Hej alla!
Tillbaka efter ett tidigare försök i annan tråd med nytt nick. Det gick så bra för mig sommaren och hösten 2014 men så föll jag! När jag pga av krav på jobb och svårigheter hemma började dricka lite vin för att kunna somna var det igång. Jag har ju läst här hur man börjar igen och ofta återgår till en högre konsumtion än tidigare. Det stämmer in på mig också. I början måttlig men suget blev starkare och starkare.

Den ångest, sorg och skam A bidrar till ger ökat sug att bedöva och ta bort alla jobbiga känslor. Mitt nya nick är verkligen det jag undrar. Lever jag? Nej, det har jag inte gjort senaste tiden. Min lever börjar må väldigt dåligt också. Klarat jobbet men knappt och mått skitdåligt. Tappat lusten till allt, bara velat döva mig med A. Smygdricker, planerat möjligheter att dricka utan att det märkts, handlat A på väg hem från jobbet på olika systembolag (förstås). Började dricka för att domna bort. Blivit en djävlig trist och sorglig människa. Det går åt helvete! Har bara jobbat och druckit.

Ni som följde och peppade mig förra gången (som Vickan), minns hur jag tränade och var full av energi. Vad hände. Jag trodde faran var över. Tillät mig att medicinera med A och skämdes för att erkänna att jag misslyckats. Så mycket skam i detta. Nu erkänner jag för mig och er och startar en ny tråd.

Slutat helt, sedan fyra dagar. (Kan inte dricka måttligt. Vill bara ha mer när jag dricker) Läst om er som klarat er vidare och nått år eller flera av nykterhet. Läst om er som börjat om, som jag eller är här för första gången. Detta forum är så bra stöd!

Är nu med i kbt och program. Är betydligt mer på det klara med att jag faktiskt lyckats få rejäla problem med A efter alla dessa år och att det blir oerhört tufft att klara detta över tid. Är också en känslig konstnörssjäl som lätt blir beroende. Jag vill och måste lära mig att leva ett nytt liv-utan A och hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt.

Kramar
Lever jag?

PP

Har idag läst ifatt lite och vill gärna skicka en hälsning till dig. Så ledsamt att läsa. Fint att du nu får hjälp. Att du tar vara på dig är det viktigaste du kan göra just nu. Så är du ett fantastiskt stöd för alla i familjen. Hoppas du återvänder när du har behov och kraften räcker till.

Stor kram

/PP

LenaNyman

Jag tycker att du är en remarkabel person, en extraordinär själ. Och jag tänker som så att såna får remarkabla och extraordinära omständigheter att handha i livet. Förstås är det ingen tröst, mer bara att så är det, ja, enligt min mening då.

Värme i kärlekens alla toner och våglängder till dig.

Mick

Jag har varit borta härifrån en tid men jag läste just igenom din tråd, vet inte riktigt vad jag ska säga, men ta hand om dig ?

Leverjag

Alltså på riktigt, rullar stora krokodiltårar nerför kinden för jag blir så rörd av era hälsningar till mig. Ni är bäst!

Ja, varför ska det drabba oss igen? Vi orkar inte mer. Jag håller på att hämta kraft och ta mig ur äktenskapet på ett för alla parter så bra sätt som möjligt och så har maken gått och varit sjuk. (Ja, Muränan. Såklart tankar då dyker upp. Är det därför och så länge men ökat..) Fixat och ökat livförsäkringar (han??) och är på allvar orolig. Vad fan gör man? Allt blir upp och ner igen. Måste hjälpa honom och barnen men samtidigt finns en del av mig som tycker det är jävligt orättvist. Fick ta hela förra smällen rätt ensam och se till att vi överlevde. Helt ärligt också att jag kastat bort så många år på ett olyckligt äktenskap och så att bli fast igen i vad nu som kan komma. Känns fördjävligt! Barnen älskar sn pappa, hur ska de reagera, hur kommer deras liv att se ut? Ni fattar, massa tankar.... Trött. Livstrött. Hur många krigsplaner ska upprättas och plan A, B, C osv. Hur ska vi överleva detta? Det bara svartnar...

Får avvakta till vi vet. Han väntar fortfarande på röntgen... Jag försöker leva som jag lärt mig. Innan vi vet, leva som vanligt, inte ta ut ev hemskheter i förskott. Det fungerar ganska bra men stressen stiger ju så klart och har ett stressigt arbete också. Tror ångest ökat en hel del. Kommer min hjärna att klara detta, undrar jag. Jag vet ju att jag måste. Men vilka helveten innebär det. Och jag som tänkt jobba mindre, ta ett lugnare jobb men nu kanske måste försörja flera tonåringar. Får jobberbjudanden hela tiden men vågar inte gå vidare då jag känner att min tillvaro är så osäker och då kanske bättre att stanna, även om jag vantrivs..,? Vet ingenting längre känns det som.

