Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Hej kära du,

förstår att det är tungt... Försök att hålla ut. Även den här stormen kommer att bedarra förr eller senare. Men under tiden:

1. Motanmäl för förtal.

2. Syna en eventuell bluff från chefens sida. Vittnen som ljuger begår mened = straffbart. Skulle sådana vittnen verkligen klara av att sitta i rätten och upprätthålla en lögn? Det krävs väldigt mycket för "vanliga" människor att klara av och sitta i domstol och blåljuga. De flesta blir ganska små och spaka i en rättssal. Låter som om det bara är ett desperat sista hot.

3. Jag kan inte låta bli att fundera på varför din chef gör detta? Naturligtvis för att han är en sjukjävlaskithögsjävlaidiotjävel, men vad som verkligen driver honom? Om du kan knäcka det, så vet du också var du kan komma åt honom. Handlar det exempelvis om hans eget ego? Att HAN skulle ha anställt en alkoholist? Att HAN skulle ha missat att se tecknen - han är ju läkare? Att han inte har råd med rehabilitering? Att han tror att det påverkar hans rykte på något sjukt och konstigt sätt? Är det så att han själv har utsatt dig eller någon annan för sexuellt ofredande och ser detta som ett bra sätt att "rentvå" sig själv samtidigt. Visst, det kanske inte spelar någon roll - och han kanske "bara" är en psykopat - med det känns som att det är något i hela det här som inte stämmer. Något vi missar eller inte ser. VARFÖR är det så viktigt att bli av med dig? Kan det kluras ut, så kan man nog också komma åt honom, om du förstår hur jag menar.

Skickar styrka, mod och hopp!

Nyckelpigan

Tack för all omtanke här, jag ska svara på era inlägg sedan, de betyder så otroligt mycket!!! Min arbetsgivare har visat sig vara den värsta människa jag någonsin träffat... han har noll skrupler... jag kommer att sluta (har redan gjort det), får inte en chans att motbevisa den historia de har ljugit ihop... helt galet att det får gå till så här i Sverige idag... jag har dock listat ut vad jag tror ligger bakom allt, men skriver om det sen.
Jag har ändå lyckats hålla mig nykter, har varit här inne och läst varje dag, inte orkat skriva, mått väldigt dåligt. Började dock gå åt rätt håll, avtalet med min arbetsgivare håller på att dra sig mot sitt slut och även om jag är förtvivlad och oerhört arg över vad de gjort och gör vill jag nu bara ha bort dem ur mitt liv.
Jag får ta en break och jobba tillfälliga jobb innan jag landat.

Jag blev dock påmind om en sak idag som jag skäms otroligt för. Jag var hemma hos en fd kollega på AW för ett tag sedan, jag körde dit så min man skulle veta att jag inte drack. Jag fick ett glas välkomstdrink som sedan fylldes på. Jag drack mer, i slutet drack jag dock bara vatten. Inbillade mig att det var okej att köra (att ta en taxi skulle avslöja mig för min man, vilket naturligtvis är bättre än att köra påverkad, men när man är där jag var tänker man inte logiskt), vilket jag gjorde. Inget hände, men det är ju inte det som är huvudfrågan utan att det hände. Tydligen hade folk sett mig köra iväg och senare sagt till värdinnan att jag kört fastän jag hade druckit (från flera håll hade hon hört det). Värdinnan frågade mig rätt ut och jag förnekade inget, berättade om mina problem med a och att jag inte ska dricka mer. Jag har dock en sådan enorm ångest över detta, dels att jag gjorde det, dels att det pratas om det... vet inte hur jag ska tackla det... bara låta tiden gå och göra rätt från och med nu... jag vet inte. Började kravla mig upp ur det andra ångesthelvetet där jag legat helt apatisk i flera veckor och sedan detta... jag vet att det är mitt eget fel, men jag orkar faktiskt inte mer just nu... Skäms så oerhört... vet inte heller riktigt vem det är som säger vad till vem... jag känner att jag inte kan göra något mer än vänta på att folk pratar om annat, men ångesten och skammen blir så stor igen... Vet att det var så otroligt dumt gjort - hur kunde att göra min man besviken vara värre än att riskera att köra påverkad?! I min a-hjärna var det tydligen inget svårt val... detta stärker ytterligare mitt beslut att inte dricka alls mer. Jag har varit helt nykter sedan 2/10, det är 25 dagar då jag levt i helvetet... jag gör i alla fall så gott jag kan nu, även om jag gjort fel innan. Stor kram

