Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Var det inte så att tidigare var tanken att "saker skulle hållas inom familjen", att man inte skulle blanda sig i? Håller med vad du skriver, att just blanda sig i bör man göra, bland annat i det fall du beskriver.

Jag har också en kompis som växt upp i liknande, för det första kunde hon inte förstå varför den friska föräldern inte bara drog och idag finns det en stor besvikelse över att föräldern "lät" barnen växa upp så. Besviken är hon också över de andra som såg och inte gjorde något.

Nej, precis, det går inte. Inget går in. Men hoppet lever ju, det är väl därför man försöker tills man själv går under eller relationen går i kras, vilket som nu kommer först.

Jag tänker på en annan sak och det är det här med att skydda barnen. Jag är uppvuxen med en kompis från ett alkoholisthem och hon sa en gång när hon var tonåring att hon inte fattade hur alla bara kunde lämna dem i sticket, med mamman som söp, pappan som var medberoende och två barn. Alla tog ju skada av det. Men alla runt omkring "lät" ju familjen hållas av någon slags missriktad respekt mot den sjuke. Istället för att den sjuke led så skulle alla lida. Det var så sorgligt när hon sa det och jag lärde mig av henne att aldrig acceptera att barn far illa för att man inte vill störa en familjekonstellation. Barn ska slippa se det där, punkt. Det är så grymt att låta barnen ta det bara för att man inte ids hantera det själv. En vuxens val av relation ska aldrig gå ut över ett barn.

@Åsa M
Ja, så klart och tydligt. Hjärnan blivit beroende.

Det är det också som jag fattade (för) sent ... Man kan som inte "prata förstånd" med en sådan person, inget f6nkar. 🙄

Jag tänker att när hjärnan har blivit beroende så är det väldigt svårt att ändra beteende. Det är lite som med psykisk sjukdom. Hjärnan är kidnappad, hjärnan är sjuk. Jag har haft en väninna med bipolär man - där var det övertydligt att han KUNDE inte förstå att hans eget beteende inte var normalt. Det är det som är sjukdomen, liksom. Jag lärde mig mycket av det.

Alla kommuner har skyldighet att erbjuda råd och stöd till personer med beroende och till deras anhöriga. Om du ringer din kommuns växel så ska de kunna hjälpa dig.
I vår kommun är det kostnadsfritt (5-10 samtal/fysiska möten) och det går att vara anonym.

@Lilla Gumman
Ja, så har jag fått det förklarat. Vissa gånger blev jag arg och ledsen av att höra vissa saker av honom, men en förklaring till beteendet med att det mer har att göra med den person MED beroendet gjorde att jag fick åtminstone viss distans och inte reagerade lika starkt. Att det var så att säga beroendet som "talade".

Hans alkoholsvårigheter har pågått länge, länge och den här sommaren är jag tillbaka i gamla löften (från hans sida) och gråt och tjat/böner (från mig). Han får på sig till efter läkarbesöket och tydligen har han en samtalskontakt också. Nä, här går definitivt min sista gräns! Jag tror att han kan vara helt nykter och han ska alkoblåsa när jag kommer från jobbet. Helt nyktra perioder har aldrig varit något problem. Håller tummarna för det och i annat fall åker jag direkt någon annanstans!

Intressant att läsa Tröttiz förklaring om varför berusade personer ibland säger så fula och elaka saker!

Jag läste ditt inlägg för flera dagar sen @has och har tänkt på det. Du skriver väldigt fint och väldigt rimligt. En person vars hjärna är kidnappad av ett missbruk kan inte ta beslut på samma sätt som innan missbruket. Dessutom är ju alkoholism en erkänd sjukdom av WHO. Men efter att ha sett en släkting tyna bort i cancer har jag svårt med sjukdomsbegreppet i samband med alkoholberoende. Är alkoholisten lika kontrollös inför sitt eget drickande som min släkting var inför hennes egna cellers okontrollerade delning? Jag har svårt att känna det skulle vara så. Jag kan ju dock ha fel såklart. Hur tänker ni andra?

@Lilla Gumman
Men du sätt en tidsgräns.
Det är inte troligt att det kommer en vändning bara sådär - en lång resa om den ens påbörjas.
Du vill inte sitta i samma situation nästa år och året därefter.
Vilket är sannolikt. Tyvärr.

