Senaste kommentarerna i forumet

Jesus Kristus vad jag är trött. Är hos kusinerna med moster och kusinbarn. När jag kom var det jättejobbigt och obekvämt, nu känns det bättre men inte toppen. Mentalt slutkörd! Men mår bra!

"Det är ju idag och i helgen som vi VERKLIGEN ska UNNA OSS att INTE DRICKA! Nu ska vi vila, koppla av och återhämta oss, inför kommande vecka. Umgås med familjen med klara, rena tankar och känslor! Inte hälla i oss gift, som bedövar oss och som bara stressar kroppen ytterligare! Den får ju bara ännu mer den ska ta hand om då."

Jag håller så med! Det är verkligen ett bakvänt tänk. Jag vill också bli FRI och FRISK. Håller med dig i det inlägget också, för att även om vi kan behålla jobb och familj så finns alltid tankarna på alkohol där. När kan vi dricka igen? Hur mycket kan jag dricka? Jag blir besatt av att jaga känslan osv osv. Då är man redan i ett beroende enligt mig.

Lim,
Jag tänker att du inte är van vid att rå om dig själv och dina behov. Tror det vore bra för dig, hur smärtsamt det än är, att försöka tänka på ditt bästa. Vad du önskar, vad du vill, vad du har. Du skriver ”min man”, såklart är han det... ett tag till... bokstavligen. På papper. Men han har valt alkoholen framför dig. Han är inte värdig att kallas ”min man” tycker jag. Du har lidit för mycket för det.

Det tar tid och det kräver distans innan du kan släppa taget om den bilden, er som ett par och en familj. Jag tänker på allt du skrivit, om kampen att bli sedd, om hur han trängt undan, om hur han psykiskt och emotionellt pressat dig. Allt detta för att INGENTING får stå i vägen, mellan honom och flaskan. Så fungerar alkoholismen när den får blomstra.

Det är inte du som förlorar. Fastän han har en stark förmåga att försöka få dig att tro det. Det är han som förlorar - dubbelt dessutom - både dig och sig själv (mot spriten).

Jag tror att det han gör i telefon är ytterligare ett fult spel för att få dig ur balans. Går ut med hunden.... Que? Han gör medvetet oväntade saker, för att han vet att du uppmärksammar det direkt. Det väcker din nyfikenhet (som alltid) och öppnar för frågor (som alltid?). Då återtar han makten. Låt honom inte få den!

Om (om!) det nu vore en kvinna där i luren (högst otroligt, men ändå), så är det patetiskt från hans sida och mycket synd om henne.

Om du alls orkar eller har lust: Börja rensa ut! Det hade jag gjort! Rensa och möblera om! Gör vad helst du känner för! Bjud hem någon. Återta vardagsrummet, duka upp!

Kram! ☺️

Nu stack han ut. Denna gång sa han iallafall vart han skulle. Det var ovant.

Skulle egentligen hjälpt honom med en lägenhetsgrej men det blev inget. Störande för jag vill komma vidare...

Är så sjukt less. Mitt liv känns som ett ekorrhjul. Inte det där vanliga ekorrhjulet man alltid pratar om utan på ett annat sätt. Till och med ledighet och helger har sitt eget vidriga ekorrhjul.

Skulle kanske ta tag i att rensa ur vårt förråd. Då får jag tänka på annat plus att jag gör mig trött. Men samtidigt blir jag som apatisk nu. Egentligen vore det vettiga att jag och min man gjorde sånt här ihop. Men jag kanske får lov att våga ta steget nu. Rensa ut och kanske göra ordning lådor som min man ska få ta. Med sängkläder etc. Har inte vågat än pga risken att han ska känna sig utkastad och bli arg. Men det känns ju absurt att skjuta upp allt när han ändå inte gör nåt eller ens är hemma.

Att han anmält sig på lägenheter kanske jag får se som signalen till mig att det är okej att börja rensa och packa. Jag mår inte bra av att inte sätta igång med nåt. Vill egentligen möblera om hela huset och tycker det är jobbigt nog att vänta på det ens..

