Senaste kommentarerna i forumet

@Evach
Hej. Så jobbig situation, och jobbigare blir det ju med tanke på distansen kan jag tänka.
Beroende är starkt, den som hamnat där så kan ha riktigt svårt komma ur och då förlora allt för att substansen har personen i sitt grepp.

Det verkar som att du har försökt visa på vad det finns för hjälp att få, att det nu är upp till honom. Det är klart, blir det så att du eller någon annan får vetskap om att han är en fara för sig själv och andra, då kontaktar man ju rätt instans för detta.

En person med starkt beroende skyller ofta på andra. En tanke jag får då han skriker åt dig är att han emellanåt inser att han är illa i träsket, att han kan känna att han inte kan kontrollera situationen och din omtanke att det ska gå bra för honom bara blir jobbig. Att det så att säga för honom en jobbig dialog att vara i, det är beroendet som "talar".

Kanske du kan kontakta honom genom olika kanaler? Tror du att han önskar kontakt?

KRAM!

Min bror bor i USA sedn 20 år. Under den tiden har han börjat dricka mer och mer. Han har nu varit akut intagen på sjukhus och svgifning fyra gånger efter att grannar och vänner ringt ambulans. Han har fått oerhört bra vård men så fort han kommer ut börjar det igen. Han har nu förlorat sambo, jobb och snart bostad, detta skyller han på alla andra, bla mig för att vi fick honom till sjukhus. Han är helt apatisk och vägrar rehab, depressionsmedicin och annat som skulle hjälpa honom. Jag har varit jär i två veckor, han pendlar mellan att vara rätt trevlig till ett monster, skrika åt mig att åka hem. Jag åker hem i morgon, är livrädd för det värsta samtalet om att han är död.

@Åsa M
Tack snälla du för dina rader 🤗

Det där med att "ingen har märkt" undrar jag om det kan stämma, om han dricker så mycket? Något märks alltid. Mitt ex hade en massa klagomål på sig på jobbet men eftersom han var "högfungerande" så var det ingen som drog direkt parallell till att det kunde vara alkohol, men att något var FEL märkte många.
Vad säger de på din sambos jobb?

Jag tycker du ska söka hjälp för egen del, hans problem har varit dina alldeles för länge! Nu behöver du ta hand om dig, och dina problem. 🤗

@Åsa M
Jag vill ha lugn och ro inom mig. Slippa det här med och vara ”orolig”. Vill inte leva så som jag gjort. Aldrig. Så klart vill jag slippa detta. Och det är nog så, som du säger att jag förbrilt försöker hitta ett sätt att få han bli frisk. Trots det är en omöjlighet när han inte vill själv innerst inne. Det är väl därför man än är i denna härva.. hopp och förtvivlan om vartannat. Även om drömmen va ett liv tillsammans då vi valde att gifta oss.

@Sara244 det kan ju vara så att drickandet inte är hans primära problem, utan bara maskerar det riktiga problemet. Mitt ex har odiagnosticerad psykisk ohälsa och jag är rätt säker på att hans supande är hans sätt att medicinera sig.

Det är svårt. Man måste hitta sin inre styrka att VILJA sluta vara medberoende. Vill du det? Eller vill du innerst inne att han ska bli frisk och att ni ska hitta varandra igen? Det behöver inte vara realistiskt, men kan man inte släppa så är det ju ofta någon dröm man behöver ventilera ut...

Förstår inte varför jag har så svårt att släppa taget om ”ex” maken. Vi bor inte tillsammans. Inväntar att skilsmässan skall träda i kraft i sept. Hörs sporadiskt. Träffats vid 2 tillfällen och fått mig att hoppas på förändringar.
Verkade mer närvarande vid dessa tillfällen. Sögs in i komplimangerna, in i alla fina kärleksförklaringar. Samtal som vid dessa tillfällen aldrig ägde rum i missbruket. All prat om att medicinen hjälper mot suget. Hans förändring att märka hur bra han mår.

Men att Hans största fasa uttryckte han att jag skulle bryta kontakten helt. Hans oro över detta.
Har ju försökt flera gånger. Men ändå blockerats av, för alla jäkla tankar och skam känslor.

