Senaste kommentarerna i forumet

@Alexa kan säga att har haft det svårt i helgen......har valt att vara med mig själv...igen....trodde jag skulle få nåt gjort men nä....sitter mest paralyserad o tvn visar nåt, serier eller repriser eller vad som helst. Ogräset frodas ute o trädgården fullständigt havererar! Har ersatt glaset med vatten OCH ostbågar....inte bra. Känner mig helt handlingsförlamad o vill inte att min man ska se mig så här, så jag drar mig undan till mitt. Känner att jag fortfarande är inne i tänket att om jag nu får rabatten rensad så vill jag belöna mig med ett glas vin; hur fasen ska detta släppa? I övrigt går det hyfsat men ingen träning alls.....inte bra det heller. Försöker intala mig att det är ok ändå; det är svårt!!!! Missbruket har varit under lång tid o det går inte över på några veckor, så försöker tänka att låt det ta tid! Vara snäll mot mig själv! O bara vara!! Dricker ju inte iaf!!!! Det måste ju varandra? Trädgården med ogräs kommer finnas kvar men kanske inte jag om jag inte klarar av att hålla mig nykter! Hm, saknar oxå katt! Mannen är allergisk.....har en blåmes i fågelholken! Den är rätt söt att sitta o titta på medan ogräset växer.....vi är bra...o idag ska vara en bra dag!

@Alexa kan säga att har haft det svårt i helgen......har valt att vara med mig själv...igen....trodde jag skulle få nåt gjort men nä....sitter mest paralyserad o tvn visar nåt, serier eller repriser eller vad som helst. Ogräset frodas ute o trädgården fullständigt havererar! Har ersatt glaset med vatten OCH ostbågar....inte bra. Känner mig helt handlingsförlamad o vill inte att min man ska se mig så här, så jag drar mig undan till mitt. Känner att jag fortfarande är inne i tänket att om jag nu får rabatten rensad så vill jag belöna mig med ett glas vin; hur fasen ska detta släppa? I övrigt går det hyfsat men ingen träning alls.....inte bra det heller. Försöker intala mig att det är ok ändå; det är svårt!!!! Missbruket har varit under lång tid o det går inte över på några veckor, så försöker tänka att låt det ta tid! Vara snäll mot mig själv! O bara vara!! Dricker ju inte iaf!!!! Det måste ju varandra? Trädgården med ogräs kommer finnas kvar men kanske inte jag om jag inte klarar av att hålla mig nykter! Hm, saknar oxå katt! Mannen är allergisk.....har en blåmes i fågelholken! Den är rätt söt att sitta o titta på medan ogräset växer.....vi är bra...o idag ska vara en bra dag!

Lite smådeppig dag idag och även sugen på vin. Eftersom jag börjat på en låg dos av Antabus kommer tankar på om det gör någon skillnad om man skulle dricka alkohol. Och hur länge det sitter i.. Tänker inte testa dock, är faktiskt för rädd för biverkningarna just nu ändå och känner att jag kan hantera suget någorlunda fortfarande dag 10.

Har fått en hel del gjort idag så det är skönt, och imorgon är det måndag och full rulle! Älskar måndagar. Jag ska få en liten katt om två veckor så just nu räknar jag ner dagarna till det. Har saknat katt i flera år nu så det känns helt underbart att ÄNTLIGEN få en liten pälsboll! 💕 Vill också ge den all trygghet och kärlek jag kan och då är en nykter jag den bästa. Otrolig motivation tack vare det faktiskt. Skönt också att räkna ner till något som jag längtar efter jämfört med att räkna dagar i nykterhet utan slut.

