Senaste kommentarerna i forumet

😔❤️

@Sårad... usch gumman hur han håller på ❤️ Min kör ju oxå fulspel skickar bilder på katten o musik jag gillar, borde blocka med det kommer.

Min teori är att vi som "pratat skit" om deras älskade alkohol, vi ska straffas....sen ser dom inte att alla hör,ser, märker att dom är skit fulla. Blir patetiskt men törst tyvärr lova att varken du eller jag kommer få ett värdigt avslut med dessa män, det tåget har nog gått för länge sedan.

Stor kram ❤️

❤️ Jo, sådär. Kämpar fortfarande med att ”inte bry mej”. Xet ringt till min granne och vän, klappkanon och sluddrade om att jag förbjudet honom att komma till mitt jobb (jobbar i butik) Ja, kan erkänna att jag skrivit det för 1/2 år sedan. Känns inte bra då det känns som han närmar sej, hade också tyckt jag var löjlig ” det har ju gått ett år”. Men varför ringa min vän och beklaga sej på fyllan, hon har inte pratat med honom på över ett år. Känns sorgligt och mår inte bra över sådana här utspel. Om han varit normal och gjort slut pga att kärleken försvann så borde han inte ha nåt problem med att kontakta mej. Han har även varit i kontakt med syster och dotter under våren, alla mina närmaste men mej skyr han. Känns inte bra det här sjuka spelet men vet inte hur jag får stopp på det utan försöker bara inte gå igång. SVÅRT…hur har du det? ❤️

@Snödroppen ditt inlägg ger mig hopp!
Välkommen tillbaka ❤️

Läs i trådarna här! Är man alkoholist så ser förnekandet ofta lika ut oavsett om det är man eller kvinna.
Jag lider av att försöka komma bort från mitt ex och då var vi "bara" särbo. Tänker att mamma är värre, men att man oavsett måste lyssna till sig själv vad man orkar.

Hur mår du? Kram ❤️

Hej Spiritbox!
Och välkommen till Alkoholhjälpen! Vilken skrämmande upplevelse du var med om, att hitta din mamma på golvet på det sättet. Det kan väcka många känslor samtidigt. Sen dess har din mamma fått en del hjälp, även om den verkar vara otillräcklig än så länge.

Vad fint att även du har fått hjälp och att ni riktar in er på att inte ta på sig för mycket ansvar. I slutändan ligger beslutet hos din mamma, hur smärtsamt det än kan vara. För din egen del har du hittat ett sätt att bara träffa din mamma när hon är nykter, vilket är klokt! Ett möjligt sätt att ta det här ett steg vidare är att också lämna situationen när du har kontakt med din mamma och det visar sig att hon har druckit. Vad tänker du om det? Det låter som att det blev en väldigt jobbig situation för dig där på Valborg.

Du är inte ensam, det finns många som är i en liknande situation som du, antingen med en förälder eller en annan anhörig som har alkoholproblem. Och så finns det en del saker man kan prova. Vi har samlat en del tips och tankar i Anhörigstödet, vårt självhjälpsprogram för anhöriga (Du hittar det under "Tips - Anhörigstöd" här på sidan).

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@majsan
Så bra att du börjar ta stegen till att ta hand om dig själv.
När man börjar lyssna på sin inre röst som vet vad man behöver och våga ta stegen så får man kraft.
Du är inte ensam!

@Åsa M Tack. Jag känner mig stark men också väldigt ledsen. Det är så sorgligt att vara tvungen att göra slut med någon man ändå älskar. Fast jag inte älskar alkoholisten.

Han säger att han är beredd att göra allt för att få oss tillbaka, bli nykter, rubbet. Jag vill bara inte vänta på det. Det måste vara helt slut. Vill inte lova ett om. Fast han vädjar. Jag har fallit dit så många gånger efter så många om.

@Kameleont jag förstår så väl den där tröttheten❤️

Har du sett att de öppnat anhörigstödet här igen? Kanske kan det hjälpa lite i processandet. Någon annan här tipsade också om Put The Showel Down på youtube. Tycker själv att jag fått med mig flera riktigt tänkvärda saker därifrån.

Bland annat att det är bättre att släppa den där kontrollen/försöken att få klarhet i om/hur mycket/när den anhörige dricker eftersom det snabbare kommer att bli ett faktum att det de gör inte fungerar om saker får ha sin gång.

Låter inte riktigt bra när jag skriver det känner jag, men hon förklarade det på ett väldigt bra sätt som hjälpte mig i alla fall.

