av Mirabelle

Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Vinäger
tis, 2018-01-23 - 19:52

För några timmar sedan höll jag på att ge upp, gråtfärdig och irriterad. Så löste jag en massa saker genom säkert tio samtal - och så känns allt ok igen. Till nästa gång...

Men faktiskt, jag kommer att få det lite lugnare successivt under våren. Har signalerat att jag inte vill ha ansvar för vissa saker längre. En omorganisation hjälper mig automatiskt lite på traven. Den kom mycket mycket lägligt. Puh!

Klara hälsan genom att styra sitt förhållningssätt? Ja, faktiskt, det tror jag på. Men det svåra är att klura ut vilket förhållningssätt som är det rätta för just mig/dig! Att skippa alkoholen är iaf definitivt ett rätt sätt för alla. Men sen då? Alla som inte är missbrukare och ändå trillar dit... Säga ifrån, protestera, självklart egentligen. Enkelt att säga, t o m att göra - svårare dock att få gehör för. Tillbaka på ruta ett...

Var rädd om dig! Från hjärtat, lyssna på signalerna! Speciellt när du inte kan luta dig tillbaka direkt efter arbetet, utan måste fortsätta kämpa. Dessutom mitt uppe i din inre kamp mot alkoholen.

Önskar att vi satt på ett fik nu och kunde diskutera detta i timmar. Över en skål - med broccoli och grönkål. ♡ Krya på dig! Kram

Odette
tis, 2018-01-23 - 20:12

Du är så oerhört stark.. och jag förstår att du kanske vill ta den kommentaren och slänga den i farstun ;).. för du känner dig allt annat än stark just NU.. men du ÄR det.. vare sig du vill eller inte.. du kapitulerar inte.. du driver dig själv vidare.. otroligt <3 . jag önskar så att du får sova inatt.. du kan inte lösa allt idag.. men du kan fokusera på att försöka sova och skaffa ny kraft till morgondagens prövningar.. när det kommer till jobb så har jag lärt mig en sak.. ingen kommer tacka mig föra tt jag driver mig själv till utbrändhet ( som jag gjorde).. INGEN. Du är viktigare än jobbet. Så utan att veta så mkt om din sits på arbetet.. bara det jag läst.. så ta dig en funderare på framtiden.. vad vill Mirabelle? <3 Hoppas du inte missuppfattar vad jag föreslår.. jag vill bara väl. KRAM & SOV GOTT <3

Mirabelle
tis, 2018-01-23 - 20:43

Ni skriver så klokt och vackert. Jag vet att jag måste fundera över min livssituation. Innan jag går sönder. Fast det har jag nog redan gjort iofs. Jag fick tex lov att sluta köra bil under en period. Kunde plötsligt inte läsa av trafiken, eller komma ihåg hur man gör saker. Autopiloten som brukade sköta växlar, dragläge osv funkade inte och hjärnan var tom. Bara ett exempel av många. Jag höll mig ändå uppe och plöjde igenom allt, för jag hade siktet inställt på ”sen när x och x och x och några x till är uppordnat...” Det är uppordnat. Livet är lättare. Men det är ett jäkla antiklimax att upptäcka att det fortfarande är för tungrott. Trots kampen. Så här ska det vara nu liksom. Det lättar inte mer än så här :/

Mirabelle
tis, 2018-01-23 - 21:13

Alltid nåt :) Det blir en baggis att reda ut den här harvan när hjärnan har fått vila, eller hur? Nykterheten har redan fört mig så långt vad gäller klarsyn. Nu inväntar jag ett sådant där rungande Eureka-moment. Svaren kommer att värka fram. Och när uppenbarelserna kommer till mig är jag nykter och redo att gripa dem i flykten. Kram till er alla härliga klippor, var och en med sin kamp. Må vi segra tillsammans!

