Senaste kommentarerna i forumet

Jag bokade möte med mitt ex' chef för att berätta om hans alkoholmissbruk och psykiska ohälsa. Det är sekretess i fråga om personalärenden så du ska inte oroa dig för att det läcker ut. Mitt ex' chef bokade i sin tur möte med honom efteråt och sa att det var "flera kollegor" som hört av sig och varit oroade. Det var det också, även om det var jag som satt på mest information. Han hade också en historik av personalärenden pga konflikter och olämpligt beteende så de såg mönstret direkt.

Jag har en familjemedlem som fallit i djup depression pga trauma som inte bearbetats. Årsdagen blev katalysatorn och hen har självmedicinerat extremt med alkohol i den grad att vid semesterns slut har hen inte gått till jobbet, utan att meddela.

Krisen är så akut att vi i nuläget försöker med hjälp av en familjevän få in henom på psykakuten, men det krävs givetvis att hen någonstans vill själv. Vi har en plan för den biten, men är så orolig att denna alltid så skötsamma och karriärsinriktade person kommer bli ännu mer deprimerad när hen inser att jobbet står på kant. Jag vill försöka kontakta jobbet, för jag vet att de är skyldiga till att hjälpa till. Men hur gör man? Vad säger man? Jobb känns som en så onödig praktisk detalj, men försöker någonstans se ett ljus att hen ska kunna må bättre i framtiden och då ha den säkerheten kvar utan att dömd för att detta fortfarande är tabu och folk kan ha fördomar på arbetsplatsen. Har någon erfarenhet av detta? Hen är inte kapabel att höra av sig själv i nuläget.

Hej @Lizziedays! Jag har inte svar på dina frågor utan tänker att alla har sina egna svar. Läs gärna i mina andra trådar här för att ta del av min process.

För mig var det så svårt att avgöra huruvida min man var alkoholist, riskdrack eller inte hade några problem alls. Jag kände mig helt förvirrad och fick inte ihop bitarna alls.

När jag till sist (med lite hjälp) förstod att det faktiskt handlade om alkoholism så lämnade jag honom ganska snart därefter.

Inte lång tid efter det fick min man insikt i sin sjukdom och har varit nykter och jobbat aktivt med sitt tillfrisknande sedan dess. Vi har sedan valt ett gemensamt liv igen.

Det var väldigt kort sammanfattat av en väldigt svår tid, men läs gärna i mina trådar så får du en bättre bild!😊

@has
Blev han frisk din make?;
Och hur tålmodig ska man vara och hur mycket tid ska man ge;
som anhörig till sin make och beroendet som han har?
Hur gjorde ni i er familj?

Jag förstår att du är oroad för en vårdnadstvist, men om både pappan och nya partnern dricker är det inte troligt att familjerätten skulle anse att det är en lämplig miljö för barn. Jag har en väninna vars man var bipolär pch inte skötte sin medicinering, och det räckte för att han inte skulle få vårdnad. Om ditt ex har värre problem än så hade jag inte varit orolig om jag vore du. Dokumentera allt, ha tät dialog med socialtjänsten och gör vad som är bäst för barnet. Ta hjälp för egen del också, det är tufft att vara medberoende och det tar tid att bearbeta, särskilt om man måste ha regelbunden kontakt.

En lång historia kort…
Har vart tillsammans med mitt ex i 8 år, han har ett missbruksproblem både alkohol och droger och misstänker starkt på bipolaritet, men har inte vilja bli diagnostiserad. Dom här 8 åren har vart högt och lågt, han blev nykterist och höll upp i nästan 6år med undantag vid återfall som blev fler och fler i slutet av relationen. Ska sägas att jag under tiden också slutade dricka och om ja någon gång ville de utan hans närvaro så fick jag inte de, jag vet att jag har vart medberoende, men också själv valt att avstå i tron om att han skulle bli fri från det. Vi har tillsammans en son. Vi skiljdes för knappt 4 månader sen och vi var till en början överens om det hela och lagt upp en plan om hur vi skulle sköta allt kring sonen. Det höll i ca 1 månad. Innan de började eskalera. Det slutade med att jag hämtade sonen då pappan var påverkad under början av hans semestern på dagtid. Jag har sedan dess under denna sommar/ semester haft sonen på heltid och pappan har inte varit närvarande eller mottaglig. Trotts försök till att få honom att söka hjälp och påvisa att jag fanns som stöd och att båda våra familjer vill honom väl och framför allt för att finnas till för sin son, men det har inte hjälpt. Jag beslöt mig till slut att ta hjälp av Soc, varpå jag fick ta ennu mer skit. Nu med hjälp av Soc så har vi en typ av kommunikation och förhållningsregler. Men han har nu då hittat en partner som också har alkoholproblem och har två egna barn. Så nu första veckan som det är pappa vecka på väldigt länge så har de umgåtts dagligen som en enda stor familj. Pappan har lovat att han ska vara nykter för att han ska ha få ha sonen. Men tilliten till honom är minimal och partnern har jag noll tillit till. Då jag vet att hon nästan dagligen dricker. Det sista jag vill är att de ska gå så långt som till en vårdnads twist, men jag gör allt för att vår son inte ska behöva få va med om detta. Pappan skriver olika provocerande, sårade, elaka och anklagande sms och försöker hitta fel. Jag bryr mig om honom och jag tycker om honom för den jag vet att han kan vara, men jag vill inte ha tillbaka honom och jag är inte kär i honom. Det känns ärligt som om han äger och styr mig trotts att vi inte är tillsammans. Hur är det möjligt? Jag är helt slut på, känner mig totalt maktlös, uppgiven, drenerad, sårad och framför allt konstant orolig 😭😵‍💫💔 tack för ni orkat läsa!
Så hur ska man tänka, vad kan jag göra?

