Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra ni beskriver det, även jag köpte hem vin och bok och såg framför mig den fantastiska mat jag skulle laga sippandes på ett glas vin, sedan trevlig middag med familjen och efter det lägga sig och koppla av med en bok.
Efter flertalet vin blev maten äntligen klar, drog gärna ut på det så jag kunde fylla på glaset flera gånger. När middagen serverades var jag full och barnen åt så fort som möjligt för att sticka därifrån. Inte blev det ngn bokläsning för vid det laget hade jag glömt att jag köpt en bok.
Vakna morgonen därpå med värsta ångest, kolla mobilen om jag ringt eller fått samtal av någon och om jag skickat ngt sms. Ryser vid tanken på hur det var.
Jag tyckte också jag hade bra vänner som man kunde prata med och som gärna filosoferade över x antal glas vin.
Dessa vänner är inte så roliga har jag upptäckt för det går inte att prata med dem, funkade nog bara när alla var packade, tyvärr var det alkoholen som band oss samman. Mkt roligare att prata med människor som minns samtalet dagen efter.
Kram!

Kan bara skratta och känna igen mig, skulle vara alkolås på FB och mobilen :D Det var många fredagar middagen åkte in i kylen igen, jag var packad och mannen teg och var sur (ledsen tror jag nu). Fy vilken tillbaka blick jag fick, är så glad att jag är på väg åt ett annat håll//Kalla

Precis!! Jag kan sakna den där tiden (för mycket länge sedan nu) när det gick att kombinera tvättstuga+alkohol, städning+alkohol, sortera garderoberna+alkohol. Nu räcker det med en (stor) klunk och alla goda föresatser är som bortblåsta.

Jag klarar på min höjd Facebook+alkohol men det brukar istället ge en hemsk ångest när jag vaknar och tvångsmässigt måste gå igenom allt dumt jag eventuellt har skrivit, hur många jag har provocerat, om jag har stavat fel, hur många låtar som jag har tyckt var bra under fyllan och delat i min newsfeed (= folk måste fatta att jag var full) och så vidare. Det är ingen bra kombination helt enkelt.

Hej vännen!

Du undrar om vi som läser din berättelse ser er relation som ovanligt dysfunktionell. Det kan jag inte svara på. Jag tror att varje relation har sina egna förutsättningar och spelregler, även om vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller beroende/medberoende.

Du måste definiera er relation själv. Är det värt att ha det så här? Väger de ljusa stunderna upp de mörka? Ser du någon förändring över tid, och i så fall åt vilket håll?

Du skriver att du börjar inse att han inte har viljan att förändra sitt drickande. Vad gör den insikten med dig? Kan du tänka dig att fortsätta som det är nu? Och om det blir värre, hur långt är du beredd att flytta dina gränser?

Var rädd om dig!
/H.

Eller, hur ??? Och allt det här nyttiga ska jag göra när jag "sippar" på ETT glas vin. Själv landar jag i soffan med vinet urdrucket o alla nyttiga saker är kvar att göra.
Samma visa imorgon!

"Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen..."

Jo, då finns det motivation till det mesta kan jag säga! Mest motiverad är jag om jag är inne på tredje-fjärde-femte dagen och går in i en konstig fylle-känslosamhet, då kan jag panikgråta och är säääääker på att detta ska aldrig upplevas igen!!

Sedan går det flera dagar av nykterhet och duktighet och fylle-blåmärkena börja blekna och jag tänker "Faaaan vad SKÖNT det är att vara nykter ändå!! Vad SKÖNT det är att ha KONTROLL!!" Jag tänker det hela vägen till Bolaget. Och hela vägen hem tänker jag att när jag kommer hem så ska jag städa och laga god mat och läsa en god bok och jag stannar till och med till vid bokhandeln och köper en bok bara för det.

... Över många av berättelserna här. Det slår som en knytnäve i magen samtidigt som man får så mycket tröst, förståelse och MOD att ta egna små steg.
Man väljer inte det här MAN DRABBAS!