@Blenda Ja, det stämmer min man och jag var med uppe i Stockholm på en forumsträff i IRL. Det var precis när jag hade börjat skriva på forumet så jag kände inte till många. Men det var Vinäger , FinaLisa, RosaVina, Berra, Mrx, Adde, Charlie70, Dee, ytterligare ngn ung tjej som jag inte minns namnet på och ev några till. Jag tror att jag skrev upp alla namnen i ett inlägg när jag kom hem. Jag gillade verkligen att vara med. Och därefter kom den där jäkla pandemin🙄

Jag har ju bara varit nykter tre veckor. Och innan jag slutade dricka så var jag påverkad av hur det är på jobbet samt massa andra saker men de gick att dölja m alkoholens hjälp men nu går det liksom inte att sticka ner huvudet i sanden vilket känns svårt.

Kanske vi ska stötta varandra lite extra❣️

Önskar er iaf en fin söndag🦋

Me too. Jag tycker det är ganska lätt att låta bli att dricka men väldigt svårt att börja leva.
Många säger ju att det kommer med tiden, jag hoppas men är långt ifrån säker.
Jag gör massor av aktiviteter ändå, tvingar mig, men det är inte särskilt roligt och jag är oftast ganska låg.
Mina djur är det som ger mig mest glädje just nu. Men de är samtidigt energikrävande.
Känner att det vore givande med en forum-träff IRL. @Varafrisk, du var väl med senast det anordnades en sådan?@Onkel F, är du en sådan som hade deltagit i en träff? För ett tag sedan hade jag tänkt "aldrig i livet" men nu har jag märkligt nog ändrat uppfattning helt.
Tro, hopp & kärlek och önskan om en bättre söndag!

@Onkel F Jag har inte kommit lika långt som du m antabusen dessutom lever jag inte ensam men kan ändå känna igen mig i känslan. Jag menar det där med att inte orka engagera sig i någonting. Att det är beigt. Då om ngn gång då orkar man inte m ngt klämkäckt! Ja...tid och tålamod...och hänga med...för mig är verkligen antabusen en hjälp för att klara detta🙏🏻

Sov så gott🤗

Ensamhet. Sociala konsekvenser av att sluta dricka. Jag har skrivit det förut, men det blir ganska ensamt när man avstår alkohol när nästan hela ens umgänge har varit baserat på att man dricker tillsammans. Det har varit kittet som hållit ihop gemenskapen, tag bort det och du står ensam kvar. Det är som om man drabbats av Covid 19 i kubik.

Jag kan trivas ganska bra med en självvald "självsamhet", men en påtvingad ensamhet kan vara ganska tung. Sedan jag började med Antabus har det varit några kvällar då ensamheten fått mig att känna mig så jävla låg att jag inte förmått att ta mig för någonting. Jag har bara suttit av tiden tills klockan blivit så pass mycket att jag kan gå och lägga mig. Igår var en sådan kväll. Jag orkade inte engagera mig i någonting, jag satt bara och slumpade fram en massa meningslösa klipp på YouTube hela kvällen. Inte roligt!
Livet blir inte helt fantastiskt bara för att jag slutar dricka alkohol. Jag behöver lära mig att hantera highs and lows utan att döva känslorna, men det är inte enkelt.
Jag har nämnt det här för "min" sköterska, men får bara en massa klämkäcka förslag på aktiviteter som hon menar kan ge en ny gemenskap. Och, naturligtvis, AA. Ständigt detta AA, trots att jag förklarat att det inte är något för mig. Men men, det blir bra i slutänden. Allt som behövs är tid och tålamod.

Nåväl, nu är det läggdags! Somna nyktra och vakna vackra och utvilade!

@Gorillan tjena , hur går det för dig, 3 veckor nu här i Skåne känts ok men idag vart jag sugen på ett glas vin ... blev kallad till förhör om nån vecka men det är väl bara o gå dit o erkänna allt inte mycket att snacka om ju. Verkar omöjligt att få jaga närmsta 3 åren men va ska man göra . Bara att fokusera på att vända livet o för mig utesluta alkohol vågar inte ta lite ens, sugen men äcklad samtidigt nån som känner igen det ? Ha en fin lördag alla

@Luddsson Egentligen så låter det ju ganska idealiskt att du provar att öppna dig för vännen du har i tankarna... Få övning i att både ge och ta... Om ni ändå snart ska sluta, så tar du ju en rätt liten risk. Blir det knepigt så kan du gå vidare och lämna den fadäsen bakom dig. Om det däremot går bra så kan du ha fått en vän för livet. Man kommer nära genom att visa sig sårbar, och värna den som visar sig sårbar.