@Tröttiz ja, det är väldigt sant. Insikten måste komma inifrån individen, vare sig det är missbrukaren eller den medberoende. Utan insikt tror jag det är nästan omöjligt att ens orka fundera på att ta tag i det.

Det jag också tänker om alkohol är att samtidigt som det ofta inte lönar sig att säga vad en beroende ska göra, samma gäller för den medberoende.
Ofta är man ju för insyltad i den andra, att man inte ser klart eller vill/orkar agera tänker jag.

Jag stannade för länge, och hade vänner som såg och kom med sina 'göranden" till mig. Funkade ju inte alls att få höra vad jag borde göra i vissa situationer ... Till slut tog det stopp - men inte på grund av andras tyckanden om mitt sätt att fatta beslut.

Då tror jag att det är bra att ta ett steg tillbaka och närma sig ödmjukt, vad man upplever och tänker.
🌺

@Ros starkt av dig att du lyckades bryta ditt mönster samtidigt som din man fortsatt dricker! 🌟🤗 Ja, att stå bredvid och inte nå fram är oerhört tufft och frustrerande.

@Åsa M
Även om vi inte va ett par så länge har jag ändå förstått hans val så klart. Och det är ett liv där alkohol inte uteblir.
Hans eviga förlåt till mig blev inte värda ett skit till slut.
Märks hur sjukdomen förstör honom.
Finns frustration på denna sidan då han har 4 fantastiska barn som försummas.
Och jag vet att det är inte mitt problem. Har god relation till barnens mamma så dom träffar jag emellanåt ändå.
Återigen han är som död för mig nu efter sitt lilla utlopp. Men klart man tänker ibland.

@has Läste ditt inlägg nu. Så bra förklarat tack. Jag har själv slutat att dricka A sen 24v. Men känner väldigt mycket av det du skriver på hur jag var. Min ångest nu är att min man passar så bra in i din beskrivning. Så svårt att prata om det med honom då jag själv varit där. Tack för att du delade med dig🤗

Så är det absolut

Men jag tror att besparar man barnen några upplevelser genom ett besök hos mormor så är det bra. Och att det kan vara ett steg i rätt riktning för den föräldern, samt en trygg paus för barnen. Samt att fler vuxna får insikt i situationen - och kan erbjuda stöd.
Men de är givetvis lika oroliga i tankarna när de är där som i hemmet.

I mitt fall handlar det om en periodare och som du skriver en otroligt fin och omtänksam man. Men det hjälper inte när det blir riktigt illa den där helgen ..

Ha en riktigt fin dag 🤗

Bella ja vad kan man göra?
Alla vi som lever i detta försvagas och bryts ner och blir ofta isolerade.
Vi har inget stort gäng vänner som står kvar.
Att "riva upp" barnen för att åka till mormor eller en vän kan man göra ett par gånger men inte återkommande.

Det är ju precis som för alkoholister en resa mot tillfrisknande man måste göra och det är mycket svårt när man är mitt uppe i det.

Alla har sina val att göra och som utomstående tror jag att stötta lyfta och motivera kan vara bägen.
Föreslå terapi,självhjälpsgrupper och orka ställa upp för den nyktra föräldern.
Men det är väldigt svårt.
Mitt drickande ex var en utmärkt och kärleksfull förälder,så allt är inte svart eller vitt.

