Ja, så här är det: mådde kanon med mitt vita liv. Men så hände det. I fredags. Jag var på jobb, ringde hem och undrade om mannen kunde påbörja maten så att jag slapp äta lunch ute. Lunchmaten är ofta dyr och onyttig. Jaa, han lät lite lullig men fullt? kapabel. Kommer hem, trött, hungrig, måste gå ut med hunden - och maten är inte ens påbörjad! Hannen sitter där skrattande framför tv:n med sitt påsvin! Jag gick hundpromenad, kom hem, fortfarande trött, hungrig, ledsen, arg. Kolkade upp den flaska vin han så lägligt köpt hem.
Min fundering är: vill han få mig att dricka? Varför?
/Dion.

Sitter här och funderar i söndagskvällen. Maken har somnat efter att ha druckit större delen av dagen. En lukt av sur alkohol sprider sig i lägenheten. Jag mår inget vidare. Han har stökat runt hela helgen, ungefär som vanligt. Ramlat och haft svårt att ta sig upp. Vinglat på ett livsfarligt sätt i trappen. Skrämt både husdjuren och mig. Gått runt och tramsat, hånat, gastat. Skämmer ut sig för grannarna. Jag vet inte var jag ska göra av med min vrede. Att säga ifrån gör det bara värre när han är i det här tillståndet. När han är nykter går det heller inte att tala med honom. Han verkar helt obekymrad inför det elände han ställer till med. Det verkar som om han tycker det här är något jag ska stå ut med. Om jag inte vill det så får jag maka på mig!!

Undran: det här liknar hemfridsbrott, psykisk (i viss mån fysisk) misshandel. Han gör mig sjuk snart också. Försöker få mig att dricka när jag till sist inte står ut längre. (Jag har varit beroende tidigare.) Jag tror inte han vill separera, jag tror han bara vill utöva makt och kontroll.
Undran: hur mycket ska man behöva tåla? Om det här skedde någon annanstans än i hemmet skulle det vara åtalbart.
Han är en sjuk människa som förstör både för sig själv och sin omgivning.

andas ju det du redan vet.
Att du förstås också kan gå,lämna och byta liv.

Men jag har förstått av dina tidigare inlägg att ni har en väldigt lång historia.
Och då är det inte enkelt någonstans.

Men på något sätt så är det ju bara de två alternativen kvar.
Stanna och acceptera,eller gå.
Det känns som att dina inlägg blir renare och enklare och mer självklara i denna "sanning"

Men jag vet hur svårt det är fast allt sunt förnuft säger eller tom skriker åt en vad man borde göra.
Åsså gör man det inte och förminskar sig själv ännu mer på kuppen.

Det som hjälpt mig är att skriva listor.
På plus och minus och hålla dom så sakliga som möjligt.
Simpelt och lågstadienivå på något sätt.
Men när man blir insnärjd i så många parallela historier som löper samtidigt så kanske det kan vara en hjälp.

Vet att du vet Dionysa,men jag tänkte bara stärka dig i att du ser rätt.

Bedrövadsambo

Önskar verkligen att jag hade kunnat ge dig en lång värmande kram! Fy fan vilket svin din man är. Och jag håller med Ullabulla, det finns bara två alternativ - acceptera eller separera. Och jag tycker verkligen inte att du ska acceptera sådant vidrigt beteende. Men jag vet också att resan till beslutet är allra svårast, och att det får ta den tid det tar.

Vilken situation du befinner dig i. Även
jag yycker självklart att du ska lämna honom, men förstår att det är långt ifrån okomplicerat. Kramar i massor

Jag har alltid varit skeptisk mot den frasen. Underförstått: fortsätt sup tills du stupar. Samtidigt inser jag att det är nog vad jag gjort. Jag har varit avhållsam, trillat dit, varit avhållsam,... Sista (?!) gången jag gjorde så var för några veckor sedan; en kort sejour i träsket då jag insåg hur tråkig spriten blivit och hur lite jag fick ut av den, plus hur deprimerad jag kände mig efteråt. Alltså: den har förlorat sin dragningskraft på mig!? Mina långa nyktra perioder har jag använt till att motionera, äta bra, göra roliga saker,... – skaffa mig ett liv kort sagt!! Förbluffad är jag över hur snabbt det vänt, hur många glädjeämnen jag upptäcker nästan dagligen. Ja, jag låter som en nyfrälst, jag vet, men... som kontrast till a-helvetet är en vanlig vardag alldeles, alldeles underbar. Som en kväll på slottet, nästan!
En god jul önskar jag er alla, gamla som nyanlända kamrater!! Och till admin.! Tillsammans är vi stark(are).

