Senaste kommentarerna i forumet

@Letlive Jag tycker nästan känslan vid återfall är värre än som det var innan.
Min fru har hållit upp i ett halvår med hjälp av tabletter.
En härlig sommar då vi båda mådde bra och levde ett normalt liv, och man började så smått hoppas. Hoppas på en framtid.
Sen fick hon plötsligt för sig att 'testa lite för att se hur det kändes'. Obegripligt.
Ångerfull såklart. Det skulle aldrig hända igen.
Det gjorde det. Dagen efter. Och dagarna efter det.
Hittar tomflaskor gömda överallt. Hon försöker dölja, men jag hör direkt, känner igen minspel och beteende.
Konfronterar jag henne när hon är full blir hon bara elak.
Gör jag det när hon är nykter så bryter hon ihop och slår ifrån sig.
Nya löften. Som bryts efter några timmar.

Jag vet verkligen inte om jag vill fortsätta. Men att kasta 20 år på sophögen tar ändå emot.
Men är detta ett liv?
Är det såhär mitt liv ska vara de återstående åren?
Ännu curlar jag henne. Ser till att hon får mat och kommer iväg nykter till jobbet.

Men hur länge.?

@Letlive det är sorgligt. Och känns så förtvivlat onödigt när en står bredvid!

Det låter som att du fortsätter ta hand om dig mitt i det svåra.

Hoppas arbetsgivaren förstår hur det är fatt och att det kan hjälpa henne komma vidare.

En dag i taget…

Det är medberoende i ett nötskal. För mig krävdes det att jag behövde bli triggad och jävligt förbannad för att ta mig ur det. Hoppas du hittar din triggar snart också, så där kan du inte ha det. Livet är kort och energin behövs till annat!

@LSB jag menade bara att missbruk kan vara allvarligt nog för att man inte ska få ha egen vårdnad, men psykisk sjukdom på det är nästan en garanti att man bedöms mindre lämplig som förälder. Det är väldigt skrämmande för barn och det riskerar också att medföra att de själva utvecklar psykisk ohälsa om de växer upp i en sådan miljö. Om du inte är nöjd med handläggaren på socialtjänsten så be om att få byta. Min väninna hade bra handläggare hela vägen upp i familjerätten och hon fick egen vårdnad om barnen utan problem.

Verkligen @has. Priset blir ju alldeles för högt. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att komma ihåg att man gör det av kärlek. Ett missriktad form av kärlek som stjälper mer än hjälper. Än dock kärlek.
Min fru har iallafall återigen ett återfall. Jag hörde det när jag ringde henne efter jobbet. Förr hade jag åkt direkt hem och hjälpt henne. Se till att hon inte fylleringer en kompis, ramlar och slår sig eller annat. Nu åkte jag till gymmet. Som jag hade planerat. Hennes chef har begärt möte kopplat till hennes frånvaro (pga alkoholen) imorgon. Jag vet om hon mår extremt dåligt över detta och kommer försova sig till detta möte ifall jag inte väcker henne. Det skulle göra situationen ännu mer ångestfylld för henne. Och vet ni vad? Jag kommer låta henne försova sig. Det är inte mitt jobb att se till hon går upp till jobbet. Lika lite som det är hennes jobb att se till jag går upp till mitt.
Ikväll har jag mest känt sorg. Att se ens livskärlek långsamt ätas upp av ett missbruk har varit fruktansvärt. Jag förstår nu att jag inte kan påverka missbruket. Men det är ändå så sorgligt. Nykter är hon världens finaste.

@Pnyp Vilken tuff situation du beskriver! Vad fint att du sökt dig hit till forumet, här finns många andra med erfarenheter kring att vara anhörig, som har mycket klokt att dela med sig av.

Du får flera råd här i tråden om hur du bör agera i det här läget. Hur blir det för dig? Vad tänker du om de råd du får?

Att lämna relationen är ett alternativ, men det är inte det enda, och i slutändan är det du som bestämmer vad som är rätt för just dig, just nu. Hur går dina tankar kring olika alternativ? Vad behöver du och din son?

Om du vill prata med någon om din situation är du varmt välkommen att ringa till vår stödtelefon på 020-844448. Det kostar inget och du kan vara anonym.