@Ullabulla
Så är det - men ändå så svårt..

det är synd om den icke brukande föräldern som är medberoende
Men med det sagt kan man inte bara trösta och låta barn växa upp med ett aktivt missbruk

Som så många nu vuxna barn säger - många såg, ingen skyddade mig..

Sedan förstår jag - såg inte heller varningssignalerna först trots att de lyste rött - ville inte och blev helt ställd när min vän varnade mig att hon inte kände igen mig
(Hon är uppväxt i ett hem med grav alkoholism och har en fruktansvärd erfarenhet som präglat hennes liv)

Men frågan är då vad omgivningen kan göra? Tänker att det är bra att uppmuntra den icke brukande föräldern att söka hjälp? Att utomstående vågar anmäla och påtala oro?
Någon måste ju föra barnens talan när vi medberoende inte kan…
Hur svårt det än är… de flesta undviker och vill inte bli inblandade tyvärr.

@Letlive förstår din tanke/känsla där och tänker att det generellt är svårt med jämförelser av olika sorters sjukdomar.

Tänker att det finns många andra sjukdomar inom psykisk/beteendemässig ohälsa. Samt många beteenden som kan leda till följdsjukdomar, så som rökning, grav övervikt, inaktivitet, stress osv.

Jag anar en frustration bakom det du skriver och kan känna igen den.

Frustrationen som gör att man bara vill ruska om den som är beroende så att de bara ”skärper sig”. Det är så svårt att stå bredvid och se hur allt faller samman utan att alkoholisten bara tar tag i det och slutar dricka!

För mig har det känts hjälpsamt att luta mig mot WHOs definition av alkoholism som sjukdom. Den underlättar för mig att få fatt i känslan av att missbruket inte handlade om mig eller oss som par.

Saker som sades och gjordes under min mans aktiva alkoholism gör ändå ont, men att se sjukdomen ger mig perspektiv.

Hur maken beskriver sitt sjukdomsförlopp har också gett mig förståelse för att han inte kunde välja, alkoholen gjorde valen åt honom.

Boken Beroendepersonligheten beskriver också hur den sjuke gradvis försämras och tappar kontrollen över sitt drickande, sig själv och sitt liv.

På samma sätt som många andra psykiska/beteendemässiga sjukdomar gradvis kan försämras tills inget i livet längre är sig likt.

Jag tror att många mindre bra val runt alkohol längre fram faktiskt kan leda till att man inte längre väljer själv. Men jag har ju inte någon egen erfarenhet av det, utan har bara upplevt det ”i andra hand” bredvid min man.

@Ullabulla, så starkt av dig att beskriva det svåra! Jag tänker att medberoendet på många sätt fungerar som beroendet, vilket kan vara oerhört frustrerande att stå och se på utifrån! På samma sätt behöver nog den som är medberoende själv hitta fram till sin vändpunkt, där man börjar att tillfriskna.

Tack för era tankar och er input❣️🙏🏼

Jag råder dig till att söka hjälp för det blir värre. Börjar med folköl sen trappas det upp… En dag blir han så full att du måste ringa 112 eller polis då gör de orosanmälan ändå. Tänk på dina barn, sök hjälp! Vissa hyresvärdar är förstående och vill hjälpa med om man är ärlig.

Det är inte säkert att han når insikt alls. Man kan inte räkna med det. Det beror på hur sjukdomen utvecklas. Mitt ex tog två år på sig efter att vår relation tog slut för att ens be om ursäkt för sitt svineri. Så jag tror man tjänar på att vara lite, lite cynisk här.

Håller med ovan. Möbler är bara saker. Liv och hälsa är viktigast. Kan du lösgöra dig tidigare så gör det.

Tio dagar på antabus nu. Min fru har (mig veterligen) lyckats vara nykter. De första tre dagarna satt hon bara tyst och grät. Det kändes sorgligt att se henne så. De senaste dagarna nu lite mer lättirriterad. Är väl nu mest orolig för att hon ska tycka dessa dagars nykterhet bevisar att hon inte alls har problem och falla tillbaka i gamla vanor. Det jag också insett av att ha sett henne nykter nu är hur sjuk hon är. Dessutom hörde en gammal vän av sig och ville gå på fotboll på söndag. Min instinktiva tanke var att tacka nej eftersom om jag går hemifrån i fyra timmar ger det henne en chans att smygdricka. Varför tänker jag fortfarande så? Jag har agerat så i två års tid. Det har inte hindrat henne att dricka tidigare och kommer inte hindra henne nu heller. Jag förstår ju det rent logiskt. Jag tackade ja till fotbollen iallafall och jag vet om att jag kommer känna mig orolig när jag är iväg men det är väl bara att repetera: vi är alla maktlösa inför alkoholen.