linn

man orkar inte alltid skriva, eller dela med sig heller för den delen. Bara tänker på dig! Du verkar vara en otroligt stark person, men vi alla gör misstag, snälla sluta straffa dig för det, har själv gjort det den senaste månaden och det hjälper verkligen inte. Du är här och du är nu!! På något sätt måste vi orka lägga allt bakom oss för att orka vidare.

Kram!!

1) Du skadade inte någon
2) Du skadade inte dig själv
Det är viktigt att du kommer ihåg.

Men du har rätt i hur våra omdömen förändras när vi har alkohol i blodet.
Det är värt att tänka på

Se framåt!

Kram

Det finns väl inte så mycket mer att göra än att låta tiden gå och att inte göra om det. Omdömet blir påverkat. Man gör sånt man aldrig skulle göra nykter. Förlåt dig själv. Du har nu varit nykter nu under extremt svåra prövningar. Det räknas!

Gunda

det har du, jag tycker att du är en kämpe. Vi gör alla fel, många, många gånger, men nånstans måste vi börja säga förlåt till oss själva och förlåta oss för alla dumheter vi gjort. Att ha en massa ångest över det vi gjort hjälper inte, det är viktigt att försöka vända blad och börja på ny kula. Du har varit fri A nästan en månad, det är kanonbra, fortsätt kämpa. Sen att du har sagt upp dig från jobbet och lämna den där hemska chefen bakom dig som inte kan ge annat än hemskheter, det är nog otroligt stressande för dig. Att göra ett avslut är alltid början på något nytt. Stå på dig! Kram
Vet inte vad jag ska skriva egentligen, men vill nog bara skicka styrka och lite omtanke.

RaniLee

Kära Nyckelpiga, klappa dina vingar och håll ditt hjärta. Vi gör så gott vi kan och nu har du kämpat så hårt i motvind, så länge. Jag har hört många säga att det var när de släppte taget och gav upp och erkände sig maktlösa som förändrinegn kom. Jag kämpar också men mina demoner från barndomen och svår sorg som jag dövat med a. Jag är ny nykter men har inte varit det så länge ännu. 3 veckor -3 tillfällen är inte så mycket att skryta med, så vem är jag att ge råd? Jag får väl skriva samma rader till mig själv på min lina. Jag jag läst din tråd och vilken resa du har gjort. Vad du har kämpat och delat med oss. Det har givit mig mycket, tack. Jag hoppas att du får upprättelse och att du får leva det liv du önskar för att må bättre. Stor styrkekram till dig!

Nyckelpigan

Tack för alla fina ord! Just nu river ångesten i mig... vill ha upprättelse men kommer inte att få det... känns så fel att man kan göra hur som helst som arbetsgivare ich så får jag betala priset. Detta är den sorts ångest som jag skulle vilja döva med a... måste hitta ett annat sätt... kram

Skickar styrkekram din väg Nyckelpigan.. jag sitter ju i en liknande sits och håller med dig det är fruktansvärt att arbetsgivaren kommer undan... jag försöker att inte tappa tron att allt kommer lösa sig... att det snart är över.... A tar ju bort ångesten för stunden.. men sen kommer den tillbaka tusenfalt när ruset försvinner... jag försöker tänka på det när suget sätter in.. just hur bra det är att ha kontroll över sig själv.. DU är enormt stark och du kommer komma ur detta.. Håller alla tummar för dig.. och även för mig själv.. att eländet snart är över.. Kram