Naturguide låter som ett idealiskt yrke för den som behöver tänka extra på emotionell balans i livet. Naturen och lagom fysisk aktivitet både läker och förebygger 😊

@Mirabelle G-S ja jag tog verkligen inte illa vid av det du trodde om mej. Trots allt är det ju faktiskt en ganska vanlig situation för folk med alkoholproblem, kanske särskilt i min ålder? Men jag har alltid varit ”lillgammal” och mogen för min ålder (på gott och ont). Och dom omkring mej i min ålder är inte riktigt där. Därför umgås jag oftast med folk som är äldre än mej. Men här på internatet är majoriteten mellan 21-23 år och det märks ju. Dom är på en helt annan plats i livet och uppskattar ”visdomsord” från nån som är äldre. Därför tar jag den rollen.
Du har verkligen rätt i att jag upprätthåller en mask. Jag är alldeles för duktig på att ljuga, även fast jag inte ens vill så kickar nån slags försvarsmekanism in och hittar på saker/slätar över. Jag är så rädd för att visa mina verkliga känslor, viljor och önskningar. Det är svindumt men svårt att sluta med, jag har lärt mej sen liten pga min pappa att man måste skydda sej själv och sina känslor för att inte bli sårad.
Jag har likt dina närstående också landat mer och mer i senaste åren att sluta lägga energi på vuxenpsyk och istället försöka självläka. Lära känna mej själv, veta vad jag behöver jobba med och få hjälp av mej själv och dom omkring mej att må bättre. Jag tror jag är påväg dit men det går långsamt. Men jag tror (och hoppas) att det kommer bli bättre, jag är bara i en sån hopplös ålder och tid i livet där allt är ganska svårt och låst.
Till hösten har jag sökt att plugga till naturguide och om jag kommer in på det får jag ganska direkt ett sundare liv då man är ute hela tiden + att jag utbildar mej till något jag faktiskt vill hålla på med och som ger mej ett sunt arbetsliv. Det tror jag kommer hjälpa mej. Jag är fast ganska mycket just nu i tankar om allt jag vill göra, lära mej osv men är inte förmögen att motivera mej att ta tag i det. Och så hatar jag mej själv för att jag aldrig gör det och så klarar jag inte av att göra det och så hatar jag mej själv och sen dricker jag för att slippa känna mej så kass. Ja du vet, det välkända hjulet.

Jag tror väl egentligen att jag har nån vän här jag skulle kunna öppna upp mej för på riktigt. Men som sagt, det känns svårt och, det känns som att den inte kommer förstå till fullo hur svårt det är för mej. Jag vet inte, jag tycker det läskigt att ta risken så jag låter bli. Inbillar mej att det inte är nån idé för att vi ändå slutar snart. Men jag kanske borde ändå? Vad har jag att förlora egentligen? Jag tror inte att den personen skulle tycka att jag var jobbig eller nått för att jag sa hur det egentligen var...
Och tack igen för att du tar dej tid att svara och inga problem att du skriver om dej också. :)