Mitt lyckliga slut är att leva mitt liv efter mig själv. Jag steg av kaoset och började välja mitt egna liv.
Det lyckliga slutet kan se ut på olika sätt och det var precis det jag bestämde mig för att JAG ska må bra.
Då kunde jag inte leva i relation med en missbrukande man så jag lämnade.
Jag flyttade, jag studerar och gör precis det jag själv känner för. Jag jobbade stenhårt med att börja bli vän med mig själv, förstående och accepterande. Livet går upp och ner och det tar oerhört lång tid att återhämta sig men det går.
❤️

Har du någonstans att ta in dessa tre veckor. Det materiella är inte viktigt men att du inte råkar illa ut är det.

Diskutera ej flytten eller vem som ska ha vad och ha med en bekant när du tar det viktigaste.

Fler insikter.
I denna tråd och i andra här på anhörigsidan så kommer ofta frågan om barnens skador av att bo med en beroende.

I mitt fall så var medberoendet i vägen för kloka val.
Jag valde hellre min partner än mina barn.
Nu var han stora delar av vår relation förhållandevis frisk.
Dvs drickandet pågick mycket sällan när barnen var där pga varannan veckas boende.

Men min insikt är:
Jag hade troligen låtit mina och hans barn skadats ännu mer om hans sjukdom hade varit mer påtaglig.
Dvs jag som var "frisk" hade inte styrkan/kapaciteten att sätta stopp.
Bättre än så var jag inte.

Så där tror jag vi bör ha lite ödmjukhet inför situationer där barnen utsätts för sånt de inte alls ska vara med om.

Att vi som nu står utanför på rätt sida stängslet ger tips och råd och kanske någon typ av handlingsplan.
Att skälla hjälper inte så mycket.
Den andra föräldern är ofta fullt medveten om hur galet det är.

Jag förmådde i alla fall inte bättre.

@Tröttiz ja, jag hoppas tiderna har förändrats lite och att färre vuxna är beredda att låta barn utsättas för att växa upp alkoholisthem. Man blir ju märkt för livet av det. Mer mod behövs- vi måste ta bättre hand om varandra!

Jag hoppas att det är ett lyckligt slut jag lever i. Min man är alkoholist, mig veterligen nu nykter i två år. Innan dess nykter i dryga året med ett återfall för två år sedan. Min man har tagit sitt beroende och sin beroendepersonlighet på allvar. Han insåg vad han var på väg att förlora, och då menar jag inte bara mig och det liv vi har tillsammans, utan även sin egen hälsa och sitt välmående. Han tog hjälp, först genom kommunen - en klok och bra alkoholterapeut - som så småningom tipsade honom vidare till AA/ACA. För honom var det rätt väg att gå. Han arbetar hårt med sina känslor och inlärda reaktioner, i gruppsamtal, med yoga, läser böcker och lyssnar på andras erfarenheter. Han har en tuff uppväxt med bland annat missbruk. Alkoholistgenen i blodet. Han mår bra. Han går fortfarande på möten varje vecka och tar sig igenom ett 12-stegsprogram. Det är hans arbete, hans mående, hans ansvar. Var det slutar vet jag inte, inte heller om det finns ett slut på arbetet, om han någonsin blir klar. Men han mår bra. Han dricker inte. Han förstår till stor del hur han påverkat människor i sin omgivning. Han arbetar om sina invanda mönster och sätt att hantera känslor. Vi har en inte helt okomplicerad historia att leva med, lögner och svek. Det är inte alltid lätt men jag tror på oss. Jag känner förtroende för honom, även om jag alltid är medveten om att det kan gå snett igen. Vi har det bra, en fin relation där vi kan prata om det mesta. Det svåraste att komma förbi är lögnerna som varit, vetandet att han kan ta till den genvägen igen när han så bedömer att det är nödvändigt. Ändå, jag misstror honom inte. Vi tar oss igenom de frågetecken som dyker upp. Vi kan titta tillbaka och prata om det som var. Han ville och vill förändras. Han är motiverad och gör jobbet själv. Det tror jag är nyckeln till att det ska fungera. Jag vet att det finns många andra med ett, hittills, lyckligt slut. Ovissheten om det håller livet ut får vi nog leva med, och för mig är det värt det.

@Åsa M
Det kan kanske av olika anledningar vara svårt och en utmaning för en frisk förälder att göra aktiva val för sina barn kom jag att tänka på, men i detta är ju stöd av andra att lämna relationen / vara ett stöd för barnen, betydelsefullt tänker jag. Men för att komma dit bör ju "de andra" engagera sig ...