av Lena72

Hej
Det är ett par månader sedan jag var aktiv.... o värre har det blivit! Då mamma o pappa har gått bort med ett par månades mellanrum har drickandet lindrat o hjälpt. Jag började gå till samtal o började med tabletter o tyckte jag drog ner drickandet till nått glas fre o lörd. Sedan skulle jag utomlands o jag drog ner på tabletterna, mest för jag är så jävla flygrädd o ville bli lite berusad av nått glas vin.... Bara där ökade drickandet igen

Nu de sista 4-5 veckorna har jag haft tarmvred o åkt in o ut till akuten varje vecka, inga tabletter hjälpte så jag slutade med A tabletterna. Smärtan har jag lindrat med starka tabletter o vin.... Oro för op (gjort 4 st var av två med svåra komplikationer ) har gjort att jag druckit mer o mer. De planerade in op för 3 veckor sedan, vindrickandet ökade för varje vecka. Op blev inställd även om jag låg med dropp o lugnande o skulle rulla in. Tidsbrist. Ny op tid två veckor senare..... Jag har pendlat mellan akuten o systemet varannan dag. De ville inte akutop då jag är gastric bypas op o de behöver special kirurger.
Nu är jag nyopererad men kan ju faaaaan inte sluta dricka. Sitter här nu bakis o måste till jobbet. Längtar tills em då barnen är borta o mannen skall komma sent, då hinner jag få i mej en flaska vin.....

Detta är helt patetiskt! Vill men orkar inte sluta! Till o med ljög för samtals tanten att fortfarande ligger inne o kan inte komma till henne i morgon.....
Suck!

heueh
fre, 2016-12-02 - 11:00

Jag har följt dig sedan jag själv hittade hit. Du går på en krokig väg just nu, en väg som jag känner så väl. För några år sedan var jag på samma väg, jag tog återfall på återfall, varje gång lovade jag mig själv att nu skulle det bli bättre, den här gången skulle jag minsann fixa det. Så blev det inte, det tog lång tid innan insikten kom. På något sätt var det en pusselbit som fattades, den där sista som gör hela bilden så vacker och harmonisk. Min hjärna var kidnappad, visst, men det var också något annat; jag ville helt enkelt inte sluta dricka. Den där genomgripande övertygelsen som senare blev mitt främsta vapen fanns helt enkelt inte där. Jag har ingen aning vad som hände; plötsligt en dag så bara visste jag att nu är det allvar, nu är det nog. Inget jag hade resonerat mig fram till, eller tvingat på mig själv, någonstans därinne bland allt som var trasigt och rörigt hade ett mönster formats, ett mönster som så småningom växte sig starkt nog att ta kontroll över min själ.

Jag tycker du gör allt rätt, Lena. Du kommer tillbaka hit utan dröjsmål, du är ärlig och rak, du förskönar inget och du jobbar hårt; hårdare än jag någonsin gjort. Det kommer bara att ta lite tid. Din A-tant är onödigt tuff, men hon är också människa och känner kanske att hon famlar i blindo just nu. Tala om för henne hur du känner det, hon vill ju väl även om hon just nu är på fel spår, kanske kan hon byta riktning om hon inser det. Barn är alltid ett bekymmer, jag söp ju bort stora delar av mina pojkars barn- och ungdom men det har jag faktiskt mest själv ont av. Grabbarna har klarat sig fint. Barnen kanske drar sig undan när du inte är du, men dom kommer tillbaka när du kommer tillbaka.

Du är en stark och bra person Lena, låt ingen få dig att tro något annat, inte ens du själv. Ingen som inte själv har varit där vi är nu kan komma ens i närheten av att förstå vilken enorm uppgift det är vi har tagit på oss. Att läsa din tråd fyller mig med beundran för din envishet, din uppriktighet och din kämpaglöd. Du kommer fram du också, var säker på det, ha bara tålamod och kämpa vidare i motvinden.

