Forum för anhöriga

Ny på sidan eftersom jag desperat letar hjälp. Min fru har alkoholproblem sedan ca ett år tillbaka. Förra sommaren insåg jag, hennes vänner och föräldrar att hon drack alldeles för mycket. Vi kontaktade vårdcentral och hon fick utskrivet antabus som vi administrerade(stort misstag förövrigt). Hon var nykter hela hösten fram tills efter nyår då det small igen. Hon blåste oss med antabusen och drack ner sig. Hon åkte dit för rattfylla och hamnade även hos polisen en natt.

Alla kan hamna i medberoende, och alla som gör det, behöver en hjälpande hand att hålla i när det blåser!

Att visa att man finns där och bryr sig, oavsett om personen lämnar eller inte -fast det gör ont att se på -är enligt mig, det finaste man kan göra för en person som lider och är fast i ett medberoende! Där med inte sagt att man själv ska hamna i medberoende och curla den drabbade!

Jag är 16 år och bor mestadels hos min mamma eftersom att jag tycker synd om henne och jag vet att hon dricker mer när jag inte är där.
Jag har en syster som är 14 och som för några år sedan bestämde att bo hos vår pappa istället eftersom att vår mamma kan bli väldigt arg utan anledningar och då säga elaka saker, som att hon tänker döda katterna om vi inte tar hand om dem och går till pappa.
Hon använder ofta hot för att få som hon vill och är mycket övertalande.

Hej.

Jag är 27år gammal och behöver vägledning.

Min mor är alkoholist, detta är något jag tyvärr inte kan blunda för längre. Hon har 4barn, 27,24,14 & 10år gamla är vi (jag är äldst och man).
Det är bara de två yngsta som bor hemma, jag flyttade hemifrån för 5år sedan och den näst äldsta för ungefär 1.5år sedan.

Problematiken med denna sjukdom är att den kommer i vågor för min mor, hon dricker när allt runtomkring är jobbigt. Just nu är det väldigt mycket för henne då hennes bror gick bort i Julas.

Kan ni som kämpar ifrån ett medberoende till den ni har en relation till eller håller på och lämnar få abstinens...
har ni tex känt av en ensamhet och hamnat hos den personen pga abstinens från den?

Min son är i övre tonåren och bor växelvis hos mig och min exman. Det har han gjort sedan vi skildes för mer än 10 år sedan.
Häromdagen var sonen ledsen över en sak som hade hänt och när vi pratade om det sa han plötsligt "Pappa är alkoholist och det är mitt fel".
Jag försökte naturligtvis säga att det så klart inte är hans fel, men han grät och skrek att " jo det är det visst för jag har vetat det länge utan att slå larm, därför har det blivit värre och värre".

Lever tillsammans med min sambo som är 26 år och har väldigt mkt alkoholvanor som gör att man kan nästan säga att han är alkoholist. I början när jag träffade honom så drack han i stortsett varjedag och nu har han minskat ner lite gran. De enda som gör mig väldigt ledsen är att när han är full så får jag oftast höra av honom att jag är värdelös och att jag är äcklig en hora och lite till. Och jag börjar känna att de tär på mig.jag älskar honom av hela mitt hjärta men jag vet inte hur jag ska orka detta.

Ny på detta forum. Träffade världens finaste man för 2,5 år sen. Han var mycket på krogen, det visste jag, men han har ett bra jobb, välordnat på nåt sätt. Fanns ett hopp på nåt vis. Han var underbar jämt ändå. Drickandet var inte att han var packad, jo ibland, utan det var bara det att det var sittandes på krogen i timmar. Helst flera kvällar i veckan. Alla aktiviteter han gör är förknippat med alkohol.
Han reser mycket i jobbet och Varje kväll måste han äta. Såklart. Äta på restaurang i flera timmar. Med "en öl".

Hejsan!

Jag är sedan många år gift med en alkoholist!
Jag kan inte skylla på någon annan, för varningstecknen fanns där redan när vi träffades. Det positiva är att han inte någon gång blivit våldsam eller haft sådana tendenser..
I början ville jag inte se hur mycket han drack egentligen, utan vi hade små romantiska middagar med vin, satt och pratade med varsitt glas vin till in på småtimmarna.