av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
lör, 2016-06-25 - 06:54

efter mig själv, orättfärdigt. I går kväll satt ett gäng ungdomar och grillade på vår gemensamma uteplats. Allt jag såg på bordet var läskflaskor. Idag på morgonen var där städat och snyggt, inte ett spår efter någon fest. På min morgonpromenad genom villaområdet såg jag utemöbler och grillar i var och varannan trädgård, men inte en enda tomflaska, eller matrester, eller skräp, sådant som jag är van vid att mötas av på midsommardagen när jag, framåt eftermiddagen, har lyckats släpat mig upp.

Mitt missbruk har inte bara modifierat min personlighet, det har ändrat min världsbild. Jag har rättfärdigat mitt eget drickande genom att skapa en värld där alkoholen står i centrum för alla. Det verkar nu som om det inte alls är så, det finns åtskilliga människor som väljer att inte dricka, eller dricka måttligt. Människor som upplever hela midsommarhelgen, inte bara de första timmarna på midsommarafton.

Jag har alltid känt mig lite utanför när jag har varit nykter. Jag inser nu att det är min egen skeva verklighetsuppfattning som försöker lura mig. Faktum är ju att normaltillståndet för människokroppen är att vara nykter. Alkoholen drabbar en försvarslös organism. Om evolutionen hade förutsett att vi skulle hinka i oss sprit, hade den utvecklat försvarsmekanismer, precis som när vi kräks av dålig mat. Kanske kommer det så småningom, men evolution tar tid, tid som jag inte har.

Jag inser nu att det är helt och hållet upp till mig själv att skydda min kropp.

Hoppas ni alla får en nykter och närvarande fortsättning på helgen!

heueh
sön, 2016-06-26 - 06:02

och allt är väl. Jag har haft ett enda sug under den här tiden, och det var inte särskilt starkt. Jag läser här på forumet om alla som kämpar mot tillsynes hopplösa odds, och här glider jag omkring på en räkmacka. Det är inte utan att jag får lite dåligt samvete. Det känns som om det borde vara svårare, att jag borde lida mer för allt jag har utsatt min kropp för. De flesta av mina tidigare återfall har varit betydligt kämpigare att ta sig ut ur, så jag undrar vad som är annorlunda denna gång.

En skillnad tror jag kan vara att jag tar det på allvar den här gången. Varenda morgon går jag och funderar över min nykterhet, hur gårdagen var och hur jag ska lägga upp denna nya dag för att den ska bli bra. Med en bra start på dagen blir resten så mycket enklare.

Jag gick och tittade på hustak idag, och ett minne från förr poppade upp. Vart tog alla vindflöjlar vägen? Jag minns från min barndom hur vart och vartannat hus hade en sådan. Det kunde vara en häxa på sin kvast, eller ett par små figurer som drevs av en propeller, en gumma som vevade frenetiskt på en slipskiva och en gubbe som slipade en kniv. Ingen brydde sig om att klättra upp på taket för att smörja dom, så de gnisslade rätt rejält. Ofta kunde man avgöra hur mycket det blåste bara på ljudet. Fast allt det där är förstås digitalt idag, man kan ha en trådlös givare på taket och en app som talar om hur det blåser.

Undrar om det finns en app som gnisslar? Ha en bra dag allihopa!

heueh
mån, 2016-06-27 - 05:25

i en av dammarna jag går förbi på morgonen. Rätt många faktiskt. Konstigt nog är det bara en som har ungar. Jag brukar följa deras utveckling, för bara några dagar sedan var ungarna som fastbundna i ett snöre efter mamma, idag hade dom börjat våga sig ut några meter för att utforska på egen hand. Fortfarande har dom stenkoll på var mamma är dock. Lite sorgligt är det också, igår hade hon fem ungar, idag bara fyra. Jag hoppas åtminstone några av dom når vuxen ålder.

