Senaste kommentarerna i forumet

Det är det viktigaste. Förstår att du kan uppleva det som ett hån...men så menar jag inte. Utan för oss andra; TP finns här med sin humor och sin kloka hjärna. Vi behöver ju inte din kropp...

Däremot greppar jag ju mycket väl hur viktig den är för dig. Tänker mig lite att det är som för vissa att bli gammal. Hjärnan är hundra men kroppen duger inget till. Jag brukar önska att mitt huvud går först. Nu är det ju mer din ork som spökar så det är ju inte slutet för din kropp eller dina dagar som kraftkarl. Se bara till att du får den hjälp du behöver. Även om du bara orkar med ett ynka samtal om dagen så se till att det är "rätt" samtal. Rätt instans. Något måste man väl kunna göra? Rätta mediciner, rätt kost.

Bra att du ligger i hängmattan. Den är bättre än sängen. I hängmattan kan du tanka sol...en vitamin i sig. Simma är ju toppen. Anar dessutom att vattentemperaturen börjar bli uthärdlig nu vid din insjö. Sponken då? Ja, den nämner du inte så jag anar att det går bra.

Kom ihåg; En bra sak för TP varje dag. Den kan vara skitliten men det ska vara ngt varje dag. Gör det för min skull, för din skull, för grabbarnas skull. Det är brorsans -inte den skarpaste knivens - råd! Kram gubben! /R

Sitter här i vid ån invirad i en filt med morgonkaffet. Filten skyddar lite mot myggen. Lite. Men det är vackert här...så ljust sedan en dryg timme. Ån gör vad åar gör...rinner på. Snart bor vi vid Arno, då kan jag sitta på balkongen och se den flyta förbi. Det slår mig att det är mitt öde...att aldrig få bo vid havet. Alltid det näst bästa; Å, flod, insjö. Mitt nya livsmål ska bli pension vid havet. Kanske inte helt omöjligt, farmor bor ju där. Så just nu får det lilla räcka.

När det gäller Strawberrys ensamtid Stigsdotter så föredrog hon att ta den med hästen. Hon har övernattat i spiltan. Inget jag gillar men man kan inte hindra allt. Fast tanken på min dotter under hästen får mig att rysa.

Jag märker att alkoholen gör sig mer påmind här. Inte så att jag vill dricka men jag "känner" den i luften. Den är så självklar här...som ett med naturen. Svensk sommar = alkohol. Eller kanske gäller det bara mig. Eller inte...igår kväll satt granngubben som vanligt med sin ölburk nere vid ån. Inte ens en flaska. Visst kan det vara livet om man kan hantera det. Jag fixar det ju inte och alltså neggar jag.

Var på middag hos svågern igår kväll. J var med...nykter. Jag kunde se hur mycket det kostade på henne att vara nykter för Strawberrys skull och den yngre Dompas hjärta - han som älskade henne till vanvett - grät. Vi andra hade det bra...men jag tror inte hon trivdes. Känner henne så pass bra att jag kunde se lättnaden i hennes ögon när det var dags att gå. Antagligen hade byfyllot en återställare åt henne redan i bilen. Jag är faktiskt glad över att hon har honom. Visst de kommer kanske att supa ihjäl sig, men hon är inte ensam längre. Vilket hon var de sista åren med mig. Ensam i köket med sin Bib. Jag såg henne inte.

Sorgsna tankar så här på morgonkvisten, men det får jag unna mig. För snart är det full fart. Veterinärbesök med hunden och sedan rensa, sortera, packa, packa, tänka, fixa en miljon papper, ställa av el, tv, etc. Ingenting får glömmas. Stress? Absolut! Men positiv stress, nu stressar jag för ngt jag brinner för. Och jag kan alltid sätta mig nere vid ån och se den strila förbi.
/R

Nej, du är inget slemäckel och som fru lessen skriver; Inget självhat för det är inte en känsla som bygger upp. Så djävla hemsk är du inte. Visst du trillar, snubblar och super till. Men att det skulle betyda att du inte kan få ett nyktert liv är bulls... Eller få var väl fel uttryck. Tyvärr FÅR vi ingenting. Vi får slåss för det vi vill ha. Så gör det...slåss! Straffa inte dig själv nu utan kämpa. När det gäller dina tankar i filosofiska rummet så kan jag bara säga att du har fel; Du har massor med vänner. Vet inte hur det är IRL, men här har du oss. Vi gillar dig och vill dig väl. Utnyttja det! Skriv här och låt oss hjälpa till...även om det bara blir råd och stöttning. Den tunga biten måste du dessvärre dra själv. Kram/R

Hallå broder.
Ska ge mig på att börja simma som träning. Felet med mig
är inte viljan...vill alldeles för mycket vad det än gäller...utan
denna förbannade sjukdom ger en initivlöshet som heter duga.
Svårt att beskriva men....tänk dig att du har tusen tankar och ideèr som du vill göra...huvudet säger JAAAA kör på
tusan....kroppen säger inte ett skit...(det brukar ju iofs inte kroppar göra) Åh min kropp vill knappt gå ur sängen
även all denna vilja finns. Är som att vara fast med huvudet i en
hängmatte-slöfocks ;-).