Å men tack snälla nordsaga. Vad glad jag blir av ditt fina beröm. Känner ofta att jag skriver rörigt och tråkigt men det är så skönt att få ur sig allt. Från stora hemska problem till fjuttiga saker som disk. Tack igen ❤️

Min man har pratat i telefonen rätt länge. Lågmäld röst på en annan våning. Jag var ut med hunden men han tog ut honom igen (sker mkt sällan att han går ut med hunden) för några minuter sedan. Tittade ut och såg att han fortfarande pratar med nån. Alltså det är inte ovanligt att han pratar i telefonen men det är ovanligt att han pratar med så låg röst. Min fantasi skenar iväg. Ren och skär fantasi bara men tänk om han träffat nåt. För han har helt slutat närma sig mig fysiskt... Det gjorde han till relativt nyligen. Och jag har bara så svårt att se honom utan en fysisk relation. Kan bara inte föreställa mig det faktiskt.

En del av mig känner ett sting av svartsjuka av tanken på att han skulle göra så redan. När han ännu bor här och fortfarande låter mig utstå det negativa av vårt äktenskap. Medan en annan del av mig skulle bli lättad. Då kan han läka såren snabbt och jag kan slippa oroa mig för att han blir arg för att jag inte vill vara kvar i detta längre.

Kan ju säga också att sedan jag kom hem har vi inte sett varandra. Skulle gå för att hjälpa honom med en lägenhetsansökan men han var ute och rökte ena stunden, upptagen i telefon de andra och plötsligt hade han gått ut med hunden.

Jag vet att allt jag skriver nu är hittepå bara. Han pratar säkert med nån killkompis. Men ja... Att han tog med sig hunden på en promenad självmant utan att säga till mig. Med nån i örat. Det känns bara... Udda.

Han skickade foton till mig häromkvällen. Foton från vår första date. Foton på barnen när de var små. Foton på honom och barnen. Han skrev att han sparade ner allt och sedan ska han starta sitt nya liv. Det var den kvällen jag grät. Det kändes så sorgligt. Men samtidigt lite orättvist? Det lät som att det var han som blivit drabbad av en tragedi och nu ska han sopa av sig och starta om. Men i själva verket är det jag som genomlidit ett helvete under så lång tid och äntligen vågade säga ifrån. Han väljer alkoholen framför mig och det är därför han ens behöver "börja sitt nya liv". Ah menar inte att låta arg. Men jag blir lite ledsen av att han fick mig att sörja allt. Och känna att jag gör detta mot honom. Att jag gråter för hans skull. Det gör mig ledsen att det på nåt sätt alltid handlar om honom och hur svårt han har det. Men detta svåra vi går igenom hade han kunnat stoppa. Men valde annorlunda. Och nu har han det svårt?

Men det gör inget. Han får sörja och han får tycka synd om sig själv. Han får träffa andra. Han får göra vad han vill. Det enda jag inte kan hantera är om vi är ovänner. För det är då det kan drabba barnen. Det är då han säger saker som att han skulle kunna ta barnen och sticka. Så det är ilska jag är rädd för. Så det kortet spelar jag så bra jag kan.

Kära Lim!
Du skriver så bra. Du gestaltar på ett sätt som ger liv åt personer, känslor rum och händelser. Jag tycker du ska skriva en bok när du fått perspektiv. När du äntligen äger ditt liv igen.

Du är så stark och klok. ❤️ Jag är övertygad om att dina ord, ditt sätt att sätta ord på det svåra i att leva med en alkoholist, kan hjälpa många människor.

Hoppas du mår någorlunda bra just idag. Att den här dagen får vara en fin dag för dig och barnen.