Jag läser i nästan alla trådar här på forumet, och ofta vill jag skriva något, men sällan blir det av. Jag har höga krav på mig själv; jag filar och filar och blir aldrig riktigt nöjd. De här futtiga raderna jag skriver i min egen tråd kan ta en timme att få ihop. Jag tycker ibland att allt har ju sagts redan, vad kan jag bidra med? Jag vet själv hur trevligt det är att få respons på det man skriver, så nog borde jag väl kunna få ihop någon enstaka rad i alla fall? Jag tror det är min egen sviktande självkänsla som är boven i dramat; jag är livrädd för att bli missuppfattad, eller verka flåshurtig, eller självgod.

Jag ber om ursäkt för det, ni ska veta att jag läser och när jag så småningom börjar känna mig tryggare kommer nog kommentarerna.

Måndag är inte min favoritdag, men jag ska göra det bästa av den. Hoppas ni också får en bra början på veckan!

Berra
mån, 2016-06-27 - 13:34

Har alltid gillat dina inlägg från allra första början, du skriver bra och genomtänkt och det uppskattar jag.
Kanske utan att låta lite prålig så liknar vi varandra i vårat skrivsätt.
Du beskriver dina upplevelser målande och får genast fart på min fantasi.

Tack för dina inlägg, fortsätt så, en av gillasiffrorna brukar var en av mina.

Berra

heueh
tis, 2016-06-28 - 05:59

försöka lära min hund klockan. Under vinterhalvåret väcker han mig prick klockan halv fem, utom när det regnar ute, då tar han gärna sovmorgon. Men nu, under sommaren, är han lite mer oförutsägbar. I morse t.ex. försökte han få upp mig redan halv fyra. Han är väldigt diskret, han kommer och ställer sig bredvid sängen och bara tittar på mig. När jag så säger till honom att det inte är dags än så går han och lägger sig, men kommer tillbaka fem minuter senare. Det är som att ha barn i bilen; "är vi framme snart.."

Andmamman jag skrev om igår hade bara tre ungar kvar idag. Hon verkar utstött, hon går alldeles ensam på ena sidan dammen medan resten av flocken håller till på den andra. Jag kan inte undvika att dra paralleller med oss människor. När min hustru levde blev vi ofta inbjudna till olika saker, skidåkning, båtutflykter, resor etc. men när jag blev ensamstående förälder så slutade inbjudningarna komma. Kanske lade jag sordin på stämningen eller så kände man sig förpliktad att hjälpa till att ta hand om mina barn, vad vet jag.

Det tog rätt länge innan jag kom över det där, men faktum är att jag inte har så mycket att klaga på, nu när jag ser tillbaka på det hela. Jag har en fantastisk kontakt med mina barn, vi blev ett sammansvetsat team. Vi gjorde massor tillsammans, de följde ofta med på mina resor och hade innan tio års ålder sett mer av världen än många människor gör på en livstid. Visst, jag drack också, men aldrig när barnen var vakna och aldrig särskilt mycket. Den delen sparade jag till de tillfällen då jag var ute på egen hand. I stort har jag trots mina problem haft ett bra liv hittills, jag har insett att det är inte mycket mening med att spekulera i hur det hade varit om..

Tack Berra och LenaN för era kommentarer! De värmer.

Jag har just plockat ur diskmaskinen, först när allt stod prydligt undanstoppat i skåpen insåg jag att jag inte har kört den än. Några veckor till behövs det nog innan hjärnan fungerar som den ska...

Ha en härlig dag allihopa!

heueh
ons, 2016-06-29 - 06:18

och idag vaknar naturen med ett stort leende. Blommorna har vissnat men i stället visar den upp alla de nyanser av grönt den kan komma på. Här finns träd som har en ljus nyans av grönt som jag närmast skulle beskriva som metallisk, här finns granarnas djupa gröna färg och allt däremellan. Gräset har över natt bytt från brunt till grönt och fälten blir inte vackrare än nu, just nu. Himlen är klarblå, jag ser månskäran men kan också ana resten av den, kanske är det bara min hjärna som fyller i det jag vet finns där. Ett flygplan reflekterar solens strålar och ser ut som en enorm strålkastare långt uppe i skyn. Långt bort ser jag ett moln torna upp sig som ett fjäll över horisonten. Det är sådana här stunder som gör livet värt att leva.