Jag står nu på andra sidan. Flyttat ut och nu med nykter man som särbo. Jag är så glad för både hans och min skull. Många peppar honom och tycker att han är stark. Jag är jätteglad för det stöd han får.

Bredvid står jag, som vet vad det här kostat för mig. Hur svårt det var att ta mig ur det och vad både perioden som fru till en alkoholist, processen att komma fram till att lämna och sedan fysiskt genomföra det innebar för mig på alla plan. Men bredvid honom blir allt mitt kämpande osynligt.

På samma sätt som jag känt mig osynlig som fru under de åren min man drack.

Har fått mig att fundera på de osynliga. För jag tror vi är många. Och vi behöver stötta oss själva och varandra.

Vad tror du skulle kunna ge dig stöd och kraft i det du finns i och mot det du vill? Finns det något litet första steg du kan ta som inte känns helt övermäktigt (tex ställa dig i bostadskö eller börja med en aktivitet som du vet skulle göra dig gott)?❤️

Jag ser dig och din kamp❣️

Efter en längre paus på forumet så saknar jag forumet igen.
För exakt ett år sedan föll jag ihop, utbränd.
Det var kroppen som som fått bära för mkt inser jag nu och berättade för mig vad jag behövde göra. Jag behövde ändra om min riktning i livet för att känna mening igen, det är inte bara att lämna fysiskt. Jag behövde ta hand om att lämna känslomässigt också.
Kroppen visar fortfarande starkt när den behöver vila, herregud vilka krafter det är i detta medberoende.
Att vända livet från att det handlar om alla andra till att det handlar om mig själv, min hälsa, min utveckling, min rätt att må bra, min rätt att välja själv i mitt liv.
Att tycka om mig själv igen.
Rätten att sätta gränser för min egen skull oavsett hur andra reagerar på det.
Odla mina intressen, känna inre ro, ta den platsen i världen och tala om de saker som bor i mitt hjärta öppet.
Utbrändheten visar sig ofta fortfarande, känslor av meningslöshet kommer fortfarande och går, det är helt ok.

@Kameleont
Ville bara flika in och säga att du är allt annat än svag. Jag tror inte det går att förstå om man inte levt i samma situation vilken kraft man måste uppbåda dagligen och hur långt in i själen det går.
Du är inte ensam, har tänkt på dig och andra jag skrivit med här.
Kram

@majsan åh, så starkt gjort av dig, så bra gjort! Skickar all styrka.

Jag känner tyvärr igen det du beskriver. Mitt ex har supit halva sitt liv och förlorat de flesta relationer han haft, inklusive till sina tre barn, på grund av det. Han har också psykisk ohälsa och maskerar den med att supa. Han har noll sjukdomsinsikt.
Jag tror inte att det går att nå fram. Det man däremot kan göra är att rädda sig själv från den oundvikliga katastrofen och vidta mått och steg för att sluta vara indragen i kaoset. Fokusera på dig och ditt medberoende, det är det enda du kan påverka. Många kramar!

@Ljungbyröd låter mycket bekant, i början tror man det går om ifall de går i terapi, flyttar hem, finner vänner, mår bättre. Det gör det inte tyvärr. Men det är bra att du tar upp det med honom. När folk, ens en person, i omgivningen tycker det är ett problem och mår dåligt av det så är det ett problem. Om han inte vill inse det själv finns det inte mycket du kan göra. Bara fundera på en utväg och ta hand om dig själv. Anhörigstöd har hjälpt mig mycket, alanon finns i många länder.

@Kameleont min vän det gör mig så ont att läsa ditt inlägg. Det är längesedan jag var inne här, men naturligtvis har tankarna gått till dig och flera andra här många, många gånger.
Jag har varit så hoppfull och trodde lite, lite grann på att kanske, kanske finns det en chans denna gången. En
chans för ett nyktert liv för min man,
kanske skulle vi kunna ha något slags
liv tillsammans även om vi inte bor
ihop. 6 månader och tre veckor, sedan
började jag misstänka att det dracks
igen. Det passade inte alltid att jag
kom och sov över. Jag frågade förstås
och jodå, några öl ibland till hockeyn
eller när det skulle städas t ex. Nu
märker jag hur det accelererar,
sommarvärmen gör väl sitt till. Färre och färre förslag på att vi ska göra något tillsammans och jag inser på riktigt att nu är jag ensam och nu måste vi igenom en ordentlig separation, en skilsmässa och en uppdelning av ekonomin. Orkar inte ens tänka på det. "Hur länge kan man
säja att man är för trött?" Ingen aning, käraste vän, ingen aning 🧡

