Senaste kommentarerna i forumet

@Kennie @Se klart @Ase @Mirabelle G-S @Sommar85 och alla andra fantastiska människor som reagerat och givit mig pepp, stöd och feedback efter mina senaste inlägg. Jag är inte bäst på att svara här (ännu) men jag läser självklart alla kommentarer och är väldigt tacksam över era fina inlägg och att ni tar del av min historia. Jag är dessutom väldigt positivt överraskad eftersom det är så kloka och välmenande ord som jag får mig till livs. Inte för att jag haft förutfattade meningar eller låga tankar om folk som hänger på ett forum som detta, utan för att så många verkar klara av att hålla sig nyktra och faktiskt är kvar för att stötta och hjälpa oss som kämpar!! Det är kärlek! 💝💝💝

@Axianne Blir så berörd av din historia. Kommer följa din tråd. Har som du också läst en del om just matmissbruk och alkoholism. Boktips är ju sockerbomben 3.0. Jag har inget matmissbruk, men personligheten hon beskriver i boken är så igenkännande. Och just att vi banar väg för beroendet i så tidig ålder. Önskar man hade haft mer kunskap när man va yngre.

@Axianne Tack för att du berättar din historia, du kan nog skriva en bok vartefter... Så mycket som hänt i ditt liv. Alkoholrelaterat även när du inte druckit själv. Och icke alkoholrelaterat även när du druckit själv. Om du förstår hur jag menar... Du kommer att lyckas den här gången, det är jag övertygad om... Fortsätt att skriva! Önskar dig en fin dag!
Kram 🤗

@torpet Jag minns att alla känslor blev helt överväldigande i början av min nykterhet. Ilska var den känsla jag hade svårast att hantera, jösses vad ilsk jag var. Men också positiva känslor var helt blown away. Och jag hade garanterat druckit för att dämpa alla känslor tidigare.

Men, och det här är ett viktigt men, det lugnade ner sig efter några månader. Jag lärde mig att hantera min ilska (alltid försöka sova på saken och aldrig agera i affekt), och jag lärde mig njuta i nuet utan förbehåll. Jag har aldrig skrattat så gott som sen jag blev nykter - åt roliga tv-program till och med. Jag njuter verkligen av umgänget med andra i varenda por av min kropp, men det känns inte överväldigande på ett jobbigt sätt längre. Det känns bara bra.

Nu är inte alltid. Så som du känner nu kommer du inte att känna hela tiden. För varje nykter månad har jag landat mer och mer och grundat mig mer och mer. År 2 som nykter är, som alla säger, helt otroligt häftigt. Man har liksom gjort det mesta nykter tidigare, man kan släppa det. Alkoholen blir då på riktigt en ickefråga och jag kan ge plats åt andra tankar mycket mer.

Kram 🐘

Ring jourhavande präst. Kram

Kom just på efter mitt svar till @Andrahalvlek: Jag tror också jag druckit på den euforiska känslan av att älska det där enkla och grundläggande. Jag har också druckit på när jag känner stark bottenlös kärlek till en människor i min närhet. Det är som om det vackra måste stillas. Det är som om jag inte klarar att härbärgera det där vackra. Ofta också när jag går i en stad och ser alla människor kan jag likson känna en stark kärlek till hela mänskligheten. På ett mer generellt plan. Jag vet att jag har känslorna på kopplade oavbrutet och att jag garanterat är en högkänslig person. Känslorna blir alltid så extremt intensiva. Både åt det positiva och det negativa på känslospektrumet. Det här är något jag garanterat druckit på. Så det är inte så att jag är avtuppad som person. Tvärtom. Jag har snarare druckit för att bli lite mer avtrubbad. Kram

@Andrahalvlek Ja, det är bra råd. Det är just avsaknad av prestation som är nyckeln för mig tror jag. Är en högpresterande person och vet att jag också druckit på det för att stilla min prestations framfart tidigare. Musik är bra. Har inte börjat än med meditationen. Tar det lite längre fram. Annars riskerar det också att hamna i prestations facket för tillfället. Det händer att jag får "kontakt" med naturen och "varat" i korta stunder. Det är bra stunder. Men jag känner också att jag behöver träna/öva för att hålla de stunderna kvar längre. Idag är det grått, blåsigt och duggregnigt. Men jag ser och upplever det vackra i det. De ögonblicken känner jag starkt för. De är viktiga och i slutänden kanske vad allt det här levandet faktiskt handlar om. När vi skalar bort allt som har med prestation och strävande att göra. Kram!

