Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

DrömmaBort

Ni har nog rätt att känna er nöjda och glada nu!
Som har män som förstått nåt viktigt och verkligen vill försöka och visa det. Vi får hoppas det bär, så ni alla får dra andan ett tag och koppla av. Och samtidigt får vi alla medberoende krafter att kämpa ordentligt med våra egna beroenden. Nog ska det bli bra!

Jag fick min Bång-bok idag, skall försöka hinna plugga den. :)

Nykteristen

DrömmaBort, du får berätta hur den va sen....om d är värt o köpa den till sitt tillfrisknande

InteMera, så glad jag är stt höra att helgen ändå blev bra. Skönt att du kommit till den känslan att det faktiskt är du som styr ditt liv och dina känslor. För även att man vet att det är så, så är det svårt att verkligen känna så men när man verkligen kommit på hur det ska kännas kan ingen ta det ifrån en och ärligt ens toleransnivå ökar lite för mannens beroende då man känner att d är jag och ingen annan som bestämmer om jag vill stanna eller ej. Jag tror de känner och ser det också på nåt sätt...
Hoppas han insett lite mer nu vad ni betyder och att han kan få en fin och kärleksfull familj med sig...

AlkoDHyperD

Jag kan inte låta bli att kommentera ditt fina inlägg.
Du tycks ha tänkt bortom symptomet gällande er relation och även sett skillnaden på vad du kan kontrollera och ta ansvar för och vad du inte har makt över. Så viktigt. Både för dig själv och för relationen.
Så glädjande att din partner ser dina ansträngningar och svarar på dem.
Budskapet "du är värdefull för mig, därför vill jag inte att du skadar dig genom att dricka, vår familj och vår relation är värdefull för mig därför vill jag inte att du skadar den heller" ges genom tydlighet i att det inte är ok att fortsätta dricka. Budskapet "jag skiljer på vad som ligger inom mitt ansvar och kontroll man försöker göra det jag kan för att stötta dig" ges genom att du inte agerar som vårdare eller kontrollant utan partner med egenansvar för din del av relationen utan att tumma på dina egna värderingar.
Då blir dina handlingar uttryck för din vilja och kan komma från hjärtat istället för uttryck för anpassning och kontroll som i slutändan utarmar din och hans självrespekt.
Och han kan ju faktiskt inte ge några garantier för framtiden. Han kan bara visa att han ser problemet och gör vad han kan för att ta ansvar för det. Jag tror du ger honom kraft genom att visa att er relation handlar om mer än hans problem även om klart överskuggar det mesta och påverkar hela familjen. Att känna sig värdefull är så viktigt! Mina återfall har ofta inträffat just för att jag upplevt mig så känslomässigt ensam. Nu menar jag inte att lägga ansvaret för hans nykterhet på dig, läs det som det är menat, ansvar för din del av relationen inget annat! Och så mycket lättare för dig att markera om han inte klarar att uppfylla sin del. Så svårt att skilja på handling och person. Jag älskar dig och jag avskyr att du dricker. Så lätt att hamna i en ond cirkel av sårade känslor.
Hoppas att ni kan bryta mönstret nu genom era gemensamma ansträngningar och acceptera att det är svårt att trampa upp nya stigar men väl värt mödan om målet är viktigt.
Jag har heller aldrig lovat min familj att jag aldrig kommer att dricka igen, för jag litar inte på mig själv och vill inte svika dem. Vet ju att sveket är tillräckligt stort ändå om jag återfaller. Hade min man gjort och tänkt som du, Intemera, tror jag att jag hade orkat anstränga mig 100 gånger mer.

