av Blåögd

Efter 2 års försök till en relation går det inte längre, men alla dessa frågor som snurrar gör mig tokig!
Kan nån räta ut några frågetecken, nyktra drogare eller ni som kommit vidare. Varför alla dessa lögner och elakheter, jag gjorde aldrig något som sårade. Satte dock en gräns att ingen fylla i hemmet( haha tänkte han och krökade på annat håll) och när fyllan kom så fick han bo borta och fundera på hur han ville göra och kom fram till att han inte skulle dricka mer och vi skulle ha ett liv, men det var uppenbarligen bara ord ingen aktiv handling. Eller var det bara oron att inte ha nånstans att bo som gjorde att han kom fram till ett liv med mig? Jag känner mig helt oviktig. När jag frågade han när han var full varför jag inte prioriterades så sa han att annat var viktigt som hans döttrar ( ingen kontakt) röka hasch och få tillbaka sitt körkort, hm i min värld går inte detta ihop.
Ord som jag lovar söka hjälp för missbruket för jag vill ha ett liv med dig för att sedan nästa dag dricka eller röka igen. Ord som åh vad vi funkar bra ihop och du vågar utmana mig med att sätta gränser. Orden jag älskar dig var de ens på riktigt eller bara nått som användes för egen vinning? Åh vad jag känner mig blåst och känslan av bortvald skapar en enorm ångestklump som är svår att få bort. Jag fanns vid hans sida och skulle ha stöttat men det känns som det inte var tillräckligt. Han har haft liknande relationer under 20år tar man ingen lärdom? Och lyssnar man på han så han nästan ofelbar och att andra flickvänner vart helt knäppa, det märkliga är att det var de som gjorde slut. Hur länge orkar man med ett missbruksliv som bara är massa repriser?

Blåögd
mån, 2016-05-09 - 20:45

men kan inte släppa, vad vill han? Har jag vart otydlig i vad jag vill eller ignorerar han bara det som är viktigt för mig? Och vart ifrån kommer min känsla att jag skulle vara skyldig till något? Jätte jobbigt att gå och undra vad man gjort fast jag tror inte jag gjort något förutom att hålla min gräns.
Nått som slog mig idag var att nu går jag väntar på att han ska komma hem, skumt det har vart över länge så varför släpper inte känslan? Förr räknade och planerade jag timmarna för hur länge hans ärenden skulle ta och vilken tid han borde vara hemma och oron satt som en klump i magen, varför kan jag inte bara tycka det är skönt att slippa detta tidigare elände??! Har så jobbigt just nu slits mellan massa känslor som är svåra att sortera trots att jag i huvudet vet vad jag vill och jag har ett större egenvärde utan han. Vill att han ska vilja ha mig lika mkt som jag vill ha den nyktra i honom. Tänker även mkt på att jag verkligen älskade honom men hans kärlek betydde inte det samma som min och det gör ont att inte blivit älskad på samma sätt som jag själv gjorde, jag var bara nått som var bra och ha för stunden, hu det gör så ont och jag går sönder!! Trots detta finns det inget oss kvar och jag borde vara glad att jag tog mig ur detta innan det blev värre. Hur ambivalent kan jag bli, känner mig som världens mest korkade!!

Hjärtat
mån, 2016-05-09 - 20:56

Du är inte korkad! Du har precis som alkoholisten fastnat i ett beroende. Beroende av kontroll och det starkaste i livet - önskan att vara älskad.

Kom ihåg att du måste älska dig själv först. Berätta för spegeln att du älskar dig. Skicka kärleks-sms till dig själv :-)

Jag förstår precis din smärta, går igenom samma sak. Men jag har lovat mig själv att bli fri och jag kan bara påverka mig själv. Arbetet börjar med mig. Gör det samma Blåögd!
Styrkekram

Majja
tors, 2016-05-26 - 14:30

Oj vad likt mej du tänkte där . Här planerade han olika saker och vips så försvann han. Och inte min visar han när man är ledsen när han går ut med sina grejer . Han sa bara att det var ett måste . Och att vi hade inget liv . Nä tror jag det när han bara drack och somna hela tiden . Jag kan inte hur mkt jag än fundera förstå hur han tänker fast jag vet att han vill supa i första hand . Och jag tycker så synd om honom för hsn är så ynklig . Man vill inget annat än få till det som man önskat hela tiden . Får för mig att vi mår nog som en alkoholist också och måste liksom avgiftas med att komma ifrån dom ..de har ju vridigt hjärnan på en så man inte vet vad som är normalt längre . Vi är beroende av dom på nått mkt märkligt sätt . Jag sitter fortfarande och har ångest och tomhet efter honom . Skulle bli överlycklig om han kom tillbaka ..men samtidigt vill jag inte för då blir det ju samma sak . Ständig oro och kontroll vad han gör .Du verkar ha kommit en bit på väg . Bra gjort ?