Senaste kommentarerna i forumet

Min man har lagts in för avgiftning på psykiatriavdelning. Hur fungerar det? Hur många dagar brukar man vara inlagd? Får man hjälp att hitta behandling efter avgiftningen eller skickas man bara hem? Får han inget stöd är jag helt säker på att han fortsätter dit drickande samma dag han får komma ut.

Min pappa är 67 år och har druckit mycket alkohol i hela sitt liv. Inte varje dag utan i vågor som alltid återkommer varje gång det är stormigt. Det värsta är att ingen egentligen vet när stormen nalkas och han lever i total förnekelse.

Det har blivit ännu värre de senaste åren och jag börjar bli rädd för hans liv. Ibland känner jag hopplöshet även om jag vet att jag aldrig kan ge upp hoppet.

Hur gör man? Vad gör man när en man i hans ålder förnekar, ljuger, sårar, knuffar bort sina nära och kära? Jag gråter, vädjar och försöker förklara hur hans familj älskar honom men ingenting verkar bita. Hans missbruk är för starkt. Han har antabus hemma men vägrar ta den för att han säger att medicinen får honom att må dåligt. Han vägrar dessutom att söka hjälp. Han anser ju att han inte behöver hjälp.

Idag åkte jag hem till honom, hittade honom berusad i soffan. Han märkte inte ens att jag gick in i det olåsta huset och ropade på honom. Vi hade planerat en utflykt, som han uppenbarligen hade planerat inför eftersom han förberett äggmackor dagen innan. Jag föreslår att vi stannar hemma och dricker kaffe men han insisterar att vi genomför vår tur till skogen som planerat, för att få frisk luft.

Han sluddrar i bilen, klagar på att han varit förkyld i 3 veckor och är stel i kroppen men jag vet att det inte stämmer. Jag fattar. Han stinker av sprit.

När vi kommer fram säger han att han kommer försöka hålla sig på relativ plan mark för att han inte orkar klättra i bergen men han ramlar ihop ändå, gång efter gång. Benen bär honom inte. Han snubblar över grenar, slår i träd och ramlar i en bäck två gånger. Till slut fastnar han i gyttja nära en bäck och kommer inte loss. Jag kämpar i ca 30 min för att få ut honom därifrån, tillbaka till bilen men jag är inte stark nog. Han blir arg och säger åt mig att lämna honom för att han vill dö. Jag går tillbaka till bilen bara för att kunna ringa efter hjälp.

När vi kommer hem till huset har min syster dykt upp. Vi hjälps åt och tömmer kylen på öl. Han försöker fortfarande knycka två öl - för att han behöver dessa senare ikväll, även efter alla tårar och kramar. Vad gör man med en pappa som lever i förnekelse? Han mår uppenbarligen dåligt men vill inte ha hjälp och förstår inte smärtan familjen bär.

Det senaste året har han även talat mycket om döden. Vi har demens i släkten och han säger att han kommer hänga sig när/om han får sjukdomen. Jag tror att han försöker förbereda oss inför den dagen, speciellt då han öppet planerar och diskuterar det framtida arvet som ska fördelas.

Jag bryr mig inte om något arv. Jag vill ha kvar min pappa. Finns det något råd?

@Åsa M
Du skriver att du tänkt söka nytt jobb. Har du provat söka nytt jobb?
Tänker att det kan vara en möjlighet att komma till en ny miljö där du saknar en koppling mellan din arbetsplats och ditt ex.

Du vet bäst själv. Jag slipper se mitt ex och det har betytt otroligt mycket, i min process att leva mitt liv och fokusera på just det, mitt liv.

Hoppas att du får som du vill!

Tänker att många liksom jag sökt mig hit för att alkoholismen hos en nära ställer till problem.

Jag har en särbo som tog ett par återfall nyligen. Läser berättelser här som visar på hur svår denna sjukdom här (vilket jag i och för sig redan visste men personliga berättelser drabbar mer) och så mycket negativt den ställer till med. Många tankar snurrar nu hos mig.

Kommer det bli värre?
Orkar jag vara med honom då? Vill jag?
Kommer vår relation klara det här?

Han har sjukdomsinsikt och har tagit hjälp. Bra början, men ... tankarna snurrar som sagt.

Skulle uppskatta att få del av berättelser från er som faktiskt fått det att fungera bra tillsammans med en alkoholist. Att det kan gå att få ett bra liv tillsammans.

Han har insikt, han vet att han har problem. Men viljan att ta bort alkoholen är nog inte tillräckligt stark. 😐. Alkohol är ju en rätt stor del eller en väldigt stor del i sociala sammanhang. Han känner sig som socialt missanpassad utan Alkohol. Men att ha ångest i flera dar efter en praktfylla borde vara det allra största svaret.