@Lilla Gumman
Hej.
Här ovan fick du svar att bollen skulle vara hos dig, så upplever jag det utifrån det du skriver.
Att du kan fatta dina beslut utifrån hur situationen ser ut.
Och ja, det kanske inte händer något fysiskt mellan er. Dock tänker jag att du i hans alkoholrumba kan komma i vägen och att du blir skadad.
En person med beroende håller säkert av anhöriga i dens närhet, men att få till stånd en sund relation begränsas av alkoholen. Det är alltså alkoholen som styr. Och då hjälper inte anhörigas hot, vädjanden, gråt m.m. .... Jag har förstått att det där med att kalla anhöriga fula ord, att det ofta är känslor som egentligen har att göra med de själva och det destruktiva. Att de emellanåt känner sig frustrerade / känner skam över situationen och att genom att slänga iväg skopa ovett till anhöriga kan känna sig lite bättre för en stund. Hur märkligt det än kan låta ... Så har jag förstått det.

KRAM.

Tack för svar 😌 Ja, jag bor hemma men håller mig undan på övervåningen i ett av barnens gamla rum på kvällarna. Han är mycket (!!) ångerfull och säger att han är oerhört skamsen, sorgsen och förstår att det här är över alla gränser. Han beskriver själv hur han har en total minneslucka av kvällen. Hans plan är att vara nykter i två månader och nu har han bokat in provtagning precis i början av september och därefter blir det ett läkarbesök. Just nu känner jag att jag gömmer mig därhemma och avvaktar vad han säger efter det.
En psykolog har beskrivit det som att "hjärnan blir kidnappad" på alkoholberoende person och jag tänker att han behöver en längre tid innan han ens har en chans att fungera som vanligt. Bella70, jag tror du har helt rätt i att jag får betrakta honom som en psykiskt sjuk person.

@abe börja med att prata med någon anonymt? Jourhavande medmänniska? Stödtelefonen här?
Ju längre du och barnen lever i det där, desto mer får ni ärr för livet. Det är tyvärr upp till den friska föräldern att agera. Skickar dig mod och styrka!

Men du behöver ju hjälp och du gör rätt om du söker hjälp. Så är det, du ska inte skämmas - det är starkt.
Och kom ihåg.. din situation är inte unik, de har erfarenhet av att möta utsatta barn och partners.

Att söka hjälp är starkt, det värsta är att inte barnen får skydd, inte att alkoholisten avslöjas.

Ring till alkoholhjälpen imorgon för rådgivning.

Jag talar av egen erfarenhet- min chef vet, jag fick stöd av FHV.
Flera runt mig och oss informerades.

Företagshälsovård har jag men jag skulle aldrig våga berätta…

Jag vågar absolut inte prata med skolan. Tänk om någon gör en orosanmälan eller att socialen blir inkopplad…
Jag har ingen relation med min pappa men min mamma har jag en bra relation med. Tyvärr bor hon för litet för att vi skulle kunna bo där.

Jag har som sagt inte berättat för någon hur allvarligt det är. Har väl förnekat det in i det sista och tänkt att det nog går över men han slutar ju inte dricka….även om han har ångest och förstår problemet ibland så är han tillbaka där igen.. Jag har förstått nu att det verkligen är en sjukdom.
Jag tycker det är jobbigt att berätta för andra eftersom han förnekar problemet, han kommer bara säga att jag överdriver och skylla ifrån sig… jag vet inte ens om jag orkar ta den fighten…

PS har du bra kontakt med dina föräldrar? Kan ni bo där ett tag?

Har du en företagshälsovård?
Annars kontakta kommun, vårdcentralen?

Så klokt tänkt om barnen - bra om du talar med skolan/kurator även där så det vet att barnen kan behöva stöd?

