Senaste kommentarerna i forumet

Tjattade lite med en riktig gammal klasspolare på facebook, från högstadiet...
Tillagd för något år sedan, men aldrig bytt ett ord med sedan 30 år tillbaka...

Tänkte att när han hade lagt upp lite bilder på facebook så skulle jag säga "Hej" som bara en orsak för att kommentera en av hans bilder...

Får ett dräpande och arrogant svar, fy fan för den lede...tänker jag...

Drömmar om gamla minnen visade sig vara precis så, dräpande och arroganta, tiden har inte förändrat människor alls...
Känner hur det knyter sig i magen, och mina högstadieminnen var inte alls så molntusse-omgärdade som jag drömde om....
Allt var inte bättre förr, man har lätt att glorifiera ...igen...

Men....det finns ett sätt att ordna det med...

Pling!, så var han raderad ur min VÄN-skapshög på fejjan, tänk vilken makt jag har att kunna välja mina vänner idag...

Vill inte ha med honom att göra längre, kunde han inte skärpa sig efter 30 bast och visa sig lite vänligare så kan han dra...
Gisses vi är ju vuxna män idag, och vissa kan inte hantera situationen idag heller, utan måste visa sig på balla linan...
Ja han var en av kaxmupparna då och verkar vara det fortfarande, vill ställa sig över andra, tvi vale!

Han kan sitta där i sin ensamhet och fortsätta vara fet & ful, jag sträckte ut en hand, och han bet den...
Det blir inget mer försök om 30 år igen, då lever nog ingen av oss...

Så en måndagsreflektion på verklighetsbasis, vissa går aldrig ränderna ur, de stöddar sig utan anledning,
och när det gäller mig, så kan de lika väl gå och dö, för i min värld har de ingen anknytning till...

Jag har förstått att jag idag har valmöjligheter, så jag väljer att inte umgås med dummuppar och inte heller alkoholen,
båda verkar vara falska och jag har inget behov av någon av dem...

Det är min egna frihet, och den tänker jag värna om...

/Berra

Hej! (och tack det samma, mt!)

Igår var det en artikel i vår dagstidning här om en alkoholist. Hon är kändis och har fått en del uppmärksamhet just för sitt missbruk, men den här artikeln gjorde mig så glad - för hon framställdes som en HEL människa. Hon beskrevs som att hon har en hel massa olika erfarenheter, egenskaper, drömmar, projekt och så nämndes det att hon också har tagit tag i sin alkoholism och varit på behandling.

Tänk så lätt det är att vi börjar se alkoholister som BARA alkoholister... och så glömmer vi att det handlar om människor med lika många olikheter som alla andra. När det handlar om just alkoholismen är de väldigt lika, men i övrigt...

Jag gillade verkligen artikeln. Och jag gillar hennes sätt att stå rakryggad och helt enkelt bara säga att hon har den här sjukdomen och att hon har sökt hjälp. Förebilder är viktiga!

/H.

PS. Kanske förstår ni vem jag menar, men jag tänkte att den här tråden inte skulle bli hittad om man söker på hennes namn och alkohol, typ... DS.

här på tjocka mattan "vid mina fötter". Jag undrar ibland när han ska gå in och läsa:) Men jag gillar att skicka mina hälsningar till honom så här. Också. / mt

Det är fint att få finnas här på forumet med dig o din Pm. / mt

Vilka sötlökar ni är : ) Önskar er allt gott!

Jag önskar att den tid vi har nu aldrig ska ta slut! / mt

...tänker Berra en måndagsmorgon, när t.om kaffet kommer kallt ur kaffemaskinen på jobbet...

Den brukar hänga upp sig ibland, så han fick väl morgonskiftets första bryggda kopp, från klockan 5 på morgonen...
Okey den var inte riktigt lika äcklig som den kaffekoppen han fick på pizzerian i fredags, ni vet den som har stått i sin glaskolv precis hela dagen,
och bara fyllts på vartefter, när man nästan får picka hål på skinnet innan kaffet kan börja rinna ur den svarta sörjan...
På fredagen kunde man skratta åt det, för man var lättsam i sitt sinne, det var ju helg för fan!

Idag tar han det inte riktigt lättsamt, både han och kaffemaskinen måste vara ett "måndagsexemplar" känns det som..
Allting känns mycket mera ansträngande på en måndag, kontrasterna från helgens fria egna tid, till bakom galler tjudrad vid datorn,
datorn som på hans fritid betyder så mycket avkoppling, en glädjekälla hemma,... en fotboja på arbetet.