missbrukare. Ja, det verkar som om jag är fri från mitt a-beroende! Något annat skadligt missbruk verkar jag inte heller ha hamnat i. Värre är det med maken. Han har också en helt annan problembild än jag. Tycker gränslöst synd om sig själv och verkar inte ha det minsta problem med att han ställer till det för sin omgivning. Ingen skam, ingen ånger. Det är omgivningens fel att han dricker destruktivt! Tycker han uppenbarligen. Han skulle aldrig komma på idén att skriva på ett forum som det här. På så vis är han helt olik andra som hänger här, som skriver och som uppenbarligen inser och kämpar med sina problem.
Min medkänsla är 0 med honom. Medlidande ibland, och funderar på hur jag ska ta mig härifrån.

Ojdå Dionysa, hade ju kunnat vara jag som skrev det som du ovan skrivit! Tänker ofta att det är väldigt märkligt att de inte ser sambandet mellan alkoholen och det dåliga måendet.. och vad det gör med omgivningen. Jag inbillar mig ändå att jag hela tiden förstod det, åtminstone de nyktra stunderna, men att det var något jag ville döva eftersom jag inte trodde jag skulle klara att göra något åt det.
Min man tycker också väldigt synd om sig själv, ibland så mycket att jag blir galen! Andra ser det också och det är en smula pinsamt...
Alkoholen får mig att älska honom mindre och det börjar göra mig förbannad...
Kram och God Jul ändå!!!??

Skillnad

...varför leva ihop om en ändå inte är två...om att dela en gemenskap i nuet?

Jag trodde jag satt fast. Jag trodde en skilsmässa var omöjlig. Alla trådar, alla band, detta gytter av sammanflätat liv, historien...från gymnasiet till medelåldern...fucking hela vårt liv! Barn, föräldrar, traditioner, ekonomi, sorger, djupaste inre...

Det gick...han lämnade mig...jag blev fri från ett dåligt äktenskap, där vi tillsammans inte längre skapade något äkta.

Jag överlevde! Bor inte på gatan ? Barnens sorg är inte större än vad brottet hade varit att visa dem en kärlekslös vuxenrelation år ut och år in. De förstår det nu...och tiden går...det är fortfarande märkligt, svårt att fötstå, att det kunde gå så, vi två...

...men det var bäst det som skedde!

Det hade börjar smyga sig in alkohol då...först han, sen jag, en överkonsumtion för att dölja relationsbrister... jag vet inte hur mycket han dricker idag...men tror han har hyfsat koll på läget, vilket inte längre är min sak...

Ullabulla! Det blir i allmänhet värre innan det blir bättre, säjs det. Min grund känns stabilare nu än någonsin.

Och – Amanda, jag tänker att missbrukar gör olika individer av olika skäl. Även om själva missbruket ofta följer ett spikat schema så är personen där bakom en individ med sitt alldeles egna fungerande. Det är vad jag nu upplever och känner att jag bättre fattar min (vår) situation. Det här att reagera med självömkan, att skylla ifrån sig, bete sig samvetslöst – det är något som antagligen fanns i bilden långt innan alkoholen... A blev väl snarare ett medel för att få fortsätta fungera på det viset.

