Senaste kommentarerna i forumet

Vi har varit tillsammans i tjugo år. Vi har tre små barn tillsammans. Jag har aldrig upplevt att min man har druckit för mycket/på ett konstigt sätt. Absolut att han har blivit för full ibland när vi var yngre men det blev ”alla” då och då, så jag tycker inte det har varit problematiskt.

I våras kom han till mig och sa att han tycker att han dricker av fel anledningar. Att han känner att han har ett problem med alkohol och därför ska sluta. Det kom som en överraskning för mig men tyckte att det lät sunt och klokt om han kände så.

Sedan var han helt nykter i ett par månader. Efter sommaren började han dricka igen, inte i hemlighet. Men jag kände då direkt att han inte hade koll. Han drack sig olämpligt full i olika situationer, var ute halva natten och betedde sig i allmänhet ganska oskönt. Jag har känt ett något är allvarligt fel men han har sagt att allt är som det ska. Han har tagit hand om barnen bra etc men varit liksom frånvarande.

I helgen bröt allt samman. Då ringer vår barnvakt mig och säger att jag måste komma hem omedelbart då min man är för berusad för att ta hand om barnen. Vi har ett barn med en allvarlig diagnos som alltid behöver vuxen tillsyn. Jag åker hem direkt (detta var på kvällen) och min man är helt redlös. Dagen efter får jag honom att söka vård och han menar att han nu förstår att han har ett problem.

Jag har ringt hela våra familjer och alla våra vänner. Men det jag oroar mig så mycket över nu är; kommer han verkligen klara att bli nykter? Han har ju inte bett/sökt om hjälp själv utan blivit påkommen kan man säga. Jag är så orolig. Och så ARG.

Ett barn ska inte behöva känna sig otryggt i sitt eget hem pga en anhörig. Skydda honom inte, skydda barnet! Ring socialförvaltningen och orosanmäl honom omedelbart och se till att de tar ansvaret för att han får tak över huvudet och vård för sitt missbruk.

Ursäkta alla stavfel. Men man kan inte gå tillbaka och ändra tyvärr. Hoppas du förstår ändå.

Först och främst att att dottern får inte bo tillsammans med en man som beter sig så. Sen kan man ju undra har din pappa inget som helst ansvar? Sluta ra hand om honom känner jag spontant. Hur mycket dka MSN offra som snhörig. Sluta ra ansvar för honom och gör en orosanmälan till socialförvaltningen då hamnar ansvaret där. För er som drabbats av detta besök ett alanonmöte. Er egen situation kan ni påverka och har ni ansvar för. Givetvis har din syster ansvar för att hennes dotter har det bra och inte lever med personer som missbrukar.

Min pappa har varit spelmissbrukare sen innan jag föddes. Senaste 10 åren har han även fått problem med alkohol och kokain. Tillslut tog min mamma och drog med mina småsyskon efter jag hade flyttat hemifrån.

Urartat sedan dess och nu är han bostadslös och får tillfälligt bo hos min syster. Han totalt skämmer ut sig där borta. Druckit upp all deras dyra alkohol, svimmar av i soffan och skrämmer hennes lilla dotter till den graden att hon inte vågar sig ut ur sovrummet...

Nu har han tydligen varit och sålt min och mina syskons dopskedar på stan för att handla på systemet då min syster slängt all alkohol i huset.

Hej!
Min man är världens bästa men har vad jag anser alkoholproblem. Har dricker inte varje dag men dricker gärna torsdag, fredag, lördag. När det ska storstädas eller göras något så dricker han ”för att det ska bli roligt”. Han börjar gärna dricka kl 11 på förmiddagen. Jag kan komma hem efter jobbet och det sluddras i soffan fast han tycker att han låter helt normal. Men det värsta av allt är att han under 10 års tid stulit mina adhd mediciner. Detta händer (numera) bara när han dricker. Jag säger att jag har fått nog och han ska söka hjälp men han säger förlåt, lovar att vara nykter, det går en tid och så händer samma sak igen. Någon som känner igen sig?