Jag brygger (heter det så?) kombucha och exprimenterar med nya smaker. Idag tappade jag upp på flaskor kombucha med krusbärssmak (hade röda krusbär i frysen) och det blev supergott. Jag har tidigare smaksamtt med svarta vinbär eller hallon, men även druckit det naturellt. Idag satte jag min fjärde omgång. Dricker det ut cupa eller vinglas så det ger den extra myskänslan. När kombuchan smaksätts bildas kolsyra i flaskan (alltid flastflaska och släppa ut trycket varje dag) och den röda färgen från bären gör den till en riktigt härlig dryck,

Jag har groddat alfalfa och mungbönor i olika perioden i drygt 30 år och tröttnar aldrig på dessa vitaminrika små "yngel". Supergott på fröknäcke som jag gör efter ett recept från LCHF, kostdoktorn (tror jag).

Jag har även tagit upp mitt intresse för hälsosam mat och börjat att fota min rätter som jag sätter ut i en grupp, för matnördar :) Igår fick jag feedback på min matkonst och min beroende hjärna blev så glad.

Vad vill jag säga med detta? Mitt pysslande i köket roar mig och ger mig belöning. Mitt belöningssystem blir tillfredsställt och jag mår bra.Utöver detta så har jag kommit igång med min Yoga (jag är utbildad Yogalärare och massör. Jag har ju inte alltid druckit) hemma. Oftast får jag till 15 000 steg tillsammans med min hund. Vi går långa promenader på grusvägarna och njuter av skog och sjöar i stillhet. Ett fantastiskt läkande sker just i tystnaden i naturen. Jag vilar mycket och tillåter mig att läka. Dammråttorna får sig en (sopar lite varje dag) omgång var 14:e dag, inte oftare. Jag prioriterar mig inte städningen. Den största glädjen får jag av min stora familj som alla vet att jag inte dricker och varför. Jag vill vara en förebild för min dotter och barnbarn.

Nu låter det som att jag bara glider fram men så är inte faller. Igår var jag så sjukt trött i kropp och knopp att mitt återfall var bara ett par ord ifrån att komma ur munnen. Min man handlar alltid påvägen hem från jobbet och han hade säkert blivit glad om jag sagt -jag vill gärna ha en flaska vin. MEN icke. Den finska Sisun slog till direkt och bekämpade mina tankar. Jag gick till köket och hämtade mat, för egentligen var jag ashungrig.

Var ALDRIG:
törstig
hungrig

Till admin:
Ber om flytthjälp till det vidare livet

Kram

Jag har blivit ett kontrollfreak. Skyndar hem varje rast och tar ut hunden. Även om mannen är hemma. För jag vet inte hur länge hunden får vänta på att gå ut annars.

Är barnen hemma sjuka med honom åker jag hem ändå för att se till att de fått nåt att äta.

Vet inte om jag överdriver men såhär har livet med någon som dricker blivit. Jag släpper ingenting nånsin.

Imorse vaknade jag tidigt efter en rätt orolig sömn. Mannens skor var i hallen och han hade lagt sig. Hörde inte när han kom hem. Det var positivt.

Nu blir det helg. Ska han ut kanske jag borde ordna en natt hos mamma. På helgen verkar han tycka det är mer legitimt att väcka mig. Vet dock ej hans skick idag. Han kanske blir hemma.

Kram kram

Älskar fredagmorgnar som nykter. Idag skiner solen och jag har inte druckit på en vecka. Känns helt fantastiskt. Inser att det är normen kring alkohol som alltid fått mig att börja dricka vin igen efter flera långa och lyckliga vita perioder. Vi människor är flockdjur. Vi vill höra till. Det tar emot att gå mot strömmen och att sticka ut.

Jag mår bra. Jag sover fantastiskt bra. Jag behöver inte alkohol i mitt liv för att göra det bättre. Alkohol tillför egentligen ingenting av värde i mitt liv. AW, vänner, familj, middagar där det alltid ingår alkohol är fortfarande trevligt även om jag inte dricker.

Mitt problemområden nr 1 - dricka ensam i soffan - hanterar jag också bra så länge jag inte tar det där berömda första glaset. Den där snabba kicken av tillfredsställelse som A ger kommer såsmåningom även utan A. Inte lika snabbt, men den kommer.