jag började skriva här på Forumet! Mycket finns att sammanfatta och jag får väl börja här. Fick just en påminnelse från KI och deras forskningsprojekt jag deltar i, om hur de är att vara anhörig till en beroende; dom vill ha en utvärdering. Tjaa, svarar jag. För mig har det ju gått bra, för honom – tveksamt. Å andra sidan är det ju hans liv, – inte mitt.Samtidigt som det påverkar, minst sagt: Är han påverkad blir jag påverkad, om än på ett annorlunda sätt!
Undran: hur vanligt är det att missbruk går hand-i-hand med störningar som narcissism, (psykopati!), neuropsykiatriska syndrom som autism och ADHD? Dags att fråga forskarna om det! Som privatperson känner jag mig rätt hjälplös inför de stormar min man är inne i! Jag försöker förstå utan att stämpla. Och: fr.a ordna mitt eget inre och yttr kaos! Jag är ju normalt en rätt förnuftig och inkännande person, men med honom...! Samtidigt kan man ju undra varför jag valt? att leva med en sådan person! Säkerligen finns det någon frågeställning där i mitt problemhuvud som jag måste avtäcka!

John-Erik

Kommer att återkoppla när jag läst lite mer.
Har själv varit anhörig med allt vad det innebär men senare har jag själv trillat dit
och nu försöker komma tillrätta med. Kanske hänger ihop...
Helt klart finns ett stort mått av affekt på kroppens nerver och hjärnan.
Intressant ämne hur som helst och ska försöka fördjupa mig i det i mån av tid

John

John-Erik

Dionysa

Bra Nick du har! Jag heter inte John-Erik. Såg Jon-Henrik på Lets Dance och mitt nick blev så här.Rimmar lite..
Låter töntigt och bra, lite bonnigt. Kanske tar fram fördomar hos folk rentav;-)
Men...
Du är väldigt målande i dina inlägg.. Känns nästan ibland som om du gråter när du skriver.
Din beskrivning av dina känslor i skrift känns som att du verkligen vill nå ut med din förtvivlan om än i skrift
men jag uppfattar dig ibland ( i skriften) som panikartad.Du vill ha tröst.
Nu vet jag inte vad som hänt efter datumet då jag inte läst hela din tråd.
Jag är medelålders och har upplevt en del...
Rent spontant om tankar som dyker upp i skallen och som u.t. anser bör göras.
Har din partner undersökts för ex.vis bipolaritet.? Hur mår han i sitt jobb? Är han mobbad på arbetsplatsen?
Mobbar han själv och gör sig obekväm och krökar härav? Om han inte har bokstavskombinationer så måste man kolla på allt
annat. Sen tycker kanske att dynamiken i ett förhållande inte ska vara fokuserat på negativa inslag där den ene vet att
ljuga på ett begåvat sätt och tror att den han ljuger för köper det. Ett förhållande kan inte byggas på lögner Dionysa.
Ett bra förhållande bygger på respekt och hänsyn i allt som händer mellan varandra. Har man ett problem så kämpar man
båda utan förljugenhet. Du har ju själv nämnt ultimatum. Hur känner du för det just nu?
Känner lite att du kanske är starkare i texten än vad du är i verkligheten. Din text är ju vad du vill men inte mentalt inte orkar med.. Har jag fel?
Om du vill leva ett liv utan ångest så måste en ny väg väljas och det är bara du som kan åstadkomma detta.
Du är kvar för att skydda honom så upplever jag detta. Känslor som finns kvar gör att du inte kan släppa taget.
Om han ramlar o.s.v. så är du där Läser det lite mellan raderna..
Det viktigaste du har att förhålla dig till är att inte normalisera detta skeende.Ditt liv är är inte normalt kan meddelas.
Livet är inte ämnat att vara såsom du har det.
Är väl medveten om att det finns känslor under allt detta. Det kan finnas emotionella känslor som man är van vid
och haft med sin partner tidigare. När man träffades och all romantik. Ingen lätt sak att sortera bort.
Stunder av lycka som man har haft med sin partner sveper förbi i flashar och man sitter kvar i en negativ spiral eftersom
man tror att det ska bli bättre. Det blir inte bättre om den som missbrukar inte vill själv. Men det vet du ju redan...
Känns som att du verkligen måste ta dig ur detta och ta ett steg från all negativism. Du har ju ditt liv att leva så hög tid..
Du har gjort ditt och tagit stort ansvar gällande din gubbe. Ställ ultimatum. Utred. Det kanske finns en medicinsk orsak till det envisa krökandet.
Hoppas att du inte tar illa upp om jag skrivit fel ovan. Har själv en svår berättelse som jag kan ta när jag är mogen.
Är lycklig nu dock :-)