@Luddsson Tack för klargöranden, och att du inte blir upprörd över antaganden jag gjorde. Jag ser nu att det var förmätet av mig. Jag fick en bild i huvudet som baserades på en närstående som då var i din ålder. Vad tröstlöst med dina erfarenheter av psykvården. Jag har tyvärr ungefär samma erfarenheter, men som anhörig till dem som snurrat i BUP och sen vuxenpsykiatrin. Att du har ett rikt socialt liv runt dig är ju bästa skyddsnätet. (Det är väl det som i slutänden gjort att mina närstående lämnat psykiatrin bakom sig - stabila vänskapsband, relationer som påverkar positivt i kombination med givande yrkesliv). Men så verkar du fastna i att vara den stabila som ger... Den som håller masken så bra att ingen fattar hur det står till på insidan, att det kanske skulle vara dags att ge litet tillbaka... Det beror ju litet på den personliga mognaden hos dem du har runt dig, ifall det är möjligt att ”ge och ta” på det sättet. Jag personligen var nog alldeles för självcentrerad under de där universitetsåren för att ha sådana ömsesidiga vänskapsrelationer på riktigt. Full fart, fest, och bara besvärad med sånt som kändes kul. En skitunge, var jag. Jag förstår nu, mer än 20 år senare, att det fanns medstudenter med större djup som liksom försökte nå mig och bygga något meningsfullt. Men jag stannade aldrig upp tillräckligt länge för att fatta... Äh, det skulle ju handla om dig, inte mig. Studentlivet är iaf speciellt. En fas då många lever i 190 knyck utan filter, och alkohol och fest är det som förenar. Jag förstår att det är svårt att inte dricka för mycket i den miljön och det sociala sammanhanget. Önskar ändå för din skull att du skulle hitta någon som kan vara det där bollplanket för dig, så att du får vrida och vända på tankarna.

@Sländan tack för ditt fina svar!
Ja, jag har funderat länge på att prata med min partner om det men det känns svårt. Hon blir chockad och orolig ibland när jag säger att jag druckit bara några dagar i rad. Känns som att hon skulle gå itu om jag erkände hur omfattande mitt drickande är.
Jag ska också bo hos henne i skogen under sommaren. Jag kommer inte heller jobba så mycket då utan bara 4 pass i månaden. Någonstans inbillar jag mej att jag kommer kunna vänja av mej då. På en plats där jag inte är stressad och där det inte finns något bolag i närheten. Jag förstår också dock att det är ett sätt att lura mej själv för att få fortsätta dricka nu. Att jag tänker ”jag tar tag i det sen” eller att ”sen kommer det gå lättare” men fastän jag är medveten om det så känns det svårt att tänka annorlunda. Det är liksom logiskt för mej på nått märkligt vis.
Det blir också som ett tecken på att jag redan gett upp, att det inte är någon idé att försöka, att jag ändå inte kommer klara av att sluta dricka innan jag är där. Och det dummaste av allt med den lögnen för en själv är väl att jag antagligen inte kommer lyckas sluta där heller. Jag kommer säkert hitta på sätt å lösningar för att kunna fortsätta. Att det bara är min beroendehjärna nu som lurar sej själv nu och sen lurar sej själv igen för att kunna hålla på utan att man märker att tiden bara går och går och inget förändras. :(

@Mirabelle G-S tack för ditt svar.
Ja att psykiatrin inte kan hjälpa mej är mitt största problem. Men psykiatrin är inte direkt känd för att vara bra på det. Dessutom har jag så mycket dåliga erfarenheter från psyk att jag har svårt att lita på dom. Jag har varit på bup ända sen jag var liten och var ofta inlagd i längre perioder när jag var 13-17 år. Jag har alltid känt mej förminskad av psyk. Jag har känt det som (och gör än) att dom inte lyssnar på mej, vad jag själv tror om mina problem utan dom tycker att dom ”vet bäst”, att jag är sjuk och därför dum typ. Jag har såpass stora kunskaper och insikt i mina problem att jag eg bara skulle behöva någon som hjälper mej att lyssna och tolka dom, ifrågasätta och bekräfta saker jag säger. Jag klarar inte riktigt av tidspressen som psyk har heller då jag behöver bygga upp mitt förtroende till dom igen. Jag klarar inte heller av att den första hjälpen man får från psyk är piller. Jag har blivit itryckt så mycket piller som ung (fram tills jag var 17 och började medicinvägra) och jag vet att antidepp inte hjälper eller sömnmediciner men dom vill inte lyssna för dom tycker att dom vet bättre än mej.
Jag skulle bara vilja ha någon jag skulle kunna gå å snacka med som bara lyssnar och hjälper mej med nya perspektiv på mina tankar och beteenden. Men jag har inte råd med en privat terapeut.

