Hej :)
(Jag hittar inte min tråd, så startar en ny). Jag är 40 + med härliga barn. Mina föräldrar var väldigt strikta med alkohol, så det romantiska skimret la sig tidigt över vuxendrycken. När jag väl provade, så blev världen plötsligt färgstark och jag blev modig o glad. Det var fantastiskt.
Har nu slutat x antal gånger och som längst höll jag uppe i nästan 2 år. Senaste gången, så kraschade jag in i min gamla ätstörning och det har varit ett h-vete att ta sig ur. Ju mer den krympt, desto mer har A pockat på. Nu dricker jag endast på helgerna (i smyg), men jag vet att jag måste sluta helt för att få ett bra liv.
Jag har gått på AA och det har varit en stor hjälp, men jag ägnar mig nog åt för mycket halvmesyrer. Suck... Jag tänker på mina underbara ungar, som jag inte vill skada eller förlora på längre sikt. Men hur ska jag lyckas banka in det i huvudet - att jag måste sluta helt? Jag blir inte redlös eller gör tokiga saker när jag dricker längre, men var oftast den som var fullast på studentfesterna - vilken skam o ångest.
Det är så lätt att tänka att idag ska jag unna mig litet "glädje", litet verklighetsflykt när fredagen kommer. Min sambo godkänner inte mitt drickande och ändå gör jag det i smyg. Fast han luktar sig till snabbt om jag varit o smygpimplat.
En dag så går det! Kanske är detta dagen, då jag "inser" mitt problem...