Nyckelpigan

Tack för era kommentarer Odette och Muränan samt att ni tänker på mig! Det har hänt rätt mycket sedan sist, jag har varit inne och läst mycket men det har inte blivit av att jag skrivit i min egen tråd. Arbetsgivaren körde sitt fulspel ända in i väggen och idag känner jag att jag har lite distans till det, även om jag ibland blir väldigt arg men framför allt ledsen att man kan komma undan med sådant... det är ju jag som får betala priset. Det var en enormt tuff tid när "stridigheterna" pågick, jag mådde väldigt dåligt, trots allt som har hänt mig förr var nog detta den tuffaste tiden i mitt liv och det fanns tillfällen när jag inte ville leva och min man fick komma hem från jobbet eftersom jag inte vågade vara själv eftersom tankarna om självmord var så starka att jag inte vågade vara själv. Jag ville ju inte utsätta min familj för det traumat men just då såg jag ingen annan utväg. Min man var helt fantastisk och stöttade mig till 110%, jag har även min syster (på distans) och utan dem vet jag inte om jag hade orkat.

Jag kände attjag behövde komma ut i arbetslivet igen, att bara ligga hemma paralyserad av ångest och ilska gjorde bara saken värre. Jag vikarierar nu (5 v) och även om det innebar att jag tvingades gå upp och jobba 100%, något jag inte gjort på väldigt länge och pendla har det lyft mig. Den första veckan var jättejobbig, jag fick tillbaka alla symptom jag hade när jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, jag var yr så jag knappt vågade köra bil... undrade hur detta skulle gå. Jag bröt ihop inför min man en kväll, jag brukar ha så svårt att få fram känslorna i det läget, att sätta ord på dem, allt bara låser sig. Det var så skönt att få säga allt, berätta hur jag kände, min oro osv. Det var som om det var en vändpunkt, att jag hade lättat på trycket och redan nästa dag mådde jag mycket bättre, jag gick även till min tillfälliga chef och sa till att jag behövde få lite tid för administrativa uppgifter (allt som ansamlas är min största stressfaktor), jag sa även nej till flera saker. Det är fortfarande tröttsamt men jag är inte yr och jag klarar av det. Jag börjar även fundera på om jag kanske skulle stanna på den här arbetplatsen, gå ner i tid så det inte blir så drygt med pendling. Tror det har gett mig ett lugn också, att jag ser en möjlighet för framtiden, att bara ha några veckor lösta framåt är ju en stressfaktor, även om tanken var att jag skulle få lite tid att landa och tänka ut vad jag skulle göra... jag är inte så bra på det, jag vill gärna veta vad som ska hända framåt, det stressade mig att bara gå runt och låtsas som om det inte gjorde något att jag inte hade någon aning om vad som händer efter jul...