Olikt vad du tror så har jag ett väldigt rikt socialt liv. Jag har många vänner, är väldigt omtyckt och har lätt för att få människor omkring mej att känna sej trygga, bekväma, sedda och inkluderade. Mina vänner brukar skoja om att man skulle kunna släppa ner mej i vilket socialt sammanhang som helst och jag skulle lösa situationen galant. Jag har inte så många nära vänner dock men det beror mer på mej och att jag har svårt att lita på folk (klassiskt alkisbarn). Jag har två vänner jag känt i många många år som står mej nära men väldigt många som känner att dom litar på mej, anförtror sej till mej med sina problem men jag har svårt att göra detsamma tillbaka. Jag är lite av en kompispsykolog typ. Jag är bra på att lyssna på andras problem och komma med bra råd då jag varit igenom så mycket skit själv. Men det är också som att jag ibland känner mej utnyttjad: att jag ger och ger och ger men aldrig får något tillbaka när jag ber om det.
Jag är bara dålig på att visa mej svag. Om jag hade börjat lite mer på dom omkring mej tror jag också att jag hade fått så mkt tillbaka och därmed mått bättre men det är jättesvårt när ens enda erfarenheter i livet tidigare är att man blir sviken och sviken gång på gång.

Gällande min familj så flyttade jag från min hemstad två månader efter studenten och alltså långt innan jag fick alkoholproblem. Jag skulle inte påstå att jag ordnat upp mitt liv på så vis att jag kan hemlighetshålla ett beroende. Vi bor bara inte i samma stad och det beror på helt andra saker. Ang min partner så vet hon att jag dricker, absolut men, inte i vilken omfattning. Jag är bra på att dölja det. Det är en lång väg hem från jobbet som man kan nyktra till på (1,5 h med buss och sen 4km genom skog) och jag är duktig på att verka nyktrare än jag är. Men självklart vet och förstår hon en del men absolut inte allt. Jag har också kunnat dricka mer senaste halvåret då jag pluggar på annan ort sen januari och därför inte behövt anpassa mitt drickande alls utefter att en närstående ska märka. Att jag började plugga berodde dock inte alls på att jag ville ”komma ifrån” och kunna dricka mer utan ett försök till att få må bättre. Göra något annat än slita ihjäl mej på ett stressigt jobb med dåligt betalt. Tyvärr var jag inte tillräckligt frisk för att klara att vara nykter här, som var min förhoppning från början, att om jag byter miljö och gör något jag mår bra av så blir det bättre utan istället har det blivit svårare här och mer och mer alkohol. Alkohol är så normaliserat bland studenter som dessutom är yngre än mej så det finns alltid omkring en.

@miss lyckad tack för att du tog dej tid och svarade! Jag började i höstas att kolla på en del Youtube-klipp av folk som är eller har varit beroende av alkohol. Jag blev ganska stärkt i det och förstår bättre hur ett beroende funkar. Jag har varit beroendeperson hela mitt liv, när jag var liten var det godis och mat, i tonåren självskadande, sen några år med cannabis och nu alkohol. Det är samma mönster i alla och jag har tagit mej ur varje enskilt problem på liknande sätt. Men jag faller alltid tillbaka i nått nytt. När jag har haft nyktra perioder från alkohol tidigare så har det ganska snabbt gått ifrån att kännas svårt att inte dricka till att jag tycker att det känts obehagligt att dricka och bli ens lite berusad. Trots att jag vet det, att jag eg inte gillar känslan, och att det värsta ganska snabbt går över så känns det svårt att sluta. Det går nästan på automatik nu. Jag dricker nästan utan att reflektera över det.
Mina triggers är definitivt stress och ältande. Jag har mått dåligt hela mitt liv och haft kontakt med psykiatrin sen jag var 8 år. Men har aldrig kunnat få hjälp där. Jag har stora problem med ältande tankar (allt ifrån minnen, till känslor relaterat till pinsamma situationer eller dumma saker jag gjort), det är svårt att förklara men när tankarna dyker upp så blir det som en fysisk smärta eller vad man ska säga. Jag vill bara får bort dom NU och då är det lätt att vända sej till mat, rakblad, gräs eller alkohol. För att få stilla sinnet en flyktig stund. Jag vet att när jag skar mej som värst och skulle sluta så behövde jag lära mej att möta min ångest och att för varje gång jag gjorde det och inte föll tillbaka i skadandet så blev det lättare. Jag förstår att samma sak gäller nu, att varje dag jag är nykter gör mej starkare och får det att bli lättare att fortsätta. Men det är svårt ändå.

