Jag har en man som gärna dricker för mycket. Efter ett gräl för några veckor sen 'tvingades' han lova att vara vit några veckor innan jul och att han endast skulle dricka måttligt på julen. Jag tyckte att han själv lät förväntansfull inför ett nyktrare liv, och det kanske han var också, men nu när han skulle 'unna sig lite' under julen så blev det såklart för mycket. Började till exempel julafton med återställare i garaget, och gick och la sig hyfsat full strax efter åtta på kvällen. Vi har två små barn.

Nu har vi dansat denna tröttsamma dans i flera år, där jag säger åt honom att dra ner och han gör det i någon dag eller vecka, men sen är vi tillbaka igen. Vad han själv tänker om alkohol har jag ingen aning om. Varje gång jag tar upp ämnet blir han tyst som muren.

Min dröm är att han inser sitt problem och tar tag i det på riktigt, innan det blir större. Men den känns ouppnåelig just nu. Finns det några tips på vad jag kan göra för att skynda på den processen? Förutom att lämna... Vill inte att barnen ska växa upp med en pappa som är full på helgerna och jag vill inte ha det så här själv heller. Jag har provat att böna, be, gråta och hota... Men det är som att tala med en vägg. Vad kan jag göra? Tacksam för lite hjälp!

etanoldrift

Tyvärr, finns inget du kan göra!
Tjata och gnata, böna och be.. Vi är många som provat det och misslyckats!
Vissa gånger har det fungerat med ett ultimatum, men då ska du vara beredd att genomföra det! Ha planerat noga innan så att det inte bara blir "tomma hot".. För om man misslyckas, får alkoholisten bara vatten på sin kvarn.
Den enda du kan påverka, är dig själv!
Sätt dig och fundera, hur DU vill ha ditt liv! Planera för dig och barnen! Alkoholisten kan du inte göra ett dugg åt!
Jag vet att de ibland, under perioder när de druckit extra mycket, får en sorts ruelse och pratar om att sluta (prat om att "dra ner", är lika verkningslöst som att försöka ösa en båt med durkslag)
Låt honom i så fall verkligen visa i handling att han menar allvar! (inte bara pratar")
Många gånger mår alla bra av en "time out" och att man tillfälligt separerar. För oss medberoende så kan det vara bra, att distansera oss, för att få ordning på våra egna tankar och kunna bromsa vårt medberoende som vid det här laget sitter i ryggmärgen..
Rekommenderar Katerina Janoush bok "Anhörig", som fick mig att få upp ögonen för den "djävulsdans" vi höll på med, innan jag lämnade min alkoholist (som för övrigt fortsatt att dricka)

Fru och Mamma! Välkommen!

Åt alkoholisten kan du ingenting göra. Du har försökt detsamma som de flesta andra anhöriga och utan framgång. Det du KAN göra är, precis som etanoldrift skriver, att förändra dina egna mönster och börja leva ett liv som du vill ha det. Läs andras berättelser här så kommer du att känna igen dig.

För min del valde jag slutligen att lämna och det gjorde faktiskt att min man insåg allvaret och valde nykterheten. I den processen hade jag enormt stöd av att läsa och skriva här. Numera går jag också regelbundet på Al-anon. Jag har även läst på de andra sidorna här och det har gett mig insikt om hur svårt det faktiskt är att sluta dricka - eller snarare att inte börja igen.

Boken Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund kan jag också rekommendera. En sida på nätet som jag haft nytta av är Carina Bångs 'Information och stöd till anhöriga... ' är inte helt säker på vad den heter numera men du hittar den om du googlar.

Fortsätt läsa och skriva här, det har hjälpt många! Kom ihåg att du inte är ensam! Allt gott / mt

Fru å mamma

Tack för att ni svarat! Ni har förstås rätt, jag kan inte få honom att sluta dricka. Men ett av problemen är att jag vill nästan lika mycket som honom att problemet ska gå att 'önska bort'... Att han bara ska kunna bestämma sig för att sluta med de här dumheterna, bara dricka lagom, och sen är allt bra. Men det har då inte fungerat hittills, så varför skulle det helt plötsligt göra det nu?

