Jag har haft alkoholproblem något år. Mitt största problem tror jag är att även partnern är törstig. Vi har försökt att vara nyktra några veckor och leva hälsosamt. Oftast har det lyckats. Nu den senaste tiden har det spårat ur med alkoholen. Vi har skött jobbet båda 2 men druckit så gott som var och varannan kväll. Det är ofta jag varit rädd att polisen ska stoppa mig på morgonen på väg till jobbet. Jag har varit rädd att jobbarkompisar ska känna lukten av fylla. Det har även synts i ansiktet, svullnad, trötthet, bakfylle-ögon. . Jag tycker jag har fått lite krämpor som förmodligen varit alkoholrelaterade. Kramper och domningar, högt bltr. yrsel. Jag har barn äldre och yngre. Ett av barnen har jag diskuterat mycket med om alkohol, alkoholism osv. Hon har frågat mig när jag ska söka hjälp? Jag har svarat lite vagt och försökt att komma undan med olika svar. Min bakgrund är som många andras alkoholism i släkten. En pappa som var väldigt charmig och glad, men beroende av alkohol. Jag minns tillbaka på barndomen som ändå var fin och trygg mestadels p g a en stark och trygg mamma. En mamma som ställde upp på oss ungar till 100%. En mamma som aldrig drack när vi var barn. Mamma gav oss självkänsla genom att ge beröm och styrka. Hon gav mig kraft för att ge mig ut i livet med nyfikna ögon. Ändå trillade jag dit. Jag har varit medveten om faran och även sagt till mina syskon att jag kan bli alkoholist, jag vill inte men ibland blir det inte som man vill. Flera av mina syskon har problem med A. 2 har slutat helt, en med hjälp av bl a AA. Min nya chef som har jobbat med missbruk har pratat med mig, efter att ha fått ett mail av min dotter. Dottern skrev att jag behöver hjälp med mitt alkoholproblem. När chefen sa detta kändes det som om någon dragit ner byxorna på mig... Chefen var förstående inte alls fördömande. Det märktes att hon var van att hantera detta. Efter samtalet drack jag 2 planerade pubkvällar. Sedan dess har jag varit nykter snart 4 veckor!! Det känns fantastiskt, men jag vet att faran lurar bakom hörnet. Känslorna går lite upp och ner. Ibland har jag känt mig euforisk, andra gånger har jag tänkt på separation och andra jobbiga saker. Vet ej hur det blir med mig och sambon som nu försöker hålla sig nykter, efter påtryckningar från barnen. Vi är så olika när det gäller A. Jag har för första gången i mitt liv tänkt att leva helt nykter!! Jag har aldrig förr tagit orden i min mun. Nu efter mycket tänkande, läsande om A, hört berättelser om A och hur barn påverkas av förälders missbruk, känns det som det enda rätta för mig.Jag tänker även på andra som har lyckats sluta med A som varit långt ner i träsket. Dessa starka människor, då vill jag också vara stark!! Kram på er:)

MM och Rosette. Jag tror på mig själv i detta. Lite snopet att höra att jag är i början... Men det är klart att 1 år och 4 månader är ganska lite om man ser på ett långt liv. Jag känner inte att jag vacklar när det gäller alkohol. Tänker att vad skulle få mig att dricka? Förmodligen ingenting. Jag har tänkt tankar som vill jag ha en fylla? Varför i så fall? Vad skulle hända? Jag kan riktigt känna den ångesten som jag skulle få nästa dag. Hur oroliga barnen skulle bli osv. Nä, jag hoppas att jag fortfarande om 20 år (om jag lever) kan säga att "Nej tack, jag har druckit färdigt!" ...Kram

som du har och beskriver här i ditt senaste inlägg miss lyckad, så bygger du vidare på din stabila nykterhet.

Beroende och alkoholism kan liknas vid en parasit som ligger inkapslad och vilande i våra beroendehjärnor. Oavsett hur länge man varit nykter. Gör man då misstaget att tro att man kan börja dricka och klara sig med små mängder ibland, gör man den smärtsamma erfarenheten att det inte fungerar. Man hamnar snabbt i samma miserabla ångest- och skamfyllda tillvaro som innan den långa nykterheten. Precis som jag gjort och fått erfara.
Men gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det jag kan göra är att tala om för er andra som varit nyktra en längre tid att man inte ska börja tänka i banor likt "men nog borde jag kunna börja dricka lite grann ibland". Det kommer inta ett fungera.

Så fortsätt med ditt framåtsyftande konsekvenstänk och därmed din stabila nykterhet miss lyckad.
Då kommer du att kunna säga "Nej tack" även om x år.

