Nyktert 2017
Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!

Ikaros

Jag skrev precis i min egen tråd om ambivalens gällande alkoholintag inför kommande resa. Avslutade med att jag ska fundera.
Tillbaka bland forumtrådarna såg jag din tråd och påmindes om att vi ska ta oss an ett nyktert 2017!
Tack för att du och jag gjorde den överenskommelsen! Jag blir påmind om min beslutsamhet för bara någon månad sedan. Totalt vit har jag inte varit men när jag nu räknar efter har jag på 57 dagar, druckit knappt 2 flaskor vin! Det är motsvarande en kväll tidigare!

Detta vill jag behålla, så tack igen både till dig Ikaros och er andra på forumet för att ni hjälper mig att påminna mig själv om hur bra jag mår utan alkohol!!

Hej
Visst passar du in här! De flesta har haft situationer som liknar din och känner igen sig. Jag har också haft en tid då allt verkade hopplöst och jag drack varje dag.
Om jag kan vara till hjälp för dig är jag det gärna men någon skyddsängel kan jag inte vara. MEN skriv i min tråd så svarar jag så fort jag kan.
vänligen
Ikaros

Hej.
Kanske kan mina anteckningar från akutvården för 5 år sedan vara av intresse. Jag skrev dem i sängen.

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Lördag 18 februari

Jag är inlagd för intensivvård. Det har sagts mig att det är lördag. Hur länge jag legat här vet jag inte. Minns att jag under de senaste dygnen rört mig upp och ner som i en seg trögflytande vätska. Sirap eller olja. När jag ansträngde mig, kämpade, rörde jag mig uppåt. Oklart mot vad. Men uppåt. När jag inte orkade längre, sjönk jag. Sakta men obevekligt. Nedåt, mot något. Benen kändes blytunga och sikten var grumlig. Som i feberyrsel.

Nu har jag kommit upp till ytan. Långsamt och omständligt försöker jag ordna mina tankar och få grepp om situationen. En tanke i taget får räcka. Jag känner och förstår att jag varit nära döden. Kanske mycket nära. Ett diffust intryck av utslocknandet kommer för mig. Något som stundtals kändes eftersträvansvärt.
Men eftersom det verkar som jag kommer att leva vidare skall jag försöka skriva. Skriva om vad som förde mig hit. Försöka närma mig sanningen. Om där finns någon? När jag skriver, känner jag mig mindre ensam. Jag föreställer mig att där finns någon jag riktar mig till. Det känns något bättre då och orden får ökad tyngd. Om jag hade tron kanske jag bett till Gud men eftersom jag inte har den får jag försöka tala med dig.

Jag är kopplad med en mängd sladdar till en apparat där mitt hälsotillstånd följs kontinuerligt. En läkare har upplyst mig om att mitt liv inte längre är i fara, något jag redan insett. Nu försöker de rädda mina njurar. Försöken att bota mig kostar samhället en hel del. Till vilken nytta kan jag undra.
Den digitala skärmen där data mäts finns bakom min rygg. Säkert är det en liten skärm med kurvor i grönt. En sådan där som man ser på film. Jag ges dropp med ett medel jag inte känner namnet på och jag har kateter som tappar mig på vätska. Två gånger per dygn skickas prover med taxi till Karolinska sjukhuset i Stockholm för bedömning av mina njurar. Min syn, som också var i farozonen, är tydligen säkerställd.

På eget initiativ har jag för att kunna skriva tagit bort fingertutan på höger ringfinger vilken mäter syresättningen. Ingen har märkt det och själv är jag inte orolig eftersom min syreupptagningsförmåga är god. Det vet jag för jag tränar vanligtvis hårt för mina 68 år vilket ger lindring i själen och är bra för kroppen. Kan vara att min fysik räddat mig. Också den här gången, måste jag nog tillägga.

Trots svettningar och illamående blev det några sidor i dag. Nu orkar jag inte mer. Jag känner att medicineringen verkar avtrubbande och dämpande. Med förvåning konstaterar jag att ångesten, den välbekanta, ännu inte infunnit sig.

Jag får nog ringa på larmklockan och be om hjälp med att lägga datorn på nattygsbordet. Eftersom det står till höger om mig och i huvudhöjd når jag inte dit, slangarna och kablarna hindrar mig. Så där. Nu kommer redan en sköterska.