Ta hand om dig!
/Jenny, Alkoholhjälpen

@L3dsen

Jag har varit där , trott på hans lovord att söka hjälp under många år. De är experter på att ljuga och manipulera!!!
Satte en tydlig gräns aug 2023 till honom att en gång till det blir fylle period så separerar jag. Det höll i ett år.. och jag är i skilsmässoprocess. Han är nykter nu, flyttat till temporärt boende. Bönar, lockar och lovar att han aldrig ska dricka igen. Han har sökt hjälp på beroende mottagning.
Jag har bestämt mig att jag inte vill leva med en missbrukare . Litar inte ett smack på hans lovande om bot och bättring. Det räcker nu.
Jag har ringt Alkoholhjälpen, går på anhörigstöd för missbrukare och på Alanon möte och det hjälper mig framåt. Ska gå i anhörigstöd grupp. Försök att fokusera på dig -svårt men en liten sak i taget som du gör för att själv må bra.
Han är vuxen och få ta ansvar för sitt handlande och dess konsekvenser. Det ligger inte på dig.

Ett steg i taget
Ta hand om dig

@L3dsen
Hej.
Det har varit tufft länge, du talar om "300 helgen i rad" ... Manipulation hör till alkoholism, det där att du skulle ha hittat på.

Som jag upplever det är inte du boven, utan jag som läser detta tolkar ju det som att han mycket väl kan hålla mycket av dig men att han inte har förmågan att ha en sund relation eftersom alkoholen kommer före. Att den har honom i sitt grepp. Vill de inte själva arbeta för en annorlunda situation så tror jag att det många gånger går åt skogen för att de gör saker för att anhöriga "säger så". En tanke jag har. De måste vilja själva, om inte så blir det platt fall liksom.

Du fokuserar mycket på honom, lätt hänt för jag har själv varit där. Försök gå mera till dig själv, vad du behöver i en relation och lyssna på det. Och du - kanske en idé att mer se på hans handlingar än lyssna till hans ord.

Sköt om DIG.

KRAM!

Han dricker vidare i sin egoistiska tillvaro.
Jag står bredvid o föraktar honom - utan att egentligen göra något åt det. Så föraktet går vidare o landar tillbaka i mig själv.
Jag föraktar min egen svaghet o det äter upp mig o tar all min energi.
Som en ond cirkel snurrar det sjuka vidare, parallellt med vårt 'vanliga' liv.
Känns totalt overkligt.
Hur långt kan det gå egentligen?
Är detta mitt liv?

Det är som om jag väntar på något. Att någonting ska hända som leder till en förändring. Bryta mönstret vi är fast i. Och samtidigt är jag rädd för vad som faktiskt kan hända.

Förakt, ilska, rädsla o ändå kärlek däremellan. Tvära kast. Hänger inte med mina egna känslor.
Orkar inte.

@zamira
Så obeskrivligt hemskt det du beskriver. Lider när jag läser o önskar jag kunde lätta din börda.
Kan bara föreställa mig känslorna du tampas med - samtidigt med allt praktiskt o barnen ❤️

Känner så väl igen konstant smygdrickandet i garaget o sen komma in som om inget hänt o allt är som det ska. Berusad även av sitt eget ego. Full o nöjd i stunden.

Måste också uttrycka min ilska som bubblar upp mot en så fruktansvärt egoistiskt handling som att i avskedsbrevet uttrycka att du skulle ha svikit honom.
Det är en sjuk hjärna som kan lämna något sådant efter sig till den som står en närmast.
Kom ihåg det, när det river o ältar runt i dig: det var sjukdomen o alkoholen som talade och inte egentligen din man!

I långa loppet, hur vi än tänker, trixar o planerar så kan vi (vi som står bredvid) inte göra förändringen.
Det beslutet är deras.

Så oerhört sorgligt hur det slutade för din man.
Önskar jag kunde säga något som lindrande din o barnens sorg...

Tänker på dig!

Klok, fin, snygg, rolig... Mitt ex var allt det, men tyvärr var han också kaos på två ben. Man blir lite dum när man är kär, det är bara att inse. 🫣

Mm.. min bästa väns man tog sitt liv.
Hon betraktar det som en sjukdom som kan ta ens liv såsom cancer.

Det går att leta upp så mycket man kunde ha gjort. Men nej, detta är inget du kunde stoppat.

Den friska delen av din man skulle säkert säga lev släpp skuldkänslor minns det fina o lägg din energi på barnen.

@has tack. Jo jag ska prova någon psykolog till. Hon jag fick satt helt tyst och så skulle jag hålla monolog.
Skuldkänslor finns, han hatade att jag började bli öpppen med att han drack. Skrev det tom i avskedsbrevet. Att jag svek honom. Hur lätt är det att leva med?

@Carisie så svårt bara. Jag hatar alkoholen och vad den gjorde med honom. Och nu ska jag leva med det här. Lite skuldkänslor. Två barn i bitar. Sorgen. Den oändliga sorgen.