Maken är glad. Han gillar dock inte riktigt att jag ska på AW:n efter jobbet och i ärlighetens namn så skulle jag helst vilja slippa. Men jag kommer gå dit, beställa alkoholfritt bubbel, snacka lite och sedan åka hem. Film och popcorn i soffan all night long ?

Nya Sofia. Älskar ju henne. Hon är cool och modig. Vet vad hon vill och är rädd om sig. Hon är bra. Hon är jag! ❤️

Det här med fredag alltså..för de allra flesta en dag kopplat till alkohol, efter arbetsveckans slut. Äntligen få koppla av och belöna sig med ett (eller två eller Tre eller Fyra osv.) glas vin.
Men det är ju så feltänkt!

Det är ju idag och i helgen som vi VERKLIGEN ska UNNA OSS att INTE DRICKA! Nu ska vi vila, koppla av och återhämta oss, inför kommande vecka. Umgås med familjen med klara, rena tankar och känslor! Inte hälla i oss gift, som bedövar oss och som bara stressar kroppen ytterligare! Den får ju bara ännu mer den ska ta hand om då.

Känner mig helt övertygad om att helgen blir nykter?! Önskar det varit detsamma med nikotinet..Försöker få till samma tänk där, för det är ju samma sak, ett gift som min hjärna tror sig behöva. Det är ju inte sant!
Och min hjärna var ju äntligen fri från skiten. 100 dagar, hade jag när jag plötsligt stod där med en prilla innanför läppen igen..?. Hade tänkt börja på ny kula idag, men den där första på morgon efter frukost, har tyvärr redan slunkit in..
Nåväl, det betyder ju inte att jag ska snusa resten av dagen eller helgen heller för den delen. Det fina är ju att vi när som helst kan välja att sluta?!

Gör ett nytt försök och tänker att detta är den sista..?! Jag kommer dit med, har varit där förut och dessutom alldeles nyligen??!

Önskar er alla tappra kämpar en riktigt fin och nykter helg?☀️?!
Kramar
/Fibblan ?.

Checkar in mitt nykterhetsbeslut för denna dagen ☑️!
Det kommer gå så bra, så??!
Kram
/Fibblan ?.

Det känns som en ny fas, nästan ingen tid går till att tänka på A just nu. Jag vet att det kommer i perioder och om 1 alternativt 2 veckor så blir jag prövad igen då jag blivit bjuden på fest. Men jag tar det när jag kommer dit. Jag kan bara ha kontroll på i dag.

Ska åka till kusiner och kusinbarn och faster i dag med min mor. Usch, vad det är ångestladdat och jag vill verkligen inte. Allt i mig säger - va hemma och sov, vila - du är förtjänt av det. Men jag vet att min mamma och tydligen de andra också tycker det ska bli så kul att träffa mig. Har inte sett kusinerna på MÅNGA år. Pust. Men jag ska med all kraft jag har hålla ihop spektaklet och inte bryta samman för min mammas skull. Så hon inte behöver skämmas, så hon får känna sig lite som andra.

Hur fan ska jag fixa detta?

Jo, genom att välja att inte dricka i dag, välja att gå undan och vila samt bara gilla läget. Det är över på måndag eftermiddag liksom.

Vi kör vidare?!
Jag är så glad att jag håller i och att du också gör det FinaLIsa?!
Tacksam för er alla som ligger framför och visar goda exempel på att det går?!
Kram och ett nyktert god natt!
/Fibblan ?

Så det gjorde du rätt i Fibblan?
Vi kör vidare?️ på den vita vägen!

Kramar
???

Ah. Undrade varför jag plötsligt tänker så mkt igen. Men insåg nu att det är ju för att min man är ute nånstans. Vi har haft kontakt under dagen men när jag kom hem var han inte här. Men han har inte sagt att han skulle nånstans. Men ja. Nu är han nånstans. Och jag vet inte vart. Eller hur länge. Så det är därför mina tankar går i 120. Det är en oro helt enkelt.

Jag var ute med hunden nu. Mörka tankar och ensamhetskänslor.