Vinäger
ons, 2018-01-24 - 06:32

God morgon! Hoppas att du fått en hyfsad sömn och åtminstone vaknat/vaknar till en bättre dag. Nu måste jag i väg. Kram till dig ♡

Mirabelle
ons, 2018-01-24 - 07:33

Jag sov tungt. Vaknade kl 05:30 av gubbens alarm. Har dragit i handbromsen för egen del. Trots att jag har lyckats fixa litet krishjälp, så jag skulle kunna jobba halva dagen, så stannar jag hemma och VABar hela dagen. Hjälpen är inte tillräckligt pålitlig (barn i äldre tonåren). Jag skulle behöva vara närvarande hemma per telefon, och på mitt jobb är det faktiskt så hektiskt att det ofta varken går att svara i telefon eller ringa samtal, hur viktigt det än är. Jag har hållt på för länge så här, att jag jobbar, men åker fram och tillbaka för att serva sjuka barn. Jag måste få göra en sak i taget nu, tills det slutar brinna i huvudet.

Mirabelle
tors, 2018-01-25 - 14:53

Vad otroligt befriande det är att bara bestämma sig för att nej nu räcker det, banne mig. Jag har inte VABat helt på säkert fem år... Jag lärde mig av med det då när livet blev ett inferno. Annars hade jag inte haft ett arbetsliv kvar öht. Istället har jag hanterat sjuka barn på hemmaplan samtidigt som jag jobbat. Haft chatkontakt, åkt som en skottspole mellan jobb (närvara kritiska tider för kollegornas skull) och sjuka barn (ge mediciner, fixa mat, se till att de rår om varandra, besöka läkare med någon...) Oftast har jag mitt i detta även varit smittad och sjuk själv, men bara pumpat i mig medicin och kört på. Fy farao vad det har slitit, inser jag nu. Men igår satte jag stopp. Det är min lagliga rätt att vårda mina barn. Vissa av dem enligt LSS-lagen tills de fyllt 21 år. Kollegorna får skrika högt på hjälp från någon annan. Protestera högljutt själva mot vikarie-stopp och andra omänskliga besparingsåtgärder. Jag är här. Bara här. Vårdar dem som betyder mest i världen för mig, och vilar smittan ur min egen slitna kropp. Min chef är bra. Hen lovar att allt löser sig och vill att jag ska stanna hemma. Nu när jag tänker efter så försökte även min tidigare chef nå fram med de budskapen... Ta hand om dig själv och de dina först. Good enough. Samma med kollegorna. Men jag har inte lyssnat. Jag är sådan. Jag tänker inte. Jag bara gör, för att jag ser att det behövs. Nu tänker jag att det är sådana som jag som bidrar till de omänskliga arbetsförhållanden vi har i min yrkeskår. Alla vi som brukar våld på oss själva och bara gör. Vi möjliggör exploateringen av yrkeskåren för dem som sitter på pengapåsen och gottar sig i att det kostar gratis för dem. Här sätter jag stopp för mitt medverkande i förfallet. Resultatet må bli en verksamhet som är lika dålig som de förutsättningar den drivs under. Men det är trots allt bara ett jobb. En födokrok. Jag tar tillbaka min själ!

krokusen
tors, 2018-01-25 - 15:10

Ja, du tar kontroll med VAB-en, dina kollegor och chef får lösa det på egen hand. Och som du skriver så låter det onekligen som att ditt liv är lite väl komplicerat. Och som du skriver : det är en födkrok. Inte en livsuppgift. Ikväll är vi nyktra tillsammans!

Liten stor
tors, 2018-01-25 - 15:35

Håller helt med dig och vi måste nog alla hjälpas åt att förändra det ständigt uppkopplade och tillgängliga beteendet. Jag är i liknande läge och för första gången på 4 år tillåter jag mig att vara sjuk o vila och inte jobba hemma för att jag är sjuk. Det är så lätt att dras in i stresspiralen.

