrig och istället dricker han ensam upp det. Han har på senare tid även börjat spy pågrund av att han dricker för mycket och anledningen till att jag ber om råd och hjälp just nu är för att senast i helgen tog vi vad jag trodde skulle vara några få glas vin och se på film blev att jag tog 2glas vin, 1öl och gick sedan och la mig….
Medans jag sov tömde han ännu en gång boxen ensam och somnade på soffan…
Dagen efter hör jag att han går upp och det första han gör är att öppna kylen och öppna en öl… Sedan frågar han mig på kvällen om jag vill ha ett glas vin och jag säger ja jag kan ta ett, han tar både mitt och sitt egna glas och går till kylen, väl där häller han upp båda glasen men håller han sitt egna undangömt och tror inte att jag ser, han dricker upp hela och häller upp ett nytt sen kommer han ut till vardagsrummet igen som om inget hänt och kort där efter börjar han sluddra och blir sådär jobbig och tjatig som han alltid blir när han dricker…
Jag mår så illa och får otroligt ont i magen över hans beteende och känner inre stress och oro… Jag har pratat med honom flera gånger om problemet och att jag inte vill ha det såhär… Han är nykter max två veckor sen är det samma igen… Jag har frågat om han mår dåligt men han säger att han inte mår dåligt och inte vet varför han gör som han gör men att han är medveten om problemet… Nu har även hans bästa vänner sagt ifrån att han inte ska dricka så mycket men det som oroar mig mest är att barnen påpekar och säger ifrån att dom inte tycker om att han dricker som han gör… När dom gör det så ryter han och är otrevlig mot dom och menar på att dom inte ska lägga sig i och att dom orden kommer från deras mamma och inte dem själva… Jag är så besviken och förvirrad för detta var ju absolut inte vad jag trodde jag blev tillsammans med, det känns som jag bytt ut ett tidigare ex’s drogberoende till en med alkoholberoende istället…
Vad ska jag göra???

@cluedo Håller med om intressant ämne. Hur har du det? Berätta gärna!

Jag har en särbo som just tagit ett par återfall. Fått mig att må väldigt dåligt och många funderingar om hur framtiden ska bli.

Jag har nu påbörjat e-kursen här i hopp om verktyg att hantera situation så att jag kan förhålla mig bättre till att leva med alkoholist, som jag nu verkligen insett att han är. Har ännu inte pratat med några vänner om återfallen och känner att jobbigt att bära alla funderingar inom mig.

Min man har nu varit helt nykter i två månader. Han har tagit prover på VC och pratat med en duktig alkoholterapeut på öppenvården varje vecka. Han säger nu tydligt att han har missbruksproblem och berättar för mig om det de två pratar om vid sina möten, ex triggers vid alkoholkonsumtion, analyserar tankar och beteenden. Hen har även på djupet gått igenom med honom hur alkoholmissbruk fungerar i hjärnans belöningssystem, faran med att känna alkoholsug (dvs viljan av att dricka mer), arv, situationer där man "måste" dricka osv. Han har nu bestämt sig för att fortsätta träffa henne varje vecka en längre period och en sista gång försöka dricka kontrollerat. Planen är att göra ett schema för två månader där han planerar in någon/några dagar per månad, aldrig två dagar i rad, där det är tillåtet att dricka. Mängden dryck ska vara 1/2 flaska vin samt vid något enstaka tillfälle (typ nyårsafton) även dricka ett glas bubbel. Alkohol får endast drickas vid matbordet, dvs aldrig någonsin ta med sig vinglaset till soffan. Den här planen vill han göra tillsammans med mig och utvärdera varje vecka. För första gången säger han att han är medveten om att det kanske inte håller och att han i så fall behöver sluta dricka helt. (Alkoholterapeuten ska hålla sitt vakande öga över honom.) Tja, jag vet inte om det här kan fungera? Jag vill leva mitt liv med honom, men jag vet inte om han verkligen slutar dricka om det inte fungerar för jag har hört så många fina intentioner som sedan inte håller. Fast han låter motiverad (faktiskt!) och alkoholterapeuten är tydlig med att det det är suget efter mer som kan vara det värsta för honom. Är det någon av er som har varit med om ett så här långvarigt samspel mellan er anhöriga och en alkoholterapeut och vill berätta?

