Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Har sådan fruktansvärd ångest... vill döva den genom att dricka igen men nu är det stopp. Vet bara inte vad jag ska göra... ångesten sitter i bröstet och river, rastlösheten är väl suget efter att döva och fly. Om jag bara kunde gråta... men allt är låst inom mig. Skammen och skulden, sorgen. Det har varit alldeles för tufft den senaste tiden... först allt som hände på mitt förra jobb, sedan tog kag ett heltidsvikariat (har inte jobbat heltid på hur länge som helst) med lång resväg i mörker och regn... detta efter att ha slagits med psykopater och legat henne i fosterställning med ångest. Jag klarade allt detta utan att dricka... men jag höll bara ut... sedan brakade allt och det blev härdsmälta. Samtidigt kände jag mig tvungen, nu har jag fått fast jobb där jag var men ska gå ner i tid så jag orkar. Nu ska jag vara ledig över jul och nyår och då ställer jag till det... älskar min familj och mina barn över allt annat, fattar inte hur man kan göra så här... det är ju inte så att ångesten blir mindre precis... är så himla jobbigt just nu.

Li-Lo

Du är inte ensam. Du har påbörjat en process som leder dig närmare det som är viktigt för dig. Och DU är viktig, här och där du är just nu.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Helle

Åh, vet allt för väl hur det känns. Ingen angenäm känsla. Men försök ta dig igenom de närmsta dagarna utan a, du vet att du kan.
Stor varm kram till dig.

Li-Lo

Du är inte ensam. Du har påbörjat en process som leder dig närmare det som är viktigt för dig. Och DU är viktig, här och där du är just nu.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Gredos

Inget vettigt att säga mer än kram. KRAM hörru, va inte för hård mot dig själv, man faller, man gör det, och det är inte så jävla blodigt som man tror att va dum i huvudet. Du har verkligen varit utsatt för extrem press (läst ikapp din tråd) men ta tag i den här skiten. Du kan inte hantera alkohol öht, eller hur? Så låt den skiten va, för gott.

Nyckelpigan

Tack för allt stöd... jag mår dock väldigt dåligt... drack igår fastän jag inte skulle, blev jättepinsamt och vi gick hem. Jag kände att jag inte ville leva mer... idag har jag sådan enorm ångest. Jag måste ta mig upp igen men är helt paralyserad.

Nyckelpigan

Känns så otroligt tungt, vet inte vad jag ska ta mig till... ångesten river i bröstet... jag har haft den där rastlösheten den senaste tiden, den som bara vill en sak - ha något att dricka för att få lugn och ro. Jag borde gå in här och skriva då men har valt att bara fly. Nu ska jag försöka skriva här istället... ett nytt år... ett bättre år. Min familj ocv jag är värd lite lugn och ro. Jag tänker vinna den hör kampen, vill bara bli av med all ångest....

Nyckelpigan

Tack Vinärgott och Pärlemor! Tack för att ni finns där ute och stöttar.... förstår. Det var inte det att jag blev full på nyår itan att jag drack något alls som ledde till att det blev en stor scen och min man fick oss att gå hem. Jag har som sagt gått igenom en väldigt jobbig tid, det har hänt enormt mycket det sista 1,5-åren och jag har kämpat mig upp gång på gång. Jag har inte druckit när det varit tufft, jag har gjort allt jag kan, när vi varit på resor har jag inte rört en droppe... inget fredags- el lördagsvin, inget på jul (el midsommar osv). Jag har fallit några gånger men tagit mig upp, jag skulle ha kunnat ligga kvar där nere på botten men jag kämpar som ett djur. Det som är extremt jobbigt just nu är ett kompispar (ffa kvinnan), vi umgås en hel del och jag har sagt en hel del innan och haft med mig a-fritt när vi käkat middag flera ggr.
När jag skulle ta mig ur krisen med min arbetsgivare som vägrade hjälpa mig när jag erkände att jag i vissa situationer inte kan hantera a och därför inte tänkte dricka mer kontrade med att fabricera flera sexövergrepp som ändrades hela tiden, som jag inte fick försvara mig mot... då föll allt. Jag höll mig dock nykter genom allt med fack, jurister mm... jag fick inte försvara mig itan bara gå. Man måste ju ha mat på bordet och då fick jag tag i ett vik på heltid där jag skulle köra långt... detta efter att ha legat hemma i ånhestkramper i 1,5 månad... 5 v som jag kämpade mig igenom. Jag inser att jag kröp fram sista veckan... jag var helt slut. Jag kände mig så usel längst in. Jag orkade inte mer, jag ville ha tyst på den där rösten om så bara för en stund.... postar detta så det inte försvinner och skriver mer.