Jag är ny här men har redan märkt av det otroliga stödet och RESPEKTEN man visar.

Varm styrkekram.

Myyran

Åh vad jag känner igen mig i mycket av vad du skriver. Har inte heller hittat ut men jag hoppas att jag kan finna en stig här. Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen , då vill jag alltid unna mig "en sista gång" o dom har blivit många.
Kram till dig

som skrivit. Välkommen hit.
Så lika vi har burit oss åt alla vi här.

Mina barn är inte så stora än, men tillräckligt stora ändå för att märka. Det är det som är värst så klart, och allra värst att inte ens det verkar vara anledning nog att säga Stopp. Istället avskyr jag mig själv vilket gör att jag drar undan mig från dem ibland även när jag inte dricker. Det är som att få ett slag i magen att möta deras blickar och se att de tänker "undrar vilket humör hon är på idag", känna deras försiktighet, och glädje under de perioder jag är närvarande. Till och med deras glädje gör ont för de borde alltid få känna så!

Först avskyr och föraktar jag mig själv för det jag gör mot dem, och redan innan ilskan har hunnit övergå helt i självömkan är jag på väg till Bolaget igen. Och efter några glas vin kan jag äntligen känna ett enda stort: "Äsch.." och kan sätta mig upp mot allt och alla som skulle kunna tänkas ha någonting att säga om mitt beteende.

Håller med om att det är skönt att slippa hålla på med konstant kompensations-beteende. Det känner jag av under nyktra perioder men det gör mig arg sedan när jag är på det igen: "Varför får jag inte vara förbannad bara för att jag har druckit??" "Det här är faktiskt mina riktiga känslor!!" Och så vidare. Jag vet innerst inne att det är stor skillnad på hur saker kommer ut nykter/onykter men det är så det känns då. "Kan folk bara låta mig få vaaara!! Då skulle jag inte ha några problem!!"

En annan sak som oroar mig är att jag ska sakna den här personen som jag blir när jag är i ett alkohol-race. Jag vet inte hur feg jag kommer att vara utan det. Att jag kommer att vara menlös. Ett mähä som lallar runt och är nöjd utan anledning och inte har någonting att kompensera för längre. Men mest rädd att alltid leva med rastlösheten och inte hitta något vis att kanalisera som är tillräckligt. Motstridigt detta.

Du har så rätt, det behöver man inte. Blir lite nojjig ibland bara, förväntade mig den där tremånaderskrisen som aldrig kom. Överanalyserar ibland.

Dagarna rullar på, har äntligen kommit igång med träningen nu och det är så skönt! Men motigt ibland att komma iväg, har långa diskussioner med mig själv. Är nog lite lat :-) eller energisnål! Tänker på alkohol då och då men inte lika ofta, loggar dock in här på Forumet och läser varje dag. Får inte glömma. Har inte blivit utsatt för så många "frestelser" heller, folk har väl festat klart för ett tag efter semestern. Men det gör mig absolut ingenting, saknar det inte. Jag gör det jag vill numera, läser böcker, kollar film, umgås med vänner över fikor, pysslar i lägenheten. Börjar trivas så smått. Livet är lite lagom lugnt sådär, rätt skönt.

Välkommen hit VIMT!
Det slår mig att det är så otroligt jobbigt att hålla på och kompensera och vara bäst i klassen bara för att man har dåligt samvete för drickandet. En mycket stor vinst med att slippa det dåliga samvetet är att man plötsligt duger ändå. Ja, i alla fall har det varit så för mig. Jag bara duger. Jag kan unna mig att göra ingenting! att bli nykter är till att börja med rätt krävande. Många blir väldigt trötta. Men belöningarna kommer snabbt. Och när det känns jobbigt kan du skriva här.
Lycka till!
Nynykter (i snart ett halvår :-))

