Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Mirabelle

Och dags för att sätta mitt nya förhållningssätt i verket. Uppdrag no 1 blir att gå på ett möte jag måste vara på, UTAN att samtidigt tillrättalägga och styra det som pågår på min enhet medan jag är på det mötet. Jag släpper. Och går. Uppdrag no 2 blir att gå på rast när jag ska. Oavsett alla "måste bara". Jag släpper. Och går. Uppdrag no 3 blir att gå hem när jag ska. Oavsett vad som skulle behövas styras upp, ordnas eller tas omhand. Jag släpper. Och går. Uppdrag no 4 blir att inte fortsätta jobba hemifrån gratis med allt som inte hanns med under dagen. Räcker inte den betalda arbetstiden, så är det så. Fyra små uppdrag. Yes, det fixar jag!

Du och jag, Alfred... förlåt, Mirabelle menar jag, förstås. Du och jag mot världen - eller åtminstone arbetsgivaren. Du och jag med - inte mot - oss själva. Wow, vad vi kan förändra! Tillsammans! Ensam är inte stark. Nu kör vi! ♡

Fått nog

Hur gick det Mirabelle? Klarade du dina uppdrag. Hur reagerade kollegor på dina nya gränsdragningar? Skit förresten ifall någon reagerar negativt. Man får väl för fan jobba efter de förutsättningar som ges. Stå på dej. Kram

AL

Hoppas det gick bra att testa dem idag.
Jag gillar böckerna - Omgiven av idioter / Omgiven av psykopater. En ögonöppnare för mej.
Dessutom läser jag just nu Den lata vägen till ett fantastiskt liv - och arbetsliv.

Mirabelle

Jag läser just nu Omgiven av idioter. Har redan köpt Omgiven av psykopater. Önskar mig Den lata vägen...

Tack alla rara för respons! Dagen gick bra, och jag klarade mina uppdrag. Men det var en "lugn" dag, dvs en dag som gick enligt plan. Det blir spännande att försöka applicera gränserna i kris... Det är svårt :/ Jag tycker ju att man ska ställa upp, go over and beyond för att hjälpa till när det skiter sig. Det är bara det att den inställningen överutnyttjas in absurdum i min bransch. När krislägena avlöser varandra och inte en vecka har förflutit enligt plan på månader... Då är det dags att köra ner hälarna i backen! Måtte jag bara ha den sinnesnärvaron när det gäller... Nå, om jag ser tillbaka på senaste halvåret och bildar mig en uppfattning om framtiden, så lär jag ju få ordentligt med övning iaf...

AL

Skrev just i en annan tråd om hur jobbet påverkar oss att ta till quick-fix på hemmaplan dvs vin. Helt galet hur jag har prioriterat fel.
Samtidigt förstår jag om man slår knut på sig själv för att en behövande tredje part inte ska drabbas...men till vilket pris. Är jag så oviktig...är andra viktigare? Vem är ansvarig för vem? Hälar hjälper men om det blåser mkt måste man ibland lägga sig platt ner och vänta.

Mirabelle

Fick mess tidigt imorse. Andra kollegan sjuk. Jahapp. Upp till bevis för mig då. Mentala barriärer upp. Började med att ringa in och berätta vilken tid jag kommer, INTE kasta mig iväg, som om hade jag betalt för dygnet-runt-jour. De andra får lösa det tills jag börjar. Eller sjunka med skeppet. Det är den oskyldiga lidande 3:e parten som oroar mig AL... Men det är inte jag som snålkör verksamheten så att minsta krusning leder till kris och mayhem, så varför ska jag ta ansvar för det? Betala med min hälsa? Nej, nu räcker det. Nu ska jag bara minnas mitt brandtal till mig själv hela veckan ?

AL

Att ta ansvar under den tid man har betalt för gör du säkert med råge. Var nöjd över det jobbet du gör då och lämna det andra dit det hör hemma.
Läser en bok till - ja jag vet...Helt nördig - Fokus på jobbet...heter den. Och där har jag hittat lugnet som ska hjälpa mej till nykterhet...steg för steg.
Arbeta lugnt !?

En ansvarsfull start på en stressmorgon. Alltså ansvarsfull mot dig själv. Vilka har nytta av oss när vi inte orkar längre?

Nu håller vi i - både det ena och det andra! ♡ Kram

Mirabelle

AL, du är ju en vandrande biblioteksrekommendation :) Den boken ska jag hålla utkik efter. Det är ju det jag försöker få till... fokus på jobbet, på jobbet... och ur syn ur sinn resten av tiden. Jag har hållt mina uppdrag även idag iaf :) Tyvärr har vi samma krav på oss även om vi jobbar utan 1/3 av arbetsstyrkan... Men jag försöker hitta förhållningssätt där med. Acceptera förutsättningarna, sluta trolla med knäna och utföra mirakel. Good enough. Den biten måste jag öva mer på...