Mirabelle
tors, 2018-01-25 - 15:37

Det hjälper mig att stå fast när jag får bekräftande svar. Huvudet mitt hade redan börjat föra in på villospår... Ikväll är vi nyktra!

Mirabelle
tors, 2018-01-25 - 16:18

Det är helt uppåt väggarna galet att vi blir sjuka av vårt arbetsliv, och självmedicinerar till den grad att vi utvecklar beroende-problematik. Som du skriver, vi måste alla hjälpas åt att komma tillrätta med det ”alltid redo” samhälle som vuxit fram. Motverka de förväntningar som tycks vara naturliga i vår uppkopplade nutid. Ett personligt beslut i taget. Nej. Idag är jag sjuk. Bara sjuk. Inte 98% i tjänst från sjuksängen. Sjuk. Utloggad på 100%. Over and out.

Mirabelle
fre, 2018-01-26 - 12:45

Idag skulle besök anlänt till oss, och de skulle stannat över helgen, men de valde att hålla sig hemma eftersom influensan härjar här. Jag är lättad. Inte så att jag inte vill umgås, men en box vin brukar ingå. Det är liksom en vana sedan många år tillbaka. Eftersom vi inte träffas mer än ett par ggr om året pga avstånd, så blir det liksom mycket "tradition" över umgänget. Det sker på ett visst sätt, helt enkelt. Och det skulle väcka en del bekymrade frågor om jag plötsligt avviker från manuskriptet. Det höll faktiskt på att bli ett planerat återfall av alltihop. I mitt huvud hade jag redan gett upp kampen och ställt in mig på att dricka vin och hålla masken. Ryggradslöst va? Nå, nu behöver jag ju inte våndas över det på ett tag. Kanske har jag samlat mer mod till nästa gång...

Tragikomisk
lör, 2018-01-27 - 17:32

I min förra nyktra period så förvarnade jag alla kompisar och gäster som jag kände bra att jag tyckte jag druckit för mycket under en period och därför skulle ha en vit månad (som blev till ett år)
Det var bra, tar udden av det men känner mig löjlig om jag skulle göra det en gång till..

Mirabelle
lör, 2018-01-27 - 18:24

Men just de här vännerna känner jag att jag inte kan... Vi hade en lång vit period för ca tre år sedan. Det var pga att min man insjuknade i en djup depression m ångest. Han vågade inte dricka alkohol pga medicinering, suicidrisk osv. Då drack inte jag heller förstås. Det här är vänner som blir väldigt oroliga. De kommer genast anta det värsta och ställa en massa frågor jag inte orkar svara på, om sådant jag inte orkar tänka på, eller vill lägga vår tid tillsammans på att älta. Det är kanske larvigt. Men jag orkar inte bära andras oro. Jag har så tillräckligt med min egen...

Mirabelle
sön, 2018-01-28 - 11:25

Just de orden läste jag nyss i nynykters tråd... Jag vet inte om jag vågar. Det är så förbannat jobbigt att bli överfallen och lamslagen av alla uppdämda känslor. Där har jag roten till vin vin-lulls-längtan. Jag har inte tillåtit mig att känna något alls, kring väldigt mycket, på väldigt länge. Möjligen har jag hållt krampaktigt fast kring något som liknar positivt tänkande, men mest har jag nog bara blockerat. Och nu kommer känslorna ikapp... Sorg, ilska, vanmakt, skräck, ånger, indignation, skam, skuld, längtan, meningslöshet, förakt, tvivel, hopplöshet... Allt i en salig röra. Inget har egentligen med alkohol att göra. Det är trauma. Sviterna av att ha gjort så gott man kan för att ta sig igenom, ut på andra sidan. Stora livsomvälvande val, utan facit. Många tankar utifrån "Om jag hade gjort så eller så istället..." Runt runt runt snurrar olika tänkbara scenarier i tankarna. Jag försöker trösta mig med att jag gjorde de val utifrån vad jag bedömde bäst då. Aldrig utifrån mina egna behov eller önskemål. Om det valet som blev rätt för den ena inneburit försämringar för den andra, så var det åtminstone inget själviskt i ekvationen. Det handlade om att balansera olika älskade människors behov och situationer mot varandra. Det GÅR ju inte att välja "rätt" när olika behov står i rak motsats till varandra. Någon blir alltid lidande, om än man bedömt att det är den som lider minst... Därför har jag låtit bli att känna. Bara gjort och hanterat konsekvenserna. Men nu känner jag. Min egen sorg kommer ikapp, över allt jag själv förlorat i processen. Och det är så jävla deprimerande. Behöver jag alkohol för att dämpa denna störtflod av känslor? Ibland tror jag det. Men jag tror också att jag hade hamnat i det här stadiet av bearbetning även med vinflaskan i högsta hugg. Nu när det finns utrymme. Och till syvende och sist är det nog klokast att möta det hela nykter. Det blir nog mindre långdraget så.