Tycker också det är så sjukt av min man att inte säga vart han är. Undrar barnen kan jag inte svara. Inte för att de så ofta undrar.

Och detta är inget nytt efter vi valt att skiljas. Han har alltid bara gått när och vart han vill. Utan att säga nåt innan eller så. Utan att fråga om det är okej för mig eller om jag har planer. Ska jag fika med nån måste jag planera in det noga.

Nu känner jag att jag vill att han tar den lilla lägenheten om han får den. För då flyttar han så snart att det är dags att packa nu direkt egentligen. Å käre gode gud gör så att han får den. Så att jag slipper sova fler nätter med oro i magen.

Jag vet att jag skrev här att jag skulle sticka med barnen om han drack igen. Men nu blev jag tagen på sängen. Vet inte om han dricker men anar ju det såklart. Men ska jobba tidigt imorgon. Måste lägga mig helt snart. Och jag kan inte kräva kanske att han ska vara hemma hela hela tiden heller... Det har han aldrig varit förr så det vore ju en skum tid att starta.

Jag har i alla fall städat köket jättenoga. Kan se framför mig hur fint det ska vara här sedan. Och hur harmoniskt det kommer kännas.

Ibland känner jag mig närmast ytlig som så ofta tänker på hur städat jag ska ha det. Men när man lever i ett känslomässigt kaos och ett kaos i hemmet om man inte städar varje vaken minut så är drömmen om ordning och reda så stor. Att få lämna ett städat hem på morgonen och slippa komma hem till disk och grus... Det kommer ta bort en stor stress i mitt liv. Jag kommer inte ens behöva vara pedant för att ha god ordning. Utan det är helt enkelt för tungt att vara städerska till andra samtidigt som man jobbar heltid.

Ja miss lyckad. Han har haft så lång tid på sig. Och dessutom har det inte ens gått åt rätt håll med ens ett successivt minskande av hans drickande. Förr om åren kom han ofta hem och kräktes. Det har han slutat med. Det måste ju vara för att hans tolerans ökat också? För han har absolut inte minskat mängderna.

Jag hittade ett kvitto från systembolaget för nån vecka sedan. Det låg på köksgolvet. 12 starköl hade han köpt. Det kan förstås ha varit till hans kompis också för de dricker ju alltid ihop. Men ändå. Det kan också ha varit bara till honom själv. Oavsett så är problemet att det över huvud taget kan ligga ett kvitto från systemet på mitt golv ☹️

En annan sak som jag kämpar med är att inte ha kontroll över allt. Nu när han ska välja lägenhet och bostadsområde och allt... Jag är så van att styra i sånt där. Vill hans bästa på alla sätt men det kan också göra att det drar ut på hela flytten om jag ska lägga mig i för mycket. Jag vill att han ska ha stort nog och fint nog osv. Men hans behov kan ju vara att ha nära jobbet främst av allt medan min tanke är nåt annat. Måste lära mig att han ska ta egna beslut. Och om jag "dissar" hans val av lägenhet gör jag egentligen mig själv en otjänst för det bästa vore om han flyttar så snart som möjligt. Men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa honom välja. Och han vill ha min hjälp och mina råd och frågar efter dem. Men ändå. Samtidigt måste jag också inse att han kanske inte kan få den perfekta lägenheten utan att behöva vänta alldeles för länge. Och det är faktiskt inte rätt mot mig att fortsätta leva allt för länge såhär. För hur det än är så fortsätter han dricka och jag får fortfarande en klump i magen.

Men också. En av lägenheterna är så liten. Det finns ingen plats för barnen. Å ena sidan är det ju bra just nu för det betyder att de kommer att bo med mig. Och det är nog det bästa. Å andra sidan känns det tungt att veta att de inte har en plats. Och hur kommer det kännas för min man i längden? Men det är exakt här jag måste stoppa mig själv. Jag KAN inte ta ansvar för honom i det här valet. Hade det varit illa för barnen hade jag behövt lägga mig i men faktum är att de vill bo med mig. Och jag vill att han flyttar inom några månader åtminstone.

