Hej
Det är ett par månader sedan jag var aktiv.... o värre har det blivit! Då mamma o pappa har gått bort med ett par månades mellanrum har drickandet lindrat o hjälpt. Jag började gå till samtal o började med tabletter o tyckte jag drog ner drickandet till nått glas fre o lörd. Sedan skulle jag utomlands o jag drog ner på tabletterna, mest för jag är så jävla flygrädd o ville bli lite berusad av nått glas vin.... Bara där ökade drickandet igen

Nu de sista 4-5 veckorna har jag haft tarmvred o åkt in o ut till akuten varje vecka, inga tabletter hjälpte så jag slutade med A tabletterna. Smärtan har jag lindrat med starka tabletter o vin.... Oro för op (gjort 4 st var av två med svåra komplikationer ) har gjort att jag druckit mer o mer. De planerade in op för 3 veckor sedan, vindrickandet ökade för varje vecka. Op blev inställd även om jag låg med dropp o lugnande o skulle rulla in. Tidsbrist. Ny op tid två veckor senare..... Jag har pendlat mellan akuten o systemet varannan dag. De ville inte akutop då jag är gastric bypas op o de behöver special kirurger.
Nu är jag nyopererad men kan ju faaaaan inte sluta dricka. Sitter här nu bakis o måste till jobbet. Längtar tills em då barnen är borta o mannen skall komma sent, då hinner jag få i mej en flaska vin.....

Detta är helt patetiskt! Vill men orkar inte sluta! Till o med ljög för samtals tanten att fortfarande ligger inne o kan inte komma till henne i morgon.....
Suck!

Mags

Jag vill bara förtydliga att en orosanmälan inte alltid leder till barnutredning hos soc. Först görs en förhandsbedömning där man tittar på risk- och skyddsfaktorer. Jag kan nästan med säkerhet säga att ingen utredning hade inletts på dina barn Lena72. Dels är du hjälpsökande, tar emot stöd och barnen har även en pappa utan alk.problem. Dessutom är dina barn lite äldre och då inte lika skyddslösa. Plus att man tittar på HUR drickandet påverkar barnen. Tvång är något som används restriktivt och då ska alla frivilliga insatser vara uttömda. Din a-terapeut skräms omotiverat och har dessutom fel i vad hon uppger. Byt om du kan!

Nyckelpigan

Jag håller som sagt helt med dem ovan!!! Citatet från rabbitgirl träffade mig som en knytnäve i magen och satte ord på just det jag brottas med själv. Ibland har man så svårt att förklara det man menar och just det hon skrev var på pricken det jag har försökt förklara för andra.
Du är i en väldigt skör fas, gå på magkänslan och gör vad som är bäst för dig. Anledningen till att jag skriver detta är att jag av egen erfarenhet vet att när man är skör (som jag också är nu) så vågar man inte lyssna på den där magkänslan som säger till en att något är fel, dels tror man inte på sig själv, dels tycker man inte man är värd mer. Skammen och skulden är så stor att man tycker man är värd att sparkas på. Man är hudlös. Man kan inte stå upp för sig själv. Det ör DET du behöver din terapeut till, att hon el han hjälper dig att hitta dig själv, hitta det som är värt att kämpa för. Se att du är en människa med integritet, känslor och gränser som är värda att respektera.
När vi sitter dör mentalt i fosterställning och skammen tynger oss till marken är steget till återfall så kort. Du måste ha hjälp att orka, inte fällas. Vad ska detta möte leda till för gott i denna fas av din nylkerhet? Det enda som kan vara i fokus måste vara just detta - att hålla dig nykter. All din kraft går åt till detta. Du VET att du har skadat din familj, du VET att de mår dåligt av ditt drickande ich det är nog något som driver många av oss att ta återfall - vi orkar inte med att vi gjort de vi älskar illa.
Jag menar inte att de inte är viktiga eller att ni inte ska reda ut era relationer, bara att det är alldeles fel läge! Du kan lika lite bära dem som de kan bära dig. Att få allt hällt över dig nu låter ju helt vanvetttigt ich man undrar om din a-tant har varit/är medberoende och inte själv har läkt (jag vet naturligtvis inget om henne) och att hon agerar utifrån detta. Tror hon dom professionell att du ska bli nykter genom att lastas med ännu mer skam nu? Du behöver stöd, inte höra att du är en dålig människa, vilket du inte är!
Lyssna på din magkänsla, om den är svag så läs inläggen här från oss som också vet hur det är att vara i dina skor. Vi menar inte att sopa något under mattan, inte att du ska fortsätta dricka, inte att dina anhörigas känslor inte är viktiga, bara att du måste få en rimlig chans att hålla dig nykter, få stabil mark under fötterna och våga sträcka på dig igen. Långsamt bygga upp dig själv och gradvis ta in saker som är jobbiga när du är redo för dem. Dina anhöriga får i detta läge få sin hjälp på annat håll. Sänder alla styrkekramar som går

