Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Åh milde tid... Måste säga att jag tänkte exakt det du skrev i näst sista meningen. Du vet åtminstone vad du har gjort...!

Sympatihälsningar från en som letade efter katten i brännässlesnåret tidigt imorse - iförd tofflor och väldigt kort nattlinne

heueh

sade en gång att hälsa är inte att alltid vara frisk; det är att insjukna för att sedan tillfriskna igen. Jag kan inte annat än hålla med, sjukdomar är en del av livet, ändå är vi så oerhört fokuserade på att aldrig bli sjuka, faktiskt så till den grad att vår besatthet av hygien och läkemedel aktivt gör oss sjuka. Min far hade en teori, nämligen att för att bli bra på något så måste man öva; så ock immunsystemet. Idag vet vi att han hade rätt, men på femtio- och sextiotalen, när folk sprutade DDT på varandra och läkarna skrev ut antibiotika bara utifall, betraktades han som en dålig förälder som nöjde sig med att tvätta min barndoms sår med tvål och vatten och sätta på ett plåster. Inte ens maten går fri, vi vill äta kött från friska kor så vi pumpar dom också fulla med antibiotika bara för säkerhets skull. Inte så mycket i Sverige längre, men till exempel Tyskland och Irland använder tiofaldigt mer av den varan än vi gör. Ändå äter vi kött därifrån för det är ju billigare, gubevars.

Jag håller helt med Pi i hans resonemang att mänskligheten är ett evolutionens stolpskott. Om man ser på myror som ett exempel på lyckad evolution så är dom var och en för sig inte särskilt smarta, men samla ihop några tusen av dom i en koloni så blir dom både koordinerade och faktiskt rätt intelligenta, så smarta som dom behöver vara för att överleva i alla fall. Det är tvärtom med oss människor, individuellt är vi intelligenta men i flock blir vi stendumma. Som tur är så arbetar naturen med ett helt annat tidsperspektiv än vi människor gör; även om vi har överlistat alla dess försök att reducera vårt antal i form av Digerdöden, Spanska sjukan, Ebola med mer så har vi fortfarande någonstans inom vår genuppsättning en självförstörelsemekanism, som en naturens sista utväg. Så jag oroar mig inte särskilt mycket för den framtid jag aldrig kommer att få uppleva; på ett eller annat sätt kommer vi att lyckas utrota oss själva, för att någon gång i framtiden bli ännu en parentes i jordens historia tillsammans med exempelvis dinosaurierna, och lika gott är väl det.

Ha en bra dag allihop!

Alltså, alltså,... folk... bara älskar att racka ned på sig själva som grupp och art (och ibland som individ)! Är det ba nåt typiskt svenskt, eller är det verkligen globalt? Jag har svårt att tänka mig mina etiopiska eller arabiska vänner göra så; ska kolla. Vi svenskar är bäst på att vara sämst, brukar det heta. De flesta av oss gillar djuren och naturen, men vi är ibland aningslösa när det gäller att ta konsekvensen av vissa av våra handlingar.
Och gruppen Forumet.... tycker jag beter sig allt annat än grobianlikt. Jag tycker vi är är sanslöst snälla och kloka "babianer". Om än väl pessimistiska ibland. Ha en bra fredag, allihop!

heueh

är ett uttryck man ofta hör nuförtiden. Vi är friskare och lever längre säger man, därför ska vi också jobba längre innan vi får gå i pension. På traditionellt myndighetsvis stöder man sig på statistik och drar alla över en kam baserat på procentsatser. När ska man lära sig att vi alla är individer; vad som är bra för majoriteten behöver inte nödvändigtvis vara bra för alla. Jag besöker ibland arbetsplatser där folk har tunga och monotona jobb, jobb som dom har suttit på i trettio år. Dom är utslitna i kroppen och grundligt trötta på att gå till jobbet varje morgon, ändå måste dom för pengarna kommer inte att räcka till när dom så småningom får sin välförtjänta vila. Här dräller av unga friska människor som inget hellre vill än att få ett jobb, varför kan vi inte ge dom som så önskar möjligheten att lämna sin plats på arbetsmarknaden till någon som verkligen vill ha den.