I din berättelse, skulle kunna handla om mig. Du skriver att sambo och barn Lever i en tyst acceptans att det är så här. Mina barn började säga ifrån och reagera när de blev tonåringar, inte slutade jag för det. Först 1 januari slutade jag och då var de nästan vuxna. Barn blir så oerhört påverkade av att vi dricker, nu med 8 månaders nykterhet förstår jag det. Det är obehagligt att umgås med fulla människor, alla blir förändrade när de dricker.
Idag håller jag på att få tillbaka mina barns respekt, jag kan dock känna stor sorg att jag inte blev nykter tidigare, hur kunde alkoholen bli viktigare än familjen?.
Det är detta alkoholen gör med oss och det blir bara värre och värre för varje år. Jag drack mer än andra när jag var 35 men sista åren innan jag slutade var det mkt vin varje kväll. Det fanns alltid ursäkter, fira nya bordet, jobbig dag på jobbet, soligt väder, skitväder osv.
Att livet kunde bli så här bra som det blev när jag slutade kunde jag aldrig tro, orken och livsglädjen är tillbaka. Inget smusslande, ingen ångest eller skam. Ingen oro över att lukta gammal fylla, inga blåmärken (fick också otroligt många).
Önskar så du provar, ta en dag i taget och läs och skriv mycket här för det är en otrolig hjälp att inse att vi är fler med samma problem.
Styrkekram till dig!

Snart kommer du känna att det är väldigt skönt att kunna vara helt ärlig på en plats, dessa människor känner mig mer än många av mina vänner. Det gav mig mycket styrka den första tiden och det var väldigt skönt att bara vara mig själv här.
Men försök att tänka i små steg, för annars anfaller alkoholspöket med massa konstiga råd om att man visst skall hälla i sig några glas till.
Så nu går vi med små steg framåt//Kram Kalla

Tack för välkomnandet! Fick en väldig ångest nästan direkt efter att jag postat inlägget, trots att man är anonym här. Det är inte roligt att vara ärlig när man är så van att låtsas, antar jag. Känner att det här får bli början till en liten livlina, att läsa och skriva här. Kanske vågar jag också gå en kurs en dag. Just nu låter det bara så.. definitivt.

du sammanfattar den här sjukdomen på ett mycket bra sätt. Just så är det som du beskriver, och det är inte konstigt att folk blir vansinniga eller tar livet av sig när det går som längst. I oktober förra året gick jag på en väldigt bra kurs, bara över ett veckoslut. Jag höll på att bli galen på att jag inte slutade, när jag visste exakt hur allting skulle bli om jag fortsatte. Jag fick lära mig att med mitt arv, med mitt sätt att ta risker i mycket av det jag gör så kan det bara gå på ett sätt till slut. Då har man kommit in i en fas där det bara finns valet att sluta tillföra alkohol, eller så går det till slut värre och värre. De är My Skarsgård som har den här kursen på gården Myggebo utanför Stockholm, och även om jag tog ett återfall i somras, så var jag nykter i åtta månader och mådde så bra för jag insåg att det inte är mitt fel liksom, utan hjärnan är helt uppstyrd i att agera. Drickande har blivit som en reflex, ungefär som att man äter när man är hungrig. Det går självklart att sluta, men det är inte lätt om man inte förstår hur illa ute man är rent kemiskt när missbruket nått en viss nivå. Väl investerade pengar skulle jag vilja säga, ungefär vad mitt missbruk kostar ett par månader. Ett tips om du inte hittar hjälp på annat sätt. Men att börja skriva här är förstås ett viktigt och stort steg på vägen.
/Fenix

Vilket bra steg att börja skriva här, för även om det är bara man själv som kan ta steget att sluta dricka så är det här stödet en enorm kraft. Bara känslan av att inte vara själv och få dela med och motgångar hjälper många av oss.