Tack! :D Ja jag känner mig väldigt fokuserad och målmedveten, det är dock något som ofta sker för mig precis i början av min nykterhet. Samtidigt tror jag det är bra (för mig) att försöka skapa andra rutiner och tankar än drickandet. Gud vad härligt för dig! Är så glad för din skull, låter som en befrielse. Det blir verkligen en besatthet när man dricker, allt kretsar kring det. När man väljer restaurang väljer man en där det serveras alkohol osv. Konstant i tankarna.
Ingen idé att se tillbaka, du har tagit tag i det nu och det är allt som räknas. Verkligen bra jobbat av dig!!

Idag är det varmt och skönt ute. Tanken gick direkt till uteservering och att förtära a. Pratade med pojkvännen om att köpa ”speciella” öl och inte ett FLAK utan enbart ett gäng. Tacksamt nog så var han såpass bakfull igår att han inte var det minsta sugen på någon alkohol idag. Han tyckte också att ”nu när du ändå är igång så är det dumt att förstöra över ett par öl”.
Jag har inte berättat för honom att jag drack en halv dunk häromdagen, skäms för mycket faktiskt och känner att jag faktiskt inte behöver säga något. Dumt kanske men jag behöver att han tror att jag är ”bättre än vad jag är”? Does that make sense?

Suget sitter fortfarande i ganska rejält.
Nu regnar det ute, det är varmt, hunden är promenerad och vi gottar oss i tv-soffan.
Vad hade gjort kvällen så mycket trevligare?
Jo, ett kylt glas a. Ett glas i ena handen medan den andra handen vilar på min mysiga hund och med en katt i knät.
Svårt att hitta något som toppar det faktiskt och det är nog där den största utmaningen är. Ser tråkigt nog fram emot att sommaren är över så att det slipper vara så jäkla fokuserat på a. ALLTING med sommar för mig är förenat med a och jag har läst i flera trådar att jag inte är den enda som känner så. Skall leta upp lite tips på hur man tacklar detta.

@Onkel F Fyllkaja 😂 Så långt tänkte jag inte ens. Visst är vi olika, och det är bra att vara medveten om det när man ska försöka mötas. Mycket sitter i generna, men mycket går att träna bort också.

Chill helgkram 🐘

@Andrahalvlek Fyllkaja!🤣🤣 Men are from Mars, women are from Venus, remember? Vi fungerar olika, lixxom. Det är full prestigekamp varje gång. Kanske inte helt friskt, men jag har det i generna. Eller kanske det ligger i min uppfostran? Gamla gubbar, suck!🙄

@Onkel F Blev lite i full i skratt när jag läste ditt inlägg. Det påminner mig om kajorna som kommer till min matning vid köksfönstret. I flock beter de sig som skräniga tonåringar. De ser verkligen kaxiga ut. Men visar jag mig i fönstret så flaxar de iväg i ren panik. ”Hjälp, var kom hon ifrån?”

Ungefär så reagerade du 😉 ”Hjälp, var kom han ifrån?” Men han är garanterat van vid att män reagerar så, och han hade garanterat gett dig kanonhjälp om du hade varit redo för det.

Du jobbar på svinbra med din hjärntvätt!