Jag läste nyligen en undersökning som visade att vi väljer fritid över pengar. Folk som fick ett bättre betalt jobb valde att jobba mindre till förmån för mer fritid. Visst finns det folk som vill fortsätta jobba långt upp i mogen ålder, ibland övermogen, men rent generellt tror jag att det är en myt att alla vill jobba tills dom dör. Det kan naturligtvis bero på all alkohol jag har hällt i mig genom åren, men jag personligen tycker det vore trevligt att kunna trappa ner rejält nu med stigande ålder, jag är inte lika vass som förr. Ferrarin har blivit en John Deere. Men som så många andra har jag inte råd, självförvållat förvisso, de pengar jag kunde ha haft på banken idag har systembolaget lagt vantarna på. Sedan har vi den psykologiska faktorn; jag undrar om vi är mentalt rustade att leva så länge som vi gör. Kroppen kanske håller längre men jag hör inte ett knyst om huruvida vi pallar för trycket på dagens arbetsplatser så mycket längre upp i åren. Jag tror ärligt talat inte att psyket har hängt med i utvecklingen. F.n vet om det inte vore bättre att bara låta folk välja fritt.

Ha en fin dag allihop!

Levande

Tror vi alla måste sätta foten på bromsen, förstå att de är små saker som betyder något
Önskar dig en riktigt fin dag

talades det för några år sedan om att äldre medarbetare som valde att jobba ett par år efter ordinarie pensionsålder, borde kunna få lite lindrigare tjänster och i utbyte kunna fungera som en slags mentorer och stöd åt yngre och nya medarbetare. En bra idé, att äldres erfarenheter och kompetens kunde användas som stöd och trygghet till yngre och oerfarna.
I den krassa verkligheten där kortsiktig ekonomi och budgetar styr, blir det oftast åt andra hållet i stället. Att de få som väljer att jobba på "övertid" ofta får fler arbetsuppgifter, med någon krystad motivering att de med sin gedigna erfarenhet hinner med fler arbetsuppgifter.
Ibland har detta lett till utbrändhet och sjukdomar.

De flesta av mina kollegor som börjar närma sig pensionsåldern funderar på att gå i pension lite tidigare. Några gör det, några gör det inte. Det är ekonomin som styr.

– för att ta en av delarna i helheten–, är ingen enkel process. Många av oss har nog märkt det runtom oss. Min svärfar t.ex började supa på heltid när pensioneringen blivit ett faktum, och dog i förtid. Hans son, som längtat efter pensioneringen och gått i förtid, blev mest sittande, passiviserad, och började dricka alltmer.
Speciellt män tror jag kan hamna där, eftersom deras liv varit mer upphängt på förvärvsarbete än kvinnornas.
Själv har jag alltid spridit ut mina gracer på både förvärvsarbete och frivilligt arbete, så för mig var det ingen katastrof att lämna förvärvsarbetet. Jag startade ett lite företag i kultursektorn som jag nu jobbar luststyrt med och i den omfattning jag själv vill. Samtidigt har jag min ålderspension och ekonomin är minst lika bra som förr. Jag har bättre hälsa, mer fritid, utvecklas mer, etc. Jag är förstås i många avseenden privilegierad, men jag inser att lösningarna måste vara individuella och många. De som har slitsamma arbeten ska naturligtvis inte behöva skjuta upp pensioneringen utan snarare få gå tidigare, typ som balettdansare, piloter, och några till får göra. Livet är för kort för att levas okänsligt.

Intressant att just pension kom upp. Jag ska gå i pension i höst, efter semestern. Känns väldigt spännande och skönt men det kan ju komma bakslag i höst och vinter. Då får jag väl hitta på nåt. Räknar med att jag ska orka träna och a hand om mej på ett annat sätt. Nu är energin slut efter arbetsdagen trots att jag inte har nåt fysiskt krävande jobb utan i kontorsmiljö/kundtjänst.
Jag är tacksam över att jag är nykter sedan fem år tillbaka. Den aspekten behöver jag inte vara rädd för, att jag ska börja dricka för mycket. Det finns så många skäl att vara tacksam över nykterheten, så många fördelar och faktiskt inga nackdelar alls.

heueh

man läser något tänkvärt på Facebook, men härom dagen kunde jag läsa följande: "Vad du än tar dig för så kommer din inställning att påverka resultatet." Visst stämmer det, i min värld åtminstone. Sista gången jag var på behandlingshem så fanns det på sedvanligt vis en hel palett av människotyper där och jag får nog medge att jag hade åsikter, kanske fördomar, om en del av dem; jag fann det svårt att tro att dom som inte deltog helhjärtat skulle ha samma chans som oss andra att klara sig efter avslutad behandling. Jag har alltid funnit det lättare att utvärdera olika anfallsvinklar, både i mitt yrke och i mitt privata liv, om jag helhjärtat går in för det och gör precis som kursledaren, eller gurun eller vad det nu kan handla om, vill att jag ska göra och dessutom har som mål att få det att fungera. Ibland blir det bättre än jag förmodat, ibland blir jag gruvligt besviken, i vilket fall som har jag i alla fall försökt på riktigt och vet med större säkerhet hur jag ska förhålla mig till det i framtiden.