Ja, så var det då
Ikaros

Tack för din delning! Och tänk vad bra att vi bor i detta fantastiska land med vår sjukvård! Jag är glad att du är här!

Lena72

Vilken berättelse....
Starkt att läsa.
Tack!

Ibland kommer den, osäkerheten och rädslan. Det som gränsar till ångest och skapar en knut i maggropen. Tröttheten följer med och hjärnan känns tom.
Utan förvarning dyker dessa känslor upp. Känslor som jag vet kan dövas med alkohol. Men inte denna gång. När jag skriver detta blir det till en utfästelse som jag inte kan och inte vill bryta. Ett sätt att använda min ärlighet på. Alltså mina vänner, denna gång blir det inte något. Det nyktra 2017 fortsätter.
Tack för hjälpen!
Ikaros

Det är bra för mig att "tala" med dig. Min man har nog problem lite liknande dina (ingen är en kopia!). Du kämpar med dina, jag önskar att han skulle vilja följa den kampen! Så får jag kämpa med mina...

Elias

Känner att din målmedvetna inställning genomsyrar dig. Trots att du dippar i stämningsläget ser du inte alkohol som någon lösning idag - eller imorgon eller nästa dag och nästa osv... Starkt!!!
All lycka på din fortsatta färd under 2017!

Jag undrar om ni - och andra som delar sin kamp här - alls kan förstå vad era berättelser kan betyda för oss medberoende?! Jag älskar och lever med en idag nykter alkoholist. Tack vare mänskor som ni här på forum (och öppna AA-möten) har den medicinska diagnosen och de sociala och psykologiska förklarningsmodellerna fått "liv och kropp". Kunskap om hjärnans betydelse i beroendet och levande berättelser har gett mig en helt annan respekt och förståelse för hur det är att sitta fast i missbruk. När jag började läsa och skriva här för ungefär sju år sen blev Adde och Berra de första representanterna för mitt hopp om att förändring är möjlig. En kvinna på anhörigsidan höll mig på banan med den sidan av saken. Tack Leles, min vän.
Idag tycker jag mig här känna igen dem som för en ärlig kamp, som "supit färdigt" som min man brukar säga. Det lyser igenom på och framförallt mellan raderna. Åh vad ni betyder mycket!
Jag läser fortfarande här åtminstone varje vecka och skriver ibland. Det hjälper mig att vara medveten om min och mannens respektive och gemensamma resa - vårt livsäventyr med dalar och höjdpunkter. Oberoende av min egen närkontakt med missbruk-medberoende så är forum en fantastisk arena för att få djupare insikt och förståelse för vad det betyder att vara människa.
Tack för livsgemenskap! Tillsammans är ett fint ord <3 / mt

AlkoDHyperD

...dippar. Och du valde att skriva istället för att döva. Tack!
Hoppas klara det också när den dagen kommer och jag känner uppgivenheten nafsa i hälarna. Styrka till dig ?

Man kommer in i mående-svackor i bland, men de går att bemästra.

Titta på dina händer. Vrid på dem, knyt dem, öppna dem. Du har kontroll på dem.
Bestäm dig för att ingen hand ska sträckas efter det första glaset.
Du har ju kontroll på dem.

Ha en bra dag, och fortsätt bygget av ditt fria liv!

Efter träningen i dag mår jag som en nyponros. Mörkret från i går har skingrats. Tänker på hur många gånger jag fallit för en tillfällig nedgång i humöret. Tagit till alkoholen som enbart lägger sten på börda.
Ikaros

Elias

Tänk att en tillfällig och kortvarig svacka kan ställa till med så mycket elände. Blir riktigt glad över att du kom över den på rätt sätt.
Fortsatt trevlig helg!

Sundare

...kommer här. Hoppas du känner dig bra också idag, denna sista februarimåndag. Att mörkret som skingrades fortsätter att släppa in ljuset idag.
Stor kram till dig Ikaros.