...har jag läst hela din tråd Lena72 och som jag känner igen mig i dryckesmönstret (även om jag hållit på bra många fler år). Känner också igen tankarna kring att jag kanske sökte hjälp för tidigt då mitt drickande eskalerade när jag blottat mig - min självkänsla stöp i backen och jag har haft svårt att komma upp efter det. Det blir någon sorts blandning av trots i mitt smygdrickande och att jag måste passa på Vid varje tillfälle som ges - "jag ska ju sluta"... och mitt uppe i allt detta en längtan att kunna dricka normalt som alla andra. Det är det som gör det så svårt för mig att lägga alkoholen på hyllan men tror att det för mig måste få bli ett beslut jag tar varje dag - annars blir det för stort!

Jag kommer att följa dig - du är enormt stark, öppen och ärlig och en helt fantastisk människa har jag fått för mig.

Varma kramar
Pärlemor❤️

I morgon ska alltså du och din man träffas tillsammans med var sin "a-tant"? Hoppas hans är klokare än din... Vad kan du göra för att inte ta ytterligare skada? Om jag var du... (är jag inte!!) skulle jag nog sitta still i båten under mötet, fötterna i golvet, koncentrera på andningen och lyssna på vad maken har att säga. Ta in, lyssna, inte reagera, värdera. Inte just då i varje fall. Lugnt se vad som dyker upp, sedan värdera, smälta, resonera. Vad tror du om det?

Med Dionysa och Nyckelpigan - din atant verkar inte vara bra för Dig (kanske är hon bra för någon annan) men hon ger inte Dig det stöd Du behöver så sitt lugnt i båten imorgon och lyssna och reflektera och sedan om det inte känns bra så tycker jag att du ska försöka undersöka om du kan få en annan kontaktperson!

Lycka till imorgon!!

Kram❤️

Tack för din hälsning i min tråd. Betyder mycket att någon bryr sig. Ja, jag har haft en svart period, men känner nu att jag börjar om på nytt. Jag får en obehaglig magkänsla när jag läser om ditt möte. Ibland känns det när jag läser din tråd som att du är "stark", inte lika skamtyngd som andra och att du förlåter dig själv. Men du kanske håller det mer inom dig, liksom jag till viss del gör. Klarade inte att skriva om det ens förrän jag fått distans, och då helst i andras trådar. Dels för att inte röja mig, men också för att jag vill vara så duktig. Svårt att förlika mig med den här rollen. Tänker på hur ett sånt möte skulle vara och känner skräck! Det är ju inte så att man inte vet. Det är ju inte så att man inte förstår. Det är mer så att man inte förmår. Nu vet jag inte vad du och din a-tant pratar om, men kanske har hon uppfattat dig lite för lite skamfylld. Att hon tror att du inte krälar i stoftet. Du är ju medveten om ditt missbruk och vill göra nåt åt det. Om du vore omedveten så vore det en annan sak tycker jag att mannen får komma till tals, men du har sjukdomsinsikt. Och du har en operation bakom dig som är betydelsefull i sammanhanget. Vet inte vad jag skulle råda dig till.., antingen att en gång för alla släppa ut alla känslor, men då handlar det kanske för mycket om dig och det var ju mannens tur... kanske stänga dörren för en stund. Stänga av! Lyssna, men inte mer. Det gör för ont annars. Önskar så att du slapp detta!
Men skickar med så mycket styrka jag kan inför morgondagens möte! Härinne är du en mycket betydelsefull person som säkert har större betydelse än din a-tant! Minns detta imorgon! Kramar!