Så fortsätt och skriv och läs, för det hjälper många av oss och när man vacklar kan man få en spark i baken vilket kan behövas ibland//Kram Kalla

choklad går också:-)
Fenix

jag känner att det är bra för mig att planera in andra saker som inte är kopplat till alkohol för då slipper jag liksom stå emot så här i början. Så nu letar jag efter spa med fotvård och en bra vegetarisk restaurang och så blir det nog bio oxå. Mannen låter nog mig bestämma bara jag håller mig nykter.

Sitt inte där och tyck synd om dig själv, då finns risk alkoholdjävulen lurar oss att tro det blir bättre med ett glas i näven. Klart du hör hit! Här passar alla som vill skriva av sig och läsa om vårt gemensamma problem. Men, som MT skriver går aktiviteten lite i vågor. Ibland skriver man jättemycket, ibland vill man bara läsa. Ibland har man inget vettigt att tillföra och då är man tyst.

Kram på're

Maria, jag läste också igenom våra trådar och fick sådan stolthet i bröstet, tänk vad vi alla växer genom att dela och ta del av denna sidan.

Skrattade åt min granne i dag som kom och lämnade en present för jag matat deras katt under semestern. Med orden " Är ju svårt att köpa något nu när du inte dricker alkohol, så jag köpte choklad för äter gör du väl?" Nu sa hon det med glimten i ögat så det blev rätt roligt, men tänk vad konstigt det blir ibland.

Skickar många kramar till er alla som kämpar nya som gamla, ni är min styrka//Kalla

problem så har du problem. Känner du att du vill dricka mindre så ska du göra det. Det är din kropp du väljer själv hur mycket gift du vill hälla i den. Du har rätt i att hela samhället är alkoholiserat, vi bor i det s.k. vodkabältet. Alkohol har på något sätt blivit det naturliga i vårt samhälle - men det är ett gift och den förstör så mycket!

Kan du testa med att ha annat i glaset än alkohol? Varannan vatten är en bra regel! Dina vänner märker inte efter ett tag vad du dricker. Riktiga vänner som vill dig väl hetsar dig inte till att dricka om du säger att du inte vill!!!!

Kram på dig

för att ha glaset i hand, skriv och läs på forumet! Det låter som om du befinner dig i ett deppigt stadium nu och nog behöver du prata med någon. Har du kollat på AAs hemsida (aa.se) där kan du se vart närmsta möte är. Eller ring till vårdcentralen och be att få träffa en dr. berätta att du tycker att du dricker för mycket och mår dåligt. Det finns hjälp att få!!

Kram

det är helt rätt Stigsdotter. Ungefär som du formulerat det tänker många förnuftiga människor. I många krigsländer har människor kunnat leva sida vid sia med olika religioner, tills en dag en hetsare kommer och skickligt drar upp gamla historiskt skit för att plötsligt få dom att hata varandra. Det handlar alltid om pengar och makt, alltid. Religionen används bara som förevändning för att få folk att agera mot varandra på ett visst sätt. Sorgligt. Att tillbe ett träd i skogen man gillar är enligt min mening precis lika rätt som Jesus, Gud och en helig ande. Tyvärr har vi som är här kommit att sätta vår tillit till en ande som finns i flaskan, och där finns nog inget evigt liv att hämta, bara för tidig död och illusionen om en tillfällig tröst:-)
Fenix

Jag inser nu att jag tidigare har kommenterat ditt sätt att resonera i ett allt för snävt synsätt. Jag ser det ju från din mans sida mer eftersom jag själv periodvis har haft det besvärligt dricka normalt och att mitt eget förhållande har varit ganska likt ert. Jag har dock lyssnat på min fru och dragit ner drickandet rejält och de gånger jag har druckit så har jag gjort det när det inte har gått ut över någon annan. Din man verkar dock ovanligt svår att påverka, han borde ju inse själv att det inte är naturligt att ligga dyngrak i en soffa i sitt hem med barn och fru omkring sig. Så jag måste faktiskt hålla med dig och föregående skribenter att det enda raka är att ta tag i det hela och satsa på dig själv och barnen.

Från en omvänd Villervalle ;-)

Ha det Gött