Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

är det nog när jag känner att jag inte måste:
Äta,äga ,kontrollera eller leva genom min partner

Tro att min partner bär ansvar för min lycka.
Tro att lyckan bara finns i viet.
När mitt jag fått en stor och viktig plats i mitt liv och bär själv.

För att så småningom bjuda in även mitt jag i viet om jag vet att hon får vara trygg

Möten som berikar en och gör att man känner att själen vidgas och får näring är gott.
Möten som dränerar och tynger är dåligt.
Svårare än så är det nog inte.

AlkoDHyperD

Förebyggande vab? Nja, dottern ville vara hemma redan igår, harklade sig hela morgonen och såg ynklig ut. Jag misstänkte att det var en liten del halsont och en stor del mammalängtan. Tyvärr kan jag inte alltid vara hemma med kort varsel, och är det uppenbar sjukdom har alltid min exmake eller min pappa fått rycka in första dagen. Är det mer "känna efter för jag vill vara hemma en dag och tanka" försöker jag skjuta upp vabben någon dag. Igår bad jag dottern härda ut - ingen feber och synbart ok. Så idag vabbar jag förebyggande...(finns inget sådant för FK så hon är "sjuk")
Förebyggande för henne och för mig själv. Hon behöver närhet - och har förmodligen lite ont i halsen - och jag behöver bromsa.
Imorse när jag vaknade kände jag att det var helt rätt. En krypande oro...tanken på helgen...plötsligt osäker om jag kan klara den...måste ha en nykter helg till för att verkligen känna att jag brutit återfallet...
Idag ska jag bringa lite ordning i kaoset, både det inre och det yttre. Få överblick och låta själen komma ikapp.
Innan tvångstanken som växer av stress sätter sig

Att försöka kontrollera det man inte kan kontrollera.
Sitt mående,sina handlingar sina tankar.

Att då släppa taget skulle ju då i ditt fall kanske innebära en mindre katastrof.
Drickande,tränande eller annat som för dig allt närmare ravinens brant.

Men att tro att du bär. Ha tillit till dig själv och din egen förmåga.
Eller som de säger i Alanon och AA släppa taget och kontrollen till någon annan, den högre makten.
Kan det vara du själv?
Ditt bättre jag som du ju vet bor därinne.

Jag gjorde så bitvis att jag hade ett alterego som liksom fick bära upp det dåliga jaget som drog ned mig och fick mig att bara se allt i svart.
Som målade ned mig i mörka färger och inte tillät något ljus.
Då var jag tvungen att krafsa ihop ett bättre jag som jag gav näring istället.
Och sakta fick hon mer och mer plats i mig.
Henne ger jag så mycket tilltro som jag klarar.

Vissa dagar är hon svag och andra är hon stark.
Men eftersom du inte sätter så stor tilltro till andra än dig själv så kanske det kan vara svaret?
Även om hon inte alltid är att lita på ;-)

AlkoDHyperD

Jag kommer att vara nykter.
Satt och pratade på fikarasten, om mitt stökiga hus och hur jag behöver ordning och struktur men saknar förmågan att skapa det.
Ja, ja, till helgen är simhallen stängd och det ska bli skitväder, och inte kan jag supa skallen av mig heller, så det får väl bli att röja i någon klädkammare då, konstaterade jag.
Och precis som när jag för en månad skrämdes av mina egna ord när jag sa att jag skulle hem och supa till för första gången på nästan åtta månader, blir det som jag sagt. När jag uttalat orden är det som ett löfte eller en försäkran till mig själv.
Du har rätt, Ullabulla. Det måste komma från mig själv.
En förbannelse eller en börda.
Oemottaglig för hjälp utifrån.
Men också säker när jag väl bestämt mig.

AlkoDHyperD

Två helger nu, och jag tänker att det är över. Tiden hjälper. Självmedkänsla, vänner, skriva, prata, tillåta mig känna.
Pustar ut och ska fortsätta jobba med förebyggande av paniktankar och stress.
Idag löpning, städning, handling och kanske, kanske lite mysig nykter samvaro i kväll (hoppas)...på sällskapet alltså, nykterheten behöver jag inte hoppas på, den är säker