Odette
sön, 2018-01-28 - 12:48

Mig så väl i din text.. önskar jag kunde stänga av hjärnan och inte känna så satans mycket hela tiden!! Kramar till dig❤️

Vinäger
sön, 2018-01-28 - 13:35

För några år sedan insåg jag att jag aldrig fanns till för mig själv. Många barn, mycket arbete, sjuka föräldrar, det var alltid någon annan som behövde mig mest. När jag höll på att braka ihop på allvar föddes en metafor som jag alltid håller färsk sedan dess.

Det handlar om syrgasmasken på flyget. Du måste se till att du själv har tillräckligt med syre innan du hjälper någon annan. Har du inte det, blir det inte bra, varken för dig eller andra, tvärtom!

Det tar tid att lära om, men det går!

Fina Mirabelle, jag önskar så att du får -
eller snarare orkar skapa - lite lugn i ditt liv. Kram till dig! ♡

Tofslan
sön, 2018-01-28 - 15:48

Jag håller med i det du skriver. Jag tror att de flesta av oss använder alkoholen som ett dämpande medel, mot känslor och känna någon sorts glädje i mörka stunder. Eller att ens få känna någonting ibland. Det är sunt att du tänker på varför du dricker och hur du ska möta dessa känslor nykter.

Mirabelle
sön, 2018-01-28 - 16:32

Jag blir rörd av era svar... Att ösa ur sig har aldrig varit min vana. Jag är en sådan som bara biter ihop och agerar i tysthet. Enligt min mamma var jag sådan som barn också. Självständig redan som mycket liten. En sådan som drog slutsatser och agerade efter eget huvud. De visste aldrig riktigt var de hade mig... Och så är det fortfarande. Utåt är jag en sådan där äppelkäck, driftig och självsäker person, med till synes outtömliga energidepåer. Ingen ser hur trött min själ är. Men nu har jag bestämt mig för att ta hand om trötta själen. En del i det blir att vara mer ärlig mot omgivningen, och att känna efter. Vad behöver jag? Vad vill jag? Idag var svaret träning. 10 km på crosstrainern och 5 km rodd och en rask promenad senare har jag hunnit både tänka och känna en hel del. Det är så mycket lättare att möta, tillåta och släppa känslorna medan kroppen får fysiskt utlopp för obehaget. Nu ska jag tillämpa rådet jag gav till Odette i förrgår. Tänk en gång. Dra slutsatser. Kick some grass over that shit and move on.

Tack alla fina för att ni finns där ute!

Tragikomisk
sön, 2018-01-28 - 19:11

Önskar jag var lika flitig med träning..
Men eftersom jag aldrig blir överviktig så känner jag att ”det är ok”, kondisen är dock kass!!! Och jag som varit som en jakthund en gång i tiden. Ska bli inspirerad av dig och börja göra lite armhävningar varvat med non A-öl ikväll.