Senaste kommentarerna i forumet

@emsan2 Vill ge dig kraft att se med öppna ögon. Jag förstår hur du har det. Jag upptäckte detta beteende hos min anhörig när våra barn var små.
Inser din sambo att du är orolig? Förstår sambon din oro och vill lösa och ta emot hjälp i detta? Om sambon inte ser det som ett problem så kan du troligen inte göra så mycket mer än att rädda dig själv och ert barn.
Jag har varit med om samma sak i många, många år. Min uppfattning idag är att så länge du/vi godtar detta och finner oss i det så kommer det inte ske någon förändring som är beständig. Min anhörig uttrycker förståelse för problematiken, men är fast i beteende och beroende och har inte förmåga att gör något åt saken. Jag har älskat, stöttat, erbjudit min hjälp i så många år men smygandet och gömmandet fortgår. Jag har varit i tron att jag skyddat våra barn genom att behålla kontroll över precis allt i en familj. Barnen är vuxna nu och jag har kapitulerat, försöker rädda mig själv och få insikt i varför jag har stannat. Har lämnat fysiskt, men i psyket är den anhörige i fokus. Vi som står bredvid tar stryk och tappar bort det sunda förnuftet. Vi blir manipulerade och fastnar i beroendeställning till våra anhöriga. Genom att leta efter och hitta bevisen blir kontrollerandet en trygghet i kaoset. Vi inser inte att vi aldrig egentligen haft kontroll. Fortfarande är mitt beteende skadat och när jag får möjlighet letar jag bevis, bevis som jag vet finns där. Jag får aldrig fast förövaren (alkoholen) för när jag hittar den är den är redan slut.
Kram, all styrka till dig.

Vi är många som har det så här men mitt i mitt eget trasiga kaos blir den självvalda ensamheten både en trygghet och fiende. Skam och skuld har blivit ständiga följeslagare och orken att dela med mig av skräpet sinar. Isolering och tystnad blir vardag. Ibland känns personligheten kapad - hur har jag kunnat delta i den här fyllekarusellen? Jag är ju så klok och sund....
Jag är så innerligt tacksam för detta och andra forum jag är med i. Jag läser mycket av vad ni skrivit, men har inte kommenterat så aktivt hittills. Nu har jag börjat skriva av mig både här och även skriva ner minnen ur livet för mig själv. Har även deltagit i digitala möten hos al-anon och bokat tid hos terapeut. Jag försöker även göra något bra för mig själv varje vecka.

@has Av hela mitt hjärta önskar jag dig allt gott och hoppas du kommer ifrån och hittar möjlighet till flytt. För mig tog det 9 år från jag bestämde mig första gången. Jag är fortfarande fast men jag befinner mig inte i samma hus.

@Åsa M Tack för orden. Jag trodde kanske att styrkan jag hade i stunden när jag lämnade skulle stanna, men den liksom kommer och går. Det har varit några tuffa dagar, troligen på grund av att jag fortfarande har mycket fokus på min anhörig.

@has Tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig i din text. En påverkas negativt och får ångest och känslan av hopplöshet. gör illa mig själv i och med att jag låter mig manipuleras och gå med på gemensamma familjesammankomster och träffar för en del av mig tror att gemenskap och kärlek gör gott. Mitt förnuft fattar och kroppen skriker av smärta efter att jag gång på gång gör illa mig själv genom att vara snäll mot min anhörig. Senast vi sågs hittade jag bevisen utan att medvetet leta efter dem, flaskan och burken fanns framför mina ögon när jag öppnade ett skåp. Energi att konfrontera finns inte längre, bara den egna stackars "snuttefilten" i form av en ältande hjärna på högvarv.

Hej! Jag har barn tillsammans med en man som dricker och gömmer alkoholen på olika ställen. Ljuger om sitt drickande.