Ha en bra dag.
Kramar

Har läst en massa kloka fakta och funderingar på forumet som hjälpt mig att komma till insikt. Tex att i långtidsminnet lagras allt beroendeframkallande som man använt. Dvs att även om det går 20 år så minns hjärnan att "detta känner jag igen" och så är man snart på den nivån som man lämnade när man hade sitt värsta missbruk. Det är därför personer som haft långa uppehåll trillar dit på tex alkohol. Det är kunskap som är livsviktig för oss. Funderingen är, varför tror vi att det skulle ändra sig? Jag har en bror som har fallit flera gånger efter många års nykterhet. Men jag är osäker på om han faktiskt struntat i denna kunskap,eller om han ändå ville pröva och önskade annat resultat? Kram till dig Pi31415 och inkapslad parasit i hjärnan är ännu en bra liknelse för oss <3

var det en kombination av en önskan om att kunna dricka måttligt och längtan efter alkoholens positiva effekter. Det var självklart inte ett plötsligt sug efter alla år, de hade inte funnits under c:a 15 år. Jag trodde också att jag efter en så lång nykterhet, förstärkt av en helt annan och bättre självkänsla efter allt positivt jag åstadkommit med mitt liv under nykterheten, med lätthet skulle kunna bryta om det visade sig att jag inte kunde hantera alkoholen på ett måttligt sätt.
Men det visade sig inte stämma. Jag hamnade återigen i träsket med för mycket drickande, och blev en ännu mer utpräglad periodare.

Så nu är jag en fysiskt och psykiskt kostsam erfarenhet rikare, men också en mycket viktig erfarenhet rikare, jag vet att jag aldrig kan, och aldrig behöver, experimentera med att försöka börja dricka måttligt. Det tror jag har hjälpt till att få mig att såpass snabbt nå en trygghet i min nykterhet nu.

Erfarenheterna man skaffar sig som alkoholberoende/alkoholist är smärtsamma, kostsamma och tidsmässigt utdragna. Men vi är ju många här inne på forumet som visar att det går att komma bort från eländet, att kämpa sig loss och skaffa sig ett liv i frihet.

Känner mig lite arg och uppgiven. Jag jobbar journätter i helgen. Jag frågade sambon: Du ska väl inte dricka nu igen när jag har jour? Varför undrar du, sa han? Jag vill inte ha sms och samtal från sonen, det är jobbigt sa jag ilsket..Senare tyckte sonen att vi skulle prata med varandra om detta. Det är inte lätt sa jag han bara flyr. Sonen sa att jag måste säga till honom att detta är viktigt! Lyssna! Jag sa till sonen att han inte skulle bli någon slags mellanhand mellan oss och inte behöva ta del av våra problem. Sonen sa att han är inblandad oavsett och att om vi löser alkoholproblemet så är allt bra. Ni älskar ju varann sa sonen. Ja sa jag men kärleken försvinner när han dricker. Säg det till honom sa sonen. Jag känner frustration. Sade nyss till sambon att om han dricker så flyttar jag och att jag kommer att överväga att kontakta sambons chef om problemen. Jag gör detta för sonens skull för han vill gärna bo kvar här sa jag. Min sambo fattar inte att våra barn har tagit skada av supandet. Jag misstänker att han tror att han inte har så stora problem eftersom han kunnat vara nykter många månader den senaste tiden. Det är ju typiskt, nu när man kunde ha ett fint liv, när jag lyckats sluta med skiten, så är sambon så oförstående om sitt eget missbruk. Kände mig lite ful när jag hotar, men det är fullt möjligt att kontakta sambons chef . Att dottern kontaktade min chef blev också min räddning...Kram..

Pratade med en arbetskamrat om alkohol. Hennes pappa är a-beroende, hon berättade, hur han efter 4 års nykterhet började dricka igen. Hon beskrev att han började med några öl och att det snabbt blev mer och mer. Till slut åkte han dit för rattfylla vid 74-års ålder. Hon berättade också, att det var svårare än tidigare att ta sig upp igen. Detta berättade jag för min 13-åriga son. Han sa att "då är det som att åka snabbhissen ner och försöka klättra upp via hiss-vajern igen"! Vilken bra liknelse. Jag är inte sugen på att klättra..

ena dagen framtidstro... Nästa dag flykt, dvs flytta. Så länge sambon inte bestämt sig hur han vill göra med sitt beroende, känner jag ingen ro och harmoni. Lite jobbigt att en annan person får bestämma hur jag ska känna? Jag vill leva och bo med sambon, men enbart om han väljer nykterhet. Kanske ska tidsbestämma detta. Har det inte stabiliserats till hösten, så måste jag avsluta förhållandet...