Jag ringer till alkohollinjen men de öppnar 11😔

@torpet Känner igen mig. I början kändes det som jag hade två heltidsjobb. Mitt vanliga jobb och jobbet att bli nykter. Ett tips är att planera in bara-vara-tid helt utan tanke på prestation. I naturen tankar jag kraft tex, och kombon promenad i skog och vid hav gör mig alltid lugn inombords. Musik hjälpte mig mycket i början, det slog liksom an på djupet på något sätt. Och att andas, andas, andas. Meditation. Och höneblundar 😴 Då ger jag min hjärna en omstart, och sen orkar jag lite till.

Kram 🐘

Tidig morgon igen. Oro i kroppen. En ansträngande rastlöshet. Tänker att jag är lite matt på att ständigt ha detta nya i medvetandet. Tänker försöka tänka på annat. Utan att glömma var jag befinner mig och vilken process jag befinner mig i. Vill sysselsätta tankarna med annat en stund. Vill njuta av något som inte har med den här processen att göra. Det är som om jag fått en overload av tankarna runt alkohol och min egen resa i mitt förhållande till alkoholen. En trötthet på denna upptagenhet. Hoppas det inte är ett av varningstecknena för att jag slappnar av....:) Har dock beslutat att skriva här varje dag som en vana att luta mig mot. Även om det ibland blir kortare noteringar. Kram tilll alla.

@Ase Tack. 😊

@majsan_nu skrev:"För mig är dagarna ännu så länge ganska lika - a-fri dag! Men behöver snart lägga till lite helgvanor för att få lite omväxling! "

A-fri dag är ju det viktigaste! Men när man har det på plats tycker jag verkligen att det är härligt att göra det lite extra mysigt till helgen med mat, godis och kanske en bukett 💕

@Axianne Gratulerar till två månader nykter 😊 Jag är inte inne på forum så mycket numer. Ville bara säga hej. Även jag har ätstörningar i bagaget, sedan ca 13-14 års ålder till tidiga 20-årsåldern. Därefter många friska år. Ätstörningsmonstret slog klorna i mig igen samtidigt som jag började tappa kontrollen över mitt vinsmuttande i soffhörnet. Vad som är hönan och ägget är svårt att veta. Alltihop var nog mest (väldigt ineffektiv) stresshantering. Utan alkohol är jag iaf inte ätstörd heller, så det verkar som att de två monstren göder varann. Önskar dig fortsatt mod, styrka och tillförsikt att ta ett steg i taget mot livet du vill leva 😊

@Litetill Ok, det låter ju jättebra! Finns inget liknande här där jag bor... Tack för att du berättar 🤗

@majsan_nu Ewa kliniken är en beroendeklinik i Stockholm bara för kvinnor och finns på Rosenlunds sjukhus. Får jättebra hjälp där.

@Axianne Jag känner att du är så värd ett annat liv💖.
Du är så modig som skriver så ärligt.
Jag önskar du får möjlighet att läka alla trauman du varit med om.
Det är din tid nu och du ska var jätte stolt över dig själv. Sträck på dig och förstå att du är fantastisk.
Massa kramar 💖

58 dagar. Snart två månader utan alkohol.

Tack gode Gud för att jag mår som jag gör idag. Nu är jag inne på den längsta frivilligt nyktra period som jag haft sedan min alkoholism började eskalera för snart 20 år sedan. Innan dess fanns ingen alkoholrelaterad störning alls och jag hör till den ganska ovanliga typen av alkoholist som aldrig drack när jag var ung.

