Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Har varit tillsammans med en 15 år äldre man i fyra år och varit sambo med honom i två år. Självklart skulle jag lyssnat på min mag känsla som sa tidigt att han nog hade problem med alkohol. Innan vi flyttade ihop ställde jag han mot väggen och frågade om han hade problem med alkohol men självklart förnekade han detta. Jag har sedan början sagt ifrån om
Min man dricker sig redlös var 3:e månad ungefär. Då är det kaos; han skadar sig, rymmer hemifrån, mycket hot och klagomål gentemot mig.
Resterande tid vet jag inte, jag hittar mycket tomma ölburkar och för ett tag sedan även en liten påse amfetamin och vid ett annat tillfälle gräs.
Nu har det gått åtta år av den här skiten och jag är 32 nu, känner mig som 60. Gråter dagligen, så himla rädd för mer skit. Lider av PTSD, min psykolog säger att jag måste lämna för vi ska kunna behandla.
Hejsan.
Jag har en nära som varit alkoholist i säkert 10 år. Han har äntligen erkänt sitt missbruk för alla sina nära och nu ber han om hjälp och stöd.
Vad finns för möjligheter för honom. Hur går man till väga för att få hjälp professionellt?
Jag har lovat honom att finnas där, att hjälpa honom med det praktiska för att hitta hjälp men känner mig rätt borttappad.
Skulle verkligen uppskatta råd här..
Ny här...och desto mer jag läser av era inlägg desto mer börjar ett strå av obehag att stegra sig...tack att ni delar med er av erfarenheter!
Relativt nyseparerad från en lång relation har jag landat i en ny relation med en kvinna som verkar ha ökande problem med vin pimplandet...hon var ärlig och berättade i inledande skede om att hon hade lite problem och visst blev det ganska friskt med vin i tidigt skede när vi umgicks..lite som två tonåringar trots att vi båda närmar oss 50...men hur det utvecklats känns rätt illavarslande...
Vi har just skilt oss och mitt ex ska flytta. De är över ett år sedan vi skickade in papperen om skilsmässa och han har hela tiden sagt att han ska flytta men inget har hänt. Min man är alkoholist men erkänner de inte trots många saker som hänt under våra år tillsammans. Han har bland annat förlorat körkortet och under en lång period lämnade han prover och lyckade få igen de, men nån större skillnad i hans drickande blev de inte.
Längesedan jag skrev nu.
Har fått tillbaka mitt lugn i kroppen som jag hade ett rejält bakslag i för ett tag sedan.
Att vakna nu på morgonen och slippa alla jobbiga tankar och mitt ex i huvudet är så underbart.
Min ilska jag haft sedan vi separerde har också bleknat.
Har tagit sådan otrolig ork och energi mer än jag kunnat förstå och tro.
Har haft svårt att kunna vara fokuserad på jobbet tidigare när det är nya saker jag måste lära mig.
Men det tar tid att komma ur detta medberoende.
Hej. Jag råkade läsa min 13 årings dagbok där hon skrivit om hur arg hon är på sin pappa, min man. Hon har beskrivit hur elak hon är över en händelse som hände för bara ett tag sen och berättar hur hon hatar honom, att han är egoistisk och att hon längtar tills hon blir gammal nog att flytta.
Jag är ny här. Min man dricker för mycket. Han har alltid druckit mycket redan när vi träffades för 12 år sedan men då såg jag det inte som ett problem. Under åren har det trappats upp. Han har många fysiska skador efter extremsportliv som gör sig påminda och han skyller på dem och använder alkohol för att lindra smärta. Han vägrar ta värktabletter. Vid motgångar i livet och stress på jobbet dricker han också mycket. De senaste två åren har jag upplevt detta som ett stort problem som gör att jag mår dåligt.
Efter många år av frustration, ångest, ilska över denna helveteseld som hustru till en alkoholberoeende jag äntligen bestämt mig. Ja, visst jag har bestämt mig många gånger att "nästa gång ska jag gå!". Men NU ska jag det, verkligen. Min stora fråga idag är:
Hur ska jag berätta för vårt barn?
Hjälp mig med tips och råd och jag är dig för evigt tacksam.
Tack.
Hej, nu är jag här igen - med samma fråga...
Fattar jag ett rimligt beslut nu, när jag väljer att gå? Eller är jag känslokall och cynisk som inte ger vårt förhållande en chans, nu när min man är motiverad att vara helnykter?
Han har en historia av långvarig "helgalkoholism" samt drickande på semestern och ytterligare ett par perioder per år. Nu riskerar han sina dyrbara körkort om han dricker mer och är hårt kontrollerad att han tar sin antabus.
Jag undrar hur sannolikt det är att han ej återfaller igen. Det vill jag inte vara med om! Vi har ett litet barn också.
