...för förändring.

Jag tänker använda detta som dagbok.

Lite historia om mitt beroende:
* Har tagit insomningstabletter till och från i ca 20 års tid.
* För ca 2,5 år sen blev det stora förändringar på mitt jobb som ledde till att jag gick in i väggen. Tabletterna för sömn ökade
* För ca 1,5 år sen försökte jag dra ned på insomningstabletterna och då tog jag tyvärr till alkohol istället
* Mitt drickande har tidigare varit väldigt svenskt,dvs nykter nästan jämt och på fest för mycket alkohol.
* Min nuvarande sambo flyttade jag ihop med för ca 4 år sen. Han har oxå ett beroende, men det ser helt annorlunda ut än mitt. Han dricker ca 2 starköl per dag, men sen är det bra.
* För ett år sen bestämde jag mig för att nu får det vara nog med insomningstabletterna. Jag mådde inte bra av dom och jag hade även blivit beroende av alkohol. Gick till läkaren, fick naltroxene utskrivet. Det hjälper lite, men snart var jag igång att dricka igen.
* Hösten 2015: nu har jag dragit på mig både ett medelhavsdrickande och har kvar det svenska sättet. Dricker lite varje dag under veckorna och blir skitfull på helgen.
* Efter jul 2015 får min sambo nog. Efter att ha varit stupfull och betett mig som en idiot, slänger han ut mig. Flyttar till min bror ett tag och har sån tur att min sambo tar tillbaka mig, men med löftet att vi ska ha minst en vit månad och att även han håller uppe.

Så nu sitter jag här och skriver. Har varit nykter sedan 28 dec, med lite misstag, har druckit tre 3,5 utspridda på tiden och ca 4 cl minttu. Har dock inte alls varit full.
En del av mitt beroende beror på min och min sambos ansträngda förhållande. Vi är båda känslomänniskor, men vi hanterar det på olika sätt. Han lägger locket på och jag vill ta ut det direkt. Jag är hetlevrad och min sambo ännu värre. Jag tycker dessutom att min sambo är lite gammaldags, han vill gärna styra mig och tala om hur jag ska göra i olika situationer osv. Det tål inte jag. Jag har helt förtröstan till mig själv och mitt eget omdöme (utom vad gäller alkohol). Min uppväxt var sådan att jag och min bror fick göra precis samma saker. Vi arbetade mesta utomhus när vi var barn, så nån husmorsdröm har jag väl inte blivit. Inget jag eftersträvar heller, det finns viktigare saker att göra. Tilläggas ska att min sambo är 15 år äldre än mig. Å jag är ingen barnunge utan har 44 års livserfarenhet.
Nu måste jag oxå skriva att vi har väldigt fina stunder oxå, annars skulle jag inte vara kvar. Vi har väldigt många gemensamma intressen, jakt är ett. Å vi har väldigt kul ihop. Å min sambo är en ärlig människa som jag vet vart jag har. Snygg. Rolig, när han är på humör. Så egentligen har jag inte mycket att klaga på.

Jag har två barn som så klart märkt av mitt drickande. De bor varannnan vecka hos sin pappa. Den relationen fungerar väldigt bra, jag och deras pappa är väldigt goda vänner. Som tur är tror jag att det värsta i mitt drickande har jag lyckats undanhålla för dom. Men vad vet jag, de kanske har märkt det ändå.

Det jag har svårt att ta är min sambos ständiga gnällande. Han gnäller om disken, för mycket skor, ungarna stojar osv osv. På det viset är han ganska negativ. Om jag är ledig, tycker han inte att jag får sitta och ta det lite lungt, då är jag lat. Han skyller mycket på mig att det inte händer något, när det förmodligen är sig själv han är irriterad på.

Nu förstår jag att jag inte är nån lätt match att leva med heller. Jag vet att jag kan låta hård och domderande, fast jag själv inte alls tycker att det är så. Mina barn säger detta. Så troligen är min sambo och jag lika i det fallet.

Men, nu har jag varit nykter i 10 dagar, så när som på de där tre 3,5 och 4 cl minttu. Det här tänker jag hålla i.

Förut, när min sambo farit ut mot mig och klagat på nåt, så har jag tagit till bärsen. Nu är det slut på det

Som ex: idag sa jag att jag tycker vi ska göra något ihop hela familjen. Min sambo säger ofta att han tycker att vi inte gör några roliga saker längre. Å att det i princip är mitt fel. Det vet jag att det inte är. Men hur som helst så har jag i flera dagar försökt få till att vi ska göra något hela familjen dvs min sambo och jag + mina två barn, 12 och 14 år. Men det är omöjligt, han vill inte, det är ju skidor på tv, hockey på tv....åhhh jag avskyr tvn.

Hade det varit för två veckor sen hade jag löst det med att ta en öl. Men nu är det borta. Så skönt! Alltså suget är delvis kvar, men det är inte så svårt att låta bli.

Vill bara tillägga en sak; utåt sett verkar det inte som jag har några problem. Jag är omtyckt och betraktad som duktig och redig. Folk skulle nog inte tro sina öron om de fick höra sanningen om mig. Sköter arbete och allt annat fläckfritt...

Sundare

...och varandra. För mig är detta forum en livlina. Räcker inte detta blir det AA men att bo på sån liten ort som jag så föredrar jag anonymitet så det blir en sporre för mig att fortsätta med detta stöd istället.
Jag behöver dock vara väldigt aktiv här, känner att det just nu behövs för att stödet ska kännas påtagligt.
Jag håller med på samtliga dina 4 punkter ovan. Låt oss ge oss själva, våra nära o varandra detta!

Eulalia

Förlåt för att jag inte varit inne här så mycket nu. Livet skenar iväg, med än det ena än det andra.
Det funkar rätt bra för mig, jag dricker lite grann igen, på helger vid speciella tillfällen. Men jag känner att jag måste vara på min vakt.

Har fortfarande jobbigt när det gäller att hantera besvikelser. Men mängderna alkohol jag dricker när jag väl dricker nu har gått enormt mycket. Jag har fått tillbaka gränsen. Det är skönt..Jag ska skriva mer sen, nu måste jag till jobbet. Kram på er alla

Eulalia

Jaha...då var jag här igen..med rumpan mellan benen..
Mycket har hänt. Min far har gått bort under semestern. Å jag har druckit för frekvent under sommaren.
I morse sa min sambo åt mig, att det går åt för mycket öl o han vet att det är jag som dricker upp dom. Detta har jag känt själv nu på slutet, men det var bra att han sa till. Blev viktigare o mer verkligt då.

Eulalia

Jag är tbx vid det att dricka för tröst. Nu måste måste jag skärpa mig. För mina barns skull. För att få behålla min sambo. För min egen skull.

Eulalia

Ska det vara så svårt att låta bli? Ibland känns det som om jag okynnesdricker. Nu säger jag åt mig själv; låt bli för faan!!

Eulalia

Jag har tidigare märkt att jag tagit till a vid besvikelse. Inte aspackad, utan jag har köpt 3,5 or. Igår kväll var ett sånt tillfälle. Tänkte, nu åker jag t affären. Men gav det lite tid, och, det GICK ÖVER. Helt underbart! Snacka om jag, åtminstone delvis, dricker för att lindra känslor.