i inläggen #208 och #210 miss lyckad, så tycker jag inte att du på något vis ska "känna dig ful" om du ger en klar och tydlig valmöjlighet till din sambo. Att han får möjlighet att välja mellan dig och familjen eller alkoholen. Då är det upp till honom och visa vilket han värdesätter mest. Vad som är viktigt och betyder mest för honom.
Du har ju både kommit till rätta med ditt eget beroende, och försökt "rädda" familjen. Då ska väl han kunna ställa upp för familjen och sluta med alkoholen.

Sätt upp en tidsgräns och ge honom en tydlig valmöjlighet. Och vänta inte för länge så du riskerar ditt eget mående och nykterhet.

För mig skulle det vara enkelt att göra rätt val i en sån situation. Ingen tvekan.

Hoppas det utvecklar sig i en positiv riktning för dig och din familj, miss lyckad.

Med "ful" menar jag att kontakta sambons chef. Det svåraste för mig är denna osäkerhet. Att inte veta vad han vill. Ingen ide att fråga för det vet han inte själv. Vårt förhållande är stundtals stiltje. Jag har hittat mina sätt att få energi och glädje. Tror för sambons del att han också gjorde det en period när han var nykter (11 månader?) Han lovade inte att vara nykter resten av livet eller något sådant. Jag ska göra som du säger Pi. Sätta tidsgräns . Vill han inte vara nykter så blir det separation. Jag har i dåliga stunder tittat efter annat boende. Men vill ju helst leva nyktert med sambo och barn. Tiden visar hur det blir. Nej, jag vill inte riskera mitt mående eller nykterhet för någon annan. Kram..

Lim

Miss lyckad, jag vet vad du går igenom och jag förstår hur jobbigt det måste vara.

Min man har haft mycket värre alkoholproblematik än mig och jag är rätt säker på att detta bidragit en hel del till mina dilemman kring alkohol (har inte skrivit detta i min egen tråd) och vi var mycket nära att skiljas. Vi levde åtskilda ett par månader på mitt initiativ men tillslut fick han en ny chans. Så nu lever vi båda nyktra, vilket är så skönt och bra, precis som du beskriver tiden när din sambo inte drack.

Om min man nånsin dricker igen tänker jag lämna honom. All plåga som jag levt igenom i många år pga. Hans drickande tänker jag aldrig genomleva igen. Dessutom är min nykterhet värd så mkt och jag vet att det är svårare att hålla kvar vid den om han dricker.

I mitt äktenskap är det verkligen noll tolerans för alkohol nu. Så jag måste nästan också önska för din skull att du orkar ställa det kravet på din sambo, även fast sånt är svårt. Men din sons oro och din egen är något att ta på allvar. Vill någon hellre dricka än att göra sin familj lycklig och trygg så behöver den personen skakas om. Få sina prioriteringar rätt... Att leva med nån som dricker för mkt är faktiskt nästan värre än att själv dricka för mycket... ? så känner jag det i alla fall. Det är en sån jobbig stress och oro och den äter upp en inifrån på ett helt overkligt sätt. Samtidigt som man vill skydda alla. Det är för mycket för en människa att tvingas bära på för att ens partner inte kan ta rätt beslut.

Styrkekramar ???

