Forum för anhöriga

För en vecka sedan gjorde jag i vredesmod slut med min pojkvän (som jag inte bor ihop med) efter ännu en alkoholepisod och mera lögner. Jag har gått och funderat på det i ett par veckor men hade egentligen tänkt prata om det i lugn och ro med honom och förklara varför jag måste lämna, men nu blev det såhär istället för att jag var svag och lät mig provoceras tills allt brast.

Min pappa har alltid varit min största idol. Han är intellektuell, retorisk och jobbar hårt. I hela mitt liv har han jobbat hårt.
Jag har en minnesbild av en varm sommardag för säkert sex-sju år sedan. Jag går in i köket för att dricka vatten, när jag ser pappa stå vid barskåpet och dricka vin direkt ur flaskan. Han skämdes, och jag sa ingenting.

Han har alltid varit den som är mest berusad på festen eller kräftskivan. Men då är det ju fest, säger jag till mig själv.

Long story; träffade en trevlig tjej på ett diskussionsforum, åkte ner och besökte henne i hennes hemland, gifte oss, fick en son, nu bor vi båda här i Sverige.

Hon dricker. Inte stora mängder, men ofta och i smyg. Hon smyger ut på dagarna ("Jag ska ta sonen på promenad" eller "Jag ska bara till ICA") men har setts av vänner inne i stan utanför Systemet. Nubbe dyker jämnt upp (såna där små tiopack av 50cl brännvin), gömda i skåp och väskor och jackor och så.

Hur länge till orkar jag? Jag finns inte. Finns bara min önskan att vara med mina barn.

Usch den gamla känslan smyger sig tillbaka, 2ggr på loppet om nga dagar så har den där tunga ledsamma känlsan kommit tillbaka och nu sitter jag här mitt i natten igen..
Var tvungen att försöka söka upp när jag senast var inne på forumet för att se hur länge jag faktiskt mått så bra. Trodde det var nästan ett år och ja om jag söker rätt så var det 9 månader sedan jag i forumet skrev att min känsla vänt.
Men är det så har min man fått tillbaka sitt alkoholrelaterade argsinta, nedvärderande, misstänksamma, aldrig nöjd med något, skämmer ut sig inför omgivningen mm igen.

Hej igen!

Ja då är jag här igen
har skrivit mycket här och fått både hjälp och styrka
Men nu är jag så villrådig :-(
gjorde slut med mitt ex maj 2012, som är alkoholist och spel beroende
han flyttade 1nov 2012.
jag hjälpte honnom i början av vårat förhållande med att skriva borgen på ett lån de var
jan 2010 alltså hade vi varit ihop i 6mån.
April 2010 så tog jag ett nytt lån och då skulle han betala in de lånet som jag borgade.
men de gjorde han inte, alltså ett lån till.
Så nu står jag med lån på 160.000 och ett på 120.000

Hej alla...
Tänkte dela med mig av min story

Har varit tillsammans med en härlig tjej i 1,5års tid jag är 36 hon är 31, fin villa, hon två barn sen tidigare och jag två barn. Allt har fungerat bra sånär som våra barnfria helger varannan Fred-Lördag då det prompt måste festas.
Varje gång jag har pratat om alkoholen så har hon gått i försvar och skriker och menar på att det är jag som är skev och har fel syn.

Vi har försökt prata om att begränsa intaget eller se till att dricka max två glas helt utan framgång.

Hej alla.

Ni som läst det jag skrivit tidigare vet att jag mest vill dela med mig av tankar och känslor, saker som hjälpt och saker som tyngt.

Just nu vill jag mest säga att jag är väldigt glad att jag har en bror. En bror är bland det vackraste man kan ha. Han är som ett bevis på att allt jag genomlevt faktiskt hänt och varit. Utan honom skulle mitt liv vara halvt.

För att göra en lång historia kort har jag och min man båda varit missbrukare i en del år. Vi har båda lyckats med att sluta missbruka ( trodde jag) och klarar av att måttlighetsdricka. För ett år sedan krävde jag total drogfrihet förutom måttlighetsdrickandet av honom. Han har sedan dess gått bakom ryggen på mig två gånger. Senaste igår då han drack massor på "sin" förfest och sedan rökte hasch. När jag träffade honom på utestället dör vi skulle mötas upp är han jättefull. Jag skämdes ögonen ur mig när han skulle presentera sig som min man. Sen fick han spel och skulle slåss.