@Kristoffer Han LOVADE att inte dricka, vi hade en dialog som vi aldrig tidigare haft där han faktiskt visade mig förståelse och respekt. Han skulle åtminstone inte dricka tillsammans med mig eller barnen… Ett par veckor senare märkte jag att han en kväll efter att varit ute med barnen kom in lite smålullig, förmodligen druckit 2-3 starköl. Det i sig är väll inget problem, men jag vet samtidigt att det ”bara är början”. Han vill lixom bevisa för mig, och säkert sig själv, att han visst kan hantera att dricka. Så nästa gång blir det lite mer, och lite mer, tills det om ett par veckor spårar ur totalt igen. Det är så det sett ut historiskt alla gånger han lovat att sluta.

Jag är så kluven, jag vill verkligen inte leva med alkoholismen. Jag vill verkligen leva ett liv utan det drama alkohol skapar. Jag vill verkligen bort från den här situationen innan han flippar igen.

Ja du, jag vet inte vad man ska säga. Jag tror inte den nyktra finns kvar där inne. Sjukdomen tar över dem och man vill så gärna hoppas, men jag har fått lära mig den hårda vägen att det är kört för han vägrar vård. Kanske du har bättre tur? Om han har sjukdomsinsikt.

Hej. Det var längesen jag skrev här. Min sambo har problem att dricka måttligt. Han kan dricka 5 gånger och det går bra, sen den sjätte går det åt helvete. Kan inte sätta stopp när han väl börjar. Han går inte ofta på fest, men när han väl gör är jag alltid orolig för i vilket skick han bli i. Jag kan inte slappna av för jag måste ha koll. Jag tycker inte om honom full. (Han blir inte aggressiv, men hans risktagande försvinner). Jag älskar honom som nykter, vilket är marioriteteten av tiden. Senast inatt kom han hembärandes av sin vän, han fick dra upp honom från diken. Jag känner mig sårad och förbannad, fast han inte gjort mig illa under festen han varit på. Idag kommer han inte kunna ta ansvar för sin 9 åriga son, utan det faller på mig. (Sonen har aldrig varit med när han varit full) Det skulle vara skönt att lämna, men jag vet att på måndag när han är sitt vanliga jag igen, då vill jag vara kvar eftersom jag älskar hans nyktra jag. Hjälp.

Det började när min mammas man dog för ca 8 år sen. Några glas vin nästan varje kväll. Min mammas hälsa påverkas negativt och hon blir yr och benen liksom bär henne inte. Detta har gjort att hon ramlar, ibland så illa att hon bryter sig. En handled, en fotled…ett sår vid ögonbrynet, ett större hål i huvudet… Glasögon som tappas, går sönder.. Vi bor med bara några gators mellanrum. Igår em när jag var där, drack mamma& en väninna vin när jag kom dit. Trevligt och normalt för dem som kan hantera det. Men för min mamma så går inte det.
På fm idag, på min lediga fredag, fick jag ett sms: ring mig, jag är skadad. Strax innan hade jag sett på Facebook att hon skrivit ett inlägg som ett tack till en granne då hon ramlat. Jag skrev tillbaka, jag ”satte ner foten”. Du får själv ta ansvar för detta, typ. Men mitt samvete gnager… ”Jag är en dålig dotter” ”Jag är inte tillräckligt omtänksam” osv osv… Känner någon igen sig?

Hej
Jag känner så väl igen mig i din berättelse. Min sambo dricker öl och hälften offentligt och resten i smyg. Hela han blir en helt annan personlighet när han druckit. Jag vill lämna honom och varje gång lovar han dyrt och heligt att det inte ska hända att han blir så full. Ändå så tar jag tillbaka honom. Jag tror min dumma nöt att han menar vad han säger. Han är ju så fin när han är nykter.
Ska jag göra slut? Vad har ni för tips?

@Letlive rädslan går nog aldrig över men minskar med tiden ju mer man kommer ut sitt medberoende tänker jag och att man börjar fokusera på sig själv och vad man själv mår bra av. Min rädsla, efter snart 2 år, finns fortfarande kvar. Men den är inte så mkt för min skull, jag vet att jag klarar mig och kommer leva ett bra liv själv trots att jag älskar min partner. Det är inte värt att leva med lögner och ångest som jag gjort. Rädslan finns däremot där för barnens skull, att de skulle ”förlora” sin förälder. För barn ska inte leva med en aktiv alkoholist enligt mig. Och det är mitt ansvar att se till att de inte gör det. Däremot finns även en rädsla för min partners skull. Det är en sjukdom som blir värre o värre om man inte tar sig ur den. Så om min partner skulle börja igen, ja då finns risken att det går riktigt åt helvete. Och det kan jag vara rädd för, för det önskar jag verkligen inte min partner och mina barns förälder.
Så ja rädslan finns där men man hanterar den.