Hej Ledsen!
Du gör helt rätt. Du lyssnar på digsjälv. Jag vet hur otroligt tufft det är men du klarae det! Vad som än händer så kommer du klara det. Jag vet det utan att känna dig för jag känner igen mig i din historia av att lämna någon som är abusive. Jag tog hjälp av en teraput när jag lämnade för ensam är inte starkast. Du klara detta!!

Du är så stark!
Jag kan inte säga hur du ska göra, det enda jag kan säga är att jag önskar att jag delade min verklighet med någon. Jag kände inte att jag hade någon som inte skulle döma mig och tvinga mig att lämna.
Nu i efterhand hade jag börjat med en terapeut. I (ort borttagen av admi) finns en mansmottagning som jag rekommenderar även för kvinnor som varit utsatta i relationer. Det räddade mig. Kram

Hej!
Båda mina föräldrar har kämpat med alkoholberoende och mitt ex.

Jag är nu 36 år. Det enda jag förstått att jag kan göra är att prata med dem. Om det är en vuxen person med sina sinnes fulla bruk så kan jag inte kontrollera eller påverka på annat sätt. Det som hjälpt mig är att hitta bra sätt att kommunicera, exempelvis: https://www.wikihow.com/Tell-the-Truth-when-It-Hurts
För vi är alla rädda att bli dömda, skambelagda etc. Och ju mer jag har kommunicerat på detta sätt, ju mer har dem lyssnat. Önskar dig allt gott

Hej! Mitt ex var alkoholist. Jag tog mig ur efter 3 år.
Diskuterar gärna om du är i liknande situation och undrar hur du ska göra.

Han var en fantastisk person på många sätt, och ingen hade kunnat tänka att han hade alkoholproblem.

@nils79 Hej Nils! Absolut. Det räcker med ett halvt glas för båda mina föräldrar och jag kan höra det på deras tonläge eller se det i deras ansikten.

Mina inlägg är från "förrtiden"
Guds lilla Ängel och älskade Alkoholist

är de normalt att vissa dagar inte se vad problemet egentligen är att ha en alkholistsambo.

jag tänker bort de en, två, tre, fyra öl är väl inte så farligt. men de beror på hur fort dom sköljs ner, ibland inom 90 minuter. men oftast stannar de inte där 5, 6, 7, 8 och 9 st på en kväll. kanske blandat med vin. ormar inte leta efter burkar och boxar längre
har annat att sköta, hans barn, vårat hem, våran tvätt, disk och mat. lägga in dagis tider, betala räkningar, hålla i alla trådar och amma amma amma och amma var tredje timme, ibland mer i bland mindre.

den lilla är snart tre veckor den stora 5,5 år. tror hon förstår. Inatt var en sådan natt jag bar tvungen att ryta till, nära på att lämna hemmet med den lilla. var skulle jag ta vägen?

han hade druckit mycket, en måndag. han döljer de genom långa promenader med hunden, pratar i sin telefon med polare. tror inte att promenaderana inte är.så långa alltid. han står i förrådet där ölen hålls kalla och ostörda från mig.
jag förstår att han är rastlös här.hemma i hyresrätten på markplan, med gräsmattan, 10m från havet. våran faktiskt mycket fina lägenhet med inglasad altan som badar i sol på dagarna. man kan öppna upp den helt och i lä från vinden.

jag märkte var kvällen höll på att bli. En fyllemans kväll. fyllemannen skulle komma på besök, han var redan här. han som tillbringat många halvtimman inne på toaletten med jackan på sig. i jackan har han fulla ölburkar som han halsar i sig bakom låst dörr på WC.

