Senaste kommentarerna i forumet

Nä, det är det verkligen inte! Hehe.
Ja, usch. Drar mig för att åka in till jobbet, kolla mejlen. Blockerar honom privat men kan inte göra det på jobbet.

Tror alanon skulle vara bra för dig om du har möjlighet. Finns även anhörig program. Oron vi anhöriga får bära är förfärlig. Man måste inse sin maktlöshet, jag kan inte göranågot hur gärna jag än vill. Vi anhöriga kommer ofta med logiska argument, men missbruk handlar inte om logik utan enbart känslor. Ta hand om dig det är vad du kan påverka.

Ursäkta- utsökt är det då inte 😏

Har min på samma arbetsplats. Samma sak här - samtal till kollegor osv.

Vill inte se/veta.

Förbannade jäkla skit typ. Utsökta mitt ordval.

Mer än tre år sen nu som relationen tog slut pga hans supande och psykiska ohälsa.
Han skickade en ursäkt två år senare, måste haft en nykter dag och funderat på alla sina misstag. Jag svarade inte.
Vi ses nästan dagligen på jobbet, jag undviker honom allt vad jag kan.

I dag kom en av hans kollegor förbi och berättade att han super som en svamp igen. Skickar fyllemejl mitt i natten till folk. Sjukar sig. Hans chef är som handlingsförlamad för han säger ju rätt saker när hen frågar hur det är! (Så idiotiskt!) Jag känner att energin börjar försvinna igen, trots att jag håller honom på armlängds avstånd. Fy vad jag avskyr den här sjukdomen. Det är så frustrerande att han inte fattar att han kan söka hjälp, få medicin, funka bättre - eller så vill han inte, och det är ännu värre. Folk runt omkring honom drabbas så hårt, år efter år. Själv bara sabbar han sitt liv, år efter år. Önskar att jag aldrig hade träffat karln. Avskyr alkohol.
Dags att söka nytt jobb så jag slipper se förfallet åtminstone...

@Tröttiz hej där! Läser dina senaste inlägg och får tanken: kan det vara så att han har en sämre period? Eller att du av någon anledning är extra sårbar och har svårare att sätta de där gränserna du annars gör?

Hur kan du ta hand om dig själv just nu?🌸

Nu har det gått en månad till den separationen.
De flesta dagarna rullar nu på bara fint.
Andra är lite tyngre och ensammare.
Men dag läggs till dag.

Hej alla. Har en dålig dag ...
Har en sådan där dag som jag undrar om det är klokt och hälsosamt att vara vän med ett ex- och som dessutom är missbrukare. Så otroligt tungt. Samtidigt jag håller av honom jättemycket, blir det mycket enväga. Han har ju utmaningar med alkoholen, så jag förstår ju lite. På onyktert huvud får man höra att vår kontakt går enligt hans villkor och att jag är jobbig. Som nykter - helt annan person. Jag förstår ju att det är alkoholen som finns där, och beroendet som pratar, men att höra sådant tar energi att lyssna på. Jag gör ju mitt bästa med att försöka hålla distans till hans sjukdom ... Och se honom som han är på riktigt, och försöka lämna allt "ordbajseri", att det kommer från beroendet. Men just idag känns det tungt ...

Vilken tuff sits.. frågan är om din omsorg/koll ger någonting mer än att du blir orolig och utmattad? Vars tror
du om att backa, mindre kontakt?
Du kan inte ändra på honom eller de runt om som inte förstår, bara vara rädd om dig själv.

Jag blir sorgsen för din skull, men jag håller med de som har kommenterat - så lämna honom. Han har redan lämnat dig för Alkoholen.

Alkoholen är hans kärlek. Gör dig själv en stor tjänst och lämna.

Dom förstår - lyssna på dina vänner
Skillnaden är att de tänker klart.
Spring.. du kommer att bli sjuk själv, dina vänner kommer att tröttna o du blir så ensam.
Skaffa inte barn och flytta inte ihop vad du än gör.
I all välmening.

För ett halvår sedan hittade jag min soulmate. Den mest fantastiska man jag någonsin mött. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, aldrig varit så kär i någon som i honom. Jag bara visste ganska direkt att detta är HAN som jag längtat och letat efter hela livet.
Men efter ett tag insåg jag att något inte var rätt - då erkände han att han var alkoholist och att han hade ett återfall.
Han går på AA-möten och försöker inte smyga med det. Men det gör så jävla ont varje gång han väljer att sitta och dricka, istället för att vara med mig. Den här helgen hade vi planerat en romantisk weekend tillsammans, men det höll bara i knappt ett dygn, sedan åker han hem och super istället, trots att både han och jag tyckte att helgen dittills varit magisk. - men alkoholen vinner.
Mina vänner säger att jag ska lämna honom direkt. Men dom förstår inte, jag älskar honom så galet mycket. Så snälla, säg vad jag ska göra..... ni som har erfarenhet....

