Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Jag började för tre veckor sedan gå till en kurator på vårdcentralen i samband med en (i mina ögon) mildare utmattningsdepression.
Har en fråga till er andra som skriver av er här...
Era respektive, hur e dom nyktra...?
Hur har dom det med ansvarstagande över saker?
Har dom en mamma exvis som fixat o donat alltid?
E dom bortskämda sen barnsben, vana att deras vilja ska gå genom?
Min e så...mamma lagar mat, mamma fixar i trägården...
Föräldrar som kört ut med mat när han supit....
Men en jävla vass mamma som jag aldrig hört säga nått snällt tyvärr
Han har aldrig behövt ta ansvar!!!!
Så jag undrar om det e någon röd tråd genom det hela....????
Såja...då var helgen över!
Min kille/x...vad man nu kan kalla han kommer krypandes igen, bölar bönar o ber om att allt ska bli bra igen, vilken gång i ordningen detta är vet jag ärligt inte längre.
Vet bara att han haft en nykter helg på nio månader, dvs dom nio vi varit ett par.
Han har ljugit o ljugit o ljugit....skickar jävligt elaka sms när han e full, att man e ett luder, billig, fet röv och att det finns INGEN som vill ha en sån som mig....nä va fan kommer då kräket krypandes för igen?????
Mitt namn är Malin.
Jag har en pappa som är 60 år och dricker en hel del.
När han hade jobb så var han ''bara'' full varje helg. Men sen han blev arbetslös för några år sen så har det gått utför.
Jag är 22 år och bor fortfarande hemma hos min pappa.
Jag har alltid vetat att min pappa har varit en lite väl mycket öl-älskare men det blev allt värre med åren.
Nu har han varit full 16 dagar på rad.
Jag tror min mamma börja/ är beroende av sitt vin.
Men känns som att jag kanske överreagera.
Det har varit de senaste åren, mina föräldrar bor tillsammans o är lyckliga. Hon har sitt fasta jobb. Men för några år Sen så började hennes värk / atros slå ut ordentligt. Och hon började dricka mer och mer. Oftast dricker hon varje dag efter jobbet,
Är hon ledig på Helgen så dricker hon. Hon köper alltid vin på fredagar för att de ska hålla i en vecka. Då är det minst 2 bag inbox o dem är slut tills veckan efteråt.
Jag är mitt uppe i en separation med en man som dricker. Vi har förskolebarn och planerar växelvis boende. Sambon har sökt hjälp för sitt beroende men får återfall. När vi pratade om praktiska detaljer och barnens boende tog jag upp, att jag förväntar mig ett nyktert föräldraskap av oss bägge. D.v.s. Ingen dricka när barnen bor hos en. Han blev arg och undrade om jag trodde att den kommentaren skulle bota honom. Självklart gör den inte det. Jag ville bara vara tydlig med spelreglerna.
Börjar undra över mitt egen mentala tillstånd ..... hjälp mig!
Efter 14 år med min stora kärlek som började så bra ( förutom supat) så har der gått upp o ner som en berg o dalbana.
Sedan hösten 2014 började jag se en förändring igen när han började jaga och var borta varje helg. Vi har alldrig under alla åren varit sambo eftersom jag inte ville slita upp mina barn från deras stad och börja ny skola. Dessutom hörde jag dessa varningsklockor i huvudet om hans alkoholkonsuntion hela tiden.
Vet inte riktigt hur man ska börja..
Jag är 22 snart, jag och min syster växte upp med skilda föräldrar och jag vet inte riktigt när vår mamma började dricka men när jag var 12 eller 13 så kommer jag ihåg att jag blev sur på henne för att hon hade fest och vi skulle på skolan nästa dag så jag gissar runt då.
När jag var 14 så flyttade hon 55 mil ifrån oss och sedan så har vi mest haft kontakt via telefon eller om vi hälsa på under sommarn eller jul.
Har läst några inlägg här på forum och känner igen mig i så många !
Jag vet inte vad jag befinner mig i längre. Varför är jag kvar i detta förhållande som ingen av oss egentligen mår bra i. Inte jag iallafall. Vi har förstört varandra så många gånger nu, och mer och mer tankar går till mig att hur skall jag lämna han, vad skall jag göra?! Känner mig så hopplös och jag blir svagare och mer likgiltig till mig själv. Jag vet att jag någonstans tycker om han, men alla löften från hans sida att ta det lugnare med sitt drickande hålls typ en till två veckor och så är det samma igen.