AlkoDHyperD

Inte särskilt produktiv, inte särskilt social, kan erkännas, mer introvert och i tystnad.
Men jag har vilat. Läst. Sovit. Umgåtts med barnen ett och ett. Tränat.
Huset är lika stökigt som innan.
Förberedelserna inför mörker och kyla som jag hade ambitionen att för en gångs skull avklara innan jag första dagen efter höstlovet i full panik springer och letar lampor och regnkläder innan barnen ska springa till bussen, nja, blev inte riktigt så...
Nöjd ändå. Mycket nöjd.
Jag har haft massor av tillfällen och förmodligen kunnat hitta anledningar att dricka. Men Mr Hyde har krupit tillbaka till den skamvrå hen hör hemma. Vrålar inte längre.
Trots att jag är vilsen och tyngd av alla föreställda tänkbara katastrofer.
Mycket av min terapi har handlat om acceptans och självmedkänsla. Teoretiskt är det inte svårt. Jag jobbar så med mina patienter.
Problemet har varit att leva det själv.
Inte så konstigt kanske, eftersom jag har behövt lära mig sådant som små barn (i bästa fall) får med sig från början.
Att få tillåtelse till sina känslor.
Att få tillåtelse att vara som alla andra människor. Varken starkare, bättre eller mer förfärlig och hopplös.

Övat på det i helgen. Att vara sårbar. Att bara vara jag.
Jag kommer nog behöva öva mycket och länge, men det är en början.
Och efter två helger känns det nu som att återfallet kom av sig/jag avstyrde det innan det ledde till katastrof och för första gången innan jag "druckit färdigt" (vilket egentligen alltid har handlat om att jag vaknat upp och förstått att det gått för långt och är riktigt illa för att viktiga värden i livet blivit mindre viktiga än att bli berusad)
Den tanken stärker också. Jag slutade för att jag ville och inte för att jag var tvungen.

AlkoDHyperD

Inget konstigt med det. Mitt humör är som en ekg-kurva. Har alltid varit så.
Mitt i flamset tittar min dotter (fast med glimten i ögat eftersom hon visste att jag varit nykter hela helgen) på mig och säger: har du druckit eller?
Nä, svarade jag, det vet du väl. Och då brukar jag väl knappast vara så här uppåt, eller hur? Jag är hög för att jag är glad och ni är hemma allihop och för att jag tagit mig ur återfallsspåret och slipper dricka.
Ha, ha, visst är det härligt. Hög av att vara nykter.

Imorse frågade hon om jag tagit för mycket medicin för jag var i hennes ögon speedad.
Även det bara en fråga, vi har ett öppet klimat hon och jag, men jag vet att hon är observant och kanske inte vill att det ska svänga tillbaka eller övergå till överaktivitet och stress. Det blir ju en stor skillnad från de veckor som varit när jag var väldigt dämpad och tankspridd. Lätt att tro jag är överdrivet speedad då.
Nä, dosen är väldigt hög, men den är anpassad av läkaren utifrån vad jag behöver, svarade jag då. Men, kommer du inte ihåg hur det var innan jag började med medicinen, då hade jag ju inga spärrar alls, gick ju över styr hela tiden, pratade för fort, sprang runt som en skållad iller. Nu är jag glad. Återhämtad. Vanlig glädje helt enkelt...

Fast, när jag inte mår skit är ju energinivån rätt hög, folk ser mig nog som lite manisk.
Kan ju vara värt att tänka på. Slår jag i taket blir det risksituation igen.
Veckan kommer bli bra, två dagar arbete på hemmaplan med mycket tid över. Reflektionstid.

Bedrövadsambo

Det är skitsvårt att hitta balansen mellan på och av, mellan rutin och kreativitet, mellan puls och vila. Det är en ständig jä.... kamp för att hitta den viktiga balansen. Och jag har inte ens en diagnos, jag är bara ”normalstörd”. Men jag är väldigt glad för din skull! Vilken seger att du lyckades bryta återfallet så snabbt med förnuftets hjälp.

AlkoDHyperD

Vill inte ens dricka längre. Återfallshelgerna känns flera månader bort tots att det faktiskt knappt var tre veckor sedan.
Idag sa jag till exmannen - som dessvärre börjar få problem med alkoholen - att jag just nu skulle kunna lova livslång nykterhet, utifrån hur det känns. Men gör aldrig det. Väljer att säga att nykterheten just nu är stabil och att jag gör vad jag kan för att den så ska förbli.
Efter tre år i egenterapi, hundratals böcker, massor av vidareutbildningar och sexton år som socionom har jag äntligen börjat kunna tillämpa självmedkänsla för egen del...?