Vad gäller a så klarade jag ju hela den tuffa tiden utan a. Jag vet nu att när jag är längst nere på botten dricker jag inte, så har det eg alltid varit om jag tänker efter. Efter att allt var klart med min förre arbetsgivare hade vi en resa inplanerad, jag hade med mig a-fria alternativ (finns knappt utomlands), jag drack ingenting, vi hade en mysig och innehållsrik semester. Problemet var att jag först försökte låtsas som om allt var bra, men jag hade ju fortfarande med mig alla känslor angående det som hänt hemma. Jag hade lagt locket på på ett sätt som inte var hälsosamt. Jag mådde inget vidare de första dagarna även om jag försökte låtsas inför mig själv. Jag fick kraftig ångest andra eller tredje morgonen, den sortens ångest som skriker efter a som ska lugna kaoset i huvudet. Jag berättade för min man och bad honom hålla om mig, jag grät och grät. Hade jag varit själv och haft möjlighet hade jag i det läget köpt a och hällt i mig. Fastän det var morgon tog jag en a-fri öl och hällde i mig, skrämd av hur stark driften var. Vi redde ut det och det blev ingen a på resan, men jag fick ta med mig att stänga in saker funkar inte. Jag har så svårt för att låta bli, har fått lära om eftersom hela min uppväxt handlade om att stänga in och ha en fasad utåt (missbruk hemma). Nu måste jag hitta ett annat sätt, låta det jobbiga komma då och då... jag jobbar på det och har eg gjort det i åratal. Jag är bättre på det än jag var för 15 år sedan, men jag har svårt för det. Det jobbiga är när allt låser sig, när jag inget hellre vill än att gråta, det känns som allt ska explodera inom mig men jag kan inte... den situationen har jag inte hittat någon väg ur än.
Jag tror att jag hela mitt liv stängt in allt och väntat på tillfällena då jag kunde dricka, då fick jag lugn från kaoset i huvudet. Nu är det dags att lära om. Det kommer ta tid och jag kommer kanske falla, men mitt mål är att inte göra det, att hitta vägar ur saker som är konstruktiva istället för att ge mig mer ångest, vilket a gör.

Jag har dock druckit a vid ett tillfälle. Kan ju kännas helt galet efter att ha klarat mig ur den jobbiga tiden nykter... vi var på fest och jag skulle inte dricka något. Vet inte om jag kände mig säker eftersom jag klarat allt jobbigt eller om jag bara längst in ville ha lugnt en kväll... jag sa att välkomstbubblet kunde jag ju ta... ingen bra idé. Steget till "bara" ett glas rödvin till maten var inte stort och sedan drack jag i smyg inför min man. Det spårade inte ur, men min man blev ju naturligtvis besviken, ledsen och arg och jag likaså. Detta är uppenbarligen en av mina starkaste triggers (note to self), när jag har haft det jobbigt och börjar må lite bättre och befinner mig i en miljö (fest) där man naturligt är glad och uppåt och det finns a... då måste jag passa mig extra mycket. Längtan efter att få lugn i skallen efter allt jag varit med om blir för stark och det finns inte ens en antydan till kamp mot a-djävulen som sitter på axeln och viskar. Det är skrämmande hur snabbt jag i det läget kan gå från noll till 100 på ingen tid alls. Jag hinner inte ens (vill inte?) reflektera, beslutet är fattat och sedan är det bara en väg att gå. Mer tid att bygga upp tillit... besvikelse från min man och från mig efteråt. Nu har det gått ett tag och jag har distans till det, men det var jobbigt då. Jag har inte druckit något efter det, nu när det gått en tid har jag försökt ta ut lärdomarna istället för att sparka på mig själv, men i början är det bara ångest. Jag tyckte dock att ångesten var relativt kortvarig den här gången, kanske för att jag inte ställde till något, kanske för att jag lärt mig att nu gällde det bara att komma upp på hästen igen, lära mig mer om det jag redan visste och bli mer på min vakt. Inte bli kaxig för att jag klarat den jobbiga tiden och tro att jag var ur faran... det är ju NU den farligaste tiden är för mig.

Allt det här galna som har hänt med min förre arbetsgivare har ändå lett till att jag för första gången har kunnat säga att jag inte klarar av att dricka till fler, vilket ju gör att man stänger flera dörrar. Just idag mår jag bra, min man ska bort ikväll och det hade ju tidigare varit ett fantastiskt tillfälle att få dricka på. Jag ska till stan och köpa presenter till vår dotter som fyller år, ännu en riskfaktor eftersom systembolaget ligger där. Jag tänker gå rakt förbi, inte få några impulshandlingar och köpa något. I mitt fall är det just det, jag kan tänka ut hur skönt det är att jag ska göra si och så, utan a och i nästa tanke tänker jag att "men det gör ju inte något om jag bara tar ett glas". Man känner sig helt schizofren... HALLÅ!??! Du är ju inte dum i huvudet, hur kan du inom loppet av 2 minuter tro att två så diametralt motsatta antaganden skulle vara sanna... Därför skriver jag här att jag ska till stan och jag ska INTE gå in på Systembolaget, när jag kommer hem får jag logga in och stå till svars inför mig själv. Jag utmanar mig själv och tar detta som en livlina... jag ska kunna skriva här i eftermiddag att jag varit på stan och gjort det jag skulle... inget mer. Hoppas alla får en bra lördag! Kram

