...för förändring.

Jag tänker använda detta som dagbok.

Lite historia om mitt beroende:
* Har tagit insomningstabletter till och från i ca 20 års tid.
* För ca 2,5 år sen blev det stora förändringar på mitt jobb som ledde till att jag gick in i väggen. Tabletterna för sömn ökade
* För ca 1,5 år sen försökte jag dra ned på insomningstabletterna och då tog jag tyvärr till alkohol istället
* Mitt drickande har tidigare varit väldigt svenskt,dvs nykter nästan jämt och på fest för mycket alkohol.
* Min nuvarande sambo flyttade jag ihop med för ca 4 år sen. Han har oxå ett beroende, men det ser helt annorlunda ut än mitt. Han dricker ca 2 starköl per dag, men sen är det bra.
* För ett år sen bestämde jag mig för att nu får det vara nog med insomningstabletterna. Jag mådde inte bra av dom och jag hade även blivit beroende av alkohol. Gick till läkaren, fick naltroxene utskrivet. Det hjälper lite, men snart var jag igång att dricka igen.
* Hösten 2015: nu har jag dragit på mig både ett medelhavsdrickande och har kvar det svenska sättet. Dricker lite varje dag under veckorna och blir skitfull på helgen.
* Efter jul 2015 får min sambo nog. Efter att ha varit stupfull och betett mig som en idiot, slänger han ut mig. Flyttar till min bror ett tag och har sån tur att min sambo tar tillbaka mig, men med löftet att vi ska ha minst en vit månad och att även han håller uppe.

Så nu sitter jag här och skriver. Har varit nykter sedan 28 dec, med lite misstag, har druckit tre 3,5 utspridda på tiden och ca 4 cl minttu. Har dock inte alls varit full.
En del av mitt beroende beror på min och min sambos ansträngda förhållande. Vi är båda känslomänniskor, men vi hanterar det på olika sätt. Han lägger locket på och jag vill ta ut det direkt. Jag är hetlevrad och min sambo ännu värre. Jag tycker dessutom att min sambo är lite gammaldags, han vill gärna styra mig och tala om hur jag ska göra i olika situationer osv. Det tål inte jag. Jag har helt förtröstan till mig själv och mitt eget omdöme (utom vad gäller alkohol). Min uppväxt var sådan att jag och min bror fick göra precis samma saker. Vi arbetade mesta utomhus när vi var barn, så nån husmorsdröm har jag väl inte blivit. Inget jag eftersträvar heller, det finns viktigare saker att göra. Tilläggas ska att min sambo är 15 år äldre än mig. Å jag är ingen barnunge utan har 44 års livserfarenhet.
Nu måste jag oxå skriva att vi har väldigt fina stunder oxå, annars skulle jag inte vara kvar. Vi har väldigt många gemensamma intressen, jakt är ett. Å vi har väldigt kul ihop. Å min sambo är en ärlig människa som jag vet vart jag har. Snygg. Rolig, när han är på humör. Så egentligen har jag inte mycket att klaga på.

Jag har två barn som så klart märkt av mitt drickande. De bor varannnan vecka hos sin pappa. Den relationen fungerar väldigt bra, jag och deras pappa är väldigt goda vänner. Som tur är tror jag att det värsta i mitt drickande har jag lyckats undanhålla för dom. Men vad vet jag, de kanske har märkt det ändå.

Det jag har svårt att ta är min sambos ständiga gnällande. Han gnäller om disken, för mycket skor, ungarna stojar osv osv. På det viset är han ganska negativ. Om jag är ledig, tycker han inte att jag får sitta och ta det lite lungt, då är jag lat. Han skyller mycket på mig att det inte händer något, när det förmodligen är sig själv han är irriterad på.

Nu förstår jag att jag inte är nån lätt match att leva med heller. Jag vet att jag kan låta hård och domderande, fast jag själv inte alls tycker att det är så. Mina barn säger detta. Så troligen är min sambo och jag lika i det fallet.

Men, nu har jag varit nykter i 10 dagar, så när som på de där tre 3,5 och 4 cl minttu. Det här tänker jag hålla i.

Förut, när min sambo farit ut mot mig och klagat på nåt, så har jag tagit till bärsen. Nu är det slut på det

Som ex: idag sa jag att jag tycker vi ska göra något ihop hela familjen. Min sambo säger ofta att han tycker att vi inte gör några roliga saker längre. Å att det i princip är mitt fel. Det vet jag att det inte är. Men hur som helst så har jag i flera dagar försökt få till att vi ska göra något hela familjen dvs min sambo och jag + mina två barn, 12 och 14 år. Men det är omöjligt, han vill inte, det är ju skidor på tv, hockey på tv....åhhh jag avskyr tvn.