Lena72

Får ont i magen så fort jag tänker på det....
Hoppas bara klockan blir lunch så mötet är snart över!
Hojtar om jag orkar i morgon
Tack för att ni finns.
Kram

Sundare

Prata med din man - det du skriver o förmedlar mellan raderna känns inte ok. Du är i sånt underläge hela tiden.
Min "A-tant" sa senast: Skam o skuld gör ingen nykter!
Din tant verkar däremot tro det.
Jag har sagt det tidigare: sök annan hjälp, hitta nån, hitta ett ställe där du kan få vila, släppa garden och få hjälp. Tänker så på dig! Inte så överraskande att du fick ett återfall också mitt i allt...

Lena72

Varning! Lång text.....
Min man o jag har varit ihop sedan vi var 15!
Vi har nött o blött! Verkligen!
Livet går upp o ner! Sjukdom, pinsamheter, barn - 3, svackor osv osv!!! Han har verkligen gjort bort dig men även då hittade vi tillbaka!
Vi har kommit SÅ nära! Vi har snackat ihop oss o stöttar varandra.
Jag fattar att han mår dåligt när den starka, mamman, den som fixar, löser, o alltid ställer upp, sviktar!!!!!!!!
Han är bra o stöttar mig! Verkligen! Jag skall hojta när jag mår dåligt o jag får väcka honom, säga när jag inte orkar!!!
Skönt!!!!!
Mötet idag orkar jag inte ens gå in på än. Det var bra men inte jättebra!
Men....
Tog inte antabusen i onsdags inte heller i fredags, eller idag. För att jag visste, idag behöver jag min snutte....
Here I am!
Får man skylla på Atanten????
Nopp, det ÄR inte hennes fel! Jag valde o lyssna på A Djävulen!
Nääää jag väntade nog bara på ett tillfälle för att dricka....
7 V var det jag klarade!
Lovade att inte skriva när jag hade druckit, det har jag nu! Glas två....
Vad säger jag? Skål? Förlåt? Bra?

Orkar inte inte ens säga kram....

Nyckelpigan

En stor kram till dig, Lena! Ta antabusen imorgon och bytt a-tant, detta visar att det här är HELT fel för dig. Ja, du valde själv att ta ett återfall men du är skör nu och du behöver STÖD, inte mer skuldbeläggande! Blir så arg på din terapeut... Du är värd så mycket mer. Stor kram till dig

7 veckor Lena72 är bra jobbat!!! Nu gäller det att välja att se det här som en engångsföreteelse. Du är inte värdelös. Ja, troligtvis planerade du det här tillsammans med a-djävulen på axeln, men det är ingen ursäkt för att fortsätta. Under min knackiga start vid förra tillfället hade jag ett par såna fall som det du nu beskriver. Där jag i förväg i princip hade planerat att dricka för att jag ville. Det gick ändå bra att sluta och det var för att jag inte såg återfallen som en signal till fortsatt drickande. Visst skämdes jag så mycket att jag inte ens ville skriva här innan jag var på rätt köl igen och jag är mer imponerad av såna som du som erkänner direkt. Jag är ju som du vet långt ifrån klar med det här. Försöker fundera över triggers o.dyl. För jag avskyr ångesten, smygandet, sömnbristen och rädslan som drickandet för med sig.
Kör på direkt igen nu. Dina 7 veckor är en fantastisk början. Och det blir lättare och lättare. Håll i nu!
Och lite kan du allt skylla på din a-tant.., hon gav dig ett gyllene tillfälle.

Mags

Ja, så du "föll av hästen". Bara upp igen direkt i morgon! Borsta av dig och acceptera att det inte är denna onyktra kväll som är den viktiga utan de 49 nyktra före denna kväll samt alla de nyktra kvällar som kan följa. Kämpa på!