Ansträngt försöker han "le" till sina kollegor, de vet att han verkligen hatar måndagar, fucking mondays!
Skvallertanterna vid fikarumsbordet tystnar när han träder in, stilla tänker han för sig själv, och VEM var morgonens samtalsämne,
kanske han själv, eller någon närstående där han inte borde höra morgonens samtalsämne, hursomhelst tystnade de och tittade storögt på honom...
Skapar han en dov och sänkande aura runtomkring sig, knappast för att han har tagit den till sig, och knappast för att han vill det,
det enda han vill är att han ska bli respekterad för den han är, ge honom sitt egna livsutrymme så att han inte kvävs...
Han tycker inte att det är för mycket begärt, men har kanske blivit ansedd som en ofrivillig surgubbe på jobbet..
Han har kanske det svårt att verbalt tala om för andra hur de ska behandla sina medmänniskor på sin arbetsplats, de som är "lekmän" med andras känslor..

Man kan i stort sett berömma andra hur mycket som helst, alla borde få sig dagens gulligull ifrån någon annan...
Men också samtidigt vara väl påklädd innan man börjar kritisera någon annan, och t.om kanske vara så professionell att man VÄLJER tillfälle...
Man ställer inte frågan på en begravning om någon anhörig har planterat något nytt på sistone, lika lite som om man i kön till serveringen frågar sin kollega om flugorna på trumpeten har flytt sin kos högt och tydligt...
OM man nu inte verkligen vill såra eller förnedra den personen offentligt, då är ju alla tillfällen lämpliga, allra helst de olämpligaste...
Och i deras platsansökan står det att "..vi värderar social kompetens högt!"
Det skulle också kunna stå att du ska kunna kila in dig i våra olika grupperingar, och göra dig så LITE obekväm som möjligt, TACK!

Berra har sin egna klubb och sin egna gruppering, i hans klubb får man vara sakligt negativ och får man påtala felaktigheter oavsett rang, man får ta de svagas parti bara för att de är just ensammast i världen, och man får inte bilda grupperingar bara för att skapa sig vänner som alltid tar ens parti...
Han frontar varje fråga i sig, tycker till om den och bakom sig har han ....inga, han är sig själv..
I de andra grupperingarna har han motståndare som grupperar sig som vänner, och oavsett vad de än tar ställning för, så ställer de alltid upp för varandra,
mot sig har en en grupperingar av människor som bara har tagit ett beslut, utan att ens sakligt begrundat det...
Deras styrka är att vara många, en massa och de fortsätter att övertyga andra in på sin sida för att alla andra tycker så...vilket argument tänker Berra..

Sedan sin nyktra bana har Berra aldrig valt den breda och mest majoritetsbeslutande vägen, han tänker inte vara som alla de andra bara för att inte sticka ut.
Han vill vara sitt egna jag och ställa sig bakom sina egna beslut, och kunna argumentera för detta...
Han tänker inte dricka alkohol bara för att alla andra gör det, och han gör det inte för att vara motsträvig...
Han gör det för att han anser att detta är ett klokt beslut, för honom...
..och alla som försöker övertyga honom att han har fel, får ta en strid...

Berra strider varje dag för rätten att tycka precis det han innerst inne vill, inte vad alkohol och ångest tvingar honom till att tänka och göra...

Och han anser sig ha ett rikare och friare liv som absolutist, absolut bra!

Varje dag är en liten framgång, inte sant?

Tack, Gulletant. :-)
/H.

relaterade prästen till några rader ur Guds kärlek är som stranden ... ... vårt fängelse är byggt av rädslans stenar / vår fångdräkt är vårt eget kluvna jag. När vi vågar knäppa upp knapparna i fångkostymen, sa han, blir vi Guds folk där vi duger som vi är. Din berättelse låter som den levande illustrationen. Jag får goda tårar i ögonen. Allt gott till er! / mt

Goderafton!

Igår kväll och nu ikväll har vi umgåtts med några av våra finaste vänner, jag och maken. Fem personer som har betytt oerhört mycket för oss under det senaste årets bergochdalbana... De har låtit oss flytta in hos dem, de har suttit hos oss på nätterna, de har låtit oss gråta ut, de har kört oss till sjukhuset. Fin-fina vänner.

Och de här kvällarna har varit fyllda av en genuin och gemensam glädje. Vi har skrattat, pratat, busat, ätit god mat och haft riktigt riktigt fina kvällar. Ingen av dem har heller någon som helst svårighet i att själva vara nyktra, så alkohol har inte ens kommit på tal (och det är alltså inte så att de uppoffrar sig, utan de är gärna nyktra ändå).

Och flera gånger har jag liksom stannat upp och tänkt att jag är lycklig. Tillsammans med maken och dessa fina vänner, som har sett våra djupaste dalar, kan jag nu skratta ändå inifrån själen och vara lycklig. Och det känns helt makalöst.

