Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår tanken men är det inte nyktert i hans hem så..

Känslan över att alkoholen går före barnen är hemsk, förstår verkligen att du blev ledsen över det.
Tur att du upptäckte hans planer iaf 🤗

@bella70 Nä, det vet jag. Nu var det att vi båda tänkte på barnen i detta för att vi inte ville att det skulle behöva vara i "flyttkaoset" så att säga. Men får tänka annorlunda nu. Tack för ditt svar! Härligt med andra inputs i det hela.

Tack detsamma till er!

Ska tilläggas att han inte bryr sig om vad man säger till honom samt visar att alkoholen är viktigare än att barnen ska ha det tryggt. Något som är det mest skrämmande i alltihopa.

Men jag tänker att de flesta flyttar med sina barn närvarande i hemmet? De bryr sig väl inte om en flyttlåda?
Låter inte som en bra lösning speciellt med alkohol i bilden.

Bra att du tog med dem - skäm bort dem så de känner sig välkomna i sitt nya hem o inte i vägen.
Trevlig midsommar 👍

Hej!
Lång historia kort. Har nyligen flyttat till en ny ort. Barnens pappa bor med max 5 min gångavstånd från min bostad. Då jag inte har fått ordning på allt i bostaden än bör barnen hos honom på heltid under tiden.

Har precis varit hos mitt ex. (idag). Barnen har varit hos mig en liten stund. Vi gick bort till exets hus för att lämna lite grejer. Han är inte hemma när vi kommer. Vi står utanför så länge tills han kommer. Exet har då varit i den lokala macken och handlat lite. När jag frågar honom vad han har handlat så säger han "inget speciellt så". När jag går in för att hämta ett par byxor till barnen går jag in i köket och kollar i skåpen (för min magkänsla säger något annat) och hittar då ett 6-pack öl. När jag konfronterar honom och frågar vad han hade tänkt sig blir han sur.

Ska tilläggas i historien han har haft problem med alkoholen innan ens vi träffades (i sin tidigare relation o.s.v.). Ett antal orosanmälningar har gjorts tidigare från både min och hans syster sida. Socialen lägger ner utredningarna och hänvisar till blodprover som visar på låg eller ingen konsumtion samt att exet inte ska dricka när han har barnen.

Tyvärr har jag inga släktingar eller vänner att åka till under midsommar och helgen så länge. Med all troligen kom exet att dricka ikväll när han kommer hem efter jobbet vilket inte är okej någonstans om han nu eventuellt skulle ha haft barnen. Nu får jag göra det bästa av situationen hemma hos mig och fixa och dona så att barnen kan vara här trots att jag nyligen flyttat.

Vill önska alla en lugn midsommar ❤️
Är för tillfället rätt nöjd med tillvaron fått fler vänner att umgås med, noll kontakt med alkisen.
Idag blir det kubb och grillning med syster och familj, kanske ett dopp i poolen.

Tack för alla fina kommentarer o kloka ord!
Har sen länge tänkt svara, sen mitt senaste inlägg, men mina ord känns så små o futtiga mot den stora värme jag känner från stödet här.
❤️
Intressant o klokt om 'oss osynliga' som står bredvid o kämpar - ofta i tysthet. Så är det verkligen!
Är nog just den osynliga rollen det är lätt att fastna i. Vi medberoende smittas av skammen från den beroende känner jag, o vill inte göra skammen större varken för den som dricker eller oss själva. Därför sopar vi fortsatt mattan framåt. Underlättar.
Jag säger inte att detta är bra på något sätt, reflekterar bara över hur vi ofta beter oss i medberoendet.

