av Malta

Hej :)

(Jag hittar inte min tråd, så startar en ny). Jag är 40 + med härliga barn. Mina föräldrar var väldigt strikta med alkohol, så det romantiska skimret la sig tidigt över vuxendrycken. När jag väl provade, så blev världen plötsligt färgstark och jag blev modig o glad. Det var fantastiskt.

Har nu slutat x antal gånger och som längst höll jag uppe i nästan 2 år. Senaste gången, så kraschade jag in i min gamla ätstörning och det har varit ett h-vete att ta sig ur. Ju mer den krympt, desto mer har A pockat på. Nu dricker jag endast på helgerna (i smyg), men jag vet att jag måste sluta helt för att få ett bra liv.

Jag har gått på AA och det har varit en stor hjälp, men jag ägnar mig nog åt för mycket halvmesyrer. Suck... Jag tänker på mina underbara ungar, som jag inte vill skada eller förlora på längre sikt. Men hur ska jag lyckas banka in det i huvudet - att jag måste sluta helt? Jag blir inte redlös eller gör tokiga saker när jag dricker längre, men var oftast den som var fullast på studentfesterna - vilken skam o ångest.

Det är så lätt att tänka att idag ska jag unna mig litet "glädje", litet verklighetsflykt när fredagen kommer. Min sambo godkänner inte mitt drickande och ändå gör jag det i smyg. Fast han luktar sig till snabbt om jag varit o smygpimplat.

En dag så går det! Kanske är detta dagen, då jag "inser" mitt problem...

Malta
lör, 2017-05-06 - 20:26

Här sitter jag och vill inte (vågar) gå hem. Har tagit ett till glas. Det gör ju inte min ställning bättre. Jag skulle ha större chans att stå på mig utan A involverat. Men sen hittar jag andra saker att hänga upp mig på. Har jag varit "duktig" ett tag, så behöver jag förstöra det efter ett tag oavsett A. Jag har svårt att leva efter det någon tycker ett längre tag. Någonstans kommer min egenvilja in och det är väl den vi ska släppa enligt AA. Men det betyder ju inte att vi ska anpassa oss till ett liv enligt andra. Den biten är svår, för jag förstår den inte riktigt...

Malta
sön, 2017-05-07 - 08:27

Gräl. Inga barn hemma. Orolig. Varför ska det vara så svårt. Partnern(x) ser direkt om jag tagit 2 glas. Han säger att mina ögon ser annorlunda ut. Jag kan försöka spärra upp ögonen eller låta bli att se på honom. Han ser ändå. Så jäkla orättvist, men bra samtidigt. Jag kan inget annat än försöka sköta mig. Samtidigt blir jag arg. Han vill ta våra barn. Och ja, jag ljuger inte om mängden... 2 glas och 2/3 mellanöl 33 cl tidigare idag. Jag vill sluta dricka. Men, som för vilken a-beroende som helst, så är det svårare när någon tvingar. Beroendet pockar, jag kan själv pockar, du kan inte bestämma över mig pockar. Jag behöver hitta kraften i mig själv och försöka bortse från alla yttre faktorer...

Malta
lör, 2017-05-06 - 22:15

Jag kan tillägga att han ser inte skillnad på 2 glas vin eller 1 lergigan, men blir lika arg. Jag säger inte att jag har rätt, men jag säger inte heller att han har rätt. Tänker mig att vi bör mötas halvvägs... Finns inte i hans värld där hans verkar vara det enda rätta. Det blir svårt i vardagliga situationer när jag sagt en sak till barnen och han kommer efter och "rättar" till det. " nej, ni får inte gå ut utan mössa fast det är 10+". " nej, ni får inte ta EN marshmallow i chokladen fast det är lördag, för så gör man inte'. Jag säger inte att jag har rätt, men det gör livet svårt, när någon hela tiden rättar till det. Och NEJ, jag dricker inte p g a honom. Aldrig!

Bedrövadsambo
lör, 2017-05-06 - 23:46

Jag levde med mina barns pappa i 24 år. När barnen var 17 och 15 år separerade vi (snart 4 år sedan). I alla viktiga frågor - dvs hur man beter sig och bemöter andra - var vi 100 procent överens. Våra grundläggande värderingar var detsamma, annars hade det aldrig hållit så länge. Om småsaker tjafsade vi dock, gav "dubbla budskap" till barnen. Värst var dock att ingenting jag gjorde var bra nog. De sista åren hackade han på mig om allt! Min självkänsla tog oerhört mkt stryk. Just då förstod jag inte det, men det var orsaken till att jag mådde så dåligt. Jag känner idag att jag gav mina döttrar helt rätt budskap när vi separerade - begå inte våld på dig själv, och ta ingen skit! Fast det pågick under flera år och äldsta dottern såg och förstod mer än jag trodde. Vi har dock pratat om det massor. Hon sa så här till mig när jag berättade att vi skulle separera: "Jag minns att du en gång sa att alla människor har positiva och negativa sidor, men så länge de positiva överväger håller man ihop. Nu har du och pappa kommit till den punkt att de negativa sidorna överväger."