Hej
Jag tänkte att jag skulle skriva några rader eftersom det var länge sedan jag skrev i min tråd. Svårt eftersom jag inte har mycket att säga. Nykter, javisst och utan problem. Jag behöver ju inte kämpa dagligen för att avstå från alkohol. Det är endast när den "Lidnerska knäppen" kommer som jag brukar sätta i gång. Jag tränar och bygger om badrummet. Det är mitt liv för närvarande förutom schackspelandet och bokläsning.
Läser också regelbundet vad som skrivs härinne. En guldgruva för den som behöver hjälp och stöd. Kanske att jag också kan börja förstå mig själv och min alkoholism litet bättre. Men f-n vet! Alkoholismen är svårfångad och mångfacetterad.
Alltså mina vänner försök ha det så bra som det går. Livet är många gånger inte lätt men det är definitivt värt att delta i.
Ikaros

AlkoDHyperD

Ja, den där "knäppen" är ju lurig eftersom den kan ligga latent i åratal. Och hur sjutton håller man garden uppe i flera år?!?
Precis som du har jag inga problem alls med att vara nykter, det är ju min livsstil!
Tänkte på det häromdagen när jag var här inne. Varför är jag här? Jag har ju inga alkoholproblem. Inte nu iallafall. Inte när jag tar återfall heller, för den delen, är ju som besatt när det händer.
Ingen kamp mot sug, inga problem att hitta något som ersätter drickandet eftersom det aldrig varit en fritidssyssla, typ.
Så vari ligger arbetet för fortsatt nykterhet om det inte är något problem att vara nykter?
Förebygga.
Eftersom ett återfall kan betyda total katastrof och kommer så plötsligt ligger arbetet på att förlänga den nyktra perioden och förebygga återfall. Bygga skyddsbarriärer inom mig och utanför. Steget mellan tanken "skit i allt" och spriten som utväg ska bli så långt och så kantat av nödbromsar som möjligt.
Uppgivenheten behöver kartläggas. Vad triggar den? Finns det andra sätt att hantera den? Kan jag göra dem lättare att nå även när hjärnan kopplar bort "chefen". Ett sätt att förebygga pågår just nu. Mediciner som håller "chefen" vaken, ökar reaktionstiden mellan impuls och handling och som sänker stressnivåerna. Sociala nätverk som känner till min alkoholallergi och kan säga stopp (något både jag och de vet inte hjälper mycket i skarpt läge, men ändå).
Genom att ta del av era berättelser här på forumet håller jag också kvar vetskapen om allvarlighetsgraden av min sjukdom, något som annars brukar blekna och förminskas med tiden.
Ingen kamp som sagt, men träning innan lopp brukar öka chansen att ta sig i mål, så jag tränar mig stark inför den "Lidnerska knäppen" och så gör även du, Ikaros

Vad är den Lidnerska knäppen? Ja, hur fortsätter man hålla garden uppe? Jag lyckas just nu men väntar bara på att längtan efter bruset på krogen ska komma. Just nu finns det inte ens en gnutta av sug efter att gå ut, trivs finfint hemma.
Skönt att du håller ditt liv och vardag i "schack" Ikaros (sorry). Jag kämpar med motivation för att träna mer än en gång i veckan. Förra året när jag hade en del ångest så tränade jag mer eftersom det var en räddning. Nu har jag ingen ångest att hantera men skulle gärna bli piggare och starkare. Men latheten vinner oftast. Alla gånger jag "bestämt" att jag ska gå 500 m till gymet men ändå blivit kvar i soffan. Blir tokig på mig själv. Alla kvällar jag bestämt: imorgon SKA jag gå upp när klockan ringer. Men inte gör jag det. Måste det vara på liv och död för att jag ska åstadkomma en varaktig förändring?

Jag använde uttrycket "Lidnerska knäppen" ironiskt. Det betyder egentligen att man helt plötsligt prestera över sin intellektuell förmåga. Uttrycket kommer från 1700 tals författaren Bengt Lidner som sade sig en gång fått en "knäpp" som gjorde att han kunde prestera bättre. Nog om detta.

Motivation är svårt. När det gäller träning är jag övertygad om att det gäller att skapa rutiner. Då kan träningen faktiskt bli ett beroende. Schack är definitivt beroendeframkallande så jag försöker hålla det på en rimlig nivå.
Jag önskar dig en trevlig lördagskväll och en fin träning i morgon. Ta inte i för hårt första gången.
Vänligen
Ikaros

Ok, tack för förklaring! Rutiner ja, du har så rätt i det. Så enkelt men så svårt. Men imorrn ska det bli av! Jag ska svettas och må gott på den obekväma spinningcykeln. Sov gott!