InteMera

Tack för dina reflektioner, sitter med tårar i ögonen. Du har så rätt i allt. Än vågar jag inte alls tro eller hoppas att vår relation går att rädda, men det känns på nåt sätt okej ändå och vi försöker väl båda nu på var sitt sätt göra vad vi kan ändå för att försöka. Att jag satt ner foten och sagt exakt vad jag känner och tycker var viktigt för mig, för hur jag mår och tar ansvar för det själv. Önskar han skulle prata med mig lika öppet, men så länge han ens beter sig som att han hört vad jag sagt får väl det vara nog för just nu.

InteMera

Hur har din dag varit?

Hoppas du får sova gott i natt i alla fall!

DrömmaBort

Det ligger mycket i det du säger. Det där kunde man diskutera en hel del om, det är nog det hela det här anhörigforumet går ut på. Hur vara tillräckligt tydlig vad man hatar och vad man älskar. Och vad kan man leva med, hur mycket av det onda är ok? Hur naken vågar man vara inför den andra, hur mycket vågar man satsa, hur mycket lova. Vad klarar man ännu, utan att stålsätta sej? Stänger man av känslorna, är det inte längt till att man går. Satsar man sitt allt och blir besviken, kanske man inte klara det själv mer.

Men mer än det så är det en resa vi båda gör. Den som dricker och den medberoende. Ingendera kommer lätt undan.

Nykteristen

Det är bra här, märks dock idag på sambon att suget sattes in. Pratade med honom under dagen o då pratade han om att de öl som han hade i garaget kunde han dricka nästa år o när han kom hem hade med sig 2 alkoholfria öl för suget sa han....men humöret är bra o han är lugn iallafall så då är jag nöjd o tar det med ro även att jag kände ett hugg i bröstet när han pratade om att dricka nästa år igen. Men som sagt tror d är beroendet som pratar ikväll.....

Nykteristen

Hur går det för er hemma?

Funkar det med Antabus för din sambo, Bedrövadsambo?

Hur är humöret och drickandet, InteMera? Hur mår du i allt?

InteMera

Du får säkert räkna med att beroendet visar sig i mer eller mindre intäckta ord och funderingar från hans sida. Han är ju tyvärr inte botad efter första antabus tabletten ?. Även om man önskade det var så enkelt! Huvudsaken just nu är ändå han låter bli att dricka och för varje nykter dag klingar förhoppningsvis suget av och skulle han lyckas vara nykter ett helt år är det inte alls sagt han sen mera är sugen på att dricka, alkohol ingår då inte mera i vardagen och tankesättet omkring det har hunnit ändras. Hoppas du inte deppar ihop över hans kommentarer, men klart det känns jobbigt om han pratar om tiden utan alkohol som nåt tidsbegränsat - som ett straff ungefär som man sitter av och sen kan man göra som vanligt efteråt. Men hans tankesätt hinner nog ändra ännu, han behöver säkert lite tid att ställa om.

Här är mannen på resa igen och jag tror han drack igår där han är. Sms jag fick tyder på alkoholintag och sen blev det tyst resten av kvällen vilket brukar tyda på barhäng. Vet inte varför det egentligen provocerar mig han dricker när han är bortrest, jag och barnen ser ju det inte då. Fann mig själv jätte irriterad pga detta igår, och orkade inte mysa till med barnen som man borde passa på när han är borta. Ikväll kommer han hem, antagligen med full ranson och fylla planerad till helgen när jag reser bort med barnen. Varför är man arg på drickandet till och med när det sker borta, han kommer ju inte hem på natten och jag brukar inte få sms eller elakheter heller när han dricker på sina resor. Om han dricker hemma när både jag och barnen är bortresta drabbar ju inte heller oss direkt. Ändå känner jag mig stressad, arg och irriterad över detta.

Dis

Förstör exakt vad du menar, InteMera. Hatar också när jag förstår att han dricker trots att jag är borta med dottern, eller när han själv är bortrest. Att få konstiga sms, eller att behöva höra hans idiotiska fylleröst när man intet ont anande ringer för att säga godnatt. Det gör jätteont!