Ja, du har rätt. Jag måste sysselsätta mig så jag tänker på annat...

Det är klart du har svårt att släppa det. Det är ju en person du har en historia med och har brytt dig väldigt mycket om. Och som du dessutom fortfarande ofrivilligt har i din närhet. Men jag tror det var du som sa det i en annan tråd: man kan inte älska någon frisk. Det är de som gör alkoholberoende till en sån svår sjukdom för oss anhöriga. Vi luras oss att tro att det handlar om frivilliga beteenden vi kan påverka och inte om biologiska processer utanför vår kontroll. Finns det något du kan göra för att tänka på annat? Fika eller gå på bio med en vän kanske?

Uppdatering: Fick hänga med min fru till beroendemottagningen idag. Hon tog blodprov, fick antabus och information om sina senaste prover. Nu kan man inte ens se spår av alkohol i långtidsproverna. Vår relation är dessutom bättre än vad det har varit de två senaste åren. När hon drack gick all energi åt att överleva. Krishantera på jobbet, med vänner, med mig och med sin familj. Och hela tiden planera hennes alkoholintag. Jag ser hur de små saker jag uppskattade hos henne i början av vår relation börjar komma tillbaka. Vilket gör mig glad - men också rädd. Rädd för att hon ska få ett återfall. Ett återfall skulle krossa mig totalt nu. Skulle vara intressant hur ni andra i förhållanden med en nykter partner hanterar den rädslan.

@Letlive det hade varit jätteskönt att slippa se det och höra om det. Samtidigt är det ju så jävla sorgligt att en människa går ner sig totalt och ingen kan eller orkar stoppa det. Han har barn och barnbarn...
Usch, får nån slags etisk stress bara av att tänka på att slippa hans kaos helt, för det skulle betyda att han supit ihjäl sig.
Behöver tänka på annat tror jag. Bara så svårt att släppa det.

Vad tråkigt att höra @Åsa M. Men du har gjort allt du kan. Om han får sparken kanske det förhoppningsvis kan man ju bara hoppas att det blir den väckarklocka han behöver för att ta tag i sitt liv. Dessutom skulle du slippa att se honom i din vardag. Hur känner du inför det?

@Åsa M
Har det gått såpass långt. Ledsamt. 😒 Han är väldigt sjuk. Alkoholen med sitt grepp Ja, fy fan för denna sjukdom ...
Kram. 💜

Färden mot katastrofen fortsätter nu allt snabbare. Han har ogiltig frånvaro från jobbet, skickar aggressiva mejl till sin chef mitt i natten. Arbetsvägrar eller arbetsmaskar. Super. Hans kollegor är förbannade. Hans chef börjar bli utbränd. Fy fan för denna sjukdom!

Han kommer fortsätta så där om han inte får behandling. Det där är inte bara ett "beteende", han är svårt sjuk. Jag brukar alltid säga att man kan inte älska någon frisk och det är precis så det är. Du kan inte göra något för att han ska bli frisk. Däremot kan du sätta gränser för dig själv, försöka ordna hjälp åt honom, och försöka fundera på hur DU vill ha det. Efter min relation vägrar jag ha med en alkoholist att göra någonsin mer. Vad landar du i för beslut för egen del?

Jag gjorde slut med mitt ex för några månader sen. En stor lättnad och min vardag är mycket lugnare. Vi har fortfarande kontakt och stöttar varandra på olika vis. Försökte få honom att söka hjälp under två års tid för sitt drickande. Först när jag gjorde slut sökte han hjälp men jag vet inte hur ofta han dricker nu. Jag vill inte ta ansvar men kan gärna visa mitt stöd. Vill att han ska må bra. Funderar på hur vi ska samtala om det. Han har nog inte förstått hur mycket hans drickande har påverkat mig.

@Ullabulla känner så väl igen det du beskriver! Stort fokus utåt, en liten tråd inåt. Och ofta ignoreras det inre oavsett vad det försöker kommunicera eftersom jag behöver ta hand om något ”viktigare”.

Så intressant att vi som är lite av proffs på att ta ansvar, ändå är så dåliga på att ta ansvar för oss själva❤️

@ananas_ påminner att din man är sjuk. Hans beteenden är klassiska beteenden som uppstår vid alkoholism.

På slutet drack min man också direkt jag lämnade hemmet (men jag visste det inte förrän han senare berättade eftersom jag hade gjort ett aktivt val att inte leta flaskor eller hålla koll).