Nyckelpigan

Naturligtvis gick det inte så bra. Att falla fick mig bara att känna mig ännu mer usel och jag orkade inte stå emot... därav nyår. Dricka lite och få vara glad. Jag blev så arg när jag inte fick göra som de andra... men jag förstår min man som vet hur det kan gå. Jag skämdes dock när han ställde mig mot väggen inför alla. Jag ville inte leva längre. Genuint kände jag att jag inte orkade kämpa mer.
Dagen efter var kag bara arg på mig själv. Vi var tre familjer på festen och värdinnan (somvisste om detta innan) skickade ett sms och ville komma över och prata. Jag svarade att jag inte orkade den dagen (all min kraft gick åt till att försöka orka leva).

Nyckelpigan

Hon och hennes man kom ändå över, jag vet att hon vill väl men i både stort och smått blir hon en bulldozer när hon ska lösa "problem". Hon bestämmer lösningen och vad man än säger så är det bara "hm" "hm" "hm", lyssnar inte för fem öre utan kör på. Jag försökte anförtro mig till henne för ett bra tag sedan men blev då helt överkörd men framförallt drog hon upp alla ömma punkter, alla mina triggers, allt som får mig att känna mig usel och åter vilja sticka huvudet i sanden och dricka för att ivf få lugn och ro i huvudet en kort stund. Ångesten fullkomligt svämmar över mig och drar mig ner mot botten. Tsunamin är ett faktum ich jag kämpar för livet samtidigt som jag försöker förklara för henne att detta inte är rätt sätt, att hon måste lyssna på mig, se mig som en person och inte bara ett problem. Förra gången löste jag det genom att dra mig undan, tröffas familjevis men inte försöka få något enskilt stöd då det bara drog ner mig och fick mig att må sämre.
Den här gången är annorlunda. Nu räcker det inte att säga nej, nu kommer båda två fastän jag sagt att jag inte vill dagen efter. Hade jag inte känt mig så usel och tyckt att det var rätt åt mig hade jag sagt nej igen och gått iväg, men nu satt jag där och blev talad till dom en 2-åring, varenda en av mina triggers drogs upp och inombords hade jag svårt att andas, jag ville skrika att hon skulle sluta, att hon inte fattade någonting.... att det hon sa och gjorde gjorde allt värre. Sen hade hon pratat med några mm, sen skulle det inte finnas någon a någonstans (jag har varit på middagar, fester mm utan problem, problemet nu är att jag mått för dåligt ich nu inte tänkte gå på fler fester förrän jag kände fast mark under fötterna igen). För mig är detta ingen hjälp. Varenda gång jag ska vara med någonstans ska fester vara a-fria.... gissa om man känner sig utpekad och dum... extremt obekväm. Står nog högst på listan. Jag har kämpat så länge och när jag är i balans har jag inga problem att vara på fester med a, jag har jättekul ändå, men scenariot ovan är för mig ett skräckscenario. Jag vill istället få mer hjälp nu, försöka komma åt känslan av att vara usel, hitta grunden och bli hel igen. Få tyst på rösten som säger att jag är det, hitta bra sätt att finna inre lugn... inte döva med a. För att komma dit behöver jag dock människor omkring mig som ser MIG, som tror på mig och finns i min ringhörna... som frågar vad jag behöver för hjälp och sedan tror på mig (förutsatt att jag inte säger att jag ska dricka igen...) och stöttar mig i det. Att bli omyndigförklarad får min känsla av att känna mig usel att explodera.... att ta över och få mig att inte vilja mer. Utan min familj hade jag inte levt idag... då hade jag tagit livet av mig efter det samtalet. Jag vet precis hur och var. Jag låg t o m och önskade att jag inte hade en familj så jag kunde få ta livet av mig... hur sjukt är det? De är det finaste jag har och idag känner jag inte så.... men jag har hamnat mitt emellan... ångesten river, sliter och drar. Det som gör det så svårt för mig är att vi ska åka skidor med den här familjen (dela stuga) om några veckor... det är därför detta är en sådan akut kris. Jag klarar inte av att bo med dem när det är så här. Jag kan inte bo på avgrundens botten och tro att jag ska klara mig ut på andra sidan... jag kan inte ställa in, då blir barnen jätteledsna. Jag älskar att åka skidor men de senaste dagarna har jag gått runt med panikångest som gör att andningen fastnar högt upp i bröstet, jag som vanligtvis är hungrig jämt har slutat äta under dagen. Jag vet inte hur jag ska komma ifrån dem, jag har låtit bli att svara på sms om att vi ska ut och gå, äta lunch mm. Jag vet inte vad kag ska skriva. Jag vet att de vill väl men de lyssnar inte på ett ord av vad jag säger. Jag är ingen i deras ögon och jag har svårt nog att vara någon i mina egna ögon för att klara av det. Jag klarar inte heller att hela tiden bli pepprad med mina triggers... jag är inte dum, jag förstår att kag gjort så himla fel men jag försöker rätta till det men då kan ni inte bara dra ner mig hela tiden. Jag vet allt det ni säger... det är ju inte kunskapsbrist som är problemet.... ångestkram

Kan inte barnen åka och du är hemma?
Kanske bra att få ett par dagar ensam och
ha lite egen tid att tänka på saker i lugn och ro.
Annars får du väl lugnt och sansat förklara att du
inte vill ha deras hjälp. Att du föredrar en terapeut.