Hej!
Jag vill bara kolla hur det gått för dig, hur du resonerat.
Jag är i samma situation som dig och är så himla villrådig.
mvh / V

Hej, precis gått med i detta forum för jag känner att jag behöver få bolla alla mina snurrande tankar med er som kanske är eller varit i samma situation. Min bror har varit alkoholist i närmare 20 år. Jag är mycket yngre och har växt upp med detta och den ständiga oron för ”hur full och otrevlig blir han den här gången”. Vi har haft bråk kring detta där jag fått nog, sagt vad jag tyckte och vi pratade inte på ett år ett tag. För några år sedan blev det för mycket för hans kropp och han fick bukspottkörtelinflammation och var nära att dö. Han höll sig nykter ca 2 år innan han trillade dit igen. Kroppen sa återigen ifrån och han fick åka in akut en andra gång men lyckades bli nykter igen. För mig, hur hemskt det kanske låter, var det det bästa som kunde hända att han fick denna inflammation. Äntligen kunde jag andas ut lite och slippa oron. Nu träffades vi i helgen och jag såg att han hade druckit ett litet glas alkohol. Vår äldre bror hade troligtvis gett honom det, jag tror inte att han vet/förstår hur illa det har varit med vår brorsa. Jag pratade med mina föräldrar och man om detta för min instinktiva känsla är att vi måste göra nåt…men de tänker att han vet vad han gör när han väljer att ta ett glas igen, han vet riskerna och det är ingen idé att säga något, han kommer bara bli arg och fortsätta dricka i smyg, så är det säkert. Man vill så gärna skaka tag i honom och få honom att fatta att han inte ska dricka men jag behöver också på något sätt släppa detta då jag inte orkar med att börja oroa mig igen och lägga ner tankar och energi på hans beroende. Så tacksam för era tankar och reflektioner!

@ChangedMe åh vad jag känner igen det där, smyger på äggskal. Jag brukar tänka att jag tassade omkring.

@ChangedMe åh vad jag känner igen det där, smyger på äggskal. Jag brukar tänka att jag tassade omkring.

@Kameleont tack. Ja jag försöker fokusera på just det, att han var sjuk.
Sen om han var en alkoholist som började supa sönder sin hjärna, eller om han var deprimerad och självmedicinerade med alkohol, eller bipolär och självmedicinerade, det är egentligen oviktigt. Han var rejält alkoholberoende.
Smygandet ute i garaget, kommer in full och tror att jag inte märker något.

Och jag håller med dig, att jag svek, för att jag ville ta hjälp och stötta honom i kampen mot alkoholen. Det var så viktigt att ingen skulle veta. Så det knäckte honom.

Sticker ut hakan lite men..
är det av kärlek? Eller bara en falsk trygghet och ett eget medberoende ?
Har funderat mycket på det där…

Känner igen mycket i denna tråd, även om min man sköter jobbet o alltid kommer iväg dit av sig själv.
Har inte upplevt 'återfall' på det viset, då han totalt saknar insikt o inte (mig veterligen) ens försökt sluta.

Fint sagt av dig @Letlive att det vi gör gör vi av kärlek. Blir fel ibland men det är av kärlek. En snäll tanke att ge sig själv när man undrar vad o varför man håller på.

Och frågorna o tankarna du beskriver @Imse om detta är livet. Ska det vara såhär?
Fullständigt overkligt o obegripligt att sitta i den här sitsen att se sin partner o kärlek rasera sig själv o vår familj.

Sorgligt att vi är flera i samma bedrövliga sits men skönt att känna sig mindre ensam.

Kram till er alla

@Kevlarsjäl62
Fina goa vän, det är så fint att höra att du går mot ljusare tider o att du mår bättre o bättre med o i dig själv. ❤️

Känner en tomhet just här o nu.
Vet inte vad som kommer bli framöver o jag är rädd för det jag inte kan styra.

Barnen är det primära o allt som betyder något eg. De står ju nästan på egna ben redan, men de förtjänar bättre. Jag vill ge dem mer!
Men jag kan inte ge dem en klok o frisk pappa med sunda klara tankar som sätter dem o familjen först.
Om jag ändå kunde...
Jag gör vad jag kan, som mamma, men känner mig otillräcklig. Och samtidigt känner jag en enorm tyngd av hur viktig jag är för dem o vår familj. Ansvaret är så stort så stort o det vilar enbart på mig.

Även på jobbet ligger ansvaret på mig. 'Ledningen' kan räknas bort, de gör inte sitt jobb, o kvar är vi duktiga som får det att funka o snurra vidare.
Situationen är eg ohållbar där med.

Drunknar i allt ansvar.
Men håller mig flytande fortfarande och det är tack vare kärleken till barnen o den jag får tillbaka.
Fast jag är så väldigt trött...

Tack för att du ger mig styrka med dina ord o din erfarenhet ❤️

@Åsa M
Så sant.
Tack för att du påminner!

@Imse När jag läser ditt inlägg så står jag i nästan samma situation. Det är så jobbigt mentalt med känsla av besvikelse och hoppet bara flyger iväg...
Tack för att du delar så man inte känner sig så ensam i kaoset som blir vid återfall .

@dhea låter som en tuff kväll! Vill du berätta lite mer?

@Kameleont Kära vän, jag känner igen varje skiftning i dina förvirrade, förtvivlade känslor. Men det finns ett efter, jag känner att jag återerövrar mig själv igen, en liten bit i taget. Jag står utan stöd och hans missbruk "kommer inte åt mig" längre, inte på riktigt. Jag har ju valt att fortsätta hålla kontakten, men på mina villkor. Vi får väl se hur länge det fungerar. Jag kommer hur som helst att klara mig, det vet jag nu. Jag känner en försiktig känsla av frihet och då är vi ändå väldigt involverade i varandra ekonomiskt t ex. Det får ta tid, men jag går mot ett liv med mig själv och för mig själv. Jag kommer inte att vända om. Det här är MITT liv. Vill så gärna ge dig styrka, men jag vet också att du måste komma till en punkt där det bara finns ETT val. Hoppas det är snart ❤️