Blir en helt annan människa kallar mig lögnare när jag nämner jag ser alla burkar. Går till försvar trycker ner mig psykiskt...
Dagen efter ångest ber om ursäkt...
Jag är orolig för min skull och vårt barns skull.
Vad ska man göra?

@Kärringen tack snälla 🙏🏼

Idag känns det bättre. Återigen har jag haft sån sagolik tur att en bekant erbjöd mig att hyra deras lägenhet billigt ett par månader in men deras nästa hyresgäst flyttar in.

Helt overkligt! Blir perfekt för mig att hinna landa, samla mig och veta var jag vill bo härnäst.

Maken gaslightar och säger olika saker varje dag. Ibland ändrar han sig samma dag.

När jag säger ”igår sa du precis tvärtom” så säger han att det har han aldrig sagt.

Jobbigt som tusan, men det gör det samtidigt lättare! Jag har ju märkt att det varit lite så, men i vanliga fall har jag inte varit på hugget på samma sätt som nu. Jag känner mig nämligen helt säker på att han försöker lura mig. Och jag förstår när han gör det, men jag orkar bara inte kämpa emot.

Jag släpper och går vidare, fast det känns orättvist att en försöker dribbla bort och roffa åt sig samtidigt som jag försöker vara rättvis och schysst.

Nåväl. Nu sitter jag i min tillfälliga lya och mår ganska gott faktiskt. Det kommer bli en kamp tills allt är uppdelat och klart, men nu kan jag dra mig tillbaka och vila mellan tillfällena!

Tack för din önskan, jag önskar även dig frid och lycka❤️

Massor av kramar till dig. Kämpa på! Vi finns här.

@has vad ledsamt ❤️
Men av hela mitt hjärta önskar jag dig det jag också söker, frid I sinnet och lycka ❤️

Jag tror att jag just nu är väldigt bitter på alkoholen, den har på många sätt förstört mitt liv då även mamma valde den före oss barn.

Jag kanske inte alltid kommer vara det vi får se, det känns ändå som jag på något vis har trappat sakta in på min nya väg. Jag ska försöka ta bort facebook o instagram helt under en period, då jag tycker det påverkar mig generellt på ett negativt sätt.

Nu jobbar jag stenhårt på min innre frid, den ska få ta plats den ska jag lyssna på.
Sätta gränser har alltid varit svårt, men nu känns det som jag har inget val om mitt fortsatta liv ska vara värt någonting, så är det jag som måste gå först nu i allt....svårt! Kram alla ❤️

@Livetpåpinnen jag är i processen att lämna min nu nyktra alkoholist för andra gången och förstår dig väl.

Jag har börjat få en känsla av att det där ältandet är min/vår (som i vi medberoendes) ”drog”. När en lever nära någon har en beroendesjukdom, oavsett om de aktivt använder sin drog eller ej, förvrängs världen för en.

De uppger att de aldrig sagt det vi hört dem säga, de har aldrig gjort det vi vet att de gjort och de försöker på olika sätt manipulera oss genom lögner, halvsanningar och ibland genom att vara elaka.

Om en försökt göra rätt (som i vara en schysst person och ta ansvar för sin del i relationer) och successivt anpassat sig till den här sjuka verkligheten så kan hjärnan verkligen gå i spinn! En börjar misstro sin egen uppfattning av verkligheten. En börjar misstro sig själv.

Om man har upplevt detta tidigare i livet så är det ännu svårare att lita på den egna upplevelsen.

Vilket gör att en ältar, om och om igen går igenom scenarios för att förstå vad som verkligen hänt. Eller för att stärka sig själv i sin egen uppfattning av vad som hänt. För att hantera alla de gånger en gick över sina egna gränser och ”tillät” det.

Jag sitter här, efter beslutet är fattat men innan jag haft möjlighet att flytta, och ältar med dig, det är så jobbigt! Tar så mycket energi.

Kanske är det också nån slags distraktion för att inte fullt ut känna de förkrossande känslorna av sorg och ilska (både mot den som gjort en illa och sig själv).