För mig fanns inga tonårsfyllor, inga häxblandningar eller fester med alkohol. Jag var inte den typen. När jag, den fjortonåriga brådmogna tjockisen, fick chansen att festa med äldre kompisar på landsbygden där jag tillbringade mina lov så fejkade jag fyllan för att passa in. Jag låtsades dricka ur en tom ölburk, spelade berusad och apade efter de andra, livrädd som jag var att förlora kontrollen.

I mitt hem hade jag redan smakat sprit. Där blev jag bjuden på både grogg, vin och öl med föräldrar eller släktingar vid ung ålder. Det var visserligen ingen som trugade, men mina mycket liberala och ganska flummiga föräldrar ansåg att om jag skulle dricka så var det bättre att jag provade på det hemma. De köpte faktiskt även cigaretter åt mig när jag var tretton och de kom på mig med att tjuvröka med en väninna. "Spara dina pengar, här får du cigg" sade de när jag kunde få ett litet paket Hobson. Kanske ett sätt att döva sitt samvete och köpa min tillgivenhet och det ska gudarna veta att de hade skäl till.

Men jag fick ingen smak för varken alkohol eller tobak. Förmodligen berodde min fortsatta avhållsamhet från rusdrycker på att min pojkvän, sedermera sambo och fästman, var absolutist. För mig fanns ingen lockelse i alkohol. Kärlek, sex och bekräftelse var viktigare. Uppskattningen från mannen var det primära och för mig löstes inga känsloknutar med sprit eftersom jag redan hade ett etablerat missbruk av annan typ.
Min drog var mat.

Redan i fyraårsåldern råkade jag ut för att en släkting som passade mig när föräldrarna arbetade utnyttjade mig sexuellt. Allt som hände under ett antal år väljer jag att inte skriva om just nu. Det jag dock kan säga är att han ömsom skrämde mig till tystnad med hot eller mutade mig med godis och glass. Min tröst blev att äta. Med maten dövades alla undertryckta känslor under många år och min isolering blev större och större när jag utvecklade barnfetma. Jag blev enstöringen, plugghästen, bokmalen och skolans tjockis som visserligen hade lätt för mig på många sätt akademiskt, aldrig blev accepterad och aldrig accepterade mig själv.

Anorexin kom i högstadiet när jag blev olyckligt kär på avstånd och beslutade mig för att hårdbanta. Jag var ju annorlunda och utanför under hela uppväxten och även om ingen vågade mobba mig eftersom jag gav igen både fysiskt och verbalt, så var jag aldrig med i något coolt gäng. Jag var den brådmogna stora tjejen som mest umgicks med klassens gay och några andra outsiders. Men jag närde drömmen om att bli smal och populär.

Så småningom fastade och tränade jag bort min övervikt genom att svälta mig och därtill simma tusentals meter eller cykla mil efter mil. Den självdisciplin jag uppvisade på den tiden var enorm. Jag blev den fula ankungen och tappade över 30 kg under årskurs nio fram till gymnasiet och plötsligt var jag inte bara fysiskt välformad utan dessutom med ett vackert ansikte fick jag höra. Det blev förstås min nystart och min popularitet bland både kompisar och de mest eftertraktade killarna slog i taket när jag började i gymnasiet.
Jag hade nått mitt mål: Jag var smal och snygg. Men sjuk.

Jag kommer ihåg exakt när jag stoppade fingrarna i halsen och kräktes upp mat första gången. Jag och kompisarna hade varit på bio och på väg hem hade gänget stannat och köpt hamburgare, läsk och pommes. Min diet rök all världens väg och en fruktansvärd ångest grep mig. Som den allt-eller-inget-person jag är kunde jag inte förlika mig med tanken att jag svullat och där övergick anorexin i bulimi. Jag utvecklade ett enormt missbruk som sjuttonåring och det var alltså inte alkohol. Jag hetsåt och kräktes många gånger varje dag och finansierade mitt missbruk med flera extrajobb. Det här fortsatte år efter år och när jag tittar i backspegeln ser jag att mitt beteende med maten då var exakt likadant som det jag senare skulle komma att utveckla med alkohol.
Men jag var smal, snygg och populär. Det var vad som räknades.