Och så kom den där berömda magkänslan. Efter ett samtal. Att han druckit. Alltid ifrågasatt men inte förmått denna gången. Att ännu en gång känna besvikelsen. Besvikelsen på mig att jag lurats in i hans skit igen.
Aldrig varit med om en berg-och-dalbana som denna…

Fick tips att skriva dagbok. Hjälpte väl sådär. Eller har jag bara själv valt att ignorera det.
Svårt att hitta styrkan trots jag har så mycket annat fint i livet.
Så vilsen och söker jämt svar på hur man kan gå tillväga. Eller är det bara så att viljan även här är bristfällig? Att jag inombords egentligen inte vill släppa taget? Men på samma gång vill?
Någon med samma erfarenhet?

@Åsa M Ja han förstår att han har problem. Men oftast när jag tar upp det kan han bli lite irriterad. Nu har han legat med en riktig grov ångest i typ tre dagar. Han lovade mig första gången att han inte skulle dricka alls eller iallafall mindre. Men jag tänkte ta ett snack med honom i helgen pga mot öga, får se hur det blir. Jag älskar honom verkligen. Mina arbetskollegor säger ge inte upp. Just nu tar jag en dag i taget.

Kan ni prata när han är nykter om att du oroar dig över hans drickande? Förstår han själv att han har problem? Mitt ex kunde erkänna att han drack för mycket men han intalade sig själv att han hade full kontroll på det. Det gick som det gick. Men ett första steg är att han får självinsikt, utan det kan han inte ens förstå att han behöver hjälp.

Är tillsammans med en kille. Som jag verkligen älskar så mycket. Han har även två diagnoser. Men mitt problem just nu är att han dricker. vi har varit tillsammans i två månader. Han dricker sig full på rätt mycket folköl. Vi har lyckats ha två omgångar redan där han blivit full. Han är jätte go till en början. Hur kärleksfull och go som helst. Sen kan det vända å då. Blir han irriterad. Men då brukar jag säga till honom å lugna ner sig å då gör han det. Det som är jobbig också är att det hoppar fulla jäkla grodor ur munnen på honom. Och sen efter han druckit så har han sån jäkla ångest så då vill han inte prata. Hur lätt är det för mig å ventilera saker med honom då. Typ som nu två dygn senare börjar han bli som vanligt. Jag älskar denna människa och vill ha honom i mitt liv men hur ska jag kunna prata med honom. Vi bor inte ihop. Så visst kan väl välja när jag vill vara där. Detta känns bara så pissigt är riktigt ledsen över detta. Hoppas kan få några råd.

@Lisbro Tack, skönt på något vis att veta att man faktiskt inte är ensam om sin situation, men jag är ledsen för din skull att du haft/har liknande ♥️
Min sambo har aldrig provat antabus.

Det känns som ett klurigt fall då jag skulle vilja kalla honom en högfungerande alkoholist. Som det framgår i min tråd har han druckit enorma mängder, och iom det byggt upp en extrem tålighet mot alkohol.

Det krävs oerhörda mängder för att det ska märkas på honom att han är full, men beroendet är ju lika illa för det såklart.

Han har aldrig druckit på dagtid, utan druckit från ca 19-20 på kvällen och framåt. Han dricker snabbt, öl och vin slinker ner som vatten. Dagtid har han varit som vem som helst som jobbar, tränar osv , vilket såklart gjort det lättare för mig att vara medberoende och blunda för hans problem , då dom gått att gömma och glömma på dagarna.

Det känns jobbigt att ingen av våra vänner vet om detta. Dom har såklart sett att sambon druckit mycket när vi umgåtts, men dom har väl förmodligen trott att det tillfälligt för just den kvällen. Dom vet ju inte att han drack i förrgår, igår och kommer dricka i morgon och övermorgon också..

