Senaste kommentarerna i forumet

För åtta år sedan uppdagades det att min mamma var alkoholist. Jag har under hela min uppväxt sett henne som psykiskt instabil och skör, men den kvällen körde jag och mina syskon henne till psykakuten och de tittade frågande på oss om vi inte fattade att hon var full. Hon hade nästan 3 i promille men kunde ändå stå upprätt vilket de förklarade var för att hon var så van att konsumera. Från att tro att hon var psykiskt sjuk till att förstå att hon var alkoholist var en käftsmäll för oss alla. Efter ett par återfall i början har hon lyckats hålla sig nykter och blivit en helt annan människa. Min pappa som varit medberoende har också han mått så fantastiskt mycket bättre. Nu har hon fallit dit igen, hon låtsas vara sjuk och gömmer flaskor hemma. Jag blir så ledsen att se henne förstöra sig själv och sina relationer, hon har så många barn och barnbarn som älskar henne. Jag har nu själv barn i 10-årsåldern som jag vill skydda, samtidigt som jag vill stötta min mamma och även min pappa som lever 24h om dygnet i det. Man känner sig så maktlös och frustrerad som nära anhörig!

Du ska inte ha som mål att lita på detta, relativt vanligt att det kan komma i tuffa lägen. Har själv upplevt det. Personen som sa det hade typ fått en uppenbarelse o ja det höll flera månader.

Ni kan återförenas om han varit nykter under lång tid, resan han påbörjar nu gör oftast inte personen lätt att leva med.

@Lessfru jag känner igen mig i exakt samma känsla. Sköter allt perfekt men på fester alltid fullast och somnar. Jag blir så förbannad. Nu äntligen har vi kommit till en punkt i helgen där hans närmaste vänner sa till honom att man umgås hellre med en nykterist än den som super sig full och somnar samt förstör för en hel familj. Fattar inte hur familj och vänner kan blunda i så många år. Rädslan kanske att inse faktan och ångest över att våga ställa den där jobbiga frågan. Min mans familj har ju först lagt ansvaret helt på mig. Jag eller som du, det är inte vårt ansvar. Bra du visar öppet att det inte är okej. Stå på dig!! Jag hejar på dig ❤️

@Kameleont Tack. Tror knappt det är sant men min man bröt ihop i lördags och sa att han inser att han måste bli helt nykter. Alla dessa år. Han sa att sonens agerande var droppen att han inser att han måste avstå alkohol helt. Det har han aldrig sagt innan utan tänk att klara måttligt drickande. Han kontaktar AA idag och psykolog på måndag. Hur ska jag klara av att lita på hans ord…… även om hans inställning är helt annorlunda denna gången.

@Lessfru Hej 👋🏼 Jag vet är jag är i "fel forum" och tassar nu. Men jag har varit gift med en man som blev tokalkoholiserad - som jag lämnade och min mamma lever det du lever med min styvfar. 30 år av långsamt nedbrytning för sanningen är att hade det här hänt dagligen under första året så hade hon lämnat. Vi pratar om skam och skuld också. Jag tänker på din situation nu med föräldrarna. - vågar/kan du adressera det idag? Jag tror också att du vet att du måste lämna men att det kan vara svårt att fokusera på det bra man kommer att kunna få utan alkoholisten. Jag och mamma pratade om hur svårt det är att vara medberoende - att vara beroende av en substans är svårt nog - men alla ni som är medberoende till en människa har du hela känsloregistret och kärleken, de fina stunder i nykterhet som ni längtar tillbaka till som blir allt färre. Heja er allihopa.
🩵