Jag märker i alla fall själv att det nästan känns som en drog jag sugs till. Jag är i ältande utan att jag märker hur jag hamnar där hela tiden.

Och när jag försöker rikta om uppmärksamheten får jag kontakt med kraftigt ångestpåslag i kroppen.

Vet inte om detta är hjälpsamt för dig, men vet att du inte är ensam. Vi är fler som ältar och går igenom dåtiden och vilka val som gjorts och varför om och om igen❤️

Tack fina ni❣️ Den här gången är det kämpigare, men minns ju hur lugnt och skönt det blev när jag landade i lägenheten för drygt ett år sedan så hoppas det blir så även nu.

Du måste ge sig själv tid. Du har hanterat en kris länge! Låt dig själv läka i lugn och ro. Du kommer nå dit. 🤗

hur kommer jag vidare? Jag har varit så arg på mig själv att jag lagt all kraft och kärlek på att försöka rädda min anhörig. Nu är jag så trött och energilös, jag orkar inte ta vara på mig själv. Att jag lyckades samla kraft att gå gjorde mig först stolt och jag kände att jag hade styrka att ta hand om mig, vara i ensamhet, äta det jag vill, se på det som intresserar mig på tv, läsa, gå promenader. Efter några veckor i mitt eget känner jag att jag fortfarande har fullständig fokus på min anhörig och har väldigt svårt att släppa taget. Jag orkar inte göra nåt när jag kommer hem från arbetet, bara ältar gammalt skräp som varit genom åren.
hoppas det är övergående och att ork och lust och glädje kommer åter inom kort.

Känner tyvärr igen allt detta. Mitt ex ballade ur rejält till slut och skickade arga sms och mejl till folk på jobbet, varvat med ångestfyllda meddelanden till mig och gråtmilda ursäkter.
Till slut tog hans chef tag i det, kallade honom till samtal. Då valde han att säga upp sig.
Vad han gör nu och hur han mår vet ingen. Jag gjorde som du och blockerade, varnade innan och sa nu räcker det. Jag har aldrig ångrat det.
En svårt psykiskt sjuk person som super drar ner alla i närheten i sitt kaos. Vad behöver du för att må bra? Vänd fokus till DIG. Du ansvarar för din egen hälsa, och han för sin. Tråkigt nog. Jag förstår hur du resonerar- men rädda dig själv. Ingen annan kommer göra det åt dig. 🤗

Gått lång tid, var bättre en period men senaste månaden eller mer har det återgått mer eller mindre till samma elände. Försöker stänga av mig känslomässigt, intala mig att det är hens mående som leder till utagerande beteende men är svårt som anhörig att förhålla sig objektiv när man lever med personen. Trött att läsa råd på andra forum att man ska stötta, få personen söka hjälp m.m. Är lätt när man står utanför att komma med "goda" råd men när man är mitt i det då är jag vare sig objektiv, klarsynt eller stark. Man nöts ner bit för bit. Orken, självkänslan och lite av paniken gör att jag förmodligen gör alla fel man inte ska göra, skriker tillbaka, säger att hen är sjuk, är alkoholist och behöver professionell hjälp när hen är mitt i drickandet. Det känns som det är de enda verktyg jag har. Fick meddelande när jag var på jobbet, fuck you, du är så jävla tråkig att leva med, jobba på ditt jävla kontor pissråtta. Då blockerade jag hen. Jobbet är den stabila och trygga punkt jag har när hen utagerar, vilket i sig blir väldigt skevt. Skriver meddelande tillbaka som jag inte skickar, att det är slut, vill separera, att det här går inte längre m.m. Väl nykter, är hen väldigt ovillig att prata om sina problem, slätar över, vill inte prata om det. Vet att hen har obearbetande trauman sen barndomen vilket är väldigt hemskt och sorgligt, men jag orkar/klarar inte att ta hänsyn lr beakta dem när hen är inne i sina skov, jag är ju den som hen utsätter för sin ångest, hat och ilska. Har konstant dåligt samvete för att jag inte kan vara ett bättre stöd för hen, vill separera men tänker, hur ska det gå för hen, var ska hen ta vägen. Är min lägenhet så blir jag som sparkar ut, sparkar ut en person redan ligger ned = ångest/skuld. Fy, trodde inte jag skulle behöva skriva igen, jag blundar och kan inte inse hur illa det är, någon måste dra mig ur med tvång.