Det är i och för sig bra om han kan bo billigt. För är det nåt han verkar må bra av så är det att ha pengar.

Sedan om han nångång ordnar större lägenhet kanske barnen är stora nog att bestämma själva vart de vill bo. Och så länge de är för små så blir det automatiskt med mig. Det är egentligen jättebra för barnen. I alla fall så länge han dricker. Dagen han slutar (hoppas den kommer) skulle jag inte ha nåt emot att de bor med honom alls.

Det som skrämmer lite är om han plötsligt blir bitter av att inte bo med sina barn. Men då är det upp till honom att hitta större boende samt ändra sin livsstil en hel del. Och man kan umgås även i små hem. Barnen kan sova där ibland ändå.

Han har inte prioriterat barnen nånsin framför sig själv ärligt talat så jag undrar varför jag tänker mig att han skulle göra det nu vid en flytt? Jag vet att han egentligen vill ha plats för dem.. Men inte på samma sätt som jag vill. Jag skulle också behöva bo lite billigare egentligen men för barnens skull vill jag inte bo mindre. Medan han tänker lite tvärtom nästan. Det är lite märkligt hur han som förälder till två barn faktiskt tycker att han kan bo helt utan plats för dem. Men jag vill inte säga det till honom. För jag tycker att det under omständigheterna egentligen är det bästa.

Förändringen kommer inte bli så stor för barnen då. De är vana att deras pappa sällan är hemma med dem. Och nu kan det bli så att de åker till honom ibland men de behöver inte bo där varannan vecka eller liknande. Så egentligen är detta kanske det absolut bästa sättet. Och kanske är det även så min man tänker. Han vet själv att barnen skulle sakna mig jättemycket och att han själv inte har förmågan/orken/lusten att sköta barnen själv en vecka åt gången. Så egentligen kanske jag borde ge honom cred för att han faktiskt ser på situationen på rätt sätt. Jag vet inte.

Många tankar kring det mesta är det. Och det känns som att jag är i ett väntrum till nåt jag inte vet ett dugg om. Rysligt är det.

..men med min i grunden positiva personlighet, anar jag en försiktig positiv inställning från din sida också ?.
Du vet att det kommer att gå över även denna gång. Det gör det alltid! EN positiv tanke att klamra sig fast vid iaf?!
Gör det som passar dig bäst och återkom när solen gått upp igen?!
Stor kram
/Fibblan ?

Men som du säger..Valet att bli nykter har funnits länge..Är man inte som man och pappa intresserad av det, så är det bäst att lämna..För mig har det varit en process..För varje steg närmre ett eget stabilt liv, har jag fått styrka och kraft..Idag är mina barn jättestolta över mig och det jag åstadkommit..Även jag själv naturligtvis..Vi gör vårt eget liv bättre, då måste vi lämna dom som drar ner oss..Stor varm kram?✨✨

Hej alla.

Ja precis knaskatten. Det är lättare att hålla kursen när andra vet vart man är på väg. Mycket lättare även om det fortfarande är en svår process. Både det du går igenom och det jag går igenom.

Sisyfos ? hoppas du mår bra. Ja historien har liksom vänt från ett försiktigt hopp om en bättre framtid med min man till detta oundvikliga. Tack och lov står jag OTROLIGT stark i min egen övertygelse om att ett vitt liv är det enda rätta.

Hur som helst.

Mina känslor går som i en berg och dalbana från dag till dag. Igår kände jag ingen livsglädje alls. Tänkte att om jag inte hade barnen kunde jag lika gärna dö. Idag kom jag hem från jobbet med lite pirr i magen av tanken på att jag snart är fri (?). Kände mig glad. Men jag kan lika gärna lägga mig ikväll med en enorm ledsamhet eller uppgivenhet. Det kan snarare svänga från timme till timme. Påfrestande.