Jag hoppas bara att han lyckas ta sig igenom detta och att han kan finna och känna glädje utan alkoholen😏

@Anna123123 planer gick inte att göra med mitt ex, för han både förnekade att han var sjuk och vägrade att ta emot hjälp. Men någonstans inombords visste han ju att han var alkoholist och att han hade ett återfall. Jag tror bara inte han reflekterade över VARFÖR han hade det. Svårt att hantera...
Min plan formades genom att jag fick stöd här och tipset att prata med hans chef. Det satte bollen i rullning. Han respekterar sin chef enormt mycket. Efter sjukskrivning, sjukhusvård, omplacering, arbetsträning osv kan vi konstatera att han har lång väg kvar. Tre år har gått nu, närapå. Tror att en av nycklarna var att jag försvann ur ekvationen som tjatande anhörig och att han fick ta eget ansvar gentemot sin chef.

Hej 3nja!

Tack för att du beskrev hur ni har det. Jag vet inte vad du ska göra, men jag ville bara säga att jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Det har pågått i många år, och jag känner mig väldigt ensam i vår situation. Han slutar dricka ibland, och då får jag nytt hopp, som sedan grusas igen och igen. Han har använt Antabus många gånger, men av nån anledning slutar han alltid ta den och så blir det samma visa igen. Nu har han somnat på soffan redan vid halv 9, regnet strilar ner, och jag känner mig hjälplös och alldeles slut😔
Har din man testat antabus nån gång? Hur har det funkat för honom?

Mvh LisBro

@Åsa M Tack , i samband med att sambon tackade ja till hjälp fick jag också det, fast från mitt håll vilket har varit väldigt betydelsefullt.

@3nja har du funderat på att söka hjälp för egen del? Det låter som att du har tagit mycket stryk av att vara medberoende. Har du funderat på om du orkar vara i en relation med någon som har de här problemen? Hans hälsa kan du ju inte påverka, bara din egen. Och er relation handlar ju om mer än summan av hans och ditt mående...

@Kameleont ❤️

Har länge försökt skapa en tråd, men kommer av mig, suddar ut, börjar om.. men nu känner jag mig redo att skriva, och hoppas att någon orkar läsa och kanske svara, om man känner igen sig, har tips eller råd att ge.

Min sambos drickande har varit en stor del av vårat liv i många år. En outtalad hemlighet bara jag och han vet om. Att det har kunnat vara en hemlighet är väl för att han "skött det snyggt", dvs skött sitt jobb, aldrig druckit på dagtid osv.

Alkoholen har varit en så central del av hans (=vårt) liv att jag knappt vet vem han är utan en öl eller ett glas vin i handen. Allt går (och ska) enligt honom firas med alkohol... att solen skiner, att rätt lag vann fotbollsmatchen, att det är fredag, måndag eller söndag.

Jag har försökt få honom att trappa ner/sluta dricka i så många år att jag till slut gav upp. Jag insåg att han aldrig kommer att ändra sig om han inte själv vill , eller att något allvarligt händer pga hans drickande.

Hans drickande har lixom tagit upp hela min tillvaro, jag visste precis vilka dagar han åkte till bolaget, vilka dagar han kommer dricka mindre = när han börjar jobba tidigt dagen därpå (kanske "bara"5 glas vin, mina favoritdagar, då vet jag att han inte blir full) Istället för att längta till helgen när sambon är ledig har jag nästan bävat för den, för då vet jag hur mycket han kommer dricka.

Samma med sommarsemester, när mina vänner bara längtar till deras sambos är hemma 4 veckor, har jag haft ångest över det, då det innebär stora mängder alkohol varje dag i 4 veckor...

Sambon försvarar sig genom att säga att han aldrig blir otrevlig eller våldsam när han dricker, och har väl då tyckt att jag inte haft något att klaga på.

När han dricker blir han väldigt glad, skrattig, lite högljudd, känslosam, myssugen... och jag blir bara äcklad av hans beteende. Han har aldrig blivit direkt otrevlig men däremot småtyken, fällt kommentarer, kommit med klagomål om mig osv.

Själv dricker jag i stort sett aldrig. Visst kan jag uppskatta ett glas bubbel tex, men det stannar alltid vid ett glas och det kan gå månader mellan glas ett och två, så att säga, och mycket är för att jag blivit så fruktansvärt avtänd på alkohol pga sambon.