Jag har läst lite i forumet och blir rädd. Ser mig själv om 15 år, med stora barn som fått en annan uppväxt än vad jag önskat. Drickande som bara fortsatt öka. Det känns inte bra.

Samtidigt är det inte lätt att ta ifrån barnen kärnfamiljen så länge hoppet finns kvar. De vill ju ha både mamma och pappa... Och tänk om han 'klappar igenom' helt av en skilsmässa? Men det är ju skönt att höra att det finns de som då tagit steget och blivit nyktra. Ett ultimatum kanske är enda utvägen. Men är jag redo att gå om det blir så? Samtidigt mår jag ju inte bra, man ska väl se fram emot helger och ledighet och inte oroa sig? Och vila upp sig på helgen, inte ligga vaken i ilska med en som fyllesnarkar bredvid...

etanoldrift

Inte när det gäller beroende.. Och jag tror att vissa människor måste nå botten, innan de kan börja klättra uppåt! En del vill inte ens..
Du ska tänka på dig och barnen i första hand!
Han kanske tom behöver en rejäl "genomklappning" för att förstå att det är allvar?
Ja, det är tufft! Det kräver en hel del och det kommer ingen god fe, som viftar med trollspö, utan jobbet får man göra själv..
Och har man en alkoholist i familjen så har man knappast en normal kärnfamilj, det är min åsikt! Barn lär sig snabbt, när de ska vara "osynliga" för att inte väcka uppmärksamhet eller dra på sig onödig irritation eller ilska.. För dem är det ju "normalt".. de har ju intet annat ann jämföra med..
Så nu undrar jag vilken bild av sin uppväxt vill DU ge dem?

Fru å mamma

Ja, det var ord och inga visor. Men det behövde jag höra. Nej, den lyckliga och stabila kärnfamiljen finns ju inte nu heller hos oss. Bara en fasad.

Jag bagatelliserar och förstorar problemen om vartannat tror jag. Vet snart knappt hur en normal människa beter sig.

Han är snarare mer familjekär än ilsken på fyllan. Men barnen märker väl den ofokuserade blicken och det annorlunda kroppsspråket tänker jag. Jag får nästan mota bort honom från barnen när jag tycker att han är för full för att ta hand om dem.

Det var skönt att skriva och läsa här. Jag har varit så ensam med mina tankar. Har inte vågat prata med någon om det, jag är rädd att de ska se ner på honom då. Men nu har svärmor äntligen fattat att han har problem så jag ska prata lite med henne när vi träffas nästa gång tänker jag. Hon har annars försvarat honom (precis som alla andra i hans närhet). 'Han var ju så trött, hade stigit upp så tidigt med barnen, det var därför han blev så frånvarande vid middagsbordet och gick och la sig klockan sju'. Jo tjena.

Jag vill ju ge barnen samma trygga uppväxt som jag själv fått. Men jag funderar också på vårdnaden vid en eventuell skilsmässa. Vem ska vakna när barnen vaknar på natten på helgen om inte jag är där? Hur långt måste det gå innan man kan få alla helger själv? Men jag inser också att jag nog har många besvikelser kvar innan jag är redo för att gå. Men den tanken var ju iofs också väldigt deprimerande. Lite jag-fokus var nog en bra idé. Det ska jag försöka med.

jonan

Hej
Jag känner igen mig så mycket i din berättelse . Jag har samma frågor oxå två yngre barn. Å fasar för helger.
Jag har börjat fokusera på mig mer men det är svårt när jag blir bemött med frågasättanden och surigheter från mun alkis även när han är nykter.
Min fråga är när har jag fått nog?
Och sedan vad/ hur gör jag vid en skilsmässa, han kan inte ha helger.
Välkommen hit och fortsätt läsa, det hjälper.

etanoldrift

Men den enda du kan börja med är DIG, för DU är den enda som kan förändra situationen för dig själv och dina barn!
Som mamma vill man ju ge dem det bästa.. Men som medberoende, är ens omdöme ofta mer än grumlat.. Ta kontakt med Al anon, de har anhöriggrupper, där jag tror att du kan få tips och råd..
För det man behöver är någon att prata med.. Vad gäller en ev skilsmässa, så skulle jag nog ta kontakt med kommunens familjeenhet.. De brukar kunna hjälpa till i sådana här situationer..
Vi medberoende behöver också "ruskas om" ibland.. Jag hade vänner som verkligen ställde de obehagliga frågorna och pekade på några av mina mest skeva synsätt, där jag förminskade en del problem och höll mannen om ryggen, för att jag inte riktigt ville se HUR illa det faktiskt var..