Häromdagen anmälde vi intresse på några lägenheter. Tittade på möbler. Jag fick hålla mig från att inte gråta. Helvetes jävla skitfan att alkoholen har tagit min man. Jag är så jävla ledsen. Men jag kan inte gråta bredvid honom. Känns som att det skickar fel signaler om jag gör det (som om jag inte vill skiljas) men samtidigt vill jag att han ska veta att jag är ledsen. Men inte för mycket.

Jag kämpar varje dag mot att se honom som om han vore min son. För då vill jag ta hand om honom. Gråta med honom. Försöker inte tänka på oss förr i tiden. Hur det var de första spännande åren. Då skär det i mitt hjärta och jag vill stanna med honom.

Jag kan inte vara min mans oroliga mamma längre men jag kan lova att det är ovant.

Och det är en sorg att ge upp vissa drömmar om framtiden. En stor stor stor sorg. Men det är bortom min kontroll... Kan inte rå för att han väljer detta..

..men det gör inget. Bara en gammal rest från ett tidigare liv..?. Tar en kopp kaffe istället ☕!
Kram
/Fibblan.

Vatten känns som ett bra val att fira med :)

Sitter och filosoferar över gårdagens möte på AA. Flera av deltagarna pratade om sorgen efter A, sorgen över att inte längre kunna delta som vanligt på middagar och fester, om ett utanförskap i sin nykterhet. Jag tänker att det är just den sorgen som flera gånger nu fått mig att ta det där glaset TROTS att jag egentligen hade bestämt mig för att vara och förbli nykterist. Trots att jag är lycklig i min nykterhet.

Kan man kalla det socialt grupptryck? Känslan av att sabba stämningen om jag väljer alkoholfritt? Eller är det skam? Skam över att inte kunna dricka normalt så därför låtsas jag vara som majoriteten som är nöjd efter två glas?

I morgon tänker jag gå på AW. (Jag har varit en av initiativtagarna till kvällen så jag kan inte bara välja att stanna hemma i soffan den här gången). Jag tänker inte göra något som riskerar att jag trillar dit, i det känner jag mig helt lugn, men känner ändå en oro för ”vad folk ska tycka”...

Fånigt, jag vet, men AA-personernas ord om sorgen gick rakt in i själen. Det är en stor sorg. Ett utanförskap. Att inte längre vara den där som arrangerar AW och som är sådär kul och lite busig trots att man är vuxen-vuxen och ofta har dräkt med kavaj i jobbet. Vad är kvar av min person när pusselbiten A inte längre finns i lådan?

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Mina långa nyktra perioder har lärt mig när jag mår som bäst. Hur den bästa versionen av mig verkligen får blomma när jag slipper A. Då älskar jag mig själv.
Men gör nykterheten mig rädd för att inte andra ska älska mig? Kanske är jag rädd att andra inte ska tycka om mig när jag inte dricker? Jag känner en osäkerhet inför detta...

Jag skulle helst vilja vilja våga vara ärlig om mitt alkoholberoende men vet att det skulle slå ner som en bomb på min arbetsplats. Det skulle överdrivas och misstolkas. Min roll som chef skulle kanske ifrågasättas och det vill jag inte riskera. För jag är en bra chef. Mina problem med A har varit störst hemma i soffan. När jag slappnat av med mitt vinglas. Visst, jag har varit berusad på jobbmiddagar och AW också men det har alltid varit i partystämning tillsammans med andra, lika berusade kollegor.

Kommer att tänka på titeln på Rebecca Åhlunds bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med”. Den titeln är synonym med känslan jag har just nu. Lite sorg över den där roliga kompisen och arbetskamraten, som alltid höjt stämningen (och glaset), som nu har transformerats till en lite tråkigare och mer ordentlig version.

Önskar er en fin torsdag vänner. Kram!

?????

Du beskrev ju mig också i ditt senaste inlägg... Fundera mera på den, så kan jag åka snålskjuts ? Jag är så trött så ögonen går i kors här. Helgen hägrar. Min plan är att sova. Nykter. Kram

Härligt att höra att du håller i FInaLisa??!
Då fortsätter vi idag helt enkelt?!
Kram
/Fibblan ?