Livet är fint. :-)
/H.

Japp, för att jag är alkoholist är typiskt något jag inte kan förändra. Som sinnesrobönen försöker lära mig.
Men jag har mod att förändra det jag kan, alltså bla att vara nykter.

Hur som helst så har mina goa vänner (en av dom nykter alkoholist) gett mig massor av energi idag och jag går och lägger mig med ett leende ikväll

föregående talare

än full sådan. Ja, det tycker jag absolut! / mt

Faktiskt! / mt

att det är härligt !!! Kramkalas är det ! Du kanske skulle testa i oktober ?

låter Adde! / mt

Helt sant!

Hade jag inte varit nykter hade humöret inte gått att vända, vilket har lyckats hyffsat idag!

Heja Adde!

Jag skriver under på vartenda ord!

<3

/H.

alltså va !!

Jag VET att du är snygg !

Jag VET att du är rejält verbal, kunnig och verkligen allmänbildad ! För att inte tala om slagkraften i dina skriftliga kommentarer !!

Jag VET att du verkligen är social och på ett rätt ovanligt sätt kommer folk nära och gör positiva intryck !

Jag VET att du har integritet och kan säga ifrån !

Jag VET att du idag ÄR Lilla Blå / k , en alldeles egen fin person som idag går med rak rygg !

Relationer för oss som är i "missbruksbranschen" är svåra . Det är ingen konstighet att det för oss beroendemänniskor rekommenderas att hålla byxorna på ett år in i nykterheten. Och detsamma gäller medberoende/anhöriga.

För oss skapar sådana situationer som du befinner dig i nu en farlig väg, kanske tillbaka in i missbruk, eftersom det är den vägen vi känner igen ut från problemen. Och för er anhöriga en fälla med förlorad självkänsla och oro om att inte duga. För oss alkisar så kommer förändringen när vi är mogna för den och jag är övertygad om att det är samma sak för er anhöriga. Det pratas mycket om ensamhet i beroendekretsar och visst kan det vara så MEN jag är övertygad om att det är likadant i det "normala" samhället fast det inte pratas öppet om det. Och det är även så att man kan vara ensam även i tvåsamhet, fast vi varit gifta länge och gått igenom allt tillsammans så var vi väldigt ensamma i vår relation i början. Men vi i den här "branschen" har fördelen att kunna prata om det öppet med våra vänner. Det är inte alla förunnat att kunna det och då pratar vi verklig ensamhet.

Jag VET att du duger precis som du är och är perfekt anpassad för att vara Lilla Blå /k !

Och slutligen : Jag VET att jag tycker mycket bra om dig och att jag önskar dig en mycket bra dag !!

du är i alla fall nykter, pianomannen !!

Vaknade nog på fel sida idag.

Känns som jag har ett såntdär grått åskmoln över huvudet som man kan se i serietidningar.
Det är inte alltid roligt att vara nykter alkoholist.

en vän som gick ut i kylan igen som får mig att börja reflektera om jag verkligen gör allt rätt för mig själv idag.

MEN !!! Nu har jag tillbringat en lördag i sanslöst trevligt sällskap !! Ca 75 st nyktra alkisar och anhöriga i en skrattande och flamsande och kramande gemenskap !! Det är helt makalöst vad med skratt det finns inom en nykter alkis ! Vi har ju fått gåvan att kunna skratta med andra och åt oss själva och kommentarerna flyger fritt i luften. En kvinna som var med för första gången var så häpen att det kunde vara så frigjort och så fyllt med kärlek och glädje hos folk som levt under stundtals vidriga förhållanden. Många är de glädjetårar som fälldes under lördagen, glädje över att återse gamla vänner och glädje över att få hälsa nya medlemmar till vår förening. En del kan nog bli lite chockad över den ibland råa jargongen men allt sägs med kärlek och öppet sinnelag.

Jag längtar redan till höstmötet den 8e oktober då bla Gudrun Schyman är inbjuden att komma. Med all respekt för en dag i taget så finns det tammefan inget som helst som kan hindra mig från att åka på våra möten !! Så det så !!

verkligen möter dig själv! Det är kanske det svåraste mötet vi människor har att göra. Det är inte du som inte duger för honom.... ni bara inte passar för varandra på det sätt ni båda hade önskat. Är det så?
Jag går tillbaka hit och understryker att nu skriver jag lika mycket till mig själv som tll dig:
Kanske det är du som inte är den du önskat att du själv ska vara? Den som "han" drömt om och behöver.... som är den saknade länken i hans liv... ??? Kanske det är där medberoendet har sin kärna, att man vill vara så betydelsefull för andra. Ett behov "att vara något för en annan" som först fyller en med lycka och styrka och sen blir en tyngd och ett krav....
Du är fin, K.....n! Ta vara på livet, alla livets dagar! Du, om nån vet, att världen är vacker i både sol och regn. Kram / mt

Ha' inte så bråttom...
Och lägg inte allt krut i en korg (..?kan man säga så..?).
Jag tror att du hade lite för stora förväntningar på den däringa dejten, och så när den inte lyckades så hade du ingen bra reträttväg in på banan igen..?