Hade det varit för två veckor sen hade jag löst det med att ta en öl. Men nu är det borta. Så skönt! Alltså suget är delvis kvar, men det är inte så svårt att låta bli.

Vill bara tillägga en sak; utåt sett verkar det inte som jag har några problem. Jag är omtyckt och betraktad som duktig och redig. Folk skulle nog inte tro sina öron om de fick höra sanningen om mig. Sköter arbete och allt annat fläckfritt...

Eulalia

Ja..nu börjar det gå upp för mig. Mitt liv går vissa dagar för fort. Har ofta fått tips om meditation, yoga mm. Men jag tycker det tar för lång tid. Men det kanske är just det som är grejen, jag måste lära mig att låta saker ta tid.
Laga med silvertejp, det är nog lite så jag har gjort. Det ska gå fort.
Nu måste jag sova, har en lång dag i morgon kram kram

farmor

Känslighet för stress är som en allergisk reaktion. Vi som haft/har utmattningssyndrom är allergiska mot stress och måste vara särskilt vaksamma.
Vi är ju så duktiga på allt vi företar oss och har en hög press på oss själva. I början av min sjukskrivning provade jag plikttroget mindfullness.
Det blev ytterligare en stress för mej. Jag fick fråga mej själv, vad kan JAG göra som får mej att komma till ro?
För mej blev det körsång!
Medveten närvaro kan vara så mycket mer än stunder av djupandning, kroppsscanning, yoga osv. Hitta din egen väg. Kanske nåt du gjorde förr men som du har slutat med. Innebandy? Simma? Något som ger dej egen tid och avkoppling från alla måsten.

Eulalia

det var en bra benämning. Ska försöka leva mera som en gammal Amason-motor istället ;-). Jag ska ticka så där fint som bara en gammal amason kan..;-)

Farmor, stickningen. Den är avkopplande, jag behöver nåt där man inte behöver tänka, utan bara göra. Igår gick allt så fort så jag kunde inte ens få ner rumpan i soffan. Hoppas verkligen att såna här dagar blir få, för nu börjar jag förstå att dessa är min fälla. När jag liksom inte hinner med...

Men farmor, jag har alltid hållit på och grejat, målat, handarbetat och pysslat. Tänker ta upp pysslandet lite, det längtar jag faktiskt efter.

Ha en bra dag, kramar

Eulalia

...att jag tänker f-n inte ge upp. Jag ska lära mig ett sätt att INTE ta till alkohol i stressade situationer.

farmor

Där har du din egen mindfullness! Sticka, pyssla, måla ?
Jag känner igen mej i det kreativa! Vi ska vara tacksamma att vi har den gåvan!

Eulalia

ska jag skriva en påminnelse till mig själv varför jag slutat dricka. För jag behöver det.

En som jag glömt att skriva om, och som faktiskt är jädrigt viktig i mitt beslut, är min bror. Han och hans fru stöttar mig som sjutton. Vi har ganska lika sätt jag och brorsan och det dåliga ölsinnet är ärvt. Helt klart. När min far drack skedde det aldrig med måtta, men däremot drack han inte så ofta. Jag och mina syskon har blivit likadana. Ingen av de andra kan kallas beroende, ingen, vad jag vet dricker regelbundet. Bara jag har nått dit. De andra har väl egentligen inga större problem förutom att de blir för fulla ibland på fest. Så har jag oxå varit.
Jag står närmre min yngre bror och han dricker inte starksprit. Men så har han inga problem heller, han har inget vanedrickande. Han uteslöt sina problem med starkspriten.
Han sa åt mig här, tidigt, precis runt nyår, jag tog en 3,5a och tyckte inte då att jag drack. Men det gjorde jag ju. Å det tyckte brorsan!!!! Han läste lusen av mig, och det var bra.

Tyckte bara det hörde hemma här i min dagbok, konstigt att jag glömde det?

Ebba

Med en bror som stöttar.
Vad bra att han sa till om 3,5 ölen och att du tog det bra och insåg :)
Då är man på rätt väg tycker jag.