@has
Oj, gick det så ändå. Kram! Du har sannerligen försökt. Din vän kommer med kloka ord.
🌹

Om du tycker att det är så, så ÄR det så, för dig. Har man helt olika värderingar om alkohol så har man. Det går inte att jobba bort.
Mitt ex drack nio glas vin per dag innan vår relation sprack. Det var normalt tyckte han. För mig är det mer än sjukt. Det går liksom inte att möta en beroendesjuk på deras nivå. Han är sjuk, du är medberoende. Vill han inte ha hjälp, och förstår han inte att han är sjuk, så kommer inget tyvärr att ändras. Rädda dig själv!

Åh, vännen! Skickar många kramar.

Kan bara du avgöra när det är dags att lämna. Finns det mågot som tyder på att din man är på väg att förändra sitt drickande? Menar inte vad han säger utan VAD HAN GÖR. Håller med om att det är en oroväckande konsumtion. Lycka till med ditt beslut.

Nu är det bestämt! Vi skiljer oss. Igen!

Jag har så många komplexa känslor och tankar just nu.

Och nån slags skam över att det inte gick.

Min mans beteende mot mig har blivit sämre med tiden. Nu känns det som att vi nästan är tillbaka. Bråk varje gång jag lyfter eller ifrågasätter något. Har kommit på honom med att försöka lura mig för att få sin vilja igenom (istället för en normal diskussion där jag ändå hade accepterat det han sagt om han sagt som det var).

Så jäkla tungt att behöva lämna ytterligare ett hus efter ytterligare en renovering.

Samtidigt bekräftar han att det är helt rätt genom att slänga ur sig att hans matkostnader kommer minska drastiskt när jag flyttar (jag äter väldigt mkt mindre än honom och han har en tonåring vv, ”problemet” är att jag tycker om annan mat än honom och har alltid känt obehag när jag ska handla mat för jag vet att han tycker jag handlar sånt han anser onödigt).

Droppen för mig blev när jag för nån vecka sen inte var sugen på sex när han ville ligga. Fick senare höra att man väl bara kunde k***** lite med sin partner?

Det finns ingen respekt längre. Om det är beroendet som är tillbaka, eller om han bara är en högst otrevlig person som är väldigt bra på att maskera det periodvis vet jag inte.

Enligt honom skiljer vi oss för att vi är så olika. Vilket också var anledningen enl honom när han var aktiv alkoholist.

Han berättar att hans vänner håller med honom om allt.

Jag kämpar emot impulserna att försöka förklara ytterligare en gång eftersom allt känns så fel. Jag har varit öppen för att ta hjälp med parterapi och annat men han vill inte, för han behöver inte det. Han bara är så här och kan jag inte bara tänka att han är sån men älskar mig och sluta reagera på vad han anser är skitsaker.

Jag tycker det är så pinsamt att behöva erkänna att det blev så fel endast 6 månader efter att vi flyttade ihop igen.

Jag har bannat mig själv så många gånger för att jag flyttade ihop med honom igen. Att det gick för snabbt.

Men den senaste tiden har jag också börjat tänka att det kanske var tur. Om vi hade varit särbos så hade han nog klarat av att hålla fasaden mycket längre och jag hade inte märkt hur det var förrän vi flyttat ihop om några år. Då hade relationen fått ta upp ännu mer av mitt liv.

En vän sa: du valde att tro på honom, du gav honom en andra chans. Skäms inte för ett ögonblick, du är hjälten i den här historien.