Nykteristen

Ja, sånt är sjukt jobbigt oh gör ju såklart att man inte kan slappna av ordentligt.
Hoppas du kan slappna av o njuta av er helg bortresta. Försök o inte ringa till honom utan bara va med barnen...o njut!

Nä, beroendepratet stör mig nån minut sen släpper det....självklart känner jag ett litet magont när han säger så men försöker o inte tänka på d. Han sa själv nu igen på morgonen att han skulle kunna tänka sig att aldrig mer dricka o krävdes d antabus hela livet så fick det va så....
Det kommer komma dagar när d är jobbigt på riktigt så just nu är d lugnt och jag njuter av ett alkoholfritt hem....mer ön jag kunnat tänka mig

Nykteristen

InteMera, hur går det för er? Åker ni idag?

Idag ringde åklagaren till sambon så snart är det nog dags för rättegång också, skönt o få det gjort men nervöst över hur resultatet kommer bli.
Vet ju att det inte är min sak egentligen men det drabbar ju oss som familj oavsett vad som händer, jag menar skulle d bli fotboja så handlar det ju om ekonomi ordentligt....men vi får se!
I helgen ska jag njuta ordentligt för första gången på....ja jag vet inte ärligt talat sen, men sen vi träffades kanske? Sjukt egentligen när man tänker efter, hur har man orkat gå omkring i denna alkoholstinna värld? Än så länge verkar han må hyfsat bra....

Dis

Är han fortfarande positivt inställd til nykterheten? Här hemma är det så lugnt och skönt, nästan för lungt om du förstår vad jag menar. Sambon är inne på sin 13 nyktra dag och har nästan förvandlats till en annan person. Ingen irritation på eftermiddagarna längre, vilket resulterar i att vi inte heller bråkat något alls. Vanligtvis så är han ofta väldigt lättirriterad innan han fått sin första öl för dagen och det triggar ofta igång bråk om stort och smått hemma. Sen när han börjar dricka så triggar det ännu mer irritation hos mig och så är det igång....

Men samtidigt märker jag att han är väldigt dämpad, inte så glad heller, mer likgiltig till det mesta. Men har också noterat att han leker mycket mer med vår dotter och engagerar sig i henne, vilket ju är ett stort plus! Jag hoppas att han kan klara att ta sig igenom den här perioden av likgiltighet snart....Känns som att han liksom inte ser meningen med ett liv utan alkohol, och han säger fortfarande att han inte kan se sig själv vara nykter "resten av livet".

InteMera

Säkert lika bra Nykteristen ni får rättegången avklarad, ovissheten är värre än vad som kommer efter det är klart. Skönt om han verkar ok med sin nya nykterhet, ni ska njuta av en ny vår i helgen!

Imorgon tidigt åker jag med barnen för att träffa lite släktingar, ska bli rätt skönt att åka bort men egentligen är jag för trött att åka. Sonens humör fick en större härdsmälta igår morse på skolan så vi har varit hemma två dagar för att prata allvar.

Känns rätt hopplöst alltihop, sonen är nu som han är och man måste hantera det oavsett man orkar eller inte, mannens drickande kan jag inte mycket mer åt för stunden, jobbet ilar på och jag släpar mig dit och gör minsta möjliga och hoppas ingen märker... Känns lite som man är fem före den stora kraschen även om mannen försökt skärpa sig men man märker det inte ska mycket till med sonens utbrott eller att jag kommenterar nåt han tycker är korkat förrän det irriterade pirret finns där igen. Men en dag i taget, så får det bli som det blir - känner inte makt just nu att orka med så mycket mer än så.

InteMera

Är så glad att jag åker bort imorgon tidigt. Mannen har spenderat hela kvällen i garaget så jag antar han påbörjat helgens "fritt fram för alkoholen" helg eftersom resten av oss åker bort imorgon. Antar den trevligare period vi haft på sistone varit just bara det, en period. En mycket kort sådan. Som vanligt, när det gäller de goda perioderna.