jag å barnen gick å la oss tidigt. synd att jag inte låste dörren till oss. har aldrig gjort de men haft starka funderingar på detta. så han inte stör min sömn. har inte sovit mer en trevlig timmar i streck sedan lillan föddes. ammat amma amma.

han kom in vid 23 å la sig. fatta att han var aspackad. ville att han sov på soffan
vi får inte plats allihopa i sängen längre. hans uppdrag sedan innan lillan föddes var att vänja den stora att sova i sin säng. men gång på gång har han somnat ifrån henne. han har varit full å inte vaknat några ggr när hon velat något. hon har kommit till mig eller så har jag hämtat henne då hennes rop inte blivit höra av honom. ibland står de tomma burkar på lite varstans i hennes rum.

23.00 låg vi dom packade sillar i sängen. den som inte somnar är jag. lillan vågar jag inte släppa ur sikte med ett fyllo i sängen. hon får sova på mig. jag ligger obekvämt men kan inte röra mig.
00.30 hör jag hennes skall utifrån. hon ser något och skäller hysteriskt. FAN. han har haft henne lös och hon stuckit. detta händer typ en gång i månaden, ibland oftare. skit hund, skit fyllemats, skitliv. jag orkar inte. kan inte någon säga till honom. någon märka.

säger åt honom att hämta hunden. han yrar om något jag inte fattar, fyllot! fyllesömn omöjlig att väcka. jag blir arg, skriker år honom att hämta hans hundjävel. han tycker hon kan vara ute.
jag får ta med mig bebisen å gå ut och titta. då har han öppnat dörren på vid gavel så de är skitkallt i lägenheten. vet inte hur länge den stått öppen. hunden vill leka och inte komma in. jag ger upp. bäddar åt mig å bebis i soffan. behöver lite sömn. men hunden ylar skäller.

började morgonen med att plocka burkar och öppna dom som stod i kylen å hälls ut skiten. De hörde han, rusade upp och sa åt mig att de var onödigt. jag orkade inte säga något tillbaka. önskar att han förstod vad jag menade. Inte en öl till i veckan!!!! vet han inte vad de kostar. jag jobbat inte. har inte råd eller ork med ett fyllo. sluta! lägg in dig. allt detta tänker jag. fyllo! måste han sabba allt sabba oss sabba mig?

kan han inte bara vara han. våndas över hur sommaren ska bli.

@Linnea70 Så kloka insikter och jag kan verkligen känna in vad du skriver. Det är tungt.

@nils79 Jag kan verkligen förstå det du säger. Det tog tid för mig att förstå att även små mängder förändrade beteende och känslighet. Personen fick det att låta som ingenting när hen sa exempelvis att hen "Bara druckit en öl/ett glas vin". Det fick mig att tänka att, ja, så länge det inte handlar om en fylla så är det väl inga problem.

@nils79 Tänkvärd trådstart. Jag märker ibland skillnad på min mans beteende när han bara druckit lite (såvitt jag vet dvs, som andra påpekat kan han ju ha druckit en hel del mer). Men det är ingen onykterhet som märks utan mer som ett okaraktäristiskt beteende. Skyldig min, defensiv och/eller vad jag upplever som påklistrad attityd. Känns som att han både är där och inte, jag når liksom inte fram. Och andra gånger är det helt normalt.

Beroende på hur pass fast vederbörande är i det kan det kanske helt enkelt vara att när man väl druckit något, även om det är lite, flyttas fokus från personer i omgivningen till själva alkoholen och planering av hur man ska få i sig mer av denna? Jag har tyvärr själv varit i den situationen för många år sen och för mig var det så, för andra är det kanske annorlunda.