Det känns så avlägset nu, men för mindre än en månad sedan låg jag på soffan med fördragna gardiner, oförmögen att ta in allt vad livet har att erbjuda. Jag satt i en cell, utanför fanns allt det jag ville ha och nyckeln satt i på min sida av dörren, men jag hade varken viljan eller förmågan att låsa upp. Nu har jag äntligen gjort det, och det är en fantastisk värld här ute. Nu ska jag lära mig att ta vara på de här stunderna, stoppa dom i fickan så att jag kan ta upp dom närhelst det känns tungt.

Jag har ett val, och jag tänker välja rätt i fortsättningen! Ut och njut allihopa!

heueh
tors, 2016-06-30 - 05:50

av naturupplevelser. Igår eftermiddag gick vi på en stig mellan ett par villor, upp mot en liten äng till vänster och ett litet skogsområde till höger. Futtiga hundra meter, sedan kommer man ut på en stor parkeringsplats. Precis när vi är på väg ut på ängen upptäcker vi en hjort, bara 20 meter bort. Den står blick still och iakttar oss, hunden vet inte vad han ska tro så han står lika stilla han. Jag hinner få upp telefonen och ta en bild, sedan bestämmer sig hunden för att vad det än är, så har den inget på hans revir att göra. Denna åsikt luftar han högljutt, hjorten försvinner in i skogen och ögonblicket är över.

I morse var vi på väg hemåt när vi får syn på en grupp rådjur, bock, get och kid, bara hundra meter ut på en äng vid vägkanten. Bocken höll koll medan de andra betade i lugn och ro. Han tyckte tydligen inte vi verkade farliga, för vi stod i flera minuter och betraktade dom utan att dom flyttade på sig. Till slut gick vi vidare och lämnade dom åt sina bestyr.

För ett par år sedan, innan dom började bygga villor här, såg vi ofta både rådjur, hjortar och älgar. Men så fort byggarna drog in med sina grävskopor, hammare och sågar så försvann djuren. De senaste två åren är det hararna som fått representera djurlivet häromkring. Det är härligt att se att andra djur börjar återvända. Tack och lov för reglerad arbetstid, djuren får i alla fall morgnarna för sig själva.

Så privilegierad jag är, som tack vare mitt missbruk har fått förmågan att leva, att uppleva och att njuta av stunden.

Ha en fantastisk dag allihopa!

Levande
tors, 2016-06-30 - 06:34

Det är en underbar känsla när ens sinnen börjar vakna till och man blir hänförd hur vackert allt är.
Önskar dig en fin dag

miss lyckad
tors, 2016-06-30 - 13:32

Läste om när du plockade ur diskmaskinen. Du kanske hade viktigare tankar. Eller var i ett tankeflow. Det som många vill hamna i. Ingen skada skedd. Själv hade jag en gång lagt in el-vispen i frysen, på den tiden när jag inte hade a-problem. Jösses vad jag letade efter vispen. Stressad var jag och skulle ha kalas hemma. Efteråt kan man skratta åt det.

heueh
fre, 2016-07-01 - 06:06

förebilder. Jag har fortfarande en fåfäng önskan att kunna dricka "normalt". Jag har bekanta som kan sitta en hel kväll med ett ynka glas whisky, eller blir så involverade i en diskussion att ölen står och blir avslagen framför dom. Som kan gå från bordet med ett kvartsfullt glas kvar. Eftersom fasaden är oerhört viktig för mig, så sitter jag där, oförmögen att tänka något annat än "drick då för f.n, så jag också kan ta en klunk". Dessa människor har varit mina förebilder.