Hur går det för er alla mina vänner?
Ni finns i mina tankar trots att jag nu lagt fokus ett tag på att reda ut min sjukdom. Vill börja leva igen och komma på
Fötter mentalt,fysiskt och ekonomiskt.

Kram er TP

Varningen är inget att bry sej om.

Du är inte patetisk, inget slemäckel, men troligtvis ångerfull när du läser/ loggar in igen.

Så då samlar du ihop dej, försöker igen.
Ok, inget självhat. Bara tänka om.

Du fixar det.
Kram

kanske kan jag återuppstå som den person jag önskade att jag var. En persom med självförtoende, med många vänner, som trivs med livet. Annars vill jag bara ligga här och dö i fred.

x

Nu är det lugnt igen, konstigt att spöket kan klockan men spöken kanske måste gå och lägga sig kl 1800 :-)
Men nästa gång skall jag skriva ner det här, så kanske det försvinner för gott. Nu måste jag hitta ett sätt att hantera stress och trötthet. Har så länge flytt in i dimman för att ta en timeout, att jag måste lära om och hitta nya sätt vilket inte är så lätt.

Nu blir det soffan och godispåsen, funkar ju det med//Kalla

men faktum är att jag tog fel bro och yrslade omkring på Reimersholme. Det var därför jag inte förstod varför där var så många bostadshus och skorstenar, och dessutom inte hittade stranden (Långsholmsstranden ligger ju inte på Reimersholme....).

Skrattar förresten lite nu när jag tänker tillbaka, kanske letade jag efter dig för de enda jag pratade med (förutom en gammal skolkamrat som jag upptäckte att jag hade telefonnumret till i mobilen) var ett gäng italienska turister som jag hittade när de stod utanför sitt hotell och rökte.

Har alltid känt mig säker i Stockholm oavsett tid på dygnet eller eget tillstånd men jag inser ju att tiderna faktiskt har förändrats till det sämre, det är mer våld nu. Buskrunkaren kan jag skrämma iväg men det där ensamme psykfallet som inte fått den vård han behöver kan vara lite svårare...Nej, jag lovar, ska aldrig göra om det mer :-)

att en del av ditt "tjat" har fastnat. Ofta är det nog så att det som sägs måste "mogna fast" i det egna huvudet innan det kan accepteras. Gratulerar er båda till insikten att allt är kvar. För så är det ju faktiskt, det enda som tas bort är en massa elände - allt som var bra och som man saknar fanns ju inte på riktigt, det var bara en massa illusioner och hjärnspöken. Det enda man förlorar är alkoholen och den är faktsikt inget att ha. Allt annat och mycket till finns där för oss!

Kram syster!

Yrsla omkring på Långholmen och dessa mindreåriga fyllon och överåriga hashpuckon...men sen tänkte jag om. Dessa människor har inget intresse av att skada dig. Knivsöder då? Min andra reaktion...farligt, farligt...men det är ju bara råalkisar och nya bostadsrätter upblandat med lite fd kulturarbetare. Känns inte farligt. Sen tänkte jag om igen; Det finns tokar i all dessa till synes oskyldiga grupper. Många ensamma killar som förlorat både familj,.hem och alla spärrar. Vandra omkring på Långholmen i fyllan och villan själv är INTE bra! Där finns även buskrunkare, våldtäktsmän och en och annan ensam mördare...

Men ville inte nämna det. Du mådde ju uppenbart så dåligt redan, så varför spä på det? Men jag vill aldrig mer att du gör om det!!! Skönt att du fixade
det hem. Yep, det var väl det närmsta utskällning jag kommer. Aldrig mer Långholmen mitt i natten ensam!