@Ljungbyröd
Hej, låter inte roligt alls.
Det enda du kan göra är att separera och skaffa dig ett bättre liv och troligen kommer du att träffa en frisk man att skaffa barn med och som prioriterar dig.
Så klokt av dig att ni inte startat en familj och utsatt barn.👍👍👍

Hej,
Varit i hop med min pojkvän i över 11 år. Han gillar alkoholen. Han dricker flera gånger i veckan. Under alla 11 år så har han nog varit nykter under 3 helger max. Varje helg ska det drickas. Då dricker han på en dag 4 öl, en eller två flaskor vin och 2 glas whisky. Han känner att det får honom att slappna av efter jobbet. Vi bor utomlands och han har knappt några vänner att umgås med här. Allt häng med vänner händer online med folk som sitter i Sverige. Då dricks det och det skriks pga att dom sitter och spelar tillsammans. Jag är orolig för hans hälsa, han är 32 år och säger att hans kropp klarar av sådant här. Vi har haft samtal där jag har sagt att jag tycker han dricker för mycket och han har hållit med men ingen aktion händer. Bara att han kanske sluta dricka så mycket under vardagarna. Det är en "kultur grej" att dricka i hans familj. Hela familjen dricker rätt rejält men dom kallar sig inte för alkoholister. Under 11 år har jag gjort saker själv under alla helger för att han ligger bakis i sängen. Det är väldigt tråkigt och jag saknar att göra saker tillsammans som ett par. Alkoholen verkar vara ett viktigt centrum för honom. Han kan ibland bli lite elak eller agressiv när han blir full. Han pratar endast om djupa viktiga frågor i vårt förhållande när han är full för då vågar han öppna upp sig. Jag tycker inte om att prata om viktiga saker i vårt förhållande när han är full mitt på natten. Jag brukar gå och lägga mig eller aktivera honom i ett spel för att han inte ska vara agressiv eller märklig mot mig. Jag är ledsen. Han säger själv att han dricker för att han är uttråkad. Jag vet att han är uttråkad för att han aldrig går ut och gör saker, han har inga vänner omkring sig och han nekar att flytta tillbaka till Sverige nära sina vänner. Jag vill att vi har det bra tillsammans och gör saker ihop mer. Jag önskar att alkoholen inte var så viktig och intressant för honom. Han vill inte göra sport. Jag ser han som deprimerad men han ser det inte själv. Jag älskar denna man väldigt högt och det gör ont i mig att han gör så här mot sig själv. Jag är inte hans mamma, jag har sagt vad jag tycker. Vad finns det mer man kan göra för att få honom att inse att det inte håller det han gör? Vi kommer aldrig kunna ha en familj tillsammans om han fortsätter.

Hur har det gått @Alexxx?

@saranassen Berätta gärna hur det går för dig!

@saranassen skönt eller vad man nu ska säga att nån är i samma situation, jag ska läsa din tråd. Lycka till! Du klarar det!

Jag gjorde det igår. Sa att Jag vill separera. Han ville såklart inte. Bönade och bad, sa att vi är det enda han har som är bra. Han tyckte att vi haft det bra. Att jag förstör familjen. Han sa att han gör allt, blir nykter. Jag sa att jag inte orkar stå vid hans sida och se på hans nykterhetsresa. Jag har sett det förr och det har alltid slutat med att dricker igen. Och jag har varit för trött och för feg att "lämna igen". Det här gången vill jag separera på riktigt. Jag vet inte vad som händer här näst. Jag sa att vi kan tura att bo hemma i början, på sommaren kan vi tura med semester då vi brukar vara på våra föräldrars sommarstugor och att han hittar eget till augusti... Han sa har han ingen chans, kan jag inte ge nåt hopp. Jag sa att det är 6 mån betänketid på skilsmässa, men att jag behöver vara helt fri under den tiden.

Hur har andra gjort som separerat, har ni tex alls gjort saker hela familjen tillsammans i början är det bara självplågeri?

@saranassen
Du klarar det, dina barn är helt beroende av det och att du är handlingskraftig.
Du kan!👍

Kämpa!
Jag står i precis samma situation som dig, fast med äldre barn 8 och 10 år.
Det är svårt jag vet… klarar inte heller att ta mig ut detta nu!

@Ullabulla jag tror också på att det gör för ont hjärnan vill helt enkelt inte ta in.
Har iaf haft en trevlig dag o kväll med en vän... solen ger mig hopp ❤️