Och gudarna ska veta att jag har försökt. Vid ett tillfälle begränsade jag mig till fredagar, och bara på krogen. Det höll i nästan ett år, jag tog min krogrunda varje fredag, blev aldrig trilla-omkull-full och drack aldrig däremellan. Men hela veckan handlade om fredagen, på helgen kände jag saknad, på onsdagen började jag planera kommande fredag. Jag levde med ett konstant sug. Inte mycket till liv, egentligen.

Jag känner också människor som väljer att inte dricka alls. Det kan vara att dom har sett avigsidorna av alkoholen på nära håll, det kan vara av rent ekonomiska skäl; för priset av ett par drinkar får man ju faktiskt en riktigt god måltid. Oavsett skäl, så verkar dom nöjda med sitt val. Dessa ska bli mina nya förebilder. Tänk att kunna leva sitt liv utan ett mörkt, alkoholhaltigt moln svävande över huvudet. Jag har ju accepterat att jag aldrig kommer att uppleva tyngdlöshet eller se toppen på Mount Everest, så varför ska jag inte kunna acceptera att jag inte kommer att dricka igen? Självklart kan jag det, även om det kräver en del jobb längs vägen!

Tack alla ni som kommenterar! Jag försökte inbilla mig själv när jag startade den här tråden att jag minsann skriver för mig själv, men narcissisten i mig jublar när han vet att någon läser. Det är lite som med facebook, när jag har gjort ett inlägg någonstans så kan jag inte motstå att räkna gilla-markeringar. Jag känner mig mindre ensam då. Den digitala världen är ju problematisk på det sättet, man får inte samma omedelbara respons som vid ett samtal öga mot öga.

Låt er fredag bli nykter och njutbar!

miss lyckad
fre, 2016-07-01 - 08:48

Det är viktigt. För det är ju människor som gjort något man tycker är bra, enastående, suveränt, eller så är dom bara personer man vill efterlikna. Om jag har svårigheter i mitt liv, så vill jag hitta personer som har den erfarenheten och klarat upp det. Sen behöver man inte varken känna eller tycka om personen till fullo. Jag har problem med A. Då pratar jag med människor som på olika sätt kunnat sluta med A. Hur tänkte du? Vad hände med ditt liv? Tappade du kontakten men någon viktig person? Hur var första tiden? Osv. Sen läser jag mycket om problemet. Jag gör olika jämförelser. Det sägs att tankens makt är stor. Och alla förändringar börjar i tanken. Du har nog rätt. Bra förebilder behövs alltid. Här på forumet finns några stycken. Ha det gott.

Fenix
fre, 2016-07-01 - 11:32

kan du vara själv Heueh! Du skriver väl och du är nykter, det räcker långt. Jag har själv varit förebild tror jag när jag haft längre nyktra perioder här på forumet, så desto urslare känner jag mig när jag fallit tillbaka i skiten och vaknar med promille i blodet. Som i dag. Nu väntar jag på att bli nykter så jag kan köra bil, det är så djävla hemskt att jag vet att livet skulle vara härligt om jag lät bli A, men ändå inte kan göra det. Nåväl, har tid på vårdcentralen om drygt en vecka när jag ska återuppta antabus. Resor gör att jag kan hoppa över pillren och lura mig själv och andra ett tag. För vad, att missa bra dagar till förmån att må sämre? Sick! Jag har hittat en bra förebild och det är Berra här på forumet. Han har nu en nykterhet om sju år tror jag, och jag har börjar läsa hans tråd från dag 1 och han visar att det går att sluta dag för dag, vecka för vecka och med facit i hand har det nu gått i sju år och han är fortfarande nöjd och glad att slippa alkoholen. Så med hjälp av Berra och antabus ska jag klara det!

Berra
fre, 2016-07-01 - 16:27

..och heuhe för all del, jag ser vad ni skriver.