Hoppas du är ok igen, flickan m... /R

Hade exakt samma behov. Ville känna lite lugn här på "hemmaplan", men jag tassar ut igen. Andra behöver det bättre. Vila dig ifred sessan...

ner i detalj vad spöket tjatar om här på forumet så försvinner det :-)) Liiiite synd att skrämma de små djuren med alkospöke :-)

har jag känt mig större delen av livet faktiskt. Även om jag haft vänner och familj runt omkring mig så har jag känt att de inte riktigt tycker om mig som den jag är (för vem fasen är jag?). jaghar alltid känt mig stå lite vid sidan av. Kanske att detta är en del i alkoholproblematiken, det handlar nog också mycket om självkänsla.

var där fredag till söndag. Absolut att vi måste ha sprungit på varandra !! Kul !! Jag åker ner till Gullbranna också, kanske vi ses där :-)) Välkommen tillbaka förresten :-)

Blir så jäkla trött på att slåss mot spöket och drakar, har inte hittat något bra sätt att hantera stress och trötthet ännu.

Idag har spöket varit som tjattrande papegoja, klart du skall ta dig ett glas och koppla av mal den på i huvudet. Jag svarar HALT men inte sjutton lyssnar den på mig utan mal på.

Skall dra på mig skorna och ta en långtur i skogen, för kl 1800 somnar skrället och jag får lite lugn och ro.

Lite gnäll men nykter är jag och det måste väl vända denna gången med, så nu går jag till skogen och skrämmer djuren//Kram Kalla

Både ja och nej, min kusin och jag var riktigt tajta när vi var små. Sedan flyttade vi till olika platser, hon skaffade familj och jag började plugga. Och jag har saknat henne, hon är lite som en klok, snäll storasyster. Så vi håller på att lära känna varann igen kan man säga. Och det är så mycket lättare nu när jag bara är jag, inte känner att jag har något att leva upp till. Förra året, när vi firade midsommar ihop var första gången vi sågs på kanske tio år. Och du har nog rätt, då drack jag ju hela dan så jag var nog inte riktigt där. Minns mest att jag gick omkring, rastlös och kände att jag inte hörde hemma någonstans, kände mig utanför. Vad fasen har man druckit så förbannat för?

Söker tystnad och ensamhet och hittar det här inne. Öppnar (de franska?) fönstren och låter vinden leka i gardinerna medan jag sätter mig ned i en fåtölj och låter tankarna fara. Känner mig lite trött efter helgens återfall, tycker att jag tappat glädje och lyster men hyser gott hopp om att så småningom återfinna dem. Jag bestämmer mig för att ta en eftermiddagslur här i den rogivande miljön där trädgårdens dofter letar sig in till min näsa.

sova är viktigt. Ofta prioriterar jag bort det. Det är inte bra. Man mår bättre av att sova tillräckligt mycket.

-

Härligt att läsa dina tankar, de är kloka! Det känns att du är på rätt väg, alltifrån att du går som dig själv till festen, inte observerar människor och flaskor utifrån utan snarare deltar med dem som finns omkring dig, till ditt samtal med kusin och pojkvän. Jag får en känsla av att du lite grann "upptäckte" din kusin här, tidigare har du inte varit riktigt där? Precis som du skriver så bryr man sig mest om sig själv och drickandet efter ett antal glas.

Kram på dig

"var och en blir salig på sitt" som kära morfar uttryckte det. Om det funkar för dig att fatta ett sådant beslut - jättebra, kör på det!

Hur en intelligent medveten person helt plötsligt får för sig att det är en bra idé att stanna bilen, sätta sig och dricka en massa och sedan FÅ FÖR SIG ATT KÖRA BILEN HEM!

Tack för att du delar med dig Måne, det är sådana här berättelser vi behöver komma ihåg, så att vi inte glömmer bort vilken kraft (alkoholdjävulens!) vi har att göra med. Listig falsk stark.

Nu blir det bara bättre Måne <3 <3

Jag dricker för mycket så är det!
Det är det jag har kommit till insikt om. Att frugan blir stollt när jag inte dricker sporrar mig.

Tänker på det där om att ta ett nytt beslut för varje dag, som många gör. Det passar inte mig. I min värld är jag nybörjare vad gäller nykterhet. Visst var jag nykter i femton år i sträck som barn, men sedan dess har det varit i små veckovisa stötar mellan helgerna. Hur som helst, om jag då måste fatta det där nykterhetsbeslutet 365 gånger per år så kommer jag definitivt att misslyckas vid åtminstone några tillfällen. Säg att jag klarar det vid 99% av gångerna, så kommer jag ju att falla dit 3-4 ggr per år. Not good enough.

Därför tar jag ETT beslut. Jag är nykterist.