Fru å mamma

Tack så mycket för ert stöd. Nej, det var inte så hårt, etanoldrift. Jag har nog bara svårt att erkänna för mig själv att mina barn växer upp med en pappa som dricker för mycket.

Jag har läst i din tråd, jonan. Jo, mycket låter bekant tyvärr. Skammen när han är full mitt på dagen och nån granne eller så tittar förbi. Spydiga kommentarer i de sämre perioderna om att man inte duger, att han gör allt. Den känslomässiga berg- och dalbanan.

Min man försöker kompensera genom att vara en superbra pappa och make när han är nykter. Men jag måste ju erkänna för mig själv att han vid mer än ett tillfälle druckit alldeles för mycket när han haft hela ansvaret för barnen. Sånt är ju oförlåtligt! Törs inte lämna honom med barnen på helgen nåt mer.

I morgon blir vi ensamma efter julfirandet, då ska jag fråga hur nöjd han själv är med det planerade måttfulla drickandet i jul. Och hur han ser på framtiden. Men jag är inte så hoppfull. Lär väl bara få ett erkännande om att det råkade bli en liten aning för mycket. 'Har du tjatat färdigt nu?' Suck, vi har ju haft det samtalet tusen gånger.

Fru å mamma

Han undviker att hamna i enrum med mig några dagar efter att han druckit för mycket. Ofta blir det naturligt iom att han är trött och bakis och lägger sig samtidigt som barnen. Men jag undrar om det inte är medvetet också. Det kändes så idag.

Jag tycker att just den biten är svinjobbig. På t.ex. en lördagkväll när han är full så blir jag arg. Men då går det inte att prata med honom. Sen på söndagen så smygsuper han bort bakfyllan medan jag är fortsatt arg och irriterad och dessutom trött pga dålig sömn. På söndag kväll slocknar han innan eller samtidigt som barnen. Så då blir det en natt till, plus en hel måndag på jobbet innan jag kan få en chans att prata med honom. Vilket i och för sig aldrig ger nån särskild lättnad. Aldrig att jag skulle få ett spontant 'förlåt' för något alkoholrelaterat. Är det ett typiskt beteende? Fast det har väl förstås att göra med att de vägrar inse att deras beteende påverkar andra negativt.

Det blir så mycket återhållen ilska, jag tänker att det här kan inte vara bra i längden. Nåja, nu försöka tänka på nåt annat, sova, och ta nya tag i morgon.

... kan man ta drickandet, man blir besviken, ledsen och arg, och man "ska minsann tala om för sin alkloholist att det påverkar hela familjen hur han håller på" och dessutom hur arg, ledsen och besviken man blir, och dessutom gärna böna/be/skälla/hota/gråta också, men det håller i sig i några dagar och man håller distansen till sin partner, men sedan lägger det sig och man börjar tvivla på om man "ens hade rätt, kanske överdrev jag, så illa är det ju inte, han är ju så snäll", och hoppet återvänder, hoppet om att han ska sluta dricka och hoppet om att "vi ska vara lyckliga familjen"... Ända tills det händer igen och så börjar samma visa igen.
Till slut går det dock inte längre, och man fastnar i ett konstant tillstånd av ilska, bitterhet, sorg mot partnern. Livet passerar, ilska, sorg, tystnad.
Allt medan barnen ser på...

En kärnfamilj är inte automatiskt en lycklig familj. Men jag vet hur svårt det är att lämna.

Fru å mamma

Så bra beskrivet, flygcert! Jag vet inte vad du har för historia. Men jag kunde inte beskrivit mina tankar bättre själv.

Undrar bara om jag nu påbörjat processen ut ur detta. Jag hoppas det. Vill inte bli ännu mer bitter. Och barnen ser. I morse märkte dottern att det var spänt mellan oss, och ändå sa vi inget. Hon försökte lätta på stämningen. Och ändå är hon bara fyra! Varje gång barnen 'väljer' mig framför pappa så undrar jag om det beror på att han nyligen druckit i deras närvaro. Hur mycket de känner och märker.