Några av er har varit med sen start för mig o jag värdesätter er närvaro så oerhört högt. Känner en ömsesidig respekterar, förståelse o omsorg. Det är så fint o samtidigt lite skrämmande. För jag vet eg aldrig om vi kommer höras igen.
Jag skulle undra hur ni har det, hur det gått för maken som höll sig nykter i 6+ månader eller tex om någon börjat jogga ännu, nu när våren övergått i sommar 😘

Forumet är anonymt o vi kan när som helst sluta delta. Det är läskigt samtidigt som det är en förutsättning. Jag hade själv aldrig tagit den här kontakten om det inte varit anonymt.
Men främst gläds jag över gemenskapen o ser verkligen mervärdet i den. Är väldigt lärorikt o nyttigt att ta del av andras livsöden o funderingar o jag växer som människa o kan luta mig mot någon då o då.

Tack alla ❤️

@Magnolian89
Tyvärr finns det inget du kan göra, oro skadar bara dig själv..
Tycker absolut inte att dina barn ska få träffa henne påverkad.

Jag är i exakt samma position gällande min mamma. Min pappa är i liv men har gett upp och relationen finns inte kvar även om de bor tillsammans. De få gångerna som jag vågar säga något så går det in och nästa gång är det som bortblåst och jag blir också så ledsen över att hon inte tar tillvara på de få gångerna hon får träffa sina barnbarn. Då är hon påverkad och kan inte ha särskilt normala konversationer ens med barnen . Jag är inte tillräckligt stark för att veta vad jag ska göra. Är också orolig för hennes fysiska och psykiska hälsa och hon verkar bara vilja stanna hemma hela dagarna.

Många kramar till alla, både er som kämpar och er som hållit mig flytande dessa år. Så glad att ni finns!

Fint inlägg Bella70. Mina ’skador’ gör också att jag inför denna storhelg tänker på alla som lever kvar i detta krig. Själv har jag lyckats bryta men mitt hjärta blöder för de som tvingats ännu en gång bli svikna. Vill också önska alla en så fin helg som möjligt och tacka för alla underbara, fina och stöttande medmänniskor på detta form. ❤️

Så många abnhöriga som är oroliga idag..

Bris är nedringda av barn med ångest…
Tänker att en del kanske har en mormor eller annan släkting de lugnt kan vara hos om vi anhöriga upplever risk för problem i hemmet..
Även om det egentligen är brukaren som ska vara någonstans..

Denna dagen är alltid lite jobbig även för mig då min alltid brukade sätta igång ett par dagars drickande…

Hoppas alla får en så fin helg som möjligt 🤗

@Ullabulla Ja, det är nog så sant. Vem är jag nu? Inte partner på riktigt, inte omhändertagande, inte alkoholpolis.
Barnen är vuxna med egna familjer, så kanske behöver jag inte vara misslyckad, medberoende mamma längre. Sjukskriven tre månader under våren p g a "orkar inte", så där försvann den alltid lika komptenta yrkespersonen som man alltid kan lita på. Passerat de sextio, så ses inte ofta som kvinna längre heller, mer en grå massa 😜 Jag har bestämt mig för att söka efter små pusselbitar av den jag är, utan brådska. Det kan ju faktiskt bli spännande, även om vägen dit är en lång ökenvandring

Våra egna jag.

Jag tänker när jag läser din text.
Att just i avsaknad av dramatik och kaos kommer den avgrundsdjupa tomheten.
Jag läste i boken kvinnor som älskar för mycket om just denna yomhet.
Vi har kastat(läs tvingat) in oss själv så mycket i den beroendes liv att vårt egna jag blivit så utarmat och tomt.
Utan deras liv att fylla oss själv finns det då lite substans i båda egna jag.
Det var där jobbet började för mig,på riktigt.
Hur fylla detta skramlande tomkärl.
Och med vad?
Det blev en ökenvandring för mig.
Men till slut så kom det en eller annan ökenblomma som lyste upp min stig.
Till slut fick jag tom ihop buketter.
Men det tog tid.
Och det var just i den hemska tomheten mitt nya jag började födas.