Gunilla Bergström (som skapade Alfons Åberg) sade i en intervju att livet bjuder oss på olika upplevelser på en bricka, vi kan inte välja bort dom vi inte tycker om utan det är bara att gilla läget och ta de goda med de onda. Ungefär som ett serveringsfat fyllt med Bertie Bott's Every Flavour Beans från Harry Potter-böckerna. Man vet aldrig vilken smak man kommer att få men man kan vara säker på en sak; för varje böna med kräksmak man får i munnen så finns det en större andel violsmakande bönor kvar på brickan. Jag har tuggat i mig ett antal riktigt läskiga bönor i mitt liv, så jag ser det som så: nu är det inte många sådana kvar, nu har jag mest bara goda kvar. Jag har svalt den där beska som förde med sig mitt återfall, nu har jag en himmelskt god en i munnen och den ska jag suga på så länge jag kan.

Ha en härlig söndag allihop!

Bra tänkvärda ord att ta med sej, passar vid alla tillfällen. Såklart påverkar inställningen resultatet! Redan då man lagar mat känns skillnaden om man har inspiration eller bara slänger ihop nåt för att man måste. För att klara av att bli nykter måste man troligen ha nått botten för att få rätt inställning.
Det där med bönorna vet jag däremot inte om det stämmer. Lite skämtsamt sagt men det finns väl inget som säger att det är lika många bönor av varje sort? Tänk om 8 av de 10 bönorna man fått är sura? Eller kan det också ha med inställning att göra? Man blir härdad, erfaren, och så tycker man att de beska är ok i alla fall.
Lite funderingar på morronkvisten. Så intressant att gå in på detta forum, man hittar alltid nånting givande.

Tänker på chocken man kan få av att ha stoppat någon "böna" som till form och färg verkar vara söt (=god), i munnen och det sedan smakar helt annorlunda... vinäger, salt, ingefära,... you name it! Gaaah! Något som med rätt inställning, rätt förförståelse normalt smakar utmärkt smakar nu som skit! Man äter med ögonen, det stämmer. "Fördomarna", förförståelsen ställer till det. Vi är ett trögt släkte.
Slutsats: man ska inte döma hunden efter håren.

heueh

Det är frågan jag gått och funderat på idag. På nittiotalet, när mitt drickande var som värst, hade jag också tillfälle att prova droger. Marijuana hade en liten, nästan försumbar effekt på mig och kokain kände jag överhuvudtaget inte av. Jag minns också ett par tillfällen då jag kom i kontakt med vårdens droger; vid ett tillfälle skulle jag slås ut för att få en kamera nerkörd i magen, strax innan jag slocknade hörde jag läkaren säga: "en häst hade varit nere för räkning nu". En annan gång drabbades jag av tarmvred och läkaren som pumpade mig full av smärtstillande uttryckte sig så här: "nu är vi uppe på klart olagliga nivåer".

Min undran är huruvida jag är mer tolerant mot droger än genomsnittet och om det är orsaken till att mitt drickande är så intensivt som det är, eller om mitt drickande har lett till att jag har utvecklat en hög tolerans mot droger rent generellt. Vetenskapen anser sig ju ha bevisat att alkoholister, liksom drogberoende, utvecklar en slags immunitet mot den drog dom använder, men jag undrar om det kan vara så att kroppen med tiden utvecklar en förmåga att handskas med alla typer av sinnesförändrande droger; kanske ligger den förhöjda toleransen i hjärnan snarare än i kroppen. Det skulle vara intressant att veta om det bara är jag som upplever det här eller om det är en allmän uppfattning bland oss som är beroende. Här finns utrymme för vetenskap tycker jag.

Ha en bra dag!

AlkoDHyperD

Inte bara kräver mer än högsta rekommenderade dosen när det kommer till "sinnesförändrande" mediciner, utan får sällan eller aldrig heller några biverkningar. Och då väger jag bara 50 kg.
Kanske den "motståndskraften" bidragit till beroendet. Den genvariant som vissa har, som minskar vissa ämnen för att bryta ner alkohol och gör att man mår väldigt dåligt av att dricka kanske även påverkar nedbrytningen av andra substanser. Det kanske finns flera olika liknande genvarianter på en skala mellan "väldigt lite av" till "väldigt mycket av" dessa ämnen.
Krävs det stora mängder för att bli påverkad samtidigt som man inte mår så dåligt efteråt ökar ju sannolikheten för att man konsumerar mer.
Finns säkert massor av andra förklaringar också. Hjärnan och nervsystemet är komplext - och väldigt intressant.