Kram 🐘

@Alexa välkommen tillbaka! Det låter så bra!!! Du känns fokuserad o målmedveten! Har själv varit o tagit lite prover i veckan o det känns såååå bra att veta att jag är helt vit! Du skriver om sorg o ångest o kan bara hålla med. Har känt sorg som om man förlorat en vän o en glädjekälla men sorgen börjar blekna o glädjen åt livet börjar faktiskt komma tillbaka, jag behöver inte alkohol! Trodde inte det var möjligt! Jag måste varit helt avtrubbad innan! Allt handlade bara om att veta när bolaget stängde o hur länge vinet skulle räcka. JAG SKITER I DET NU! En känsla av frihet att ha makten att styra mitt eget liv! Även ångesten är så gott som bortblåst trots att vardagens bekymmer fortfarande såklart finns där. Kämpar på nykter istället! Så gott att höra att du fått sån fin hjälp! Önskar jag hade tagit tag i mig själv långt tidigare, kommit till insikt o sökt hjälp som du, men nu är fokus framåt! Bra jobbat Alexa!!! O stor eloge till oss båda! Vi har mycket att vara nöjda o stolta för!

Tack hörrni!! Ja läkaren var verkligen toppen! Kände sån lättnad och ett hopp efter besöket. Hon tog det så pass allvarligt att hon tyckte jag ska komma till vårdcentralen två gånger i veckan för mina doser Antabus, "det brukar inte alltid bli av annars" sa hon. Jag bor väldigt nära VC också så det kommer gå super. Jag kommer träffa samma sköterska varje gång och det är meningen att jag kan prata av mig med henne om jag vill om hur det går och så, och hon verkar väldigt snäll och lättsam. Läkaren skulle hålla kontakten med mig och följa upp.

I tisdags tog jag min första dos Antabus och det känns så bra med det extra lilla skyddsnätet som det faktiskt blir.
-

Idag känner jag mig helt redo och peppad för en mer strukturerad vardag. Jag har tränat regelbundet men nu har jag en bättre träningsplan och kostplan för att kunna se mer resultat vilket jag börjar med imorgon. Ska lägga upp lite lätta rutiner kring skrivande i min dagbok (och här) för att inte tappa reflekterandet över nykterheten. Behöver jobba aktivt för att behålla mitt fokus! Särskilt intensivt i början tror jag.

1 vecka nykter idag! Känner hopp och glädje, även om jag fortfarande har en ångeststen kvar i bröstet och lite sorg. Mardrömmarna har börjat komma också och jag är kallsvettig under nätterna pga det, men hoppas de försvinner som de brukar.

2 dagar med underbart väder! Tanken "Vin på balkongen" dök upp igår när jag gick ut efter lunchen, men den försvann lika snabbt. Noll sug, varken igår eller idag. Lite konstigt, men jäkligt skönt. Jag har nog kommit en bit på vägen med att programmera om hjärnan. Vardagen kan kännas lite beige som Varafrisk uttrycker det, men jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och göra saker jag tycker om att göra. Hellre det än några timmars alkoholdrivet fyrverkeri som övergår i berusad avtrubbning och slutar med att man vaknar till en blytung, betonggrå "dagen efter" och en tom BIB och INTE NU IGEN på repeat i huvudet.
@Blenda Tyvärr är jag inte så modig. Min ordinarie sköterska var sjuk och ersättaren var en man. Ridå! Regel #1 A: Visa aldrig tecken på svaghet inför en annan man! Jag är förmodligen genetiskt programmerad i det avseendet. Påtala att jag vill ha hjälp att bearbeta gamla surdegar? Uteslutet. Jag hoppas "min" sköterska är tillbaka på måndag.

Tanken med detta tråd är egentligen inte en diskussion utan enbart för mitt eget behov av att ventilera mina tankar, min väg och allting annat på ett offentligt anonymt forum.
______________________________________________
Dag två efter nio dagars tidigare uppehåll.
Sjönk ner i den bekväma "vinstolen" efter allt jobb jag har gjort för att inte hamna där igen.
Fick spendera den största delen av gårdagen med att inte klanka ner på mig för hårt pga mitt "misslyckande" då jag vet med mig att jag lätt hade gett upp hela processen då. Att se det som en "resa" och att man inte blir a-fri på två röda.