AL

Att du håller dej till jobb-planen.
Ja jag vet...är insnöad på böcker...Läser o läser o lär mer om mej själv. Det funkar för mej..en bok och en kanna te istället för svtplay och en box vin ? numer kommer jag dessutom ihåg nåt ?

Mirabelle

Nu håller vi! Nykterheten och allt det som hjälper oss att hålla den! När vi inte orkar längre går det åt helvete. Tills någon annan sucker med prestationsångest plockar upp stafettpinnen och kör sig själv i botten... Låt oss med varm hand lämna över stafettpinnen redan nu istället. Eller, inte lämna över, det signalerar ansvar. Vi släpper den. Den får falla där den faller. Någon kommer plocka upp den.

AL

Precis så är det....du skrev i en annans tråd...
Självförtroende finns men ingen självkänsla.
Hur får man till det sistnämnda ?

Mirabelle

Att vi behöver delta i mellanmänskliga möten som inte baseras på prestation. Arbetsplatsen är alltså inte optimal... Varje gång vi möts, och jag ser dig och du ser mig, så skapas våra identiteter. Som den där filosofen jag berättade om sa... "Det är i mötet med andra vi blir till". Det tror jag är enda sättet att erövra självkänsla, att bli sedd i genuina mellanmänskliga möten, och att då få uppleva att det som blir sett duger och accepteras. Jag har gömt mig länge nu. För länge. Det är dags att möta och mötas.

En alkoholists…

Nu kanske jag är helt ute och cyklar för läste inte hela tråden, men såg att du fått kommentarer om att man måste kunna säga nej. Det är ABSOLUT självklart så, och jag håller med. Det är antagligen ett av de största problem vi har, kanske framför allt kvinnor?! Men samtidigt som vi måste lära oss säga nej tror jag att vi också måste lära oss säga JA, men till rätt saker. Har ni sett Yes man? :D Det är inspirerande, om man förstår och ser nyanserna...

AL

Det innebär ett risktagande och det är svårt att bjuda på mej själv just nu. Undviker mest.
Du är nog mer stabil känns det som. Sen tror jag att ens hemmavarande barn gör att man måste gå vidare. Mitt barn är utflugen och klarar sig nästan helt utan föräldrar.

Hoppar lite bland ordningen här. Förstår din känsla av otillräcklighet, uppgivenhet, men ännu mera maktlösheten. Vad gäller jobbet, visst, men det svåraste är förstås när det handlar om våra barn. Barnen, de finaste vi har och som vi kan och vill göra allt för.

Föräldrarollen, ja. Som jag ser det gör du allt du kan och förmår. Men mer än allt kan du inte göra. Det kan heller ingen begära.

Tänkte på det du skrev i en annan tråd om att det blir lärsituationer för barnet, att gå igenom det svåra. Att bara finnas för dem när det är som jobbigast. Även om föräldrahjärtat håller på att sprängas av kärlek, sorg och vanmakt är det ibland det enda vi kan göra. Finnas. För dem. Älska dem. Villkorslöst.

Alla mina barn är vuxna nu, men när de mår dåligt av olika anledningar, är det mig de ringer. Jobbigt ibland även för mig, men jag är ändå glad över förtroendet. Det jag försöker komma fram till är att det beror på att jag har försökt att just finnas för dem, lyssnat. Jag har långt ifrån lyckats lösa alla deras problem under resan mot vuxenlivet, ibland har jag bara sett till att de orkat överleva dagen, veckan, månaden... Tungt, men nödvändigt. Det går tyvärr inte alltid att hitta en lösning för stunden.

Lite rörigt inlägg kanske, det handlade mest om att stärka dig i din uppfattning om att det viktigaste är att finnas för barnen. Jag har jobbat med barn och ungdomar - både med och utan olika funktionshinder - i ett antal yrkesroller och på olika nivåer i hela mitt vuxna liv. Du resonerar så klokt! ♡ Kram

Mirabelle

Du skrev just det jag behövde få läsa just nu. Ibland känns det så himla tungt... När det ena avlöser det andra och det tredje och det fjärde, och man aldrig får andas ut. Men mycket stress och känsla av maktlöshet släpper när man kan tänka så, att min uppgift är att stötta, inte lösa. Kram

Mirabelle

Ska leta upp den filmen och titta! Jag antar det hela handlar om balans och prioriteringar. Vissa saker kan man verkligen inte säga nej till om man ska behålla självrespekten... Men det blir desto viktigare att lyckas identifiera överkrav, trams och mind-fucks som är möjligt och vettigt att säga nej till. Så att det finns utrymme att säga ja till det som är viktigt för en själv...