@Ullabulla det låter väldigt skönt! Tack för att du fortsätter dela i tråden 🙏🏼

Känner väl igen mig i beredskapen. Och älskar känslan när man landar i sin egen kropp, lite: nämen där är du ju! Som jag letat!

Anhörigsidan ska det förstås stå.

Hej cupcake och välkommen hit!
Det här är ett jättebra ställe att vara kort eller lång tid för att läsa och skriva.
De flesta av oss på anhöriginvandring har varit där du är.
Man älskar någon som missbrukar och har därför väldigt svårt att lämna.

Man förlåter, förnekar sanningen och hittar vägar att leva i kaoset.
Det man kan göra om man inte har kraften eller viljan att lämna,det är att försöka titta inåt.
Vilka gränser måste jag sätta?
Hur kan jag skydda mig själv när det blir för jobbigt?
Finns det kanske någon jag litar på som jag kan anförtro mig till?

Sen finns det yttre hjälp att få som kan hjälpa dig bena ut vsr du står och vilka valmöjligheter du har.
Här på alkoholhjälpen tror jag man kan ringa och få prata av sig.
Al-anon finns i de flesta större städer.
Men återigen,välkommen hit.
Läs och skriv så mycket du orkar så ska du få se att du inte är ensam.

Jag är ganska ung , gick in i mitt första förhållande för 1 1/2 år sen. Allt var som en dröm i början. Tills hans riktiga sidor kom fram
Jag har fattat att han är alkolist , det tar emot att säga men han har inget stopp när han dricker. Det går ut över mig och jag får ta mycket skit.
När jag tagit upp det har han själv erkänt och lovat att han ska bättra sig, det håller i början men sen går han tillbaka till sina gamla vanor igen.
Dethär har blivit en konstant ångest och oro för mig. Alkohol är inget jag förknippar till något kul längre. Jag själv avstår alkohol för att vara en bra förebild och inte trigga han att dricka.
Jag får ont i magen när han ska iväg med kompisar för jag vet att han kommer hem jättefull. Om jag följer med så brukar han hålla sig i ganska bra skick, men ska jag behöva tvinga mig själv att alltid följa med bara för att han ska sköta sig?
Han lämnar som en vanlig människa men kommer hem som en helt annan person. Han blir aggressiv i fyllan och jag måste tippa på tå för att han inte ska bli arg . Han gör slut med mig typ en gång i månaden och har sagt att jag inte ska bry mig för att han inte menar det.
Jag tror att han innerst inne vet om att det han håller på med inte är bra eller hälsosamt, men jag bryts ner för varje gång han dricker . Och vart går min gräns? Jag vet inte , men jag förlåter han varje gång och han tror typ att jag inte bryr mig längre. Sanningen är att jag går sönder själv inombords.
När vet man att man borde lämna? Han betyder allt för mig, utan han är jag ingen och jag har verkligen inga kompisar själv. Han är mitt enda umgänge och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan han. På ett sätt så känns det bättre att plåga sig själv och genomlida helgerna för att sen ha det bra på veckodagarna? Jag vet att jag förtjänar bättre , men jag kan verkligen inte lämna. Samtidigt så mår jag så dåligt hela tiden och oroar mig inför helgerna då han ska iväg. Jag vet inte hur man pratar seriöst om dethär, för varje gång jag försöker nämna nåt så får jag till svar ”okej men lämna mig då” . Eller så får jag agg tillbaka för att han blir triggad när jag nämner alkohol

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Bra tips ovan!

Nu har jag pratat med alkoholhjälpen och fått tips på vart jag ska vända mig har även hittat en person som suttit i samma sits som mig och lämnat för ett par år sedan vilket är otroligt skönt att prata med någon som vet vad man går igenom , mina vänner eller dom få som finns kvar sitter i bra förhållanden och har inte riktigt förståelsen. Tyvärr har sambons drickande blivit värre i veckan trodde han det var söndag när klockan var 6,20 måndag morgon och sonen och jag skulle iväg. Det är andra gången på ett par månader som han har sjukskrivit sig vilket oroar mig mycket. Så måndagen startade i ett kaos sonen praktiserar där sambon jobbar så jag fick köra dit honom och det sista han kallade sin pappa för var jävla alkolist jävel. Bra start på veckan!! Och hela helgen drack han så ungdomarna och jag fick tassa på tå hemma det är lugnast så när han sover annars vet man aldrig vilket humör han är på.
Nu är det snart helg igen och han är ledig man mår inge bra av det det börjar bli psykist påfrestande att höra allt roligt kollegorna ska göra tjejfester mm och jag vet inte men antar att jag kommer vara ännu tröttare på måndag. Det känns som veckorna är min återhämtningstid. Men snart hoppas jag detta är över.