Tror inte på att "grannen" kan lösa problemen vi har utan
att det måste vara expertis som hjälper till i lugn och enskild miljö.

Kram

MM

Gredos

Känner så himla mycket med dig. Glöm aldrig bort att oavsett ifall du "gjort bort dig" eller vad man ska kalla det så har du all rätt i världen att sätta DINA gränser och de ska gälla. Punkt. Ta hand om dig. Man måste vara ödmjuk, man måste verkligen ta in, men det finns faktiskt gränser. Kram hörru.

Nyckelpigan

Tack för ert stöd och för att ni förstår. Håller med dig, MondayMorning, "grannen" kan inte lösa våra problem, även om de tror det... vill helst åka skidor och barnen blir ledsna om jag stannar hemma. Vi får prata med dem på något sätt, min man förstår mig och ska hjälpa mig.... men varken han eller jag vet hur man ändrar på någons personlighet på någon vecka... ;)
Tack, Gredos... jag tror att jag väldigt ofta glömmer bort eller tror att jag inte har rätt till några gränser när jag gjort fel el bort mig... jag måste lära mig ändra på det, annars blir det en ond cirkel där man straffar sig själv och blir destruktiv igen.
Efter jag hade skrivit tidigare ringde telefonen och jag svarade utan att tänka, då var det min vän som ringde och hade planer för vad vi skulle göra med barnen imorgon, kag vet att hon vill väl men min ångest låg så fruktansvärt nära under ytan just då att jag inte kunde föra ett normalt samtal, jag sa bara att jag skulle kolla upp vad vi skulle göra och skicka sms. Jag hörde att hon fortsatte prata men jag sa hejdå och lade på luren. Sen gick jag upp och lade mig och bara grät. Panikångest över att vara instängda med dem, att hela tiden känna mig så usel som jag gör när de beter sig som om jag inte är en person med känslor och åsikter. Hade jag inte varit så långt ner hade jag ju inte varit så känslig men nu är jag helt hudlös. Kram

Nyckelpigan

Känner mig ledsen... lite vilsen, liten och ensam. Hur kunde jag gå så vilse? Varför har jag så svårt att acceptera att saker är som de är, varför blir jag så oerhört provocerad när någon vill ta över och bestämma? Jag känner mig låst ich fast, inträngd i ett hörn. Allt jag vill ha är min frihet, frihet att breda ut mina vingar, ta några stora vingtag och färdas dit vinden bär mig. Landa när jag känner för det på en plats som tilltalar mig.
Nu känner jag det som om man satt spännband runt min kropp och föst in mig i ett hörn. Här måste jag stå fastän jag skriker inombords att detta gör allt värre. Rösten som säger åt mig att jag är usel och inget värd ekar i mitt huvud... fast i mitt hörn tilltar den i styrka och tar över hela mitt väsen. Jag vill slåss mot den, berätta att jag kan vara bra, att jag kan göra rätt saker, bara jag blir frisläppt. Orden kommer inte ut, eller om de gör det kommer de i fel ordning... i en ordning som ingen kan eller vill förstå. Hur kan man förklara det obegripliga för någon som aldrig varit på denna plats? Hur kan man förklara att man väljer att tysta den där rösten om så bara för några minuter, även om man vet att det bara blir värre i längden, bara för att man inte står ut? Jag orkar inte vara usel en sekund till. Hur förklarar jag att era spännband bara gör det värre? Att tränga in mig i ett hörn, om så bara i all välmening, gör allt så mycket värre? Där i hörnet är jag helt hudlös. Där i hörnet har jag inte en chans att stå emot, att hitta en annan strategi. I hörnet står jag hudlös med rösten. I hörnet står inte längre den som var jag.

Nyckelpigan

"Medberoende är ju en drivfjäder för att alkoholberoende hos dig ska kunna växa, att få en känsla av att inte duga från sin omgivning är att påskynda och utveckla ett beroendet, okunskap om att ett beroende är en sjukdom är hur trist som helst, folk i gemen vet inte att man ska göra tvärtom för att den beroende ska känna sig stark."

Jag lånade detta från Leba72s tråd, i en kommentar skriven av rabbitgirl, kände att det var exakt vad jag har försökt förklara utan att lyckas. Hoppas det inte gör något...