I en annan tråd har jag skrivit att jag behöver acceptera mitt beslut kring att mer eller mindre säga upp bekantskapen med min 'bff'. Det väger tungt över mig men i ärlighetens namn känns det ganska bra (just nu iaf).
Känner mig stolt över att jag tog mig dit och att jag har insett att jag BEHÖVER ta itu med det destruktiva i mitt liv för att komma någonstans - för att komma dit jag vill. Det kommer att vara svårare när det blir sommar. Uteserveringar, sol, innergårdar... Att vara utomhus utan en kall j*vel och att inte lulla hem mitt i natten och det fortfarande är varmt känns så tråkigt. Här är det svårast för mig att kunna hålla mig i skinnet.

I helgen har jag planerat att återförenas med Skyrim som jag inte har myst med på länge, skall köpa mig något gott a-fritt också att kunna ha till. Kanske något gott att äta. Gömma mig från 'bff'en' också :-))
Wish me luck!

@Sländan Tack så mycket! Ser riktigt fram emot att komma iväg lite. Bort från vanor och bort från A! Haha!

@Miss Mary Poppins Tycker ändå att det är en bra jämförelse, min samtalsterapeut pratade faktiskt om just godis som en "snabb belöning". Man trycker i sig, börjar må dåligt men belöningen händer liksom redan när man håller i godiset och då är det svårt att stoppa. Tillslut blir man illamående och förstår inte hur fan man hamnade där? Snabba belöningar är ju ändå de bästa i många fall :-)) Speciellt när man lever för dem!

Att snubbla dit igen kan ju ge en slags klarhet, jag har ju hamnat i sitsen "nu har jag fan fått nog" många gånger och blivit "bevisad" varför jag måste sluta flera gånger. Det skall jag inte sticka under stolen med MEN det känns annorlunda nu på något sätt?

Jag har också fått inse att jag måste släppa taget om min "bff" sedan cirka 15 år tillbaka. Hon har visat tydligt och klart att hon inte är intresserad av att stötta mig i detta och använder mig för att rättfärdiga sitt eget beteende. Problemet är att jag känner henne så väl och hon känner mig så väl. Det är svårt att skaffa nya vänner och det svider i själen att behöva "leta omkring" efter nya och att släppa henne. Det är svårt emotionellt också eftersom hon har funnits för mig under alla mina svårigheter i livet och varit stöttande annars - men jag har insett att det var hon ju: för att jag drack.
På något vis var jag alltid den värsta av oss, den som var mest utåtriktad, den som gjorde bort sig mest och den som drack mest. Jag har lett henne genom livet och varit den som har gjort att hon faktiskt har gjort saker. Hon har liksom "levt" via mig på något vis.
Alla idéer och tankar jag har haft kring drickandet har hon slagit ner som att "ja men om en vecka kan du ju prova med ett glas bara" även fast hon VET att jag alltid dricker tills jag stupar och har 0 självkontroll. Hon VET hur mycket det påverkar mig negativt och hur dåligt jag mår. Har jag gett förslag på att göra ANDRA saker än att dricka så slås de också ner och under mina senaste 9 dagar nykter hörde hon inte av sig en enda gång för att umgås.

Jag är helt enkelt inte intressant om jag inte dricker.
Så då får jag inse att det kanske inte hon är heller.

Tänka sig vad man växer genom livet när man tror att man har stannat upp. När man ser alla unga som för en vecka sedan (vad som känns) var 12 år nu går med barnvagn och skit medans det känns som att man har gjort exakt samma skit dag ut och dag in i 15 år. Är på något vis tacksam över att jag lyckas överraska mig själv med att vara såpass dynamisk.

Hoppas att ni får en trevlig helg alla!