AlkoDHyperD

...som är själv grejen.
Om jag villkorar nykterheten med att jag förväntas må bättre, känna mig gladare, slippa obehagliga känslor när jag inte dricker...vad händer då om jag ändå skulle må dåligt?
Men, ok.
Belöningen skulle väl kunna vara att jag är närvarande i mig själv.
Arbetar om spåren i hjärnan; för varje nykter dag/helg/vecka kommer jag längre ifrån den breda motorväg som funnits sedan tonåren. Återfall fungerar som blinkande neonskyltar mot den vägen. Nu syns de inte längre.
Och förstås, vetskapen om att jag ger kroppen en belastning mindre.
De konkreta vinsterna känner vi ju alla till.

AlkoDHyperD

Ingen längan efter att döva. Vill bara vara.
Precis när jag tänkte skriva att jag inte hade någon alkohol hemma och heller inte sett det som en lockelse om det funnits kom jag på att sonen la en påse med ölburkar i kylen förra veckan och att den förmodligen ligger kvar.
Men jag skulle inte dricka dem även om han sa att jag fick ta. Inte ens om jag gillat öl.
Plötsligt känner jag bara avsmak. Spritflaskan jag hade kvar förut gav jag bort för ett par veckor sedan, men inte ens den hade varit intressant just nu.
Vill bara vara här och nu. Om jag känner obehag, längtan bort eller sorg eller något annat spelar ingen roll.
Sinnesro.

Sinnituss

Harmoniskt och behagligt. Härligt att du hittar tillbaka till det grundade lugnet. Bara vara, andas, finnas i allt som är.

Jag har inte ADHD, men det är rätt mycket som överensstämmer ändå och det blir så tydligt med din beskrivning av strategier och problem. "Om jag deklarerar att jag ska dricka så gör jag det, om jag säger att jag ska städa så blir det så." Lite så är det för mig också. Kaos är förödande för mig. När det är så mycket att göra så att man inte kan fokusera på en sak så blir det jobbigt. Jag behöver verkligen strategier för att skapa lugn och ordning.
Bättre strategier än alkohol.
Kämpa på nu!

AlkoDHyperD

Och det är precis hit jag ville komma. Lägga ner kampen.
Vad jag önskar att detta är ett bestående tillstånd.
Till och med vetskapen om min egen osäkerhet och ombytlighet känns acceptabel på något sätt.
Så här är jag. Tvivlande på mig själv. Orolig mitt i lugnet. Och det är ok. ?

Kanske..
Det tillstånd man försöker uppnå med de 12 stegen.
Försöka lägga bördan av att hålla sig nykter på någon annan.
Ett bättre jag,aa-gruppen eller en gudskraft
Grattis!
Nu har du hittat dit.
Hoppas du får vara i känslan tillräckligt ofta för att våga tro på den.
Vill också ge dig eloge för den insikt och det stöd du visar andra (och mig) i andra trådar.

Du har ett stort hjärta,stor medkänsla och mycket sunt förnuft.
En gåva och en stor tillgång här på forumet.

AlkoDHyperD

Känslorna som jag vill döva genom att dricka - eller egentligen avsaknaden av känslorna som jag tror att jag kanske skulle behöva känna - den avsaknaden och tomheten är bördan.
Hur kan ingenting väga så mycket?
Och nu försöker jag leva i tilliten istället. Till att jag inte behöver känna eller vara på något särskilt sätt.
Tids nog kanske sorgen vågar titta fram och då upptäcker jag nog att den är där.
Jag tror att jag varit steget före i hela mitt liv. Blockerat känslor innan de hunnit kännas.
Därför har det varit svårt att förstå. Varför döva när det inte finns något att döva?
Varför skapa problem när jag inte har några?
För det har ju aldrig funnits någon anledning att känna sorg...inplanterade budskap sedan före språket om att jag inte känner det jag känner och inte menar det jag menar.

Desorganiserad anknytning genom förvrängda speglingar.
Längtan efter närhet.
Den farliga närheten som blir till skam och rädsla.
Om jag skrämmer den andre, för hon ser ju rädd ut och säger att jag menar något annat än jag trodde, måste jag ju vara farlig och fel.
För att skydda andra har jag blockerat behovet av närhet. Och för att skydda mig själv från skammen.

Ju mer jag förstår desto mer vågar jag.
Ögonkontakt. Fick lära mig sent i livet. Men bara när det inte finns känslor.
Vågar jag träna på ögonkontakt nu?