Utoin
fre, 2016-12-02 - 14:30

Det var inte min mening att vara oförskämd eller elak. Jag har och går igenom samma helvete som alla andra här inne. Jag har också varit ett barn till en alkoholiserad mamma. Tänker att det kanske finns en symbolik i din första mening i ditt forum, kanske du kan se om du kan stryka de här men, om och kanske? Jag har samma upplevelse som heuhe, en dag så infann sig känslan av att jag har druckit klart, det är över. Trevlig helg! Peace

Gunda
fre, 2016-12-02 - 15:35

Ha de gott, tänker på dig och väntar på att du skriver
snart igen.
Stor kram

Lena72
lör, 2016-12-10 - 17:24

Har fullt upp nu på jobbet inför jul....
Läst lite men inte hunnit skriva. Från mitt snedsteg har det nu gått 11 nyktra dagar. Går ok. Ibland lätt o ibland tuffare.
Igår var jag på julbord med utgång innan o efter. Alkoholfri bubbel o vatten med väldigt god mat.
Ville bara säga hej, mår bra men har fullt upp.
Kramiz!

Gunda
lör, 2016-12-10 - 18:03

Har tänkt på dig och det är så härligt att se dig här igen.
Skönt att du mår bra även om det är tufft ibland.
Var rädd om dig.
Kram

Lena72
ons, 2016-12-14 - 11:33

Det går bra med dock lite sug o saknad.
Det som jag mest är orolig för är bristen att vilja läsa o skriva här. Känner skuld o skam när jag är här inne o blir påmind att jag är en alkis.
Men vet att jag behöver allt stöd jag kan få.
Tar mina antabus så jag kan inte dricka även om jag skulle vilja.
Igår var jag ledig för första gången på väldigt länge o då kom tanken att smyga iväg o köpa en flaska. Hade jag inte haft antabusen hade jag trillat dit.
Jag har varit på julfest o varit ute o ätit o det har gått bra. Lite trist o längtan efter nått annat än det jag får dricka, jo men det är ensamheten o dricka mycket som jag "saknar" mer. (Galet)
Hoppas min längtan att läsa o skriva återkommer, saknar er och behöver pepp.
Kram

rabbitgirl
ons, 2016-12-14 - 14:53

Identifierar du dig inte för mycket med sjukdomen?
Jag är sjuk och har en sjukdom som heter alkoholism. Jag är inte alkis. Har du hört någon att säga "jag är cancer, jag är diabetes?"
Jag skulle aldrig kunna anklaga någon att denna person har cancer, skulle inte kunna säga "du är dum i huvudet och skadar dina barn med det att du har cancer".
Man väljer inte sjukdomar. Däremot tycker jag att jag är skyldig först och främst mig själv, men också mina släktingar och vänner att ta hand om mig själv och göra allt för att leva så länge jag kan med min sjukdom, för att de behöver mig! Tänk om du hade någon vän som har cancer och vägrar behandling. Det är lite egoistisk faktiskt av denna person, men man kan förstå också, för all rädslan, hopplösheten och konsekvenser av behandlingen.

Så, jag dricker inte, för att det är inte bra att dricka när man är sjuk. Oavsett sjukdomen ;)
Kram Lena, du måste tänka, bearbeta och skriva för att gå framåt :)
I'm by your side.

Lena72
mån, 2016-12-19 - 15:23

Idag har jag varit nykter i 3 veckor o innan det 13 dagar förutom mitt återfall. Tiden går o det känns ok. Sug ibland men mer ibland ett tomrum då jag inte har hittat något substitut för "egentid" med vinet. Har dock varit på fest, middag o AW o klarat mej bra. MEN
Idag hade jag o min A tant möte med min mans Anhörig tant, möte i hop alla fyra.
Min man berättade med stolthet att vi o familjen mår nu bätre o att jag var duktig. Men de ville bestämt att vi nästa gång får hjälp ang barnen. De tyckte att barnen skulle komma 1/vecka o prata av sig om att ha en mamma som alkolist.
Klart jag är öppen för allt som kan hjälpa mina barn men de vet ej att jag får hjälp o jag vill inte "gräva" eller "upplysa" dem om mina problem.
Klart de redan är inblandade o förstår mer änvad jag förstår men samtal på alkoholklinik..... känns bara så stort.
Jag som har smugit med antabus o inte velat att någon skall veta. Nu skall allt ut o bli öppet. Känns tufft o tungt.
Vill inte att de skall må dåligt i deras värld och inte sätta locket på men psykhjälp på en A klinik?!?!?!
Tur jag har mina antabus annars hade jag nog fått ett återfall idag.....
Leden o nedstämd
Från en som skäms och känner ingen stolthet över vita dagar utan ser endast alla mina svarta
Mammahjärtat blöder av skuld o skam, hur kunde det bli såhär??????