@An.Me
Enormt ont. Men det enda som är värre är att fortsätta i det..
och med tiden försvinner det inte, men lättar på något sätt…

@bella70
Du har rätt. Det gör ont att inse det.

@Åsa M
Tack ❤️
Men någon nästa gång blir det aldrig. Just nu känns det bättre att välja ingen, än att riskera att välja fel. Igen.

Kära du! Be socialtjänsten om hjälp med boende omgående, barn ska inte vistas i en sådan farlig miljö. Oavsett om han är självmordsbenägen på riktigt eller ej så måste ni därifrån. Han lär behöva mycket hjälp och det är inte du som kan ge honom den. Usch, jag lider med dig. Gå och se dig inte om.

Hej Laban och bälkommen hit.
Med all respekt att rekommendera dig att söka lugn och ro för dig och barnen så är det få som klarar det i det första skedet.
Men du har vänt dig hit och nu kan du få stöd härinne om du vill.
Det är jättetufft när polletten trillar ner och allt bara snurrar.
Men försök spalta upp var du är.
Vad du kan göra och vilket ditt första steg ska bli.
Och skydda dina barn allt du förmår.

@Ullabulla Tack 💛

Min man pratade också om självmord både före och efter att jag flyttat, sms:de till både mig och våra vuxna barn, satte t o m ett datum. Konstigt nog var det då jag blev riktig arg. Sista gången fick min dotter nog och ringde 112 som knackade på hemma hos honom och ville ta honom med sig efter som han var självmords-benägen. Sedan dess har det inte kommit upp igen. Jag tror han tyckte det var väldigt pinsamt. Det är väl inget att rekommendera, de har ju viktigare saker att göra, men jag förstår min dotters ilska och frustration

@Laban90 Du har det väldigt jobbigt nu och jag har varit där du är. Och kännt det du känner. Skammen, rädslan och oron. Jag kan inte annat än hålla med om att du och barnen behöver få komma ifrån, men jag vet också hur svårt det är. Att mitt i eländet mana fram kraft att lösa allt praktiskt. Har du någon riktigt driftig vän eller anhörig som kan få saker att hända? Just det där med att lösa boendesituationen tror jag är viktigt att få hjälp med. När jag fick ordning på den delen, blev allt lättare och distansen gjorde att jag för första gången insåg hur jag levde och vad det gjorde med mig. Tänker på dig

@Laban90
Låter jättetufft..

Det första nu direkt som måste ske är att du tar barnen till ett lugnt hem omgående.
De känner av trauman även som små och behöver en stark mamma. Iom att deras pappa är alkoholist så måste du ta ansvaret om än att du själv mår dåligt hur tufft detta än är ❤️

Därefter får mannen genomgå behandling om han är motiverad…
Men det finns ju inga garantier.

Självmordshot är väldigt vanligt förekommande - en manipulation som vi aldrig får offra oss och våra barn för.

Har en sambo som egentligen sedan vi fick barn har haft ett alkoholmissbruk. Vi har nu två små barn, och jag ringde vårdcentralen för ett par veckor sedan. Vi gick på möte, allt skulle bli bra. Han började hos primärvården, var så motiverad.
Ett par små återfall men jag började se personen jag blev tillsammans med igen. Men i förrgår blev han som förbytt. Skrek och gormade igen, slog i väggar, försvann hela natten. Han har börjat nämna mer och mer att han vill begå självmord och speciellt om jag lämnar honom.
Han tror inte längre att vården kan hjälpa honom.
Idag drack han sig stupfull och däckade innan barnen ens fått på sig pyjamas. Jag är så trött och även om jag har vänner och familj som vet en del så orkar jag inte ta allt med dem. För det finns inget som rättfärdigar att jag stannar i det här förhållandet och jag skäms så mycket. Det var ju inte såhär livet skulle bli och jag förstår verkligen inte hur jag hamnade här. Vet inte heller vart jag vill komma med det här, jag behöver väl bara ventilera antar jag.