"Men jag känner att jag behöver hjälp för mig". Bra att du sätter ord på vad du känner. Fortsätt kämpa! Hjälp finns att få!

Det låter väldigt jobbigt! Ex Lawline har jurister som svarar gratis på ett visst antal frågor varje månad . Här kan du läsa ett svar på ungefär din situation: https://lawline.se/answers/vad-kan-man-gora-om-ens-ex-vagrar-flytta
Kanske kan det vara till hjälp, eller så kan du maila din fråga till dem.

@greengirl
Hej, kom att tänka på mitt ex och sökte mig till denna sida. Jag blir alltid påmind av honom i dessa tider. Min födelsedag närmar sig och jag har inte firat på "riktigt" på länge. När han kom in i bilden tappade jag lusten att fira födelsedagen, som jag alltid älskat att fira tidigare.
Ser ditt inlägg. En svår situation. Vad gör man?
Jag ville ha ut mitt ex i flera år. Visste inte hur. Gick till psykolog och fick lära mig sätta gränser.
Jag hade inget samboavtal och kände oro en tid då han hade skulder hos Kronofogden och de kom och knackade på hemma hos mig där han bodde utan att betala. Men han var ju skriven hos mig. Det var en svår situation och jag är bara så tacksam för att jag fick honom att flytta självmant.
Ta hjälp av en jurist! Och psykolog eller vad du behöver. Se till att han flyttar ut!
Jag kunde inte leva mitt liv så länge han levde i mitt hem och jag var totalt medberoende.
Den tiden är förbi nu. På alla sätt är tiden förbi nu.
Jag minns hur det var att leva i det.
Ta all hjälp du kan få så att du kan leva med din dotter själv.
Jag tror att det är vanligare än man tror.
Har flera vänner som är i klorna med sina män. Och som inte har råd att separera.
Det kan ju ta tid. För mig tog det flera år att få honom att flytta.
Nu har jag fått mitt liv tillbaka.
Det är en process.
Skriv upp allt viktigt som du behöver göra. Och så gör du det.
Tids nog får du leva det liv som du önskar!
Lycka till!

Vi har separerat.. Eller jag har för mer än ett halvår sedan lämnat då han vägrar ge upp alkoholen och sin destruktiva livsstil..
Lägenheten står på mig så jag får ingen annan då jag redan har ett kontrakt. Har inte pengar till att köpa en bostadsrätt till mig och min dotter.
Han har stått i kö länge och kan få en ny lägenhet. Men jag vet inte om han ens söker någon.. så fort jag tar upp ämnet blir han arg och låser in sig.. jag blir ledsen och tänker att de är inte värt att ta upp något då han alltid blir arg och beskyllande.
Är detta vanligt? Hur gör man?

Återigen en ny känsla,bra tråd det här.
Jag har äntligen börjat landa i min egen kropp.
Känner så stor skillnad nu då det är jag och min lilla hund och mitt arbete.
Tripp trapp trull som funkar.
Sen kan den där känslan komma över mig ibland.
En sorts stress som liksom knyter ihop alla nervtrådar framme i bröstet.
En beredskap.
Jag måste vara alert.
På vad vet jag inte.
Just den känslan har nog följt mig hela livet.
En sorts,om jag slappnar av så kommer det att gå åt h-vete.
Och nu istället en frid.
En sorts, jaha och vad var problemet.
Mer här och nu och en sorts acceptans inför vad som ställs i min väg.
Skönt..