Men att lämna är inte lätt.

etanoldrift

Ja, vi blir arga och förbannade. Ilskan kokar medan vi med förståndet inser att vi förmodligen inte kan prata om det just i stunden eftersom vår alkoholist fortfarande är påverkad (och troligen varken tar in information eller minns den efteråt)
Sedan är det ju så med ilska, att man inte orkar vara dunderarg hur länge som helst.. Det sjunker undan och blir lugnare (i sämsta fall blir man mer likgiltig)
Efter ett par dagar med en lugnare period orkar man inte ta tag i det, utan är lättad över att det är "lugnt" (även om man någonstans i bakhuvudet går och väntar på nästa gång)
Nej, det är ingen quick fix, att lämna och tyvärr väntar vi medberoende många gånger alldeles för länge..
När jag tittar i backspegeln, borde jag ha ställt ultimatum redan för flera år sedan och egentligen har jag nog varit på väg i flera år, innan det till slut blev så ohållbart för min del (hans alkoholkonsumtion och vanor hade eskalerat till en punkt där det bara inte fungerade längre) att jag verkligen gjorde en förändring som innebar en separation!
Jag kan inte skylla på barn och i själva verket tror jag att det är ett av våra egna svepskäl som vi använder när vi inte förmår och när vi inte orkar ta tag i vår egen situation.
Jag kunde inte välja annorlunda, för min skull! (han hade ett val, och valde alkoholen!)
Men bara för att vi inte gjort något innan, så är det ingen ursäkt för att inte handla.
Det är aldrig för sent, när vi än bestämmer oss.. Varje litet steg, är ett steg i rätt riktning
Precis som kloka Flygcert skriver, Är det lätt att stanna? För det är inte lätt att flytta, men ibland alldeles nödvändigt!
För mig var inte "att stanna" ett alternativ!

Fru å mamma

varför jag är arg. Han förstår verkligen inte.

Jag har bett hans bror prata med honom.

Tack för kloka ord. Jag har alltid sett det som att jag väljer att lämna. Men det är ju han som väljer att dricka! Och nej, det är inte lätt att stanna heller! Det är inte bättre att vi går under båda två

etanoldrift

Nej, mitt ex förstår inte heller varför jag lämnade honom.. Han tror att allt prat om hans "inbillade"(enligt honom själv) alkoholproblem bara är ett svepskäl.. (jag har enligt honom dussinet älskare i bygden..
Han vill och kan inte inse att han är alkoholist eller ens beroende.. Herre Gud! han erkänner ju inte ens att han är full fast han är klapp kanon..
Den biten, kan vi bara försöka släppa så gott vi kan! I det fallet kan vi inte gå in och förändra en annan människas tänkesätt och personliga "världsbild"
Istället får vi vara tacksamma att vi kommit ur det med svedda vingar men ganska oskadade (ja vi väljer ju själva)

Fru å mamma

Nu har han lovat nykterhet igen, from i morgon. Borde kanske orka stötta, men vet inte om jag gör det.

Gott nytt år alla! Hoppas på ett lugnt firande och ett bra 2016!

etanoldrift

Jaha.. och du gick på den? (nej troligen inte innerst inne väl..) Sådär funkade min alkis också.. Bara det här som jag köpt hem idag.. så skippar vi allt imorgon.. (ja i vissa lägen kunde han tom lova att vara nykter resten av månaden (om det var en vecka kvar..))
I ett fall ledde till att han drack mer än han föresatt sig, eftersom egentligen tänkt spara en flaska till en av helgdagarna (mins inte vilken "röd" helg det var) Men nu tog det som intäkt för att gå "All In".. (och givetvis åka och köpa ett par 6-pack folkisar, samt en back med lättöl på eftermiddan dagen därpå)

Fru å mamma

Och jag är trots en del tårar mäkta stolt över mig själv måste jag säga. Han sa att han skulle slå ut spriten när vi kom hem och vårda kärleken istället. Jag sa att han hade en sista chans och den är förbrukad redan. Men att det kan ju vara lämpligt att bli nykter ändå, om han vill ha nån vårdnad för barnen