Nykteristen

Tråkigt att höra om både sonens humör o mannens tidiga påbörjade egna helg. Jag håller med dig om att det är nog skönast för er (dig o barnen) att ni får åka iväg en sväng över helgen. Se till o få sova ut nu, kanske dina släktingar kan ta barnen en av förmiddagarna så du kan sova o bara va lite för dig själv?
Vad säger mannen om sonens beteende?

Nykteristen

Vad skönt att han håller sig nykter, 13 dgr är ju faktiskt riktigt mkt...hoppas innerligt att det håller i sig.
Tror det verkar vara vanligt med lite sån likgiltighet...inte glada, inte ledsna eller deppiga utan bara är. Kanske resultat av kampen mot beroendet och suget?
Här är han inne på 7.e nyktra dagen och 6.e med antabus. Han är fortfarande positivt inställd till det nyktra livet...iallafall utåtsett och han verkar gå helhjärtat in för det. Vi har inte heller bråkat en enda gång sen han slutade dricka, vilket vi annars gör konstant.....dock har det vi bråkat om plockats bort nu och jag är gladare o han också. Han är kugnare, ännu inte så stressad o kan mysa o leka med sonen med mer tålamod. Hoppas att även det håller i sig. Visst är det en härlig syn och känsla att se hur förändrade på ett positivt sätt de är utan alkohol. Här har han blivit väldigt trött på kvällarna o sover massor, men kan tydligen va så i början när man äter antabus så....
Men jag tror att det är för kort tid med 13 resp 7 dgr utan för att de ska inse att ett nyktert vardag resten av deras är det bästa...så ta det med en nypa salt då det nog är lite separationsångest mot alkohol han har. Hoppas han kan motstå...o du/ni får njuta av en alkoholfri vardag!

InteMera

Vad skönt det låter Nykteristen med en normal vardag! Om han dessutom orkar engagera sig mer i er son är ju kanon! Att han är trött på kvällen kan säkert delvis bero på mediciner men kanske också nån form av mental trötthet av att ställa om hela livet när alkohol inte mer finns som nödutgång? Att anstränga sig tar på krafterna, våra alkoholister är ju inte vana att göra saker med familjen och att verkligen prata med oss ?

Jag har haft en jätte fin helg med barnen, vi åker hem till kvällen. En väl behövd andningspaus med lite miljöombyte, trevligt sällskap, lite shopping och god mat! Lyckades få mig en stund på stan själv igår, när det bjöds på barnvakt några timmar var jag inte sen att tacka ja.

Enda sorgliga var att jag sände ett sms till mannen mitt i dagen, men fick aldrig nåt svar. Vet ju då han druckit tungt och det gör mig lessen. I morse messar han sen som inget skulle hänt, men han frågar heller inte vad vi gjort eller hur vi haft det. Han bryr sig inte, var viktigare för honom att få dricka ifred, och var vi varit spelar ingen roll för honom. När vi kommer hem brukar han bli sur på dottern som vill visa sina nya kläder och berätta vad vi gjort, han bakfull fräser bara av sånt kort för det intresserar honom inte.

Nästa vecka på jobbet oroar mig lite, då vi ska ha utvecklingssamtal och jag skulle inte vara förvånad om jag fick kritik för att jag är mentalt frånvarande och rätt oengagerad sen en tid tillbaka. Har varit svårt att samla sig på jobbet med allt annat som snurrar i huvudet. Och med eventuella uppsägningar på kommande med en omorganisering borde man ju skärpa sig, men när orken inte riktigt finns..

Nykteristen

Hej min vän, låter som ni haft en riktigt bra helg trots allt. Synd bara med samtalet, men jag förstår dig man har nån sorts dragningskraft av att vilja veta vad som försiggår därhemma.
Hur gick det när ni kom hem?
När har du utvecklingssamtalet? Det kanske är ett bra tillfälle att öppna upp dig om varför du inte mår bra och om hur du ser på din vardag med jobb, barn och äktenskap?