Jag var 21 år när min förlovning tog slut och jag flyttade ifrån min nykteristsambo men jag drack i princip aldrig då heller. Under singelåren tyckte jag att jag mådde så bra! Ung, vacker och med jobb, bil och lägenhet var jag nu ofta på innekrogar men sällan med alkohol i kroppen. Jag var alltid festchaffis åt kompisarna. Första fyllan minns jag överhuvudtaget inte. Jag blev egentligen aldrig speciellt full. I kompisgänget blev jag jag, trots att jag var så ovan vid att dricka, den som tålde mest de få gånger jag ändå festade till. Jag tycker fortfarande att det är mycket märkligt att jag kunde dricka vem som helst under bordet aldrig någonsin tappade kontrollen, oavsett intag. Jag kom alltid hem hel och ren från fester, fick aldrig minnesluckor, gjorde inga dumheter på fyllan och var faktiskt jävligt skötsam. Duktig flicka, liksom.

Hemma hade jag barskåp med en massa flaskor i. Det var dyra likörer och diverse starksprit. Jag köpte förstås med mig hem på resor och bästisen var flygvärdinna så hon fyllde på med taxfreeflaskor. Jag drack inte av det där. Det var sånt jag gillade att bjussa på. Jag hade nog sprit hemma enbart för att imponera på kompisar och bjuda stort, tror jag. När jag vid något tillfälle hängde på trenden och bryggde eget vin tyckte jag bara att det var för starkt och smakade skit, så jag gav bort varenda flaska till de som inte var lika knussliga med vad de drack. Maten däremot, den fortsatte jag att missbruka år efter år.

Mitt och makens fulla barskåp eller vinstället med årgångsflaskorna var inget som intresserade mig överhuvudtaget när jag senare var vuxen och gift flerbarnsmamma. Det var fint att ha som bjudsprit eller så tog maken av single malten eller konjaken. Vi kunde dela en flaska vin på helgen ibland och jag drack annars bara om det var fest. Men mitt matmissbruk fortsatte år efter år utan hejd. Bulimin följde mig hela vägen in i medelåldern. Inte en enda gång tordes jag söka hjälp eller terapi för detta, så fult var det jag gjorde enligt mig själv. Det var min stora skam under alla år.

Jag var 38 år när skilsmässan slog till och livet kraschade. Det var då alkoholen fick sitt grepp om mig vet jag nu. Sorgen och ensamheten var olidlig. Jag hade lämnat mina vänner och mitt tidigare liv för att bilda familj på en ort där jag inte kände någon. Jag blev adopterad i min makes vänner och deras fruar men nu stod jag plötsligt ensam. Det blev väldigt tomt. Exmaken gifte om sig och flyttade tillbaks in till Stockholm och jag försökte hitta ett sätt att hantera mitt liv.

Matmissbruket eskalerade men dövade inte mina känslostormar. Drogen växlade över till alkohol och smög sig på mig genom ett intensivt varannanveckas-drickande när barnen var hos sin pappa. Jag försökte hantera tillvaron och självmedicinerade mer och mer med öl och vin. Kärleksaffärerna och bekräftelsebehovet slog också klorna i mig och jag blev både promiskuös och oförsiktig med vilka män jag lät komma in i mitt liv. Mer och mer befann jag i, och sökte mig mig till ett umgänge där det var helt i sin ordning och ganska självklart att dricka dagligen och där puben blev samlingspunkten.

I mina ögon var allt jag gjorde bara fult och äckligt och mitt självhat blev också större med åren men med alkohol kunde jag få tankarna på annat, om än bara för några timmar. Och jag var inte längre smal och snygg. Inte populär heller. Det är snart tjugo som gått och sedan jag började dricka har jag aldrig varit nykter 58 dagar i sträck.
Förrän nu.

