Forum för anhöriga

Mitt ex som är alkoholberoende har lovat mig att han inte dricker en droppe alkohol (i hans fall: öl)
när han har sonen (på 12år.)
Nu sist när han hade hämtat sonen så firade han ngt spec med öl på pizzerian.
Känns som om han bara ljuger för mig. Sonen avslöjade drickandet. Hade ni släppt iväg sonen till pappan?
Jag vet aldrig vilka mängder han dricker numera men jag har erfarenhet. Och jag vet inte om han skulle höra el agera om sonen behöver hjälp. Allt känns så osäkert.

Hur ska jag veta om jag gör rätt?
Jag och barnens far är separerade sedan några år, jag har gift mig och barnen har alltså en "extrapappa". Barnens pappa dricker i långa perioder (ca 12 månader minst) för att sedan läggas in på behandling.
Vi har ett "avtal" där han ska vara nykter i 4 månader, sedan får han börja ringa och prata med barnen, efter 6 månader får han börja träffa barnen varannan helg. Detta har vi följt tidigare, men han har alltid börjat dricka igen.
Gör jag fel som hindrar barnen från att träffa sin pappa?

Jag bor ilag med en alkoholist och jag vet inte hur jag skall få slut på det! Han kollar mig alltid i ögonen och lovar hela tiden att han skall sluta, men vilket det lovet hålls 1 dag och han börjar dricka igen ända tills han inte varken kan prata eller gå längre. Han blir inte på något sätt aggressiv mot mig men istället blir han lätt irriterad och orkar inte höra på mig när jag försöker prata ut med honom för då leder det oftast till att han tar bilnycklarna och kör iväg när han är berusad! Jag älskar honom så mycket så jag vill inte missta honom.

Mina barns pappa dricker. Han har lovat socialen att det var slutdruckit när barnen skulle vara där. Det höll 1-2 veckor och sen var det som vanligt igen. Sen drack han för 2 veckor sen när det var 17 åringens helg och sonen mådde jättedåligt men ville vara kvar för pappa lovade övningsköra med sonen. Denna helgen är 17 åringens helg och samma visa utspelas igen. Denna gången hade pappa förvarnat att han tänkte dricka så sonen KUNDE VÄLJA OM HAN VILLE KOMMA EL INTE! Tycker det borde prioteras att inte dricka för barnens skull men det kommer aldrig att hända.

Hejsan!
Jag är en tjej på 16 år och jag har ett problem.

Jag vet inte alls vart jag ska börja, för det är så mycket jag vill prata om. Men jag ger det ett försök.
Jag är 21 år gammal.
Min mamma är alkolist, och har vart det sedan jag och min syster var barn. Jag växte upp med min syster, mamma och pappa och jag har sett saker som inget barn borde få uppleva. Min pappa misshandlade mamma på fyllan när jag var cirka 8-9 år. Mamma har vart på behandlingshem just för sina alkoholproblem och även vart inne på psyk.

Jag har varit sambo med en 12 år äldre man sedan 2011 och nu är vårt förhållande på upphällningen då han avslutade vår relation på fyllan på julafton. Jag själv är väldigt sparsam med alkohol då jag inte gillar känslan av att bli onykter. Jag har tidigare varit särbo med en alkoholist och denna relation var destruktiv rakt igenom och jag blev väldigt medberoende vilket jag sökte hjälp för. I denna relation så har jag berättat om det jag varit med om men det verkar som att respekten och empatin för mig tagit slut totalt på alla områden.

Min särbo dricker för mycket. Han dricker tills han däckar fre-lör. Om det blivit alkohol över efter en helg så dricker han upp det under arbetsveckan. Han väljer bort möjligheten att hämta mig med bilen i förmån för att dricka. Jag har inte bil. Han väljer att ha middag/gå ut på krogen etc om jag behöver honom, tex är sjuk. Eller vill ha med honom till att hälsa på min familj. Där dricker vi inte alkohol på det sättet. Ibland lättöl-starkare om vi grillar. Jag dricker bara alkohol om jag ska ut på krogen el på fest. Inte hemma ensam som min särbo.

Min man har druckit i många år, han har problem med panikångest, depressioner, värk i kroppen astma, sover dåligt.....han har ätit o provat många mediciner mot depressioner o panikångest genom åren men inget har fungerat hjälpligt. Parallellt med detta druckit. Jag har läst här ett tag nu, och jag känner så väldigt mycket igen mig! Förtvivlan som aldrig försvinner, funderingar över hurmkt som druckits, var kan det finnas, frågor som ställs som sällan får ett ärligt svar. Den där molande känslan i magen när det börjar närma sig långledigt o han pratar om att han ska vila.

Känns som man lever i en parentes och iett vakum just nu.
Inget känns speciellt roligt just nu.
Huset såldes ju i veckan vilket känns både som en nystart men även som en stor sorg.
Ett nytt kapitel börjar.
Men jag har fortfarande ingenstans att bo ännu.
Bor fortfarande hos syrran.
Jag vill ha ett nytt boende så jag får annat att tänka på.
Sonen bor hemma i huset nu vilket känns bra men tomt.
Mannen har varit nykter en vecka nu och ser redan mycket piggare ut.
Han är full av energi...