Fenix
mån, 2016-12-19 - 15:40

P1, dokumentär. Hörde i dag ett program om "kvinnor som super", bra tycker jag. Ska finnas ett till i serien som jag ska leta upp.
Kram, Fenix

Jullan65
mån, 2016-12-19 - 15:55

Kom igen Lena72, det behövs inget slå på sig själv nu. Du gör så gott du kan o har viljan att förändra. Dessutom har du tagit hjälp utifrån. Jag tycker du är skitbra. Det verkar som att svåra avgöranden väntar och jag vill bara säga att du är oxå med och tycker, tänker o känner . Prata med din man och kom fram till vad som är bäst för er o er familj. Styrkekram

Lena72
mån, 2016-12-19 - 15:55

Skall lyssna men orkar nog inte mer idag.....

Sundare
mån, 2016-12-19 - 16:18

Det kom en lagskärpning för några år sedan som omfattar barnen till personer med t ex psykisk sjukdom, cancer, missbruk och även vid sjukskrivning mer än 28 dagar. Det innebär att vården just ska föra barnen på tal men det är ingen tvingande lag. Resonera med din man, kanske det räcker att ni berättar tillsammans för barnen att han stöttar dig genom detta nu och att du på allvar tagit tag i dina problem genom att söka hjälp. Hur gamla är dina barn? Barn är man upp till 18 enligt Föra barnen på tal. Olika barn har olika behov, olika åldrar innebär olika utmaning. Om du inte har förtroende för din A-tant som du ju berättat tidigare så kommer barnen garanterat känna av detta i samtalet. Kanske att det är lättare att hitta en samtalspart på din VC, mindre laddat. Eller skolhälsovård som är barnen egen arena. All vårdpersonal har tystnadsplikt...
Jag har sagt till mina barn att de får prata med vem de själva vill, jag har understrukit att det är deras absoluta rättighet att göra de och de har valt några olika personer, bland annat kurator vid skolan och några kompisar. De ska på sikt komma med till min beroendebehandlare också men det är inte någon klinik jag går på utan de kommer känna det som att det är en slags skolkurator fast för mamma. Vi har försökt avdramatisera och jag får bära skammen själv - jag vill absolut möjliggöra för dem att inte behöva bära tankar själva på min "sjukdom" samt att de ska veta att jag bryr mig o tar mitt ansvar. Men hur vi gör detta MÅSTE vara upp till oss själva. Mitt råd - fast du inte bett om något - resonera med din man, ta lagom stora steg, gör detta MED din man, har finns ju där för dig!

Lena72
mån, 2016-12-19 - 17:38

Min man vill inte dra inbarnen just på detta sätt. Vi har o gör fortfarande en öppen dialog om alkohol. Jag har berättat öppet att jag har druckit för mycket o av sorg och att det är fel sätt att dricka på. Alkohol skall vara festligt och med måtta.
Eftersom jag sökte hjälp i ett tidigt skede så har "skadorna" i familjen inte blivit så tunga, men jag tycker att de kan testa o har de inte behov är det skönt, men att de skall veta att de inte är ensamma o att stöd finns.
Min man tycker detta blir att spä på glöden till en större brand än vad det är.

Tungt är det i alla fall när man blir påmind hur jävligt ett beroende är o att det drabbar andra än sig själv.....

Lena72
mån, 2016-12-19 - 18:48

är 19 och 12 o 12

Så klart det påverkar så är det ju med de mesta "sjukdomar" oavsett klass. Cancer, diabetes o missbruk. Tyvärr är jag den som orsakat detta alldeles själv.....

Idag hade jag tyvärr gärna tagit ett glas för att få kvällen o livet lite tröst. Men nu är det antabus o ta tjuren vid hornen som gäller.
Måste bara se detta som hjälp o inte ytterligare ett nederlag!
Är det värre med mammor än pappor som dricker?
Eller är det min alkohjärna som vill grotta ner sig i självömkan och strö extra salt i min öppna sår......
..... att trotts att jag är MOR har valt bort barnen o valt glaset??????
Fy fasaaaan för mig själv!