Vännen - du behöver nog inse att han manipulerar dig. Du behöver ta dig därifrån. Det är inte okej att ha det så där. Prata med socialtjänsten eller en kvinnojour, be om stöd att ta dig loss. Er gemensamma bostad kan säljas, det löser sig. Men gå innan du är helt nedbruten!

Tack för era kommenterar. Ja det är nytt så än så länge bra, jobb sköts etc.
Han går på behandling vart nykter i 4 år men fick återfall i början av året.
Det är bara så svårt att lämna men förstår ju jag borde kanske göra det.
Men han är så klok och fin och har bra kontakt med ex och ha barnen .. om än lite mindre. Jag får helt enkelt hitta en strategi.

@Det räcker
Haha jag tycker katt är kanon 😁

Mm..men du känns väldigt medveten och kan se o lyssna till signalerna.
Och vet att du kan lämna.

Det finns många bra (friska) män därute 😉

Hemskt ledsen men det är nytt o du mår förmodligen ok än så länge.

Gå direkt.
I all välmening.

Jag var länge vän med en kvinna vars man var bipolär och spelmissbrukare. Mitt ex är alkoholist och troligen bipolär. Mitt råd till dig är att ge dig inte in i en relation med en person som har så många allvarliga sjukdomstillstånd. Det är fruktansvärt nedbrytande att vara anhörig bara om det handlar om alkohol, men psykisk sjukdom utöver det? Det går inte att hantera. Det behövs professionell hjälp, det behövs sjukdomsinsikt, det behövs aktivt deltagande i behandling. Klart han säger att "alla flyr" men vad beror det troligen på? Min gissning är att ingen av sjukdomstillstånden behandlas effektivt och att det går ut över de närstående.

Jag förstår dig precis då jag inte är en person som lätt öppnar mig utan har en fasad och tycker det känns jobbigt/pinsamt att berätta hur jag har det. Även fast min familj har påpekat alkoholproblem många gånger och jag har velat häva ut mig allt har jag varit tyst. För några månader sen tog jag modet till mig och berätta för min bästa vän. Det var både läskigt och pinsamt men samtidigt befriande. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och pinsamt och tar mig inte modet till att ringa henne när jag mår som sämst, men jag vet ändå att hon vet och förstår. Känns även som jag mer börjar landa i det hela när jag för en gång skull sagt sakerna högt till någon annan.

Psykiskt är det en utmaning om än enklare än att stanna.
Rent praktiskt är det inga problem om du vill ha råd kring det. Måla inte upp anledningar till att det är omöjligt ❤️

Strunta i att han är på fest, att han ljuger och dricker och inte deltar i behandlingen

Fokusera enbart på dig och din framtid.

Jag gick tillbaka och gick på hans lovord. Han lovade att sluta dricka och skulle söka hjälp. Men han gjorde de aldrig utan han började dricka när han var iväg och ljög om det. Han hade aldrig någonsin sagt att han ska sluta dricka de har jag hittat på. Jag lyckades få han att gå parterapi dock gick de åt skogen då vi hade ett samtal och sedan avbokade psykologen flera gånger. Börjar dock undra om det är ett tecken? Att vi inte kommer kunna komma någon vart.
Nu sitter jag här hemma själv och gråter för 300 helgen i rad. Han var iväg och skulle komma hem, skrev att han var på väg, men hem kom han inte och inte ett ljud. Utan han gick till en kompis istället på fest. Tankarna snurrar, är jag utsatt för psykisk misshandel eller är det faktiskt jag som är boven? Vet varken in eller ut längre. Vill bara försvinna men vet inte vart jag ska ta vägen. Nytt bonde kan jag inte heller söka då vi båda äger nuvarande bostad. Vet inte alls vad jag ska göra. Mer än att jag inte orkar detta längre. Har inte heller några vänner kvar som det känns då jag blivit totalt isolerad och orklös. Får kanske vara glad att jag ändå insätt så mycket själv men hur tar man sig härifrån?

@Pnyp
Ta direkt din son och dig därifrån. Direkt.
Erbjud sönerna samtalsterapi
Boka egen
Gör orosanmälan

Bryt kontakten se till att sönerna blockerar o ej blir utsatta av sms eller dyl

Och självklart - leverera inget.

@has
Bevakad och kontrollerad - ett hot alltså.
Minns inte att jag skulle ha sett det så.
Men, tack för påminnelsen.
🌺

@has
Har också det där med ansvar, situationer i samhället som jag ser som inte är mitt ansvar. Måste emellanåt ha en inre diskussion med mig själv om just detta. Varför ditt ansvar? Vad kan hända? m.m