Jag är glad för att jag tog beslutet att sluta helt. Det är betydligt enklare än att minska på a-intaget. Jag har säkert hundra gånger försökt att bara dricka någon gång i månaden, festliga tillfällen, bara helger osv osv. Tills jag tog beslutet att sluta helt. Blev ju lite illa tvungen när dåvarande chef blev uppmärksammad på mitt problem. Så ni som försöker som jag gjorde, testa att sluta helt. För mig har det inneburit : Fin kontakt med barnen som stöttar och peppar. Läkning av gamla grejor jag orsakat dom genom erkännande, samtal och förståelse. Pigg och fräsch till kropp och själ (för det mesta i alla fall) Betydligt mer pengar på kontot. (kan unna mig själv och barnen guldkant på tillvaron).. Slut med skam och skuld för mitt supande. Vågar ta plats utan att vara rädd för att bli avslöjad som aktiv beroende. Har alltid kunnat säga ifrån, men nu mer stabilt. Mitt dilemma just nu är en sambo,som ännu inte verkar ha kommit till samma insikt. han har druckit några gånger på ett år. För mig gäller ett vitt liv. Och vill han slå följe på den vita vägen så får han det. Annars får han gå fylle-vägen på egen hand. Han vet om det, men jag kommer att förtydliga detta. Tror att han som många inte tror att ett nyktert liv är bästa valet. Att han kommer att sakna nattliga svettningar, gräl, ångest, rädsla för poliskontroll på morgonen, timmar av minnesluckor, fylle-stanken i sovrummet, alla tomburkar, vinkartonger att skämmas för, barnens ilska och förtvivlan, rädsla att stinka fylla på jobbet, hjärtklappning, alkis-utseende, bråk på fyllan, alla pengar på kontot som försvunnit till bolaget och folköl, ligga i sängen och inte orka stiga upp förrän vid middagsdax, planerande för handling på olika bolag så han inte blir igenkänd. Ja listan kan fyllas på med fler saker. Jag saknar inget av detta. Känner mig just nu lycklig och fri... Kram...Detta jag skrev här är snart 1 år sedan..Tål att läsas många gånger för att jag ska minnas alkoträskets slemmiga girighet, som bara vill dra ner mig i skiten..Vill aldrig någonsin tillbaka igen..

Tack för stöttning. Jag och sambon har separerat 3 gånger, levt ihop över 30 år, till och med skilt oss under tiden. Men det blir skilda vägar om han inte kommer till insikt. Han försöker skydda mig genom att dricka när jag har helg-jour. Tyvärr blir sonen drabbad. Det har hänt 3 gånger nu den senaste tiden. Men för mig är det 0-tolerans som gäller. Jag börjar se en förändring i hans utseende till det positiva emellanåt. Ett tag såg han alkoholiserad ut trots att han höll sig nykter. Tror det handlar om "vita knogar" Dvs man håller sig nykter trots att man vill dricka a och man tänker på nästa gång man ska få dricka. Jag har skaffat mig ett liv med vänner där a inte tar plats. Han har alltid umgåtts med vänner och alkohol. Jag har sagt till honom att han kan ta chansen på sin nya arbetsplats och skaffa vänner där inte a står i fokus. Vi får se. Han har slutat med cigg och snus för många år sedan.. Sambon har stark vilja. det beror bara på vilket val han gör. Allt har sin tid. Men min tid är dyrbar och inte förhandlingsbar... Kram..

Jag har en plan. Den har jag haft ett tag. Det verkar inte som om sambon kan se sitt beroende som jag ser det. Alltså han dricker när jag inte sover hemma. Jag vill inte vara sambo med någon som dricker a. Det äcklar mig, jag blir förtvivlad, förbannad, har inga framtidsplaner med honom då. Jag vill spara pengar till en kontantinsats till ett eget hus. Tror jag får ihop det till hösten. Har sagt till sambon tidigare om dessa planer och att jag vill ha ut lite pengar av honom med. Just nu finns inga hus till salu i området jag vill flytta till. Tror det kommer till hösten. Jag ska inte göra som dom andra gångerna jag flyttat. Slänga mig iväg till första bästa. Nu ska jag äga mitt boende. Mitt och barnens egna hem... Jag har lite önskemål som jag fantiserar om. Huset ska vara litet, mysigt, lättskött, bra pris, öppen spis, bastu( annars har jag bröder som kan hjälpa mig att bygga en). Lättskött trädgård. Småfix på huset gör inget.Jag är faktiskt ganska händig. Både våra små och stora barn vet om min plan. Jag har även sagt det till svärmor. Att om inte sambon vill sluta med a, så måste jag flytta för min och sonens skull. Svärmor har alltid stöttat oss. Oavsett vad det gäller. Hon förstår inte hela a-problematiken trots att hon i arbetet inom psykiatrin träffat många personer med beroende. T ex att man inte kan dricka varken lättöl eller folköl som beroende för att det kan trigga igång begäret efter mer a. Sonen går i skolan på orten jag tänker på, jag har vänner där som känner till mitt a-fria liv, vilket är väldigt viktigt. Ibland ser jag fram emot flytt oavsett sambons beslut. Han skulle ju kunna ändra sig efter ett tag och börja dricka igen. Nej, jag vill ha vitt och fräscht resten av livet. Vet att jag klarar mig bättre nu än när jag var yngre. Då var det viktigare att hitta ny partner. Nu är det inte så noga. Barnen är större och kan hjälpa till om det behövs. Känner att jag dras ner av sambons trötthet och tankar på a(som han förmodligen har) Jag vill ha glädje, skratt, nyktra vänner, och ett härligt umgänge med barnen. Varför sitta hemma och leva var sitt liv utan planer på gemensam framtid? Ha en fin helg <3 Kram

Gunda

..att du är så stark i dig och planerar framåt. Låter så härligt att planera livet för sig själv och sina barn.
Önskar dig verkligen att du får dina planer genomförda och få leva det liv som du vill.
Ha en fin helg du också. Kram

Bedrövadsambo

Det låter helt underbart! Och logiskt och rimligt. Vårda din målbild ömt och längta allt du kan, så blir det verklighet till hösten.