Så nu har jag valt bort alkoholen, men mitt andra missbruk, den andra drogen - maten då?
Jag har inte lidit av bulimi sedan cirka 2015 och har haft mina terapitimmar genom de behandlingar jag genomgått för alkohol, främst eftersom alkoholismen hänger tätt ihop med matmissbruket. Ätstörningen ligger fortfarande där i botten och bubblar och ibland har jag varit fixerad vid träning, ibland vid kosthållning och diet, men aldrig kräkts upp mat igen.

Jag har dock fortfarande samma beteende med godis och mat som jag har med alkohol. Allt ska ätas upp. Allt ska drickas upp. Antingen allt eller inget. Det är sådan jag är. Skillnaden idag är kanske att när alkoholismen tog över och jag släppte taget om allt annat så slutade jag bry mig om mitt utseende. Det skedde för några år sedan när jag bröt med mannen jag älskade för att han kommit på mig med att supa. (Jag har skrivit om det tidigare) Han var min stora kärlek och han kommer inte tillbaks. Det gör inte min utseendefixering heller.

Jag har läst rätt mycket forskning och sambandet mellan ätstörningar och alkoholism, och det är bara att acceptera att jag har dragit nitlotten i genlotteriet där. Jag är bara tacksam över att mina söner inte visat minsta tendens till att ta efter mig, och de är vuxna nu. Jag har varit väldigt lyhörd för hur de hanterat och betett sig kring alkohol och droger, och är tacksam för att de inte verkar ett dugg intresserade ... Än.

Tack ni som orkat läsa detta långa inlägg. Det var skönt att skriva av mig! 🤗

@Gullranka Grattis till 8 nyktra månader! 🥳🥳🥳🥳

Jag njuter också av helgerna massor. De känns så långa numer, när man slipper vara bakis i flera timmar. Jag vaknar tidigare och jag har energi att göra saker OCH tar mig tid att vila. Känner ingen söndagsångest alls längre, vilket är lite fascinerande. Jag är mer här och nu generellt faktiskt.

Kram 🐘

@Gullranka Så inspirerande att läsa! Att flytta över "vad ska jag dricka?" till vad ska vi äta... För mig är dagarna ännu så länge ganska lika - a-fri dag! Men behöver snart lägga till lite helgvanor för att få lite omväxling! Mat o godis planering låter superbra för att få lite variation på tillvaron! Inte så alkoholrelaterat för mig som druckit vin typ varje dag!!! Men bra för att ha lite rutiner som kan vara uppiggande! Att få se nyktra helger som en gåva - härligt!
🤗

8 månader och 1 dag idag! En stor behållning som kommit på senaste tiden är jg njuter sååå mycket av hemmakvällar på helgerna. I början tyckte jag att det kändes lite tråkigt att sitta hemma och kolla på film eller bara göra inget utan att dricka vin men nu tycker jag att det är underbart skönt. Längtar på ett helt nytt sätt inför helgen, njuter av att planera vilken mat och vilket godis jag ska äta och vad jag ska göra på förmiddagarna nu när jag inte är bakis. Nyktra helger är verkligen en gåva!

@Litetill Grattis till 100 dagar!
Har inte läst alla dina inlägg men blir lite nyfiken på vad Ewa kliniken är? Fint att du haft nytta av den i alla fall! Önskar dig en fin dag 🤗

@torpet Grattis till dina dagar! Tänker att du varit här så länge o 100 dagar är ju många! Ha en fin dag! Kram 🤗

Godmorgon Torpet
Jag tror du har rätt, processen får vi vara i, kanske hela livet. Men det är stoor skillnad mellan år ett och två. Stor. Bara efter några månader kommer du att märka det.
Vad bra du funderar och framförallt- grattis till en månad! 🌸