Malta
sön, 2017-05-07 - 08:31

Vad bra att du o barnen pratat. Hur gjorde du, så att det inte låter som man säger en massa negativt om den andre? Kunde du o ditt x komma bättre överens efter separationen?

Malta
sön, 2017-05-07 - 10:13

Ny dag och söndag. En lättnad att inte behöva dividera med mig själv om A idag. Imorgon ny vecka med både träning och jobb. Dividerar istället med mig själv, ifall jag ska träna idag eller inte. Vill egentligen bara krypa ner i sängen igen. Nu får jag reparera det A har ställt till med humörmässigt. Känner mig sårbar och orolig. Förhoppningsvis dricker jag inget nästa helg. Jag ska försöka kämpa och acceptera att A inte hör hemma i mitt liv. Ha en fin söndag alla!

Bedrövadsambo
sön, 2017-05-07 - 12:21

Äldsta dottern var 17 år när vi separerade, hade haft pojkvän i några år. Hon förstod precis vad jag menade med att alla människor har bra och dåliga sidor. Jag försökte beskriva både mina och ex-sambons sidor så sakligt som möjligt. Det var allt från förmågan att planera, ta ansvar, till hur man uttrycker sig. Hon höll med om mycket, dissade annat, bidrog med egna iakttagelser. Men hon är väldigt mogen mentalt. Ju yngre barnen är desto mer måste man förenkla. Det är viktigt att inte smutskasta utan försöka hålla sig till fakta. Utgå från sig själv "jag blir ledsen när pappa gör/säger xx". Det kan barnet känna igen sig i. Och givetvis måste du prata med sambon också. Från den dag vi bestämde att vi skulle separera (mitten av oktober 2013) tog det 1,5 månad innan jag flyttade. Ex-sambon hjälpte mig med allt praktiskt. Vi har en bra relation, som syskon ungefär. Vi bjuder varandra på middag på söndagar när det är dags för "skiftbyte". Ikväll kommer yngsta dottern till mig. Den äldsta har flyttat hemifrån pga högskolestudier.

Bedrövadsambo
sön, 2017-05-07 - 12:27

Yngsta dottern, som snart är 18 år och bor hos oss varannan vecka, har en utvecklingsstörning. Med henne har jag inte pratat alls om orsaken till separationen. Jag har bara försökt göra förändringen till något positivt och göra henne delaktig. Hon fick följa med och titta på lägenheten "hit ska vi flytta", hon har nu två hem, och lite olika regler gäller i de två hemmen. Det har gått förvånansvärt bra från första stund. Men hennes diagnos gör förstås att jag och hennes pappa måste samarbeta bra. Han har fått levla upp. Innan tog jag 95 procent av ansvaret. Nu är det mer 60/40. Han tar inte riktigt lika mkt ansvar som jag, men betydligt mer än tidigare!

Malta
sön, 2017-05-07 - 14:09

Vad bra ni verkar ha löst det och så klokt. Hoppas kunna skjuta undan den där konflikträdda inom mig och ha en rak och öppen kommunikation med snart x-sambon.

Malta
sön, 2017-05-07 - 15:32

Varit och tränat. Njuter av solen. Har respit från ångest. Att träna är effektivt botemedel för mitt humör. Tyvärr håller inte effekten i sig så länge. Men, nu ska jag njuta av endorfiner och bra musik.

Manda
sön, 2017-05-07 - 16:43

Vad bra att du mår bättre, träning kan göra susen. Tänk på hur pigg du kommer att känna dej även imorgon. Trevlig fortsatt söndag, och var rädd om dej! Ny vecka imorgon och då tar vi nya tag! ?

Malta
sön, 2017-05-07 - 18:58

Ja, nya tag :) och mer träning för min del, för jag mår så mycket bättre av det. Ha en fortsatt fin söndag!

Malta
mån, 2017-05-08 - 12:08

Ny nykter dag. Hoppas innerligt kunna hålla det här ett tag nu. Jag måste se till att äta bra, gå på min yoga och inte älta saker för mig själv, för att minimera risken att falla tillbaka i osunda vanor. Jag har märkt att snusandet triggar lätt igång ångestliknande känslor, men känner att jag kan inte göra allt på en gång, för då blir det pannkaka av alltihop. Så jag ska se till att ge mig själv de bästa förutsättningarna att klara av liv utan A och utan att ta till andra missbruksliknande beteenden. Ha en fin dag!