Hej! Har inte skrivit hör förr, men varit inne och läst nån enstaka gång tidigare
Jag har bara skummat nu , för det ör så mycket att ta in med andras jobbiga situationer när man har näsan precis ovanför ytan själv
Jag känner igen mig extremt mycket i vad ni berättar, av det jag h a r läst.
En sak skiljer dock ; jag har varit öppen med min man om vad jag tycker och att han måste få till en förändring. Och att han behöver söka hjälp
Jag har säkert gjort alla fel man kan, men jag har försökt på a l l a sätt jag kunnat få honom att inse vad han gör mot mig, mot de nu vuxna barnen, sig själv och inte minst - vår relation.
Jag har varit förbannad, bitter, ledsen, desperat, vädjande,skambeläggande, förstående , avstängd..
Det jag i n t e gjort är att gå
Jag borde gjort det. Jag vet ju det.
Men vår relation är bra utöver hans drickande. Och jag älskar mitt liv som det är . I allt a n n a t.
Jag vet vad jag har men inte vad jag får och yadayada.
Jag är feg.
Vi har varit ett par i över 30 år och i minst 15-20 år har hans drickande varit ett stort problem mellan oss
Och de senaste 5-10 åren vet han själv om att det ÄR ett problem. När han är nykter.
Men kan inte ta tag i det.

Som ni andra skrivit, han sköter jobb och träning etc
Men han kan inte dricka måttligt. Han kan inte ta ett (1) glas och sen är det bra.
Aldrig
Han dricker VARJE helg och alltid till berusning. Ibland stupfull.

Vi firar midsommar just nu med våra äldre föräldrar på landet.
Och bara han av alla blev full. Som vanligt.
Jag lämnade bordet och sa något om att ” Jag är så less på detta”
Stämningen blev så konstig då. Och jag kände att JAG förstörde stämningen
Trots att alla måste märkt hur full han var där han satt och svamlade massa osammanhängande vid bordet.
Hans kroppsspråk mm
De andra vill blunda.

Föräldrarna tycker nog att detta inte ör något man ska kommentera.
Men de vet inte att jag ser detta varje helg året runt. Jag lever detta.
Snart ska vi på semester och jag vet redan nu hur alkoholen kommer försämra den

Behövde skriva av mig
Det är mindblowing och ledsamt. Och tröstande. Att vi är fler där ute på midsommar 2024 som har såna liknande situationer.

Hur ska man våga/kunna lämna. Ibland VET jag att jag måste. Ibland är jag så osäker på om det är rätt.
Jag pendlar i detta som en galen klocka

Hoppas någon orkar läsa och svara något litet
Tack för din tid 😔

@Kameleont Fint att "höra din röst" igen. Du finns i mina tankar 🧡

@JS76 Förstår så väl din känsla av maktlöshet o ensamhet. Känns allt för väl igen.
Vägen kan varit lång o krokig innan man sas sätter ner foten men det är mänskligt. Samtidigt farligt just detta med att gränserna omedvetet flyttas. Det är något jag fått till mig här tidigare (Tack Åsa) o som jag tänkt o reflekterat över en tid.
Men jag ville mest säga till dig att jag tycker du visar en styrka o kraft som jag beundrar.
Fortsätt stå på dig, det är du värd!
🌼

Hur ska man göra när vederbörande med problemet inte vill lyssna på vad man säger?
Hur ska man agera när han t.o.m. vänder barnen emot mig? Så långt att de inte vill komma till mig.

Har 2 utredningar där det står att han inte ska dricka när han har barnen. Nog ändå att han skiter i det och kör sitt egna race.

@Åsa M sant. Behöver reflektera över det.

@bella70 🙏🏻🥰

@has tusen tack ❤️

@idaanna jag förstår att du mår skit, & jag hoppas du snart mår bättre. Vad mer kan man göra än att stötta och lära sig.. det går inte att konkurrera med en sjukdom.
Jag hade en dag där jag var i ett vakum. Försökte få koll på allt det praktiska. Två dagar grät jag. Nu mår jag helt okej. Jag har bara två vägar att välja på. Samma onda cirklar. Eller börja om. Jag väljer att börja om.
Tack för tipset!

@bella70 ja du har helt rätt och det känns skönt. Vad är annars alternativet? Jo att leva ett liv och inte vill ha för mig och mitt barn. Det är inte värt det, den tanken gör mig starkare.

@Kevlarsjäl62

Är också 60.+, och tänker att nu jäklar måste jag få många fria, glada år ändå. Har dansat den där medberoendedansen alldeles för länge. Nu ska jag dansa själv och fritt. Jag har en lång väg dit men det måste gå, och det känns tryggt att veta att det finns så många som finns här och där som delar och stöttar.