sa Bull...
Kommer att tänka på när jag tog min jungfrufylla; ett helrör vin borde väl kunna fälla en a.oskuld tänkte jag. Jag hade längtat efter någon slags fyllereaktion som jag ännu aldrig känt, men – ingenting! hände! Jag bara spydde. Först långt senare lärde jag mig (tyvärr)... att reagera adekvat på drycken, giftet. Alkohol är ju som bekant ett nervgift, och det verkade som om mina nerver behövde tid för att fatta det.
En annan gång, många dryckesår senare, satt jag med en nykterist till vän på en servering och drack fruktsoda som omväxling där jag annars satt med vänner och hinkade a. Efter en stund pekar han skrattande på mig, eftersom jag plötsligt börjat bete mig salongsberusat; skrattande, skämtande, visade jag alla tecken på att det funnits alkohol i mitt glas. Vilket det ju bevisligen inte gjorde. Han sa: du är den första människa jag sett som blir full på fruktsoda!! Kan det ha varit själva situationen som lurade hjärnan att det var a i glaset och att det hela blivit automatiserat? En betingad reflex av Pavlovskt märke?
Ja det där med hjärnan, nervsystemet, etc är fascinerande. Och bitvis outforskat.

heueh

Jag har aldrig riktigt varit en träig person; jag har alltid föredragit att jobba i metall, delvis för att maskinerna är häftigare, delvis för att man börjar med att rita upp alltihop i datorn där man kan vrida och vända på hela konstruktionen innan man börjar bygga rent fysiskt. På så vis vet man säkert att det hela kommer att passa ihop när det väl är klart. Men nu är det ju så att jag har insett hur olämpligt det är att svetsa och slipa i ett trähus och det är lite för långt till jobbet för att bara åka in där en kväll och meka lite. Så jag började snegla på ett par bänkskivor i bok som har legat och skräpat i ett hörn hela vintern. Dom har legat i ett ouppvärmt utrymme och blivit skeva, så i princip är dom oanvändbara.

När jag gick där och sneglade på dom dök tanken upp att det kan ju inte skada om jag försöker göra något med dom innan jag slänger dom. Jag har länge velat ha ett litet bord på förstubron så att jag har någonstans att ställa kaffekoppen, det skulle skivorna duga utmärkt till. Så nu har jag sågat och slipat och limmat och putsat och polerat i flera dagar och bra blev det inte, men jag är lite stolt i alla fall. Det är mitt första försök och även om det ser ut som något en tioåring har åstadkommit i slöjden så har jag i alla fall gjort det själv. Det är lite zen att jobba i trä har jag upptäckt, man jobbar mycket med händerna, det tar sin lilla tid och man ser tydliga resultat allteftersom arbetet fortskrider. Det är ett arbete som inte kan skyndas på, när man står där med slipklossen i näven så finns det gott om tid för meditation. Det är lite som om själva arbetet, snarare än resultatet, är själen i det hela. Jag tror jag ska snickra lite mer framöver.

Ha en fin dag allihop!

heueh

av mitt sista återfall. Det var första gången någonsin som det blev så kortvarigt, och jag tror det beror på att jag hade en såpass bra nykterhet när det kom. Även när jag var mitt inne i det ville jag bara ut, tillbaka till det goda livet. Det kändes lite som om jag var på vandring genom en vacker skog och kom fram till ett kärr, som jag bara var tvungen att ta mig igenom för att komma vidare; jag ville bara få det avklarat så fort som möjligt. Jag tror att kvalitén på min nykterhet innan hjälpte mig mycket där. Själva supandet var minst lika illa som det alltid har varit; likaså abstinensen, jag upplevde att bakfyllan varade längre och var nästan intensivare än någonsin förut. Men jag upplever också nu att det har gått mycket snabbare och lättare att ta mig tillbaka till en stabil nykterhet den här gången. Efter bara två veckor tycker jag nog att jag är tillbaka i ett tryggt liv igen, jag kan återigen njuta av allt det goda som ett nyktert liv har att erbjuda. Inget ont...

Ha en härlig dag!

som så heueh, att du hade en fylla kvar att klara av. Den sista.
Nu när den är avklarad så är du fri.

Hoppas att du får en bra dag heueh!

Ja, fyllan blir annorlunda med tiden, även vägen tillbaka blir det. Man (jag) känner att det under nykterheten byggts upp ett slags psykiska (och fysiska?) muskler som kan ta hand om den sortens kris som a innebär. Man blir inte längre lika lätt tagen på sängen och blir allt bättre på att ta hand om sig. Självkännedom, heter det visst bl.a. Roligt, minst sagt, att se hur det funkar för dig!