Malta
mån, 2017-05-08 - 17:40

Helt plötsligt kom där enorma tröttheten över mig. Orkar knappt lyfta fingret. Blir t o m irriterad när jag måste orka lyssna och prata. Började tänka på mat i stora lass. Har kurerat det mesta genom överätningar (förutom A då). Höll mig till min plan. Äta normalt och tillräckligt ofta. Se till att få i mig tillräckligt med vätska. Fortfarande helt slut i kroppen. Nåja, jag har ingen tanke på A eller massa mat. Nu går jag och vilar en stund.

Malta
tis, 2017-05-09 - 09:05

Mitt humör är fortfarande svajigt. Kom tänka på att det kanske är pms. Innan barnen, var det så illa, att minst 2 veckor i månaden förstördes av pms. Sen hade jag sån mensvärk att jag bara kunde krypa ihop i fosterställning och försöka uthärda. Att försöka gå upprätt fanns inte, förutom om jag behövde springa på toa och spy av smärtan. Idag är det mycket bättre, men av någon anledning lyckas jag glömma bort orsaken. Kanske för att det inte upptar en så stor del av tillvaron längre. Började inse sambandet när jag på "gamla dar" skaffade en mensapp. Det skulle kunna förklara alla tankar på mat också. Skönt med kunskap, för då slipper jag "panikkänslor" över att det alltid kommer att vara så här. Då behöver jag inte kurera mig med varken mat eller A. Det här går över.

Malta
tis, 2017-05-09 - 13:24

Varit ute och ätit finburgare för 3e gången under närmsta 5 dagarna. Matdjävulen slår till och jag känner att jag skulle kunna äta upp världen. Jag stannar vid tanken och då kommer nästa tanke - att allt detta försvinner med litet vin. Jag låter det också stanna vid tanken, men sneglar på alla godsaker som finns i affären. Tänker att, ok, jag fortsätter äta, när jag kommer hem. Men nej, jag sitter här och har skjutit upp det. Tanken på A har jag också skjutit upp, även om den inte pockar på lika starkt. Var inne på anhörigsidorna och läste tidigare idag och blev så ledsen över alla nödrop gällande partners, föräldrar, döttrar o söner som fastnat i A:s grepp. Alla brutna löften, all sorg. Jag behöver läsa om allt detta, men kanske blir det för mycket? Jag önskar att jag vore en helt vanlig person som bekymrade sig om helt andra saker än missbruk. Vem vill ha ett missbruk?

Malta
tis, 2017-05-09 - 17:38

Har lätt feber. Inte konstigt att jag känt mig trött och kraftlös. Druckit 1 l kokosvatten och ätit massor av soppa med vitlök i. Det känns redan bättre. Har tillåtit mig att bara vila. Det kanske är så enkelt - att lära mig att ta hand om kroppens basala behov först, så följer sinnet också med? Hade tänkt träna idag, men det får vänta :)

Malta
ons, 2017-05-10 - 08:52

Vaknar till regnets smatter mot rutan. Känner mig piggare idag. Jag kommer bo här inne ett tag och skriva för att ta udden av alla känslor som ploppar upp. Så, ja, jag kommer statusuppdatera x antal gånger/dag :) Inga sug idag (än så länge) och ingen ångest. Drog ut med att ta första snusen, för att bara få vara i lugnet. Hade en fantastiskt rolig kväll igår med lek o stoj med barnen. Mitt mamma-hjärta var fylld till bredden av kärlek. Jag vill det allra bästa när det gäller barnen. Varför är det så svårt att vilja mitt bästa, då det i förlängningen gynnar mina barn?

Gunda
ons, 2017-05-10 - 10:18

läst din tråd och du har det verkligen kämpigt. Är inte riktigt i din situation, men känner verkligen
med dig, men har också ett a beroende med allt vad det innebär.
Önskar bara att du ska kämpa på stå på dig så ingen annan gör det.
Ta hjälp där du kan och lyssna på dem som ger dig stöd, inte dem som trycker ner dig.
Härligt att du trotts feber och ditt mående kan känna denna kärlek för dina barn och jag hoppas att du tar hand om dig i dag
och nästa dag.
Kram och jag tänker på dig.

Malta
ons, 2017-05-10 - 11:27

för din hälsning och medkännande. Värmer :) Har tagit det väldigt lugnt idag. Hoppas du fortsätter på din fina väg, som du redan kommit en bra bit på.
Kram