Självklart så ska du inte behöva leva resten av ditt liv ensam, men jag tror du behöver bli lite stark i din ensamhet också, veta att det duger,
och att DU duger, och du SKA inte leva för någon annan, eller genom någon annan...

Vi har en grannbrutta rakt över gatan som gjorde det, och när han fann en annan kärlek som gav honom lite mera mothugg (hon var för snäll..)
så bytte han ut henne,och hela hennes identitet försvann ju med honom..
Till saken hör väl att han var en B-kändis och hamnade i A-kändislaget igen, och grannfrun hamnade aldrig mer i skvallerblaskorna längre,
så nu "fanns" hon inte längre, hon var en "No-name", inte ens en B-kändis sambo längre, trist...

Problemet för henne var att hon hade byggt upp hela sin identitet på ett luftslott där sedan fundamentet försvann,
hela hennes liv krisade efter detta och hon har gråtit många tårar mot min skuldra och även hos andra grannars...
Och självklart en pangpingla som har gjort det lite mera pressat både för min fru och andras fruar på gatan,
men för mig har hon aldrig varit intressant eftersom jag ser mycket mer till insidan än utsidan..
Jag har krav på en stark identitet som vet vad hon vill, och inte den typen av tjejer..

Så det är kanske lite mera så du ska känna inför dig själv, jag duger, men frågan är väl om han duger åt dig...
Om du känner dig trygg med dig själv så behöver inte ditt liv falla med om du har en livskamrat eller inte...
Snubben ska rannsakas så att du inte säljer din själ allt för billigt, han ska inte snubbla om du puttar på honom t.ex.
och för mig så sitter nog 80% av skönheten under huden..

Och är de åt helvete för snygga så får man ett ännu mera helvete med att ständigt försvara sin ställning mot andra uppvaktande män,
det är min filosofi efter att jag precis som andra män i min ungdom tittade mer på utseendet än hur de var funtade...
Det betyder inte att min fru ser ut som en rostig jordfräs, men hon är väldigt vacker för mig...
Jag gjorde det klart för henne på en gång att om hon försökte göra mig sotis en enda gång så skulle jag lämna henne,
jag tappade 25 kg när min första tjej lämnade mig för min bäste kompis, så där "försvann" två livsviktiga vänner på ett bräde..

Och därefter så bestämde jag mig för att aldrig utlämna mig så pass mycket till någon annan att jag skulle må så dåligt efter detta..
Och det var nog ett av mina bästa beslut genom livet, annars hade jag nog fortfarande gått i samma spår än idag..
Det är en del av min självrespekt, jag sätter gränser för hur dåligt jag ska tillåta mig må..
Samma sak med alkoholen, den förflyttade mina gränser mycket längre än vad jag ville, därför lade jag ner drickat...

Jag har mycket mera strängar på min lyra, men att stämma dessa, det gör jag först när jag ska använda dem...
En dag i sänder, den dagen... det problemet, så lever jag lite av mitt liv idag..
Under tiden försöker jag njuta av det lilla som finns, allt är inte tvärballt, men jag överlever det också, imorgon är det en annan dag..

Idag fick jag ingenting att stämma mot det som jag hade planerat, men jag njöt av det som hände i alla fall, och det kändes bra...
Jag satsade på att må bra, och det lyckades jag med i alla fall, och då blev det en bra dag, trots allt...

Såg på tjejernas match idag och de hade sååå höga prestationskrav på sig själva, och jag bara sade,"..men lilla gumman, glöm inte bort att leva också.."
De tittade på mig med stora ögon som om gubbjäveln inte var riktigt klok, och jag tänkte, nä, det där var för tidigt för en 18 årig tjej...
Om många år kommer hon att fatta vad jag menade, när hon inte låter det yttre styra sitt inre, utan tvärsom..
När man låter själen sätta ens livsvillkor, då är man nog på rätt väg, eller åtminstone en bättre sådan..

Om man tillåter en att må kasst av någon orsak, ska det få fortsätta med det då???

Livet är under en ständig utveckling, det sämsta man kan göra är att försöka hindra den...

/Berra

Jag tror inte att det är ngn klyscha att jag först måste älska mej själv innan jag kan älska ngn annan.... / Mie.