Tack för att du nämner mig som en förebild, jag känner mig inte som en sådan.
Min tillvaro känns lite för brokig för att kunna vara en förebild, på ett mentalt sätt menat då.
Att vara borgenär i sin egna rock och på ett politiskt korrekt sätt stå för sina ideal.
..men nykter är jag, och ja i november är det åtta år sedan, åtta fucking år, tänka sig...
Fyra år innan min 50-årsdag och snart lika många år efter den, det känns konstigt på något sätt.
Har liksom ingen kontakt med tiden som drickare, men lever kvar på minnena ifrån den, de bra och mestadels de dåliga.
Lever i en tid då min yngsta är tillräckligt gammal att för första gången få dricka snapsar och öl på midsommarafton, och jag på något sätt känns för gammal för att göra det, vis av erfarenheten.
Luktminnet finns kvar av alkoholen, men har svårt att minnas smaken, vet hur whiskyn bränner i munnen och svalget, hur "surt" rödvinet kan kännas, lite gammalt över smaken, men ändå något som man kunde (då) längta till.
Men var det smaken man längtade efter, eller verkan?

Jag tror på verkan, inverkan alkoholen hade på mitt sinne, känslan av fullständig ansvarslöshet, en frihet som var fängslande på sikt.
Ju mer man drack desto mer snärjdes man in i sitt missbruk, ett trassel med knutar som hindrade en att lirka sig fri oavsett vilken riktning man försökte ta sig till, ett socialt nät av missbruk, man umgicks med människor som själva hade ett riskbruk.
Så det fina uttalandet här på forumet om att de inte är så svårt att sluta dricka alkoholen, utan det svåra är att inte börja dricka den igen stämmer verkligen, samma sak men motsatt på något sätt.
Jo det är verkligen inte lätt att kapa det sociala nätverket av alkoholdrickandet, det blir som att tappa armarna och bli helt handlingsförlamad, vad gör jag nu?
Man bygger upp en hel armé av motivering av alla nackdelarna med att dricka alkoholen tills man känner sig mogen, när det inte finns en enda fördel kvar med att dricka längre, när allt det bra'iga överväger allt det dumma med alkoholen.
När det bara finns en enda väg kvar, och den är min, allt jag behöver göra är att vandra den i min egna takt.
Vad som finns bakom nästa krön vet jag inte, det finns två saker jag kan göra, svära och leva rövare inför min rädsla av det okända, eller att nyfiket ta reda på vad som gömmer sig där utan att lägga några värderingar i vad som är bättre eller sämre.

Det enda jag behöver ha koll på är vad som finns i mitt glas, och om det är öl jag suktar efter så behöver jag inte heller göra något avkall där heller nu när det finns en hel uppsjö av mycket bra helt eller nästan helt alkoholfria alternativ.
Det finns ett liv närmare verkligheten...

Berra

heueh
lör, 2016-07-02 - 06:01

tillräckligt tidigt för att ibland möta folk på väg hem från en festnatt på stan. Idag mötte jag en ung kvinna, tofflor på fötterna (jag tvivlar på att det var vad hon hade på sig i går kväll), håret på ända och klänningen i oordning. Men hon hade i alla fall sin telefon i behåll, den var hon så fokuserad på att hon varken såg mig eller den leriga jordplätten hon traskade igenom. Senare såg jag en äldre man i sin trädgård som hade bestämt sig för att vattna gräsmattan klockan fem på morgonen, i regnet. Han började med att skruva på vattnet, sedan plockade han upp sprinklern och stod länge på ostadiga ben och försökte bestämma sig var han skulle ställa den. Efter att ha provat ett par olika ställen, ställde han till sist ner den, tog ett par steg bakåt och betraktade nöjt sitt verk. Därefter gick han in och med tanke på hans tillstånd, troligen direkt i säng.