@Onkel F skrev:"Jag hade väl omedvetet gått och letat efter en anledning till att ta ett återfall. Kanske det som märktes? "
Ja, det här är lite läskigt faktiskt. Ibland när man läser härinne kan man ana att det är återfall på gång. Betydligt lättare att se på andra än på en själv. Det är som att när det börjar ”snurra” så går det rätt fort. På alkispodden pratade någon av programledarna om att han märkte när han blev mer och mer fixerad vid sina tankar att det var dags att ”göra tjänst” för att flytta fokus från inuti till utåt.
I efterhand går det att identifiera tror jag, vad man skulle ha gjort annorlunda. Så du gör helt rätt tycker jag när du inte pekar på hen, utan funderar på dig själv. För vi måste lyckas leva med oss själva och i det ingår att se till att man inte når sin ”tipping point.”
Du skriver att du känner lite tvivel angående jul och nyår. Nu kommer en högst hemsnickrad teori: Jag tänker att en stor anledning till att vi återfaller är att vi kör på mot bättre vetande, bara lite till, bara lite till, ska nog orka den här sista backen också. När vi når mållinjen så släpper vi också garden lite grann. Vi vet att vi får vila och vi har tidigare vant oss med att vila med just alkohol. En typiskt farlig situation särskilt som jul och nyår är förknippat med alkohol på olika sätt. En plan kan givetvis vara ”aldrig första glaset”, och den håller ganska bra. Sen tror jag att det finns flera härinne som har ännu bättre strategier eller en kombination av strategierna och det är ”andra planer”. Det är en balansgång såklart så att man inte kör på med knutna nävar, utan kör på med nåt som ger ro. Torns fiske är en sån aktivitet, men det gäller ju att man slappnar av i sin aktivitet. För andra är kanske fiske extremt stressande. Och stress förresten. Jag gjorde massor av avslappnande aktiviteter själv en stressad period, men vad hjälpte det när jag ständigt var på väg till nästa aktivitet i mitt huvud. Aldrig närvarande i stunden. där vet jag att jag måste jobba lite.
Ja, det är skitjobbigt att konstatera ”jaså, nu igen”, men som Tofu skriver så finns det många som du som lite tilltufsade reser på sig och fortsätter framåt. Lite klokare, lite mer förberedda, dessutom med en ödmjukhet som kanske gör oss till bättre människor. Lite mer förståelse för andras brister helt enkelt. (Och för våra egna).

Tidig morgon notering. Vaknar vid 05.00. Går på toa. Kan inte somna om. Utanför fönstret är det en kompakt, svart vägg. Dricker kaffe. Det knatar på. Om jag räknar rätt är det en månad nykter idag. Det är efter en månad ca: som cdt värdena och peth värdena brukar ha gått tillbaka till mer normala nivåer. Jag antar att jag nu glider över i en sorts platå. Fram till nu ungefär har kroppen forfarande varit under aktiv, fysisk påverkan av alkoholen. Jag har den här processen i skallen mer eller mindre oavbrutet. Men det handlar inte om vita knogar. Det handlar mer om ett ständigt vridande och ältande angående hela den här omställningen. Hur jag hittar formerna för den. Jag har definitivt inte slappnat av. Känner att det krävs av mig att tänka på det. Älta det. Jag tror mina tidigare misslyckanden har berott på just att jag slappnar av. Att jag känner mig "normal" och därför har varit skyddslös när alkoholens vana pockar på. Ska bli intressant och se om de där beräknad tre månaderna gör någon skillnad? Om det då märkbart övergår i en annan fas? Att det då känns på ett annat sätt som så många hävdar (jag har vid tidigare uppehåll över tre månader aldrig känt något konkret förändring efter den tiden) Jag tror dock att det är den långa processen som räknas. Tror inte riktigt alls på glädjehopp i utveckligen. Det är här begreppet tålamod får sin djupare innebörd. Jag tror att det här är en livslång process. Jag tror att jag kommer att få dras med det här länge, länge än. Även om intensiteten i det vattnas ur. Jag önskar alla här inne en fin onsdag! Kramar.