Så, att ta hand om sig innebär också stress. Boka tider och lägga pussel även om det är för att jag ska må bättre. Det tar också ut sin rätt. Jag försökte hålla fast i mina goda vanor men märkte hur jag mådde sämre, inte kunde koppla av. Sedan värsta utbrottet (n) vid pms period. Sms samma dag till terapeut. Vad hette den där läkaren som var bra på sånt här? Svar. Boka, vänta, förhoppningsfull. Bra möte, tiden räcker knappt. Börja testa medicin, ny tid, massor av annat. Mina lediga yogastunder börjar bokas upp av jobb och utbildning. Längre arbetsdagar. Äter medicin som kan fungera för att bli jämnare. Ok, jag gör vad som helst för att få ordning. Varning för livshotande biverkningar och allergiska reaktioner men mkt sällsynt. Vaknar pigg och energifylld på morgonen direkt efter jag börjat. Great! Klart plus. Får nästan för lite sömn. Vaknar tidigare och tidigare trots extremt få sovtimmar. Blir sötsugen, är fortfarande låg, blir väldigt sugen på alkohol!!! Medicinen gjorde mig sugen. Efter en vecka flera av de symptom som måste rapporteras och kräver akutvård. Inte sant!! Får sluta men åker inte in. Verkar lugnat sig men är lite osäker faktiskt.., så nu sitter jag här och är utan mediciner. Druckit alkohol som manisk två gånger denna vecka. Smakar inte gott, blir bara seg och jättedålig dagen efter. Idag vaknade jag fast besluten om att nästa tid hos läkaren (veckor emellan) innebär anti-depp medicin. Har funkat tidigare.

Gick ut med hunden i morgonsolen (var väldigt tidigt insåg jag sedan) och hällde ut sista av vitvinet med en stark äckelkänsla. Vill inte dricka. Måste få hjälp med psyket och dämpa det där som triggar kaos i min kropp. Fortsätta samtal, yoga mm. Om två veckor borde vi veta vad maken har för skit.

Så , en rapport från mig. Har inte haft en stund över för att skriva och inte heller ro. Alkoholen är fördjävlig men hoppet finns kvar!

Kramar alla fina! ???

Älskade fina du... nu är det jag som gråter krokodiltårar... Ja, varför detta helvete...? Jag har inga svar, bara nya frågor. Någonstans försöker jag tänka - att vi får inte mer än vi klarar av och att det någonstans ändå finns en mening med allt detta...

Ni vet alltså inte än. Det är denna väntan som är värst. Innan man fått svar. Innan man vet vad man ska förhålla sig till. Innan man kan göra något och bara låtsas att allt är som vanligt.

Det är ingen idé att uppmana dig att ta det lugnt och ta hand om dig själv. Det blir också ett krav, ett måste som ska hinnas med. Det enda jag kan göra är att skicka dig all värme, kärlek och kraft som jag kan uppbåda. Jag tänker på dig och jag önskar dig att du ska orka vad än framtiden bär med sig. Ett vet du i alla fall - alkoholen kommer inte vara din vän och hjälpa dig, så försök att stå emot.

Tusen kramar till dig <3<3<3

Ja, det är väl det, det är. Bedrövligt och orättvist! Förstår dina kluvna känslor kring sjukdomen och det är bra att du kan skriva om det.

Fina, fina Leverjag! Blir så ledsen för att du inte får din välbehövliga vila. Stora kramar!

Levande

Du lever i min mardröm att jag inte hinner bort innan jag sitter fast. Skickar kramar och mina tankar till dig❤

Flinga

Fast det kanske var det du menade......

Leverjag

Glömde att krokodiltårar betyder falska tårar, Flinga. Krokodiler har inga tårar. Nej, verkligen inte falska. Jag menade stora tårar, som Sisyfos tolkar det. Kan man inte tolka det som att det är de största tårarna som finns om de kommer eftersom de egentligen inte existerar? ;-)

?

jas75

Vad du får utstå. Hoppas du får hjälp hos dr & att du finner tid till dig själv yoga mm Så du får lugn & harmoni iaf de stunder av egentid. Tänker på dig & din kamp. Skickar massor av cyberkramar ???

Jo precis så kan man väl välja att tolka det. De största tårarna som finns, de faller härinne ibland. Å det är något så fint med det här forumet där man kan se hur mycket du faktiskt betyder och har betytt med dina inlägg ???. Man ser det på vad folk skriver. Och du förtjänar alla ord du får härinne, all omtanke. Önskar så att du låter bli alkoholen, trots att du har det jobbigt. Har själv kört en liten omgång till utan anledning alls. Galet är det. Jag mår ju också så dåligt av alkohol, i magen och i sömnen. Svårt att förstå sig på varför jag tar till det överhuvudtaget. Vi lägger av nu igen va? Stora kramar!