Forum för anhöriga

Hejsan igen !
Varit lite dålig på att vara här inne av lite olika anledningar.
Har snart varit särbo i snart två månader och det känns just nu som att jag lever det liv som jag har levt innan. Skillnaden är att vi som sagt inte bo tillsammans.
Vi träffas när min man är nykter och han har sin son en dag som är bestämd i varje vecka sen hjälper han ändå till resten av veckan.
Men nu till min ångest,stress,dåliga samvete vardag.
Han har supit till det på helgen, ibland hela el halva beroende på om vi träffats el inte.

Hur lyckades du få ut gubben, min hade inget boende å då vart det mkt hårda ord efter en stund. Är du säker på att han lämnade sitt x för din skull eller hade hon ledsnat och sparkat ut honom? Eller det kanske inte var slut alls? Olustigt att du misstänker att det även fanns andra förutom du! Skulle själv misstänka att hans x fanns kvar samtidigt som du och kanske även någon mer, nu är jag bitter men har själv upplevt det. Min x vart det alltid synd om och alla tidigare var så dumma, slampiga eller alkoholiserade, hm de inser verkligen inte att det är de själva som e helt puckade!

Nu ber jag admin att klistra det här högst upp på samma sätt som finns på en annan sida i Forum.
Min tanke är att vi ska kunna dela med oss av litteratur, länkar och tips på samma sätt, fast mer riktat på anhörig/medberoendeproblematik.
Vi har ju fått ett lite "tillskott" på den här sidan av anhöriga som inte varit med från början och som kanske inte letar sig igenom hela forumet?

Har haft ett förhållande med en underbar tjej(51 år) under fyra år.
Vi har haft olika boenden och icke gemensamma barn.

Jag har under åren märkt att hon haft ett ganska allvarligt alkoholproblem, där hon med största sannolikhet smygdricker på jobbet.
Jag hamnade i en medberoendeproblematik som bl.a. resulterade i en 6 månader lång sjukskrivning för uttmattningsdepression.

Hej igen, har varit borta här ifrån ett tag. Jag och min man har tillslut bestämt oss för att skiljas och jag har behövt gå in i min egen "bubbla" ett tag. Gemensamt beslut och även om det är för djävligt tungt är det till det bästa.

Så är det dags...
I morgon åker jag hem till en tom lägenhet.
Min sambo flyttar ut.
Sedan jag lämnade för två veckor sedan har han konsumerat åtskilliga liter sprit.
Det har varit höga berg och djupa dalar när vi pratat. Jag har fått de finaste ömhetsord i världen samt blivit kallad de hemskaste saker...
Han har lovat att sluta helt med spriten bara jag kommer hem. Och när jag nekat har han tröstat sig med nått drickbart.

Är Al-Anon något för mig? Lite info!
Ja, det är något vi som anhöriga frågar oss och jag vet att många är rädda för att det skulle vara en sorts "sekt" där man är tvungen att bli Kristen.
Det är en missuppfattning som tyvärr hindrat många att söka sig till en stödjande gemenskap. Men kom ihåg, att medlemmarna i Al-anon är vanliga människor, precis som du och jag.. Om en grupp inte passar dig, prova om du kan hitta en annan, innan du kastar in handduken!
Al-Anons 20 frågor till dig som anhörig.

Har inte sett er på Forum på ett tag och undrar bara hur det går för er..?
Nattkram från mig så länge/ "etanolen"

Hur håller ni er borta från medberoendet? Bor inte tillsammans med min fästman, som är periodare pga olika skäl, delvis hans alkoholism. Men det tycks som om gränserna suddas ut allt mer för varje år. Från början var han så noga med att ta ansvar för sitt eget drickande och han behöll på något sätt kontrollen under sina perioder. Vi har nu varit tillsammans i 3,5 år, drygt och allt är förändrat. Han tappar kontrollen, har demens, vet inte vilken dag det är,vad han har sagt och gjort. Hans arbete ligger starkt i farozonen.

Ena stunden är jag säker på att det enda jag kan göra är att lämna honom, för att i nästa stund börja tvivla.
Överdriver jag bara hela situationen? Är det jag som är "för tjatig"? Är det mitt fel att vår relation blivit sämre?

När fick ni nog? Vad var det som krävdes för att ni skulle sätta ner foten en gång för alla?