@Kaffekopp Det låter som att du verkligen kan ta din oro på allvar och att det är bra att du gör det, välkommen hit till forumet. Du skriver att du bara ville skriva av dig men man blir ju nyfiken. Har du berättat för honom om din oro för helgen som kommer?

Ett fint citat 💜 ;
"Grief is like the ocean;
It comes on waves ebbing and flowing.
sometimes the water is calm, and sometimes it is overhwelming.
All we can do is learn to swim."

Jag var på jakt efter citat om sorg då jag såg detta. Har några kring mig som nyligen avlidit.
Jag tänkte inte då på att sorg även hör till min tanke om missbruk, men jag upplever ju det som en sorg då ens nära är inne i det kom jag på.

Att sorgen finns där, men att på något sätt lära sig hantera den, "all we can do ... " , och vad som passar en passar inte annan.

💜

Hej.
Så jobbig situationen är, då du har både mamma och syster som hamnat in i ett beroende.
Så mycket denna alkohol kan förstöra. Och alkohol och beroende kan göra att man inte alls känner igen sin anhörig.

"Känns genom" skärmen liksom din desperation. Och du har mycket att tänka på. Du tänker mycket på din mamma och syster, jag hoppas ju också att du emellan också kan tänka på dig själv och göra en del för dig då det tar energi att ha anhöriga som missbrukar. Din pappa tänker du också på, och hans sätt att hantera situationen. Man kan ju hantera saker på olika sätt.

Att du tar hand om dig löser ju inte situationen, men betydelsefullt ändå upplever jag att man försöker i allt kaos och desperation att försöka ta hand om sig. Att man inte själv börjar må dåligt. Man vill ju hjälpa och så .... Jag vet ju själv att det inte kan vara helt lätt, det där med att ändra fokus ... Men, för ens hälsa är det klokt att försöka.

Något som jag personligen upplevt hjälper både mig som anhörig och den med beroende, hjälp här är väl fel ord - snarare att lindra, är att jag skaffade mer kunskap om just beroende.
Jag vet inte hur mycket kunskap du har i hur beroende fungerar, och här är Craig Nakken ett tips. Kanske, och förhoppningsvis blir det lite som för dig som för mig, att då jag hörde boken så var det något som "föll från mina axlar" och jag fick åtminstone mindre oro.

Det är bra att få ur sig det man funderar på, och fint att du skriver i forumet. Har du annars "pratat" med någon annan? Funderar på anhöriggrupp etc. ? Att prata med andra i samma situation, för jag tänker om man pratar med en vän som inte varit i samma situation ger det en mycket, men genom anhöriggrupper får man ju kontakt med de i samma situation.

När det gäller detta forum, så skriv gärna igen hur det går. Finns ju flera här som förstår!

Vad du kan göra tänker du? En spontan grej är att fråga om hon vill göra saker ihop? Då det innebär nyktra sådana. Att så att säga "smyga in" nyktra aktiviteter mellan varven. Hur skulle det funka för er, tror du? Kanske något ni gjort för länge sedan, men inte gjort tillsammans på länge? Och just det där med kunskap om beroende upplever jag kan vara betydelsefull. Det löser ju tyvärr inte situationen, dvs att de kära omkring dig slutar dricka, men förhoppningsvis ger det ökad förståelse i situationen och att det hela i situationen blir mer gripbart.

Varma tankar.
Sköt om Dig.
Kram!!

Jag är rädd att min 26-åriga syster kommer att förstöra sitt liv på grund av alkoholen. Redan för fyra år sedan hade vi ett samtal där jag sa att jag var orolig, att hon måste sluta dricka då hon förlorar relationer och utsätts för farliga situationer (hemska saker har hänt henne). När hon börjar kan hon inte sluta, samt blir totalt personlighetsförändrad. Men de senaste ett, två åren har det bara blivit värre. Under en längre vistelse utomlands började hon dricka varje dag, och inte ”bara” på helgen. Sedan dess verkar hon brottas med ett större sug och ta livsbeslut utifrån alkoholen. Hon har en tid bott tillsammans med vår yngsta syster som är 21 år gammal, och använt henne som ”dryckespartner”, ofta genom övertalning och gliringar om att hon ”är tråkig” om hon inte vill dricka. Vår yngsta syster har nu fått nog och insett sitt medberoende, och bor sedan en månad på egen hand.

