Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?

Vaniljsmak

Jag har läst större delen av din tråd och ville bara säga hej, nu när jag registrerat mig. Det är väldigt fint att läsa, det du skriver. Fint och smärtsamt på samma gång.

Ang #705 "Hon, precis som så många andra, tycker att det är vettigt." Är det någon som inte tycker det, egentligen? Varför är man (jag) så rädd att erkänna problemet, att erkänna att man dragit ner eller slutat? Skulle verkligen någon utan egna förträngda alkoholproblem tycka att det är ett dåligt beslut?

steglitsan

och välkommen hit (och till min tråd).

Just nu känner jag inte riktigt att jag tillför så mycket. Men jag försöker skriva då och då för att det håller mig mer eller mindre på banan om jag registrerar mina tankar. Så länge jag är medveten om problematiken så har det ett positivt inflytande på alkoholens icke varande i mitt liv.

Jag tror att det blir enklare att avdramatisera sin avhållsamhet i sin omgivning. Jag tycker att det är jobbigare i början. För då är det en stor grej fö ren själv. Men det blir enklare med tiden, efter övning. Man hittar sitt eget svar och förhållningssätt. Jag kan vara ganska bestämd i mitt "nej tack". Oftast lämnar det inte utrymme för följdfrågor. Men om de kommer så beror det på sammanhang. Ibland är det " jag har ingen lust", " jag har en vit period" eller "Jag orkar inte dricka" "dricker inte om jag jobbar dagen efter" till andra kan det vara "nej jag måste stå över, det har blivit för mycket den senaste tiden, rensning krävs". Och det är något stolpsskott på jobbet som har reagerat men i övrigt är folk vettiga nog att sköta sitt. Framför allt så reflekterar de själva över att de faktiskt vet att de inte är hälsosamt.

LenaNyman

Läste också Polyglottboken för ett tag sen. Nu ligger den här trilogin av Kristina Sandberg på nattduksbordet (läste inte Ebba den?). Ibland är det skönt att läsa en deckare, bara slöläsa, och i den genren har jag upptäckt en skön snubbe som heter Linwood Barclay. Har du några boktips? Alltid gott att ha nåt bra på lager.

Må gott i kväll och i helgen!

Stingo

Hej på dej Steglitsan, tack för hälsningen hos mig.

Fint att se dig tillbaka, jag har myst mig igenom din omstart här. Naturligtvis inte över att du haft det svårt, men jag var orolig över dig och nu lyser det så tydligt i dina texter att du börjat ta hand om dig själv. Härligt, fortsätt så. Och jovisst, du skall sköta om det egna huset först - alltid.

Litet oroande att du talar om att kanske dricka måttligt snart igen. Du vet min teori om att ett ordentligt uppehåll (~1/2 år) behövs för hjärnan alls skall ha en chans att ställa om sig. Jag tror fortfarande på den teorin ;)

Hur som. Massor med kramar och ha en skön vårvinter,

steglitsan

Så fint att se dig här. Förstår verkligen det här med att det känns ihåligt och repetitivt att skriva när man inte varit inne längre. Jag känner lite samma sak. Känslorna är inte nya, jag har bättre verktyg att hantera dem och jag har redan gjort analysen i skrift. Men det finns ju några nära och kära som man gärna tittar till :)

Du, var ej orolig, jag har själv insett att jag mår bra att vara vit. Jag kommer fortsätta så ett bra tag till. Huvudet spelar en ett spratt ibland och inbillar en saker och ting. Men at the end of the day så är det bäst att landa i sin nykterhet under en längre tid.

steglitsan

I helgen fick jag äntligen tummen ur och gjorde den stora rensningen i min garderob.Allt fick komma ut och fick genomgå utförlig inventering för att sedan avgöras huruvida ödet som skulle gå dem till mötes var spara, släng/återvinn och förvara. Längst in hittade jag en topp, skrynklig en, nästan som en boll in slängd i den mörkaste delen. Så vansinnigt snygg när man är brun, coola detaljer har den med! Antagligen därför det också var det plagg som jag hade på mig den kvällen som fick mig att komma och börja skriva i forument från allra första början. Tittade på min topp och såg tydliga spår av drinkar (vin?). En tydligare påminnelse av vad som varit kunde jag inte få.

Som sällskap i min stora rensning lyssnade jag dessutom på P1 Dokumentärerna Kvinnor som supit (finns i två delar). Det blev en söndag i eftertanke onekligen. Kände en liten sorg men desto större tacksamhet för att jag gör något åt det och tänker på det. Det finns bara en väg och den är framåt.

Ska förresten slänga in blusen i maskinen och se om det biter på de flera år gamla fläckarna. Men den, liksom vi, förätjänar en andra chans.

Ta hand om er därute <3

Karin01

Har precis läst in mig på din tråd. IGENKÄNNINGEN. Herregud.

Tack snälla för att du delar med dig så öppet, modigt och transparent.

Följer din resa hädanefter. Kram!

steglitsan

Skrev i din tråd just, och så hade du varit här och sagt hej!

Så fint ❤

Nu följer vi varandra!