Var på middag med jobbkompisar.När jag åkte dit tog jag sambons bil. Har misstänkt att han hade alkohol i bilen. Jodå där låg 3 folköl. Fick lite panik. Tänkte jag skulle slänga ut dom genom bildörren. Gjorde inte det. Åkte till middagen. Det var trevligt. Dom flesta drack ingen a. Men några gjorde det. En kille sa till oss att varför vi inte skaffat chaufför? Jag ska upp tidigt sa jag. Kommer inte att träffa dessa människor så mycket mer och vill inte lämna ut mig där. När jag åkte hem flög en massa tankar genom huvudet. Hur skulle jag gjort för något år sedan? Hällt i mig en av ölen och druckit mer hemma. Till slut stannade jag bilen, slängde ut ölen i ett dike, det kändes skönt. Frågar sambon om ölen ska jag säga till honom att han riskerar min nykterhet och det ska han ge F-N i!!. Ville inte bråka när jag kom hem. Sonen kan ta illa vid sig. Jag berättade lite om kalaset för sonen. Berättade att jag fick lite sug när vissa drack a där. Sa till honom att han ska tänka på det när han blir vuxen att han ska passa sig för alkohol. Får man a-beroende så är det svårt med beroendet. Livsfarligt att bo med en annan beroende som inte kommit till insikt. Skönt att kunna skriva av sig. Kände i bilen att jag gärna pratat med någon som förstod mitt beroende, men klockan var ganska mycket. Ska prata med en väninna imorgon. Hon har också flera a-beroende i sin närhet. Kram...

Pratade med sambon i morse.. Sa till honom att han riskerar min nykterhet på att förvara a i bilen. Det var inte meningen sa han. Det var därför jag hade dom i bilen. Jag frågade honom om han förstod hur allvarligt detta är för mig. Jag vill inte börja dricka igen!! Jag har sett hur du har smygit omkring här hemma sa jag. Jag sade till honom om att vill han supa så får han ta in på hotell eller något så länge vi bor här. Det verkade som om han förstod. Skönt att prata ut. På middagen igår så skickades en Whisky-flaska runt för att en person ville smaka på den. Då höll jag i flaskan. Några flash-tankar flög förbi. Jag har smakat på de flesta a-sorter. Endast druckit för att det är alkohol i. Har aldrig gillat smaken. Men kunde tänka på smak av rödvin, usch, whisky starkt (berusning), osv. tänker sen på mina sämsta fyllor. Vuxna barnens ilskna sms, mötet med chefen (som gjorde att jag slutade med a) ledsna barn, omhändertagna (inte mina som tur är) och svikna barn. Vuxna barn som mår dåligt av föräldrarnas supande. Ja all skit som alkohol ställer till med. När suget kommer gäller det att vara beredd. Jag skulle förmodligen aldrig druckit folkölen i bilen. Men bara att riskera nykterheten för sån skit!! Nä tack, jag är mer värd än så. Jag kollar lite i Tarot-kort emellanåt. Fick till mig att tänka på vilken uppförstrappa jag har haft, och nu sitter jag högst upp på trappan belåten. Tycker det stämmer bra. Det har varit tufft att ha ett alkoholmissbruk med allt vad det innebär. Jag har kämpat med det, sedan mot det. Nu varit fri 1 år 5 månader och några dagar. Helt okey siffror. Räknar inte så ofta, men ibland för att minnas...Kram...

Idag skiner solen. Jag har haft en helg där många har druckit alkohol. Middagen på Fredag, Lena Ph på lördag. Konserten var bra. Blev ledsen under en låt. Det kom bara över mig på föreställningen. Jag kände en tjej med Downs syndrom genom jobbet under många år. Vi dansade tillsammans till "Kärleken är evig". Hon älskade den låten. Hon dog för några år sedan. Vi kom varann väldigt nära. Nu kom saknaden och minnena över mig på konserten. Sånt är livet. Glädje, sorg, smärta, lust, saknad, eufori, tomhet, Kärlek... Det är ofta härligt att leva nu för tiden... Kram på er.. <3