Oavsett hur mycket du försöker hålla koll, så kommer han hitta nya sätt att gömma och förneka. Tyvärr.

Jag tänker att det kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig om du hade några du kunde börja öppna upp kring problematiken inför. Du behöver börja lägga din energi på att själv må så bra du bara kan och finna ut vilken väg du vill gå vidare.

Det är så svårt och tufft, men du kan inte älska honom frisk. Ta hand om dig!

Inser att det är 2 år sen jag skrev här. och problemet har inte tagit slut. Den öppna konsumtionen av alkohol har upphört, så nu görs det i smyg istället. Vilket är nästan värre, eller det är värre! För så fort jag inte har kontroll eller koll så smygs det, passar han på. Det kan vara från att jag går ut med en väninna och fikar på dagen till att jag är borta och kommer hem senare på dagen efter att arbetsresa. Det värsta är att han tror att jag inte genomskådar honom! Att jag inte ser att han är full! Hela han utstrålar det! Från ögon till varenda litet beteende han har! Men han förnekar det in i döden! Jag t o m tvingar honom att blåsa i alkoholmätare och skulle den få utslag! Även om det är små mängder som 0.03, 0.05 eller om det hade haft 0.1 osv så nekar han! Han har absolut inte druckit!
Jag hitta massor av små ginflaskor i en papppåse under hans skrivbord, "dessa var gammalt" när jag då kontrar med att "ja men då har jag ju känt av rätt när jag misstänkt dig". "Det va då,jag håller ju inte på så mer !". Jag märkte att han var märkligt till och från när han kom från sin bil. Då hitta jag en likadan ginflaska under sätet som han tog en klunk då och då när han "gått" ut till sin bil för att hämta något. Så den tog jag och gömde för att se hur lång tid det skulle ta innan han upptäckte. Det tog ett par dagar men sen sa han att han visste att jag tagit den. Och jag bröt ihop och försökte förklara för honom hur orolig jag är, hur ledsen jag är, att han borde veta att han kan prata med mig om han mår dåligt. Och han är så omtänksam och fin när han är sig själv! Jag vill ju inte lämna honom i sticket när han har det svårt! Men han vägrar erkänna det!
Det värsta är att jag känner mig så isolerad. Jag vågar inte gå någonstans på eftermiddagen eller kvällen för jag är rädd att möta honom när jag kommer hem. Han är sällan arg, även om dessa känslor är förstärkta, men han är opålitlig, oaktsam, sårande, sluddrig, får inget gjort. Och detta oroar mig! Jag vågar inte träffa min familj med honom längre trots att vi varit tillsammans i över 22 år. För jag vet inte om han smugit till sig en liten sup innan dom kommit. Och att dom kanske ska avslöja hans "problem". Samma med vänner. Han blir så otrevlig och dryg, framförallt mot mig när vi är med andra om han är full. Och våra vänner reagerar på det, och säger inte att det är så, men har en känsla av att många tagit avstånd pga hans beteende. Och det sårar mig mer än honom. För han "bryr sig" inte om vad andra tycker. Medan jag dör av skam på insidan.
Som sagt jag har dragit alla dessa samtal med honom och han dricker inte alla dagar i veckan men jag är som en hök och känner att jag hela tiden måste vara igång och hålla stenkoll!

Sen kom jag idag fatt i en känsla som jag kan koka ner till:
Jag har alltför stor kontaktyta utåt.
Som om jag vore inlindad I flugfångartejp.
Där (hoppas) väntar jag på att något ska fastna. Som jag får tugga i mig eller engagera mig i.
Däremot inåt är det få eller inga kopplingar.
Detta såklart när jag är i återfall/ obalans.
Så är det för mig.
Kanske också för någon annan.

Förstår hur du resonerar. Jag fick rådet här att prata med mitt ex' chef när han söp som värst och det var bra av flera skäl.
1. Jag kunde avhända mig "ansvaret" för honom
2. Jag kunde markera mina gränser
3. Jag kunde gå vidare mentalt

Alla de här tre skälen vägde lika tungt för mig. Det har nu gått flera år, han är fortfarande i behandling och kollegorna noterar att han just nu mår sämre. Ha inga illusioner - det här är inte lätt. Min relation tog slut men jag brydde mig tillräckligt om honom som människa för att försöka hjälpa honom utan att för den skull gå under själv. Man ska orka leva med sina val också, och det gör jag. Att han kanske aldrig blir frisk är inte mitt ansvar, men jag försökte hjälpa honom när det var som värst i alla fall. Tyvärr är kärlek inte ett botemedel...
Stort lycka till, det är ett stort men viktigt steg 🤗