Men det är väldigt svårt att känna så. Speciellt när den man lever med fortsätter ifrågasätta en…

Okay, en dag i taget och det viktigaste först! Jag måste få må bra och känna mig trygg i mitt eget hem igen.

Är så genomtrött, ledsen och arg! Kan inte hjälpa att jag känner mig så lurad.

Han lovade guld och gröna skogar, tog tag i allt och tyckte det var enkelt att bli nykter. Skulle gå till botten med allt och verkligen förstå hur det kunde bli som det blev.

Nu är det mer som lite otur att han blev alkoholist (och har inte hört honom säga ordet på väldigt länge, nu mer att han drack för mycket).

Och jag skulle nästan kunna gå på det om det inte varit för ett anförtroende av en av hans ungdomsvänner (som jag knappt träffat en handfull gånger) som berättade att han upplevts alltid varit i riskzonen, att alla festade i ungdomen men det alltid var lite annorlunda med min man.

Det gick ganska precis ett år innan jag upplevde att det försämrades ordentligt. Och nu börjar tecknen på ren elakhet och total känslokyla (mellan det ändå kärleksfull - så länge en inte har en annan åsikt eller råkar bli sårad av något).

Tips, råd, tankar, omtankar välkomnas varmt! Det var tufft att lämna förra gången, men fanns något fysiskt jag kunde ta på och jag flydde mer eller mindre. Den här gången är det tuffare.

Hej! Det är så att jag tycker min man dricker för mycket. Vi har varit tillsammans i 4 år och han har alltid haft problem med alkohol från vad jag tycker. Aldrig att han dricker för mycket mängd och blir elak utan att han dricker ofta. Han har varit arbetslös i ca 6 månader och det har blivit 3-4 gånger i veckan… jag kommer från en familj där det inte dricks mycket alkohol alls så för mig är detta jobbigt. Vi har haft samtal på samtal om detta och att det är för ofta och han säger alltid att det ska bli bättre och han behöver ha Annan sysselsättning. Jag orkar inte mer även om jag älskar han mest av allt annat! Är det dags och inse att jag måste lämna han eller är det värt att fortsätta kämpa?

Hej och tack för alla svar! Jag har ganska mycket just nu och har knappt tid att ta upp min mobil så har inte sett svaren förrän nu...
Min pappa sökte vård några dagar efter mitt inlägg och har fått nya mediciner som han provar att gå på just nu. Han mår bättre och det ser man verkligen på han, han är gladare och motiverad till att bli nykter och det gör mig mycket gladare. Vi har pratat ut och det är bra mellan oss och mellan han och min farmor. Vi alla hoppas på att de här medicinerna kommer vara bättre.
Två av er har skrivit om att kontakta socialtjänsten och det har varit på tal, men så som det ser ut just nu så är det inte aktuellt, trots allt som hänt. Som ni säkert känner till så går det i vågor och jag vill verkligen hoppas på att det blir bättre nu. Jag vill verkligen ha min pappa i mitt liv och jag kommer göra allt för att han ska må bra, även om det är kämpigt ibland. Jag förstår om det kan verka konstigt för vissa att jag och resten av min familj väljer att göra som vi gör (t.ex inte kontaktar socialtjänsten osv). Jag har dock bestämt mig för att själv söka vård inom snar framtid. Jag har en hel del i mitt bagage som kan behöva pratas om med någon som inte är berörd, men det blir först när skolan har lugnat ned sig.
Jag vet inte om jag kommer uppdatera här något mer, förhoppningsvis blir allt bättre och jag hoppas att om jag uppdaterar här igen så kommer jag bara med bra nyheter. Mitt inlägg var ett sätt för mig att ventilera till någon utanför min familj, och då läste jag någonstans att det fanns ett forum för anhöriga. Tack för era svar och er omtanke.

@Tröttiz Tack så mycket

@Åsa M Tack 💗 detsamma till dig🥰