MondayMorning
mån, 2016-12-19 - 19:02

Jag vet inte hur pass mycket man ska dra in barnen i det hela.
På ett sätt är det ju illa att oroa dom mer än nödvändigt. Dom har ju nog med sin oro kring oss.

Jag väldigt öppen med min dotter hur hon ska tänka på sitt eget kommande alkoholintag.
Hon har sjukdomen på båda sidor. Jag är också rädd att hon i vuxet liv ska utveckla någon form av
medberoende till sin kommande partner eller med eller mindre omedvetet söka sig en partner med
missbruksproblem. Jag har fått det erbjudandet av min klinik med (att ta med henne)
och i så fall kommer jag ta med min dotter till min A-Psykolog för att hon ska vara medveten hur hon
ska tänka kring sitt eget liv än mitt.

Jag är så rädd att mitt missbruk har skadat hennes vuxna liv. Det sociala arvet ...

Lena72
mån, 2016-12-19 - 19:38

dotter o jag pratar mycket. Där jag berättat om missbruk o riskbruk. Att jag har sörjt med hjälp av vin och att man snabbt måste bryta för att klara sig upp till ytan och inte hämna längre ner i de hala såpa klädda väggarna ner i A träsket.

Jag pratar även med mina små men på ett annat sätt.

Men anhörigstöds tanten (min mans kontakt) vill anmäla mina barn till en Aklinik för samtal o om vi inte går med på detta kommer de göra en orosanmälan och då blir det utredning o tvångs hjälp för barnen. Hon sa att jag o min man har fått hjälp o nu vill de barnens bästa.
Suck!!!!! Är det de bästa?
I somras då det var vin på altanen i tid o otid hade jag förstått det men nu är missbruket bättre o jag har gått in i en annan fas. Sen vågar jag inte lova ett helt vitt liv i all evighet utan tar dag för dag vecka för vecka.

MondayMorning
mån, 2016-12-19 - 20:14

åkte jag också på när jag fick en LOB 2012.
Jag hade då aldrig druckit inför min dotter.
Hon var då 11 år. Hon hade aldrig sett mig
dricka alkohol då jag är "periodare" och har
kunnat hålla mitt drickande till när hon inte har vart här.

Vi har världens bästa relation och hon förstod ingenting
varför hon fick frågor kring hur jag mådde när hon kom
hem från skolan. Om mamma var konstig. Om hon fick mat o.s.v

Jag har alltid skött henne prickfritt med all kärlek hon har kunnat få.

Soc trodde inte på mig när jag sa att samtal med henne
var onödiga då hon inte visste något. Dom skapade däremot
oron. Jag tog inte hjälp då men höll mig helt nykter i 2 år.
Återfall Juni 2014 och har druckit i 1,5 år och det har hon
fattat. Och blivit drabbad av. Tyvärr.

Bra att du har en öppen dialog med dina barn.
Det är det bästa. Dom förstår.

Min dotter säger, jag skiter i om du dricker men
ljug inte för mig om det. Det är lögnerna som är
värst för henne. Det smärtar mig att jag har ljugit
för henne....

Jag har en del tillit att jobba på i vår relation men
jag är på god väg.

Lena72
mån, 2016-12-19 - 21:22

Tack för ditt inlägg! Det värmer att få svar med förståelse och att jag inte känner mig ensam i allt detta.
Om de änmäler oss, vart syns det? I nått register?
Tack för svar nu när jag behöver er!
Kram

pärlemor
mån, 2016-12-19 - 22:08

...mamma du har en sjukdom, vi älskar dig ändå och du är världens bästa mamma MEN ljug inte för oss - så ja, barnen ser mer än vad man tror.

Det är samma här - generna finns från alla håll och kanter och jag ser tendenser till beroendesjukdom hos dem (dock inte alkohol) och det oroar mig. Har frågat om de vill prata med någon men de har hittills sagt nej men jag kanske ska propsa på det för deras skull??

Detta är för mig det absolut jobbigaste - att jag gör val som skadar mina barn!! Jsg som växte upp med alkoholiserad förälder och ALDRIG skulle göra så mot mina barn...

Kämpa på kära du - vi får hjälpas åt! VI är bra människor - det är sjukdomen som är för jävlig!

Kram❤️