Jag ryser av ljudet när en ölburk öppnas, när vin kluckar ner i glaset osv. När vi varit på semestrar och alkoholen alltid har varit det viktigaste.. vart finns närmsta bolag tex, och hur mycket alkohol som än fanns på hotellrummet/I stugan osv skulle det alltid letas upp en bar, för det är ju så trevligt att beställa "något gott" från baren. Efter en resa tänkte och hoppades jag varje gång att han skulle ta det lugnt ett par dagar, men han såg alltid till att vi var hemma innan bolaget stängde.

Några extremt få gånger har han blivit utan , men har då åkt och köpt krisöl i form av folköl istället.

Oftast har jag varit tyst , men någon gång gjort misstaget av fälla någon kommentar i form av "igen?!" när han efter en blöt kväll/helg styr mot bolaget.. men då är det ju jag som är sur, missunnsam, taskig, tråkig och som ger honom onödiga pikar.. därför slutade jag tillslut att kommentera.

Jag har gråtit massor över detta genom åren , känt mig ensam och dum och undrat om det kanske är jag som är tråkig och att hans leverne är helt normalt.. sen hör jag från vänner och kollegor som berättar att deras sambos kanske tar någon öl på helgen ibland.. kanske varannan helg..och så sitter jag där med en sambo som dricker rätt stora mängder varje dag.

För att spola fram historien en aning har sambon äntligen fått hjälp mot sitt drickande. En situation gjorde att han tillslut insåg att detta inte är bra , han blev erbjuden hjälp och tackade ja till det.

Nu är han låg och deppig. Ingenting är kul, festen är bokstavligt talat slut. Vem är han nu utan sin stämningshöjare? Kommer han kunna och vilja umgås med vänner och göra sånt vi alltid gjort , nu när han inte dricker?

Jag känner mig taskig som innerst inne är överlycklig. Såklart inte över att sambon är deppig men över att han äntligen har tagit emot hjälp, nu behöver jag inte ha ångest över lediga helger, semestrar, onsdagar och fotboll på Tv:n..

Men självklart är det mycket tankar också.. när kommer vi kunna umgås med vänner igen? Göra roliga saker nu när han inte kommer dricka..

Det känns som att jag blir straffad för att han inte kunnat hantera alkohol och nu behöver sluta, och leva nyktert som mig.. han tycker synd om sig själv och tycker att det är orättvist att hans vänner (som kan hantera alkohol) kan dricka.

Det är än så länge för tidigt att veta hur framtiden blir, om han kommer kunna lära sig att dricka med måtta eller om han måste sluta helt, men vad är måtta för någon som druckit 365 dagar om året i många, många år?

Jag älskar min sambo och kommer stötta honom i detta till 100%. Ni som varit i min sits, vad kan/ska jag göra?

Ullabella o sårad, noll kontakt sen han lämnade nyckeln och nu är det bättre igen. Så nu är det noll kontakt och full fokus på mitt nya bättre liv ❤️ stor kram

@Åsa M
Tack för kloka tankar.
Så sant... Logiskt att 'en bra dag' tydliggör hur illa det samtidigt är. Kontrasten blir sorgligt tydlig.
Det går upp o ner, en påfrestande berg o dalbana.
Är väl därför det kan hålla på så länge, att man orkar fortsätta dag efter dag. Lite plus varje gång en bra stund kommer.
Men ju kortare eller färre de bra stunderna är o ju längre o fler de dåliga är, så hamnar man ju totalt på minus i slutändan.
Måste bromsa nu.

@Kevlarsjäl62
Goa du! ❤️
Är så fint att du tänker på mig o vill hjälpa mig. Du hjälper mig mer än du tror! Dina ord o din omtanke når fram, jag hör vad du säger.
Jag är lite orolig över min hälsa faktiskt. Stressen är nog mer påfrestande än jag insett. Stor stress o press på jobbet, det ser jag vad det gör. Men är mer smygande, hur den ständiga vaksamheten, alltid jour, på hemmaplan påverkar mig.