Ger dig en riktigt varm kram

John

Hej , Jon-Erik. – John!, menar jag... Tänkte faktiskt på Let's dance när jag såg ditt nick! Har du liknande utstrålning som han (Jon-E) och är lika dansant –åtminstone till hälften, så är det inte illa!
Skämt å sido. Jag blir rörd och glad över att du har tagit dig an att börja läsa mina inlägg! Stolt över att du tycker mina inlägg är "målande" och att det låter som om jag "gråter" i min text! Vad modig du är som vågar komma med komplimanger så där rakt på! Bra självförtroende, eh?

Dina kommentarer och antaganden stämmer delvis. Jag är t.ex. nog inte lika stark i verkligheten som jag verkar i texterna. Jag tar mig samman och gaskar upp mig när jag ska skriva, antagligen för att orka formulera mig och som ett slags självpepp.
Jag såg någonstans att du rört dig i kretsarna runt Stureplan, stämmer det? Jag är lite nyfiken på det livet som inte alls är mitt. Är det sant att man där ibland kan ses vaska de dyrast och ädlaste champagnerr?! Berätta gärna! Jag är intresserad av att veta så mycket som möjligt om hur du har det!

Å.k. sedan och besvarar ditt långa inlägg så gott jag kan.
Ha en bra lördag!!

John-Erik

Hej!

Tack för återkoppling. Nja utstrålning det kan jag själv inte kommentera :-)
Stureplan är för länge sedan förbi och vaskningen kom senare. Jävla idioti för övrigt.
Tycker att det är intressant att läsa om livsöden. Lärorikt..Om man sedan svarar
på inlägg i trådar som din så lever man sig in i situatuonen samtidigt som man tänker på
det man skriver. Vet hur ävvlans svårt det är att vara mitt i skiten. Mycket känslor som
snurrar i huvudet hela tiden.
Jag är entreprenör. Har aldrig varit anställd. Mitt företag är mitt liv och sysselsätter mig
dagligen och det känns bra att ha något att göra som känns meningsfullt.
Kommer aldrig att pensionera mig. Skulle nog dricka mer och få myrkrypningar.
Tror att jag blev företagare för att visa omgivningen att jag duger.
Barndomen skadade mig så pass att jag hela tiden vill överprestera
Hålla en juste fasad utåt s.a.s. Skämdes så för min familj. Kunde aldrig ta hem kompisar
p.g.a. misären hemma. Kunde aldrig plugga, sällan sova en hel natt.
Det var för rörigt hemma. Aldrig få en kram. När alla andra blev hämtade ex.vis efter en fotbollsresa
så fick jag gå hem 5 km. med tung packning.
Posttraumatisk stress i unga år sätter en prägel på resten av livet.
Har svårt att visa känslor även idag p.g.a. blockeringar från barndomen.
Önskar att inga barn ska lida som jag gjort.

Önskar dig en bra Lördag Dionysos.

Vi återkommer

Finns mycket att ventilera

Nu : Åka och handla uteblommor m.m.
Börjar vänja mig vid mitt nick ;-)

John

John-Erik

Hur mår du Dionysa? Med tanke på tråden jag skriver i nu.
Hoppas att det funkar bra och att du mår bra. En sak som jag inte riktigt förstår är att om man pratar i en tråd och får kontakt
med någon som inte "äger" tråden så stör man s.a.s trådinnehavaren. Har jag fel?. Effekten blir då att ingen ventilering kan uppstå.
Inga längre konversationer i.a.f.
Det blir tvärslut där således. Har varit aktiv på en del aktiesidor/forum och där har man ibland något som kan
vara bra även här."Fritt forum" Kanske inget bra exempel och kanske inte fungerar här så bara en tanke så god som någon.
Man tar av sig slipsen och ventilerar hur man vill men då med vett och etikett i behåll.
Alla kan svara alla och till vem man vill utan att tänka på att man kan såra trådägaren.

I bästa välmening

John