MI är en samtalsmetodik som syftar till att stärka en individs egen motivation och åtagande till förändring. Behandlarens grundläggande förhållningssätt är att fungera som en vägledare i förändringsprocessen, snarare än någon som pekar ut en på förhand bestämd färdriktning.
Individer kan komma i fråga för behandling för alkoholproblem på många olika sätt. Vissa söker vård med en specifik önskan om att förändra sina alkoholvanor. Andra söker för problem som i första läget inte framstår som alkoholrelaterade, men där det framkommer att alkoholen spelar en roll för de problem som individen söker för. Ett exempel kan vara i primärvården, där det är känt att många somatiska och psykiska problem som individer söker för kan vara relaterade till hög alkoholkonsumtion, exempelvis högt blodtryck, depression eller att förhöjda levervärden konstaterats.
Oavsett i vilket sammanhang alkoholfrågan väcks, är det vanligt att individen ser både för- och nackdelar med sin alkoholkonsumtion. Positiva effekter av alkoholen kan vara social samvaro, avslappning och festkänslor. De negativa effekterna kan handla om försämrad hälsa, minskad arbetsprestation eller relationsproblem. Att se både för- och nackdelar inför att förändra ett beteende kallas för ambivalens enligt MI. Därför fokuserar man inom MI på ambivalens som en naturlig fas i samband med förändring. MI syftar till att hjälpa individer att utforska motiv för en förändring och tilltro till att lyckas och därigenom minska ambivalensen inför - i det här fallet - att förändra alkoholkonsumtionen. Ett flertal studier visar att patienters tal om sina motiv, sin förmåga och uttalanden om beslut att förändra sig också kan predicera förändring (Amrhein et al., 2003; Hodgins et al., 2009; Baer et al., 2008; Gaume e tal., 2008; Moyers et al., 2007; Bertholet et al., 2010). Därför är en målsättning med MI dels att öka patientens förändringstal, dels att undvika att framkalla uttalanden som talar emot en förändring.
Processen i MI
Miller & Rollnick (2013) beskriver MI-samtal enligt fyra processer:
(1) Engagera – Syftar till att bygga förtroende och en fungerande arbetsallians mellan patient och behandlare. Detta kan t.ex. innebära att utforska skälen till att patienten söker hjälp just för tillfället, och att efterfråga vilken hjälp patienten förväntar sig att få vid mottagningen. Grunden i denna process är att behandlaren verbalt uttrycker att hen hört och visar intresse för vad patienten sagt men också för vad som är outtalat och underförstått. Att genom sådant aktivt lyssnande förmedla förståelse (empati) har visat sig predicera hur väl patienten lyckas i sin behandling (Moyers & Miller, 2013). Processen att engagera försvåras av s.k. MI-oförenliga yttranden som t ex kan vara att ge råd som inte efterfrågas, argumentera för ett visst beteende eller försöka övertala. Flera studier visar att MI-oförenliga yttranden har samband med att ohälsobeteendet bibehålls (Miller & Mount, 2001; Miller et al., 1993; Apodaca & Longabaugh, 2009).
(2) Fokusera – syftar till att ringa in vilket beteende patienten önskar förändra. En nedsatt arbetsförmåga kan ha alkoholrelaterade orsaker. En inflammerad bukspottkörtel ger upphov till frågor om alkohol. I båda fallen kan alkoholvanorna bli det beteende som står i fokus att förändra. Att ge personlig feedback till patienten, information och råd (om det efterfrågas) samt omformulering är tekniker som används för att fokusera MI-samtalet.
(3) Framkallande – Syftar till att uppmuntra självmotiverande uttalanden till förändring (förändringstal). En grundtanke i MI är att en beteendeförändring åstadkoms mest effektivt när den initieras av patienten själv. Uttalanden från patienten som indikerar en förändring har i forskning visat sig ha ett samband med beteendeförändring. Behandlaren använder bl.a. öppna frågor och reflektivt lyssnande för att framkalla och förstärka förändringstal.
(4) Planera – Syftar till att mer konkret planera för hur en förändring skall genomföras – när tiden är mogen. Från behandlarens sida innebär detta att fördjupa och bekräfta uttryckt motivation, summera skälen för en förändring, förmedla patientens fria val, och att tillsammans med patienten formulera en plan. Arbetet med en förändringsplan ger stort utrymme för att förstärka patientens motivation till förändring.
De fyra processerna kan förekomma samtidigt i olika stadier av en MET-behandling, även om de också i viss mån beskriver en kronologi. Engagemang är en förutsättning för att fokusera samtalet kring alkohol. För att locka fram förändringstal kring alkoholvanorna är fokus kring alkohol en förutsättning. Förändringstal är oftast en förutsättning för att planera för en kommande förändring av alkoholvanorna.
Tekniker som behandlaren använder kan sammanfattas i akronymen BÖRS: B=Bekräfta - innebär att bekräfta patientens ansträngningar utifrån dennes förutsättningar; Ö=Öppna frågor - innebär att ställa frågor utifrån vilka patienten kan reflektera fritt; R=Reflektivt lyssnande - innebär att behandlaren med hjälp av enkla eller komplexa reflektioner visar förståelse av patienten och dennes problematik och att också utveckla patientens eget reflekterande. S= Summering - innebär att regelbundet sammanfatta det som framkommit under samtalet. Syftet är att hjälpa patienten till ytterligare reflektioner.
MI-anda
Miller & Rollnick (2013) betonar att MI bedrivs framgångsrikt först om behandlaren anammar ett grundläggande förhållningssätt i sitt arbete, något som brukar beskrivas som ”MI-anda”. MI-anda kan sammanfattas i följande punkter: (1) Partnerskap – MI bygger på samarbete mellan två jämställda parter, där behandlaren tillför sin erfarenhet och kunskap inom alkoholområdet medan patienten avgör vad av detta som är av vikt för honom eller henne; detta i kontrast till ”expert – patient” relation; (2) Acceptans – att behandlaren a) bekräftar patientens absoluta värde som självständig individ; b) visar ett empatiskt förhållningssätt, c) stärker patientens autonomi, d) uppmärksammar patientens styrkor och ansträngningar; (3) Medkänsla (compassion) – Att behandlaren arbetar utifrån en genuin känsla av att vilja patientens bästa; (4) Framkallande – Att behandlaren utgår från att potentialen för förändringen (skälen för förändring, strategier mm) kommer från patienten själv, inte genom att behandlaren identifierar brister som skall ”rättas till” genom expertkunskap.