Eulalia

Tack för stödet. Vilja, du är grym! Är det nån som är en skön människa så är det du!! Det verkar ha gått rätt bra för dig, ser att du funderar på att flytta din tråd. Du borde skriva en bok, du är suverän på att skriva.
Nåväl, jag skulle påminna mig själv idag varför jag inte ska dricka längre.
1. Mina barn. Jag vill inte vara,en påverkad förebild. Jag vill att mina barn ska utvecklas till lugna o trygga varelser. Fylla hör inte ihop med det.
2. Jag kommer att mista min sambo om jag fortsätter. Både han o jag behöver dra ner på alkoholen.
3. Jag vill bli mitt gamla, trygga jag. Som har fötterna på jorden o är klok.
Det finns såklart fler anledningar, men dessa är de primära.

Ha en trevlig nykter lördagskväll. Kramar

Läste din lista både igår och idag... Och tänkte igår att den var helt ok, barnen först såklart. Men idag så tänkte jag lite annorlunda. Det är nr 3 som är viktigast. Att du avstår för att bli ditt gamla trygga jag igen. När man varit nykter ett tag så dyker det upp så mycket som var positivt från förr. Man får livet tillbaka. Avstå för dig själv! Punkt 1och 2 kommer av bara farten.

farmor

Du har rätt Sisyfos! Att avstå för sin egen skull är det primära, och som du säger kommer både barn och familj ? må bra som en bonus!

Eulalia

Du har nog rätt! Man måste må bra själv först o främst. Nästa gång jag behöver påminna mig ska jag tänka på det.
Igår var suget enormt. Men jag löste det med att ut o köra lite bil. Tänker bra då.
Det är nåt tok med min sambo. Han är grälsjuk o gnällig. Han är inte den mest öppna människan, precis, så det är väldigt svårt att få ur honom vad som felas. Men jag misstänker lite abstinens och, ja jag vet inte, nån form av depression. Kanske han sörjer sin dåliga vän ölen? Ska försöka få ur honom något idag.
En fin, dock lite kall söndag. Tänker höra om han vill med på en skidtur. Annars får jag väl åka själv.
Ha en fin dag

etanoldrift

Att bli nykter är en ögonöppnare..
Jag har varit nykter ett år ungefär och inser att en del av min alkoholkonsumtion som medberoende/beroende berodde på att det var lättare att blunda för och stå ut med mannens drickande och fylla.
Det är så mycket lättare att stå ut med saggighet, pladder och lullande om man själv är lite småfull..
Att verkligen öppna ögonen, var inte så himla roligt alla gånger.
Jag började lägga märke till hur mycket det störde mig, när han blev "lullig", hur jobbigt det var med hans fylleprat och framför allt hur störande det bar med hans irritation, gnällighet och "grälsjuka" när han inte kunde dricka.. (det var fel på allt och alla..)
Inte blev det bättre, när jag ville att han skulle sluta eller dra ner kraftigt!
Dessutom irriterade han sig först på att jag inte drack någonting.. Efter ett tag började han smygsupa istället och tyckte väl att det var bra, för då kunde han ju själv få en större "ranson"..
Dessutom lägger man märke till en massa annat, som fallit för "låt gå" principen och som skjutits på en obestämbar framtid (reparationer, utrensningar och städningar)
Jag tror att du inte bara är "beroende", utan medberoende också. Det är inte alls ovanligt att man är båda delar..
Själv har jag inget direkt "sug" efter vin (mer än att jag ibland tycker att det kunde varit gott i goda vänners lag, men det är nog mer känslan har jag förstått) och jag har heller ingen önskan att "prova" om jag kan dricka socialt.. Jag bara lämnar den biten av mig kvar i det förgångna..
kram från en medberoende som också varit beroende!

Leverjag

Av solen i skidspåret? Jag är så sugen men har valt promenader. Runt omkring fullt med folk som åker skridskor, skidor, slalom, pulka och vandrar. Många som lapar ljus nu.

Låter som han har abstinens. Hoppas ni får ett bra snack och bra jobbat med din avgiftning. :-)

Eulalia

...nä vet du, Leverjag, letade efter skidorna, men gubben sa att de är i stugan. Å så är det. Men jag och barnen ska dit nästa helg, så då ska jag ta hem dom.
Vi hade ett mycket bra snack, redan i lördags egentligen, men jag fick inte se resultatet förrän igår, därför tänkte jag inte på det förrän då heller. Att det faktiskt gav resultat.
I lördags talade jag om för honom hur jag upplevde honom, att han inte vill göra nånting, hur grinig han är osv. Han blev jättesur! Men det verkar som det hade effekt, för idag har han varit tillmötesgående. Han är så att han snarare visar att han lyssnat än säger det.
Istället för skidtur, eftersom det inte fanns några skidor att tillgå, så tog vi en långpromenad med hundarna. Gnistrande vackert! Är ganska säker på att sambon tyckte om det oxå.
Etanoldrift, du har rätt till en viss del, enda skillnaden är att min karl aldrig druckit så att det märkts på honom. Utan bara regelbundet, men aldrig full. Däremot tror jag att jag har retat upp mig på en del andra saker och tagit till flaskan för det.
Nu hinner jag inte vara inne här mer, vi hörs senare! Kramar alla