Nyckelpigan

Hur är det med dig idag, Lena? Sparka inte för mycket på dig själv, du tvingades in i en situation som var för tuff för dig. Igår är igår, nu är det en ny dag och du är INTE tillbaka på ruta ett, de 7 veckorna du höll dig nykter är inte ogjorda, det jobb du gjort INTE bortkastat! Styrkekramar i massor

Jag känner igen mig så otroligt mkt - jag och min man har samma låååånga historik (dvs. tonårsförälskelser) och JAG har alltid varit den starka som hållit samman familjen, sett till att barnen har med sig det de ska, räkningar betalas, huset fixast när det behövets, bilarna likaså... MEN när jag sviktade så fanns det liksom ingen förståelse - utöver att jag har problem och det är ju jättejobbigt för resten av familjen. Samtidigt så är det fortfarande MIG barnen kommer till när det gäller diverse saker med skolan, etc.

Vill bara säga att jag känner igen mig sååå mycket i dig och skickar all styrka jag kan till dig <3

Jag hoppas det känns bättre för dig idag och att du kan ta nya tag och se till att du får det stöd du behöver. Jag följer dig gärna och stöttar (sen är ju inte jag den som har lyckats så bra men kanske vi kan hjälpa varandra).

Massor av varma kramar

...du har kämpat så himla bra - så borsta av dig (du är grym!!!) och upp på hästen igen Ibland behövs dessa fall för att komma vidare... med nya insikter och ny djävlar anamma!

Kram

Lena72

På mötet beslutades det att de gör en oros anmälan. De måste de göra enligt dem! De tyckte dock att jag hade varit duktig som nästan hade klarat 8 veckor med nått enstaka återfall.
De vill att vi skall vända oss till något som jag tror hette Belora, där barn till alkolister får hjälp.
Vi tycker inte det är nödvändigt då min dotter går redan på bup och när vi har pratat med de andra tycker de inte att det har varit SÅ jobbigt att de behöver psykolog. De tycker dock att det är jobbigt när jag har druckit.
Igår drack jag mig sket full, men som var planerat att jag skulle få en egendag på stan med hotellövernattning. Annars hade jag inte druckit. Detta var inte först planerat att jag skulle dricka utan detta var en "ta hand om mig" julklapp.
Jag kommer inte ihåg allt i går kväll. Blev till o med portad från en pub som klappade mig på axeln o tyckte att det var dags för "tant" att gå hem.
I morse fanns en halv flaska vin kvar som jag tog i morse. Smart..... NOT! ångesten blev dock lite mildare.
Nu får det vara slut! Tröstade mej och nu måste jag upp igen. Men vet inte om jag orkar?! Vill säga upp mig från livet!!!

Jag känner att hela min familjs lycka vilar på mina axlar o jag vet inte om jag har styrkan att bära.

Känner igen känslan när vi försökte få barn. Läkaren tittade på mig o sa: Gå ner 10 kg, då kan du ge din man o dig ett barn. Jag gick hem o tryckte i mig en chokladbit och grät....

Vill bara fly, vill dricka, vill fly..... från vad?

Tänk vad alla skall tycka som får anmälan! Jaha är hon en alkis, stackars barn.

Orkar inte......

Hej Lena72

Jag är en alkis som nu har läst hela din tråd. Först har jag en fråga. Vad är en alkis för dig?

Du kämpar tycker jag, men det är något som fattas. Har du funderat på hur ofta du har varit nykter för din egen skull? För mig är det mycket viktigt. Jag kan inte hålla mig nykter för någon annan. Detta trots att jag älskar min sambo, mina barn och barnbarn och att det känns svårt att jag skadar (skadat) dem genom mitt drickande.

Jag önskar dig lycka till i den fortsatta kampen och ett återfall är inget att förtvivla över. Det gäller "bara" att göra det bästa av det, dvs försöka se till att det blev det sista.

vänligen
Ikaros

Lena72

för mig är tyvärr något väldigt negativt. Jag har inte kommit till insikt att det är en sjukdom. Detta har jag åstadkommit själv.
Jag kan gå med på att vara beroende då jag använde alkohol som medicin när mina båda föräldrar gick bort inom ett par månader. Blev beroende men alkis?! Nja det har jag svårt för.... varför vet jag inte. Förutfattade meningar o uppfostran tror jag.
Tyvärr känns det som jag har gått med på att ta antabus för mina barn, man o jobb men har inte riktigt hittat den rätta känslan att VILJA SLUTA, för min egna skull. Så fort jag blir ensam kommer tanken, nu kanske det skulle funka att dricka?
Tragiskt.... ja vet!
Tack för dina tankar!