Ja, det märks att han inte är van vid nåt härhemma...nu går vi ju på varandra konstant för han kan inte fly till garaget och lätta på trycket med en öl längre. Så det tar på honom samtidigt som han inte riktigt vet vad sonen får och inte får göra så det är ett konstant tjatande på mig när det kommer till saker. Får han göra det, får han göra så...fråga mamma. Så häromdagen sa jag att du får faktiskt också ta lite beslut gällande om han får ta ett till knäcke eller ej också vet du. För det är på riktigt såna frågor han frågar mig. Får han kolla på tv, får han ha nappen, får han ta ett knäcke, får han dricka lite mjölk. Men jag kan förstå samtidigt för han har aldrig brytt sig ett skit om sånt för det har jag fått tagit. Men jag går runt o smånissar lite för mig själv när jag hör de frågorna faktiskt. Så det märks att han försöker, vilket är skönt och kul. Han har sina dagar när han behöver bli lämnad ifred och det är de dagar när han hade sina drickardagar, men jag låter det vara och ber honom att gå ut en sväng eller så gör vi det.

InteMera

Jag kan inte låta bli att le åt din beskrivning Nykteristen, hur osäker han är om småsaker. Tänk vad stor inverkan alkoholen egentligen haft på honom, om han nu nykter börjar göra sånt som egentligen alltid borde varit självklart som tex att avgöra om barnet ska ha ett glas mjölk eller inte! Hur mycket vi tvingats hantera själv som man inte ens tänkt på, ofta tänker man bara på de direkta stunderna när dom är fulla och inkapabla att hjälpa till - mindre tänker man på de varit nyktra men ändå inte gjort sin del av vardagsslitet. Vad härligt om du nu ibland kan börja vända ryggen till med ett leende och veta att han hjälper sonen som den pappa han behöver vara. Säkert känner han sig osäker och lite dum som måste fråga, men han frågar säkert för att han inte vill trampa dig på tårna med att köra över dina rutiner. Är ju lite roligt men samtidigt rätt lyhört och förståndigt av honom, att inse han inte vet ens så triviala saker om sonens vardagsliv eftersom han valt att inte delta i det i full utsträckning innan. Roligt att höra det går framåt! Låt honom hållas om han får behov av att vara själv, han behöver säkert själv hitta sätt att ensam koppla av utan alkohol.

När vi kom hem söndag kväll var det ungefär som väntat. Kylskåpet tomt, tvätten och disken kvar exakt som jag lämnat den tidig lördag morgon. Han har tydligen inte lämnat huset då soporna var fulla med utkörnings pizzakartonger och lukten av gammal fylla hängde i luften. Han surnade till när jag frågade om han inte ens kunnat bemöda sig med att skaffa ett bröd så barnen skulle ha kvällsmat och frukost... Blir så arg och lessen, han lever som om vi inte existerar och har bara druckit hela helgen. Att jag till och med på resa ska planera och ordna framåt bekommer honom inte alls, och så är jag en surkärring som täcks ha åsikter om det. Får man verkligen inte förvänta sig mer av sin man? Givetvis frågade han inte vad vi gjort eller nåt, viftade bort dottern som ville visa sina nya saker. Dottern var besviken för hon trodde pappa skulle byggt klart hennes trädkoja som han lovat, hon suckade "ja han har väl bara druckit öl hela helgen istället" när hon såg virket som ännu låg orört på gården när vi svängde in på gården. Stackars barn.

Jag ska på samtal på jobbet ännu i eftermiddag men tror inte jag vill ta upp vidden av min privata situation, känner det kommer brista helt för mig om jag pratar om det så bättre prata affärer än att jag sitter där snorande och storgråtande med en överväldigad inte så personalempatisk chef ?