Forum för anhöriga

I snart sex år har jag levt med en alkoholist. Vi har nyligen fått ett barn. Nör vi träffades så höll han på att behandlas för sitt missbruk. Naiv som jag var (och är) så tänkte jag att han skulle klara det och att jag kunde hjälpa.
Trodde han blev ren men har nu insett att han aldrig varit den från sitt missbruk. Han har bara lyckta dölja de bra.

Hej, det är såhär. Min mamma kan ibland vara en helt fantastisk och bra mamma. Men vissa kvällar kan det bara bli för mycket vin. Både jag och min pappa har försökt att få henne att sluta, men det känns som om det är meningslöst. Jag vet inte hur många gånger jag har bett henne att ta det lugnt med drickandet, jag brukar säga det på kvällen då hon är druckit vin, det är som hon bara lägger det åt sidan hela tiden och säger -Ja jag ska.

Träffade en man för ca 3 månader sedan. Från första stund hade vi en väldigt bra kemi mot varandra och vi kom väldigt bra överrens. Båda kände att vi aldrig känt något liknande. Vi blev upp över öronen direkt. Vi har kunnat ha fina kvälls ihop över ett glas vin men märkte att när jag inte va med honom eller kunde vara tillgänglig pga jobb så eskalerade drickandet till något destruktivt. Han blev ofta ledsen och hade ångest över sitt liv innan han träffade mig.

Tycker att min man dricker på tok för mycket och ofta. Visst,själv dricker jag i princip aldrig alkohol.
Ser faktiskt ingen vits i att dricka något jag inte tycker är gott bara för att...
Han däremot tycker att det vore mysigt!,varför?om vi kunde dela en flaska vin tex. Vad spelar det gör roll vad man har i glaset tycker jag? Det är väl ändå sällskapet man vill ha?
Nu till hans "vanor":
Han dricker ca 1- 1,5 70s smirnoff 40% varje helg.Blandar dessutom bara med energidryck,har gjort dom senaste åren .

Jag och min sambo har varit tsm i 12år och i alla dessa år har han haft problem med alkohol. Vi har fått tre barn tsm och jag har försökt att lämna honom flera gånger men varit dum att tro på hoppet att han ska förändras och har då tagit tillbaka honom igen.

Sån lättnad! Min man som jag levt tillsammans med sedan 15 år har äntligen erkänt att han har problem med alkoholen. Jag har sett tecknen så länge, jag har skällt, bönat och bett, jag har ignorerat och jag har ställt krav men han har aldrig tagit till sig det jag försökt få honom att inse. Vi är båda uppvuxna med alkoholiserade föräldrar och sett hur dom dött bort för oss. Själv har jag avstått helt från alkoholen sedan länge, rädd för att den skulle få mig i sitt grepp.

Nu har det gått några dagar och jag väntar lite spänt på ikväll. Kommer han dricka ikväll, han har ledigt imorgon. Tar han fram glaset så tar jag tjuren i hornen och lägger fram mina egna krav. Men troligtvis väljer han, som vanligt, att dricka när jag gått och lagt mig. Då måste jag vänta tills söndag eftersom han jobbar resten av veckan. Vi hade en relativt bra vecka, dvs vi kunde prata om allting förutom elefanten i rummet förstås. Hjärnan påminner givetvis att problemet inte går bort av sig själv, men hjärtat tvekar ju.

Min man har alltid smygsupit och gömt flaskor och burkar överallt.Så sjukt dumt för jag har alltid märkt på honom om han så bara druckit en 3.5a. Men förnekat in i det sista.Men följer detta hand i hand med resten av ärligheten i vardagen?Vad det än gäller så kan jag inte lita på honom.Ekonomin är han hemlig med, tror han tagit lån utan min vetskap,köper prylar som han gömmer mm mm mm Att han druckit är inte ett sådant stort svek som alla lögner,lögnare efter lögn

Jag är en tjej i 20-års åldern som har levt större delen av mitt liv med en mamma som har alkoholmissbruk. Hon är duktig vissa perioder men sen kommer det perioder då det tas varje tillfälle att dricka och då är det alltid till den punkten att hon blir berusad. Hon är alltid den som är mest berusad på fester och jag tycker både att det är pinsamt och jobbigt. Hon har även dagar/kvällar då hon "smygdricker" och blir berusad (och då rejält då hon oftast i dessa sammanhang dricker sprit).

Hej!