Nyckelpigan

Checkar in som jag lovat mig själv! Jag har varit på stan utan att gå in på systemet, senare varit och handlat utan att köpa något med a i. Unnade mig god juice och efter att ha utfodrat barnen käkar jag godis och ser på film själv (när hände det sist?) eftersom min man är ute. Stor kram till er alla

Nyckelpigan

Vaknade med huvudvärk ut en mardröm med massa saker, bl a hade jag tydligen tyckt att det var en jättebra idé att min man tog bort allt gräs och iställlet satte plastgräs som var 25 cm högt. Jag blev galen (i drömmen) och undrade vad han hade gjort, det gick ju inte ens att gå på... han sa då att jag hade tyckt det var jättefint igår och drivit på. Jag mumlade något för i drömmen hade jag varit full efter att ha smygdruckit... var ett tag sedan jag hade en sådan dröm men var kanske pga att gårdagen var en trigger som jag klarade av. Jag var lite rastlös ett tag igår, tror det är ett av mina symptom när jag vill hitta ett sätt att dricka. Nu stod jag emot! Tycker jag är värd att vakna utan huvudvärk, men det beror iaf inte på bakfylla... ha en bra första advent! Kram

Observatör

Att genomgå dagen både med besök på stan där du ej handlade och att inte dricka när det var "fritt fram" så att säga (mannen borta). Det finns så mycket igenkänningsfaktorer när jag läser hos dig och du lyckas alltid komma med rätt och välbehövliga värmande ord i min tråd. Tack för det fina du! Den där känslan av rastlöshet känner jag så väl igen. Det gäller att hitta något att göra tills det går över och därmed har det oftast för mig även gått över med suget efter alkohol, för den gången. Hoppas huvudvärken släpper och att du får en fin advent. ?

Fint att se att du verkar landa med fötterna ned och huvudet upp. Det är ingen lätt pärs som du har gått igenom. Men du verkar, på något sätt, ändå var över på andra sidan nu?

Får jag, trots detta, vara en jobbig surkärring nu och ge dig ett råd som du inte har bett om...? Jo, jag tänker att allt det här jobbiga som hände var orsakat av alkohol. Du hamnade i en förfärlig situation pga alkoholen. Då kan det nog kanske gå åt två håll. Antingen dricker man ännu mer för att glömma och döva sig. Eller så håller man sig så långt borta från alkoholen som det bara går. Du gjorde det senare av dessa två. Skrämd och avskräckt för allt vad dricka hette. För att vara jobbig - men var vaksam på återfall nu. Nu när du liksom kommit vidare. Då tror jag att det är lätt att den där kraxande alkoholdjävulen får ny kraft igen. Förhoppningsvis blir det inte så, men vaksamhet är väl aldrig fel.

Kram på dig

Nyckelpigan

Jag visste det men valde att blunda... jag föll när krisen var över... hur förklarar det för någon utnför el ens för en själv? Jag hade det akitjobbogt men höll ihop.. jag förlorade alll anknytning med verkligheten, såg bara anledningar att dricka... sjukr

Nyckelpigan

Total krasch igår... mår så dåligt... orkar inte skriva mer än att ångesten stormar. Barnen såg, alla rädda och besvikna... inte minst jag... det går inte att förklara heller... inte för någon som inte har dessa problem... det finns ju ingen rationell förklaring. Det är så enormt dumt. Ångest.