Jag tänkte på hur olika våra lördagar kommer att gestalta sig; jag har just börjat min dag, de har just avslutat den. Jag ska ut på golfbanan och vara caddy idag, de lär knappast vakna före lunch. Jag ska äta en god lunch, de får tvinga i sig sin. Jag kommer att ha en lugn och rofylld dag, de kommer att ridas av sin ångest. Jag kan göra listan hur lång som helst; kontentan är att jag är nöjd med mitt val.

Tack för era kommentarer, Miss Lyckad, Fenix och Berra. Och ja Berra, du är en av mina förebilder. Oavsett hur ditt liv är och har varit så är du fortfarande nykter och du tittar fortfarande in här på forumet. För mig personligen är det det viktigaste av allt; att man fortfarande efter så många år förmår jobba aktivt med sin nykterhet.

Jag går förresten förbi en sjö på min promenad. Idag stod ett anslag vid strandkanten; kommunen ska "bedriva organiserad reducering av karpbeståndet i sjön". Kunde dom inte bara skrivit att kommungubbarna ska ut och fiska i helgen?

Ha en härlig lördag allihopa!

Levande
lör, 2016-07-02 - 07:28

Skönt att få följa med dig och hunden på morgonpromenad ☺
Du låter stark i dina ord och gillar dina betraktelser, de kanske spränger sjön för att slippa karpen.
Hoppas att du får en fin dag även om den är på en golfbana

heueh
sön, 2016-07-03 - 05:19

och det finns ovanor. Jag har min beskärda del av de senare. En vana jag har är att äta fruktsallad till kvällen. En ovana är att äta den med choklad till, min favorit är Kina-snacks. Det är ju så himla gott, men inte särskilt nyttigt. En annan ovana jag har utvecklat är att sitta och titta på TV på kvällarna. Igår satt jag och tittade på en gammal serie som jag inte ens tycker är särskilt bra. Det kändes mest som att jag bara fördrev tiden. Det är först de tre senaste åren som jag ens har haft TV, varför har den blivit så viktig?

Nog för att jag fortfarande är trött, ska jag döma efter andra trådar här på forumet så är det fullt normalt, även efter så här lång tid. Och nog för att jag tycker att jag gott kan belöna mig, jag har ju i alla fall lyckats sluta dricka. Men måste det vara en belöning som innebär att jag blir fet, eller lat? Det finns ju så många andra sätt, varför väljer jag okritiskt det som ligger närmast till hands? Jag har en sportbil som jag är väldigt stolt över, en kvällstur med taket nere är en härlig upplevelse. Men när jag drabbas av den sortens sug så radar motargumenten upp sig; då måste jag lämna hunden hemma, det kanske börjar regna, jag har ingenstans att åka där jag inte varit förut etc.

En liten belöning till mig själv kan mycket lätt utvecklas till en ovana som är svår att bryta. Jag ska ta mig tid idag och tänka igenom vad som är en hållbar belöning och vad som kan bli en belastning längre fram. Med lite tur och hårt arbete kanske jag kan bygga ett liv jag trivs med. För närvarande tycker jag att jag har fått ordning på mina morgnar, jag ger mig själv en bra start på dagen. Dags att ta itu med resten av dagen, lite i taget.

Fast hunden kunde ju göra lite mer för att hjälpa mig förstås. Han väcker mig tidigt, när jag så går ut i köket för att sätta på kaffe så smyger han upp i min säng och myser. Han kunde ju i alla fall hålla mig sällskap. Attans lathund.

Ha en härlig söndag!

Mia-Pia
sön, 2016-07-03 - 09:49

Du har kommit så långt! Min erfarenhet är man vill mycket fort! Komma till ett bra liv fort! Göra rätt!
Jag känner igen mig i just detta. För mig kan det ibland ha resulterat i ett återfall. Så behöver det inte vara för dig alls! Jag är väldigt ödmjuk inför att det är just olika för alla.
Jag njuter sv dina inlägg! De ger mig styrka! All lycka till dig!