Eulalia

...det finns där. Oftast på em, kvällen. Men jag har lyckats hålla det stången. Ser fram mot helgen, jag, barnen och hundarna åker till stugan. Gubben jobbar så han blir hemmavid. Tror inte det kommer vara så svårt att vara nykter, det känns inte så iaf. Kram o godnatt

Vet du Eualia att vi på sätt och vis är lite lika. Och våra män också -i alla fall de dåliga sidorna. Tycker att jag ibland måste dra hela lasset. Hitta på, planera och genomföra och ha ansvar för allas goda humör. Jobbar mycket med att göra saker jag mår bra av nu. Om familjen vill följa med så är det ok, men annars gör jag det själv. De följer med och har kul. Och det är betydligt lättare nu att planera något när man är nykter. Min sambo drabbas av årstidsbundna depressioner, mer el mindre. De yttrar sig ofta i irritation, ilska (på barnen) trötthet. Har tvingat honom att äta D-vitamin vintertid och det hjälper lite. Han har medicinerat nåt år, inte nu. Jag tyckte lönge att jag hade ansvaret för allas mående.. Både hemma och på jobbet, men det är ju inte så. Nu tar jag ansvar för mig själv och det räcker. Det andra kommer av bara farten. Så lätt är det såklart inte... Men jag försöker åtminstone sätta mig själv i första rummet. Jag orkar inte gräla varken med sambon el barnen. Det känns så meningslöst och finns bara förlorare i bråken. Men jag försöker värna om mig själv och sätta gränser.
Försöker hantera stressen nykter. Det går sådär. Nykter är jag, för det är inget alternativ längre att dricka, men stressad. Att varva ner efter en hektisk dag fungerar dock bra och sömnen

Men där var det ju, lite ogenomläst, lite ofärdigt.
Jag var på sömnen.., och den har kommit tillbaka. Kvalitetssömnen! Sömnen som talar om en massa saker i drömmarna. Du har kommit en bra bit på väg Eualia. Köp hem a-fri öl. Jag tycker den är rätt god om man gillar öl. Det finns billigare i sex-pack i alla fall i vissa affärer. De är sjuk dyra annars. Så kämpa på med att välja annat sätt att hantera stress. Alkoholen spär på genom att stressa kroppen. Och man är tvungen att göra nåt på nåt annat sätt. Jobbigt visst, men mer beständigt ändå.

Eulalia

D vitamin har jag tänkt på till min karl, jag ska nog skaffa hem det. Han har oxå lite höst/vinterdepressioner. Receptbelagd medicin mot depression skulle jag aldrig få honom att ta. Han gillar inte sånt. Å ja, det är jag som drar det tunga lasset, som planerar och ser till att det blir genomfört.

Jag grälar inte heller. Det har jag inte gjort förut heller, när jag drack. Då kunde det istället komma som en fors då. Tyvärr, för oftast sa jag en massa mer som jag inte menade.

Däremot kan jag bli väldigt sur och irriterad på min sambo när han inte vill göra nånting. Inte nånting alls, utom och titta på tv. Grejen är den att han vid ett tillfälle här för ett tag sen, skyllde det på mig, att det är jag som inte gör nåt. Att det beror på mig att vi inte kommer igång med renovering (vi behöver renovera badrummet)Men det visste jag att det inte stämde, jag sitter sällan still och tittar på kvällarna utan håller på med alla möjliga sysslor. Han vet bara inte vad han ska ta till och säga till mig.
Men det har blivit bättre, sedan i lördags, då jag talade om för honom vad jag tyckte och tänkte.

Tack Sisofys, för dina omtankar. Jag köpte lite alkoholfri öl här för ett tag sen, och ja, den var rätt god. Ska nog köpa igen.
Kramar :-)

Eulalia

du är så jäkla kul! Håller helt med dig om tvn!

Det brukar finnas program jag vill se. Och då tittar jag på dom, sen slutar jag titta. Eller så stickar jag framför tvn för att ändå kunna vara social med sambon.

Eulalia

För övrigt har stickning varit min räddning, rastlös som jag är. Jag stickar för brinnande livet. Å älskar det!