Vet inte var jag ska börja men känner bara att jag måste få ventilera mig.
Lever ihop med en man , vi har två barn i yngre skolåldern.
Min sambo har alkoholproblem, han dricker flera ggr i veckan. I smyg oftast men man märker ju såklart direkt när han druckit.
Ibland blir han otrevlig, det är inte alls kul.
Jag kan inte förstå hur man kan gå hemma bland barnen och bara berusad/full. Det är så obehagligt,
Han har alkolism i släkten, så att han har problem känns inte som en överraskning,
Han lovar gång på gång att han inte ska dricka men ändå häller han i sig öl. Det har gått så långt att han även dricker kvällen innan han ska jobba.
Ofta blir det 3.5 % öl, för det tycker han ju inte är en grej. Men häller man i sig många så påverkas man ändå,

Jag vill lämna honom. Han kommer inte ändras och jag orkar inte ha det såhär mer.
Mitt problem är att jag inte kan få någon bostad så jag tyvärr har betalningsanmärkningar. Jag kommer inte härifrån, jag har verkligen försökt hitta boende men det är svårt. Min sambo kommer aldrig flytta.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag går sönder. Och jag tänker så mycket på mina barn som får leva i denna skiten. Vårt äldsta barn som är 12 år förstår ju mer och mer.
Jag har ingen att prata med. Ingen i min närhet vet hur vi har det. Jag skäms och vet inte var jag ska börja med allt.
Jag går sönder, jag orkar inte gå igenom detta ensam.

@has
Ja, det är ju viktigast.
🩷

@Åsa M & @Tröttiz ”att själv ha ansvar för det egna måendet!”

Visst är det överraskande hur ofta man satt det ansvaret som sist på listan. När det behöver komma först❤️

@bella70 ❤️

@Lilla Gumman Usch, det låter hemskt. Jag tycker dock att du ska se till att bollen ligger hos dig. En sjuk person kan inte fatta beslut. Det kan du, som är frisk. Fatta beslut medan du fortfarande orkar.

Kraftigt berusad skulle det stå - vet inte hur det blev så🤦‍♀️

@Lilla Gumman
Bra att du dragit din gräns nu.
Innebär det att ni flyttar isär o bor så tills han har jobbat med sin problematik?

Detta med aldrig .. jag blev knuffad o det kunde absolut smält ordentligt vid ett tf.
Han är världens fredligaste men..

Jag tänker som så att en kraftigt 🤲 dag alkis är som en psykiskt sjuk person.

Du han aldrig lita på att det inte händer något värre.

Jag klarade mig genom att sänka blicken och vika undan och inte säga något.

Inte min normala personlighet men annars hade det gått illa den gången.

Var rädd om DIG!!

Jag behöver skriva av mig för nu är det återigen dags för ett varv till i alkoholkarusellen... Min man har haft problem med alkohol i många år men igår gick han över ännu en gräns då han var så berusad att han ramlade både på mig och på hunden på golvet och att han knuffade mig flera gånger. Sommaren är värst då han lovar att "dricka lite" men det blir mer och mer för "det är ju så varm och fint ute". Det blir en öl när han börjar laga mat (tidigt på em), och därefter ungefär en flaska vin nästan varenda dag. När jag säger något blir han irriterad och svarar att han inte har några problem och nuförtiden tar han ju två vita månader per år. Så kommer till slut den dagen då han dricker som om det inte fanns någon morgondag och blir svart i ögonen, skriker, gapar och kallar mig ibland för fula saker. Å morgonen efter är han full av ångest och lovar vad som helst - utom att sluta dricka. Varje gång är han helt säker på att han klarar av att dricka måttligt. Han har provat medicin men säger att han mår så illa av tabletterna att det inte går att ta dem, och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är sant eller om han inte gillar att effekten av alkoholen uteblir.
Han har alltid sagt att han inte är en person som jag behöver vara rädd för, dvs även om han ser arg ut och skriker åt mig så behöver jag aldrig, aldrig fundera över om han skulle fysiskt ge sig på mig. Han har också sagt vid flera tillfällen att om det otänkbara skulle hända så skulle han sluta dricka direkt. Tja, det ska han ju inte utan ur hans mun kommer samma visa ungefär att nu vet han att det blev för mycket, jag kan vara trygg i att det aldrig kommer att hända igen, nu vet han hur han ska kunna dricka mindre. Bla, bla, bla... Inte längre något tal om att han ska sluta dricka, inte ens en kommentar om en vit period som ska starta direkt.
Här går min gräns så nu ligger bollen hos honom om hur vår eventuella framtid ska bli. Vi har varit tillsammans många år och det finns inga barn hemma.