@Silvermamman Jag menar att det finns bara en av dig och du ska vara rädd om dig. Om din man är alkoholberoende så är det inget du kan göra för att hjälpa honom, såvida han inte vill hjälpa sig själv. Av din text att döma, så är din man inte redo att ta någon hjälp. Men DU kan få hjälp med ditt mående om du vill och känner. I min kommun finns det ett telefon nummer man kan ringa som anhörig och få hjälp. Hoppas det förtydligade mitt svar

@Silvermamman I ditt inlägg finns så väldigt många saker som jag skulle vilja bemöta, men jag tror att det vore bra för dig att främst prata med professionella terapeuter om det här. Al-Anon kan nog också få dig att hitta lite trådar.

”Han mår inte bra och det är pga för lite sex o ömhet” ”Skulle han dricka om han hade ett friskt barn…” I dessa rader, och även i annat som du skriver, känns det som att du tar ansvar för, och känner skuld för, hans alkoholmissbruk.
Men. Det är ALDRIG ditt fel, eller ditt ansvar, att din man väljer att dricka för att lösa sina problem. Just detta känner jag ändå att jag vågar skriva eftersom jag själv både är alkoholist och medberoende till en alkoholist (och dessutom har barn med svår psykisk ohälsa, vilket jag vet kan vara en ingång till beroende).

Läs inlägget från @Ullabulla några gånger, hon är både klok och erfaren, och vet samtidigt hur svårt det är att vara medberoende. All kraft till dig!

@Åsa M tack, detta fick mig att fundera. Skulle han dricka om han hade ett friskt barn o en lustfylld fru…

Tack!
Ja, nu äger han det mesta så ekonomin blir sämre om jag separerar.
Men det får såklart inte styra.
Han mår inte bra och det är pga för lite sex o ömhet. Jag mår dåligt av för lite ekonomisk trygghet och föräldraengagemang från honom. Och alkoholen.
Men tänker att det är kanske inte alkoholism som ligger i botten.

Hej silverarmband.
Om han trots att du inte tycker om det nästan dagligen dricker vin så tror jag att han och givetvis du har problem med alkoholen.
Att leva med någon som behöver den sortens stimuli brukar betyda att man i grunden inte mår så bra.
Kanske pga er livssituation med ett handikappat barn.
Kanske också så enkelt att han inte får fullt utlopp för hur mycket han egentligen skulle vilja dricka.
Alkohol i sig skapar ofta en ångest som då måste spädas på med mer alkohol.

Vad händer om du säger,jomenvisst så gör vi.
Vi skiljer oss och du får då kanske någon sorts start pga att ni får dela upp ert bohag/överskott på hus eller bostadsrätt.

Hur går du vidare då?
Lägg energi på det och börja skapa en reservplan för hur ditt liv kan bli efter en separation.
Kanske enklare,gladare och friare?

Har ni haft dialog om det dagliga vindrickandet eller vilka spelregler som ska gälla hemma hos er? Det är fullt möjligt att han är alkoholmissbrukare med det där slentriandrickandet, men det kan också vara annat som påverkar att han har behov av att dricka. Verkar han må psykiskt bra? Stress på jobbet? Alkohol är en snuttefilt för många, det behöver inte vara det huvudsakliga problemet även om det ofta känns så.

Tack för ditt varma svar.
Menar du att alkoholen inte är ett problem? Vi har andra problem såklart men det känns ändå centralt.
Eller är alkoholen sekundär menar du?
Vill gärna förstå hur du menar.
Kommunen vet jag inte vad de ska göra?
Alltså är inte kritisk till det du skriver mer att jag inte riktigt förstår. 🌸

Hej och välkomna till detta forum. Fortsätt att skriva av dig, det brukar hjälpa. När jag läser din text, så är inte alkohol beroende det centrala. Jag läser mellan raderna att du inte trivs i din situation. Din beskrivning av din make i början av din text säger mycket… ”Han är delvis varm…”Är det något som tänkt på?
Sedan förstår jag din ekonomiska situation, det är inte lätt att bryta upp när man står utan ekonomisk trygghet. Jag har vänt mig till kommunen för hjälp- kanske kommunen kan hjälpa dig?
Fortsätt skriv av dig om du behöver. Kanske någon annan kan ge dig bättre råd. Ta hand om dig- det finns bara en av dig🙏