Båda jag och min yngsta syster känner oss totalt maktlösa inför vår 26-åriga systers drickande. Hon pluggar just nu på distans vilket innebär att hon kan resa vart hon vill/dricka hur mycket som helst. Inga yttre ramar styr hennes liv. (Under perioder där hon haft ett sammanhang/jobb att gå till har hon kunnat vara nykter i längre perioder). Missbruket gör att hon blir opålitligt och självisk. Flera incidenter under det senaste året gör att jag känner att jag inte orkar mer. Jag är arg och besviken. Samtidigt vill jag fortsätta försöka göra allt jag kan för henne. Hon är så ung, otroligt begåvad, och har precis pluggat upp sina betyg för att kunna studera på universitet. Hon har alla möjligheter till ett annat liv. Jag är bara så fruktansvärt rädd att missbruket kommer ta över. Vad kan jag göra?

Ps. Det kan tilläggas att ingen av oss systrar har någon kontakt med vår mamma sedan i somras. Från att aldrig ha druckit under vår uppväxt har hon varit periodare/dagssupare under de senaste åren. Ett missbruk som även det eskalerat rejält. Sist vi träffade henne, i samband med att vår mormor var på besök från utlandet, halsade hon vin ur en PET-flaska och ljög om sina alkoholvanor, var allmänt konstig och jobbig. Sedan tvingade hon fram ett bråk som avslutades med att hon skrev oförlåtliga saker över sms (tyvärr inget ovanligt beteende från hennes sida). Vi har sedan en tid misstänkt att hon antagligen har borderline/EIPS, vilket varit en omvälvande insikt. Vår pappa är relativt nyligen skild från henne, dricker aldrig, men är tyvärr inget bra stöd gällande min systers missbruk. Jag upplever att han stoppar huvudet i sanden.

Ja, det här blev långt. Olika saker har hänt de senaste dagarna som gjort att jag behövde skriva av mig. Usch, känner mig så ledsen och tyngd. Maktlös. Finns det något hopp i detta?

Hej molokenjonsi, skriv gärna vad du har på hjärtat här. Jag, och tror med flera, skulle uppskatta en tråd inom detta område. Vi är några som hänger här på forumet som lever med nyktra alkoholister vilket inte alltid är lätt.

Precis så resonerar en missbrukare. Att dricka 11 stycken (!) av något över huvud taget under en kort period är inte "bara"- det är ett allvarligt problem. Hur hanterar du hans drickande? Att du själv avstår har givetvis ingen effekt, för det är inte du som har problem - även om du förstås tar ansvar. Har du pratat med honom, hans chef, andra familjemedlemmar, hans läkare, in läkare, präst, barnens skola osv?
Alkoholmissbruk får aldrig vara en familjehemlighet, det löser nämligen inga problem att gömma undan det. Det enda som hjälper är att prata med andra. Och prata gärna med någon om hur du kan skydda era barn också, det är inte bra för dem att växa upp i ett hem där det konsumeras så där mycket. Har du funderat på att sätta ner foten och säga var dina gränser går? Att acceptera hans beteende verkar inte vara ett alternativ.

Hej Kaffekopp,
Det låter som en jobbig situation och jag kan förstå att du är orolig. Jag känner igen situationen med att vara orolig för personen och för barnen, och samtidigt mötas av att det ju bara är folköl. En 33 cl folköl innehåller ca 3cl sprit, så 11 flaskor ger drygt 30 cl ren starksprit så det är inte konstigt om han blir bladig och sedan somnar.