Men, som du även sa, är jag nog inte där ännu. Vet ju inte om jag kommer dit, till att lämna. Har ju fortfarande ett läge med hemmaboende barn, även om unga vuxna/tonåringar, o ser inte möjligheten att lämna.
Det är i så fall min man som ska lämna o jag kan inte se det hända. Skulle han aldrig göra frivilligt.

Men skapa distans skulle jag absolut må bra av. Jag är en person som trivs o behöver mycket tid för mig själv. Är social o har ett socialt arbete där jag ger mycket av mig själv. Men för att få energi behöver jag vara själv.
Känner ofta känslan av 'lämna mig ifred'!
Så jag har tagit ett steg tillbaka i relationen. Gör egna planer, utan att räkna med min man. Jag gör egentligen som han gör, men utan alkohol, o med öppenhet för resten av familjen att hänga på.
Det skapar en distans o på ett vis är den sorglig men samtidigt öppnas tid o energi att lägga på mig själv.
Han märker ju detta o jag ser en förändring i hans beteende. Han saknar min omsorg o värme tror jag. Försöker 'nå' mig. Han har dåligt samvete för att han inte räcker till men saknar insikt/total förnekelse till varför han inte räcker till.
Varför är han så trött? Varför går han upp i vikt? Varför har han ont i huvudet? Varför sover han så dåligt?
Förklaringarna är många men att han druckit kommer aldrig upp.

Med vårt trevande efter att prata mer öppet (ftån mitt håll i alla fall) tror jag vi kan komma ditåt på denna slingriga omväg.
För fortfarande är det ju alkoholen som står i vägen för förändring!

Jag uppskattar så din känsla för det jag behöver höra o att du bryr dig!

Tänker mycket på dig i din situation. Hur du har kämpat o kämpar. En sådan kärleksfull o klok förälder du är. Tänk vad fint att få till en fin relation med sina vuxna barn. Det är min absoluta största önskan!

Det lät så harmoniskt med dig o din hund på balkongen. Ett eget space.
Djur o natur ger kärlek o energi utan att kräva något tillbaka.
Fantastiskt!

Kram min vän!

❤️ känner med dej kärringen, är inte inne här så ofta nu men du har varit ett stort stöd för mej. Jag har fortfarande nollkontakt och mår mycket bättre. Hopp om framtiden har knackat på! Önskar dej allt gott, kram.

Tack för ditt svar, det är skönt att höra stressen och oron är rimlig. Det säger även min nuvarande kille å är väldigt förstående å hjälpsam. Likaså kring händelsen för ett åt sen - han har tagit på sig hela skulden å aldrig fått mig att känna att jag borde sagt eller agerat annorlunda. Han tog sedan dag 1 på sig ansvaret och har varit väldigt flexibel för att göra det som behövs för att jag ska må bra.

Hade det inte varit för ryggsäcken med exet tror jag därför inte att jag hade haft något problem kvar av denna anledning. Men tyvärr triggade händelsen igång de rädslor och stresskänslor jag hade när mitt ex inte kom hem om kvällarna, så bara ordet öl ger mig ångest

Ny fas. Den som är sorgesam. Stillsam. Full av medkänsla. Både för mig och för honom. Klump i halsen. Självbedrägeri för honom. Fortfarande. Efter alla dessa år. Det är som att prata med ett barn. En fjortonåring. En 48 årig fjortonåring. Så fina samtal med mina tonåringar. Så fint vi hittills vandrat genom detta. Så fina friska val vi gör. Lite hit lite dit men alltid ändå med öppna ögon på något sätt. Jag har gått in i sorg, förlåtelse och acceptans. Har trott det är där jag varit tidigare. Men nä. Det är nog nu jag är framme. 24 år från dem första stegen på denna resa. 8 år på min alldeles egna väg. Till slut på en grusväg. Gröna träd. Kanske lite vallmo längs kanten. Sandaler. Nuddar kanske en brännässla. Men bara ben. Sol i nacken. Det ordnar sig. Ja det gör det faktiskt.