Det är helt rätt att dra gränser men man måste också våga genomföra dem. Det måste komma en konsekvens. Det är där det blir jobbigt, för det går ju inte att bestämma över någons sjukdom. Det enda du kan kontrollera är hur du reagerar på den. Är man medberoende flyttas gränserna omedvetet hela tiden...

@JS76
Helt rätt acceptera inte och fortsätt inte med detta.
Hans sons agerande är starkt, hoppas du finner styrka och tar ett beslut snarast.

Finns det minderåriga barn i hemmet ? Isåfall blir det ju än mer akut att du agerar.

Du.. det finns ett annat liv. Du kan.

Att prata med omgivningen är mindre intressant att lägga energi på.
Du och barnen vet. Det räcker.

@idaanna
Starkt👍
Hoppas du även kan känna en lättnad i att det nu är gjort!

Sen tror jag nästan att jag lyssnade för mycket, lärde mig mycket men med en viss risk i att fastna för länge i min roll om du förstår vad jag menar?
Se framåt och var stolt över din beslutsamhet 🤗

@idaanna Smärtsamt, jag vet, men det finns inget annat att göra. Du kan inte hjälpa honom, så sorgligt är det.
Jag har också läst Djävulsdansen och uppskattade den mycket. Ta hand om dig nu, det har det nog varit dags för länge.

Efter många års försök till nyktert liv för min sambo har jag nu bett honom gå och lämna mig ifred. Han har flyttat ut, idag midsommarafton. Jag mår skit, men förstår intellektuellt att det är det bästa. Jag har hjälpt honom, följt med på möten, lyssnat, läst på, använt poddar.
Jag har idag tankat tre timmar av Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund på Bookbeat, rekommenderar alla att lyssna på den.

Så fint att höra @Kärringen❤️ vilket jobb du gjort!

@JS76 Jag tycker ändå att det låter hoppfullt och du verkar ha rätt inställning och vågar ställa krav, vilket är jättebra både för dig själv och honom

@Kevlarsjäl62
Tack snälla. Vi har börjat berätta för vänner men det är precis som de inte riktigt fattar. De kan ändå bjuda på en öl när jag sagt att han inget ska ha.
Han vill, han jobbar på det sen håller det inte. Han klarar 98% av vår tid tillsammans men med vänner blir det svårt. Ett år har gått som fungerat bra men nu i veckan kom ett återfall. Spelar mig ingen roll om det är en flaska jäger eller ett glas vin i smyg. Jag har idag krävt fysisk hjälp och nolltolerans eller flytta. Jag har sagt att jag vägrar vara medberoende mer eller hålla hans rygg.
Detta blev mitt nästa steg, att hitta in här. Jag känner mig maktlös och ensam.

@JS76 Så bra att du inte accepterar det, för det ska du inte. Men det är en väldigt smärtsam situation och man känner sig helt maktlös, antagligen för att det är just så det är. Tillfrisknandet ligger i missbrukarens händer och jag tror det är ovanligt att det fungerar utan professionell hjälp.
Det enda du kan göra är att känna efter hur du mår, var din gräns går och vara tydlig med detta. Problemet är ju att alkoholen är en stark drog som inte är lätt att konkurrera med, risken är stor att du blir "bortvald" i ett första skede. Jag flyttade till slut, men det var en lång, lång process. För mig tog det 20 år och det är ju inget att rekommendera. Det resulterade i ett allvarligt försök att söka hjälp att sluta dricka, tyvärr
fungerade det inte så länge, men det hade ju kunnat få ett lyckligare slut. Hur som helst kan jag inte se att jag kunnat göra på något annat sätt.
Så bra att sonen konfronterat honom, det finns inget annat att göra.
Jag tänker på dig denna midsommarafton och jag vet vad du går igenom.

Hej
Jag är helt ny här.
Har en man som alltid druckit för mycket och somnat. Aldrig elak eller utagerande.

Senaste åren har han druckit om vardagarna. För ett år sen erkände han att han har problem och gick självhjälp program här. Senare veckorna har tendensen kommit tillbaka men i mindre omgång. Idag lovade han att inte dricka alls men nä, 3 öl. Jag känner mig maktlös och helt slut. Hans äldsta son konfronterade honom i veckan och så bra även om båda blev helt knäckta. Vad gör man? Vad gör ni? Jag accepterar det inte och orkar inte.

Glad Midsommar