av Dionysa

Ja, så här är det: mådde kanon med mitt vita liv. Men så hände det. I fredags. Jag var på jobb, ringde hem och undrade om mannen kunde påbörja maten så att jag slapp äta lunch ute. Lunchmaten är ofta dyr och onyttig. Jaa, han lät lite lullig men fullt? kapabel. Kommer hem, trött, hungrig, måste gå ut med hunden - och maten är inte ens påbörjad! Hannen sitter där skrattande framför tv:n med sitt påsvin! Jag gick hundpromenad, kom hem, fortfarande trött, hungrig, ledsen, arg. Kolkade upp den flaska vin han så lägligt köpt hem.
Min fundering är: vill han få mig att dricka? Varför?
/Dion.

Dionysa
mån, 2017-05-01 - 08:21

Penséerna, violerna, ranunklerna utanför min dörr har nu rest sig definitivt efter alla köld- och snöattacker. Hagel, kom det visst också ett tag. I veckor har dom duckat och hukat, men idag lyser solen från klarblå himmel, fåglarna fyller ljudrummet allt dom orkar och luften krispig efter en sista? kylig natt.

Dionysa
fre, 2017-05-05 - 07:26

Vilka krav kan man eg ställa på den man lever med, t.ex. vad gäller nykterhet? Jag tänker nu på min man, som ni förstår.
"Mitt hem är min borg", heter det ju. Han vill självklart känna sig fri i sitt eget hem, leva sitt liv som han vill och förmår. Känna sig trygg! Jag också. Men någonstans når vi bägge en gräns där det gäller att inte trampa på den andres frihet. Är det möjligt att ha en sån hänsyn när man lever tillsammans? Är det möjligt att inte ha en sån gräns? Ibland blir ju den ene mer behövande, kanske sjuk, och den andre får rätta sig efter det, dvs friheten blir begränsad? Eller man väljer att begränsa den och bibehåller på så sätt sitt självbestämmande? Men respekten för den andre måste ändå alltid finnas! Vilket kan innebära att den sjuke, etc. måste bidra till att underlätta situationen. Som i det här fallet: inte köpa hem a i obegränsade mängder, gömma a, grisa ned, hota, åberopade att han måste göra så därför att partnern finns där och irriterar...
Ok, säger jag, vi måste förstås hitta en lösning, jag tänker inte stanna här en minut i onödan om vi nu befinner oss vid världs ände. Vi går ju i familjerådgivning, får ta hjälp av den för att ordna upp det här.
Vi har tidigare talat om att försöka göra det bästa av situationen, att samarbeta med det. Nu får vi samarbeta om att upplösa den.
(Jag skriver ned det här för att vara förberedd inför helgens duster.)

Bedrövadsambo
fre, 2017-05-05 - 12:06

Att samarbeta för att upplösa relationen är nog det enda rätta. Styrkekram!

Gunda
tis, 2017-05-09 - 13:46

..din tråd och undrar hur du har det.
Du har så mycket djupa tankar och känslor. Jag inspireras av dig och får många tankeställare
i mitt liv.
Hur går det för dig, tänker på dig.
kram

Dionysa
ons, 2017-05-10 - 08:16

– våran kontakt har alltid varit dålig; usel. Hon är åtta år äldre och har alltid avskytt att jag kom och tog hennes plats. Hugg och slag. Klösmärken. Nu skrev jag och berättade något om hur mitt liv sett ut där i "solen", alldeles rakt och så sant jag kunde. Jag började hulka når jag såg orden formeras på skärmen. Inte av självmedlidande, nej, av medkänsla och sorg blandad med glädje över det som varit och är. Den här texten ska hon väl inte med sitt snabba intellekt och sin kyla kunna hugga sönder, massakrera, tänker jag. Eller så kan hon det, och då får det vara så. Hon har i så fall rätt: det är mer synd om henne än om mig.

Pi31415
ons, 2017-05-10 - 08:18

närvaro och medverkan här på forumet Dionysa, och med dina ofta tänkvärda och intressanta inlägg.
Ibland är de också lite "hemlighetsfulla", de väcker nyfikenhet, frågor och funderingar.
Vad är det du vill få klarhet i, och vill lämna?
Du behöver inte svara om du inte vill.

Hoppas du får en riktigt bra dag Dionysa

Sinnituss
ons, 2017-05-10 - 08:31

är bra. Man kan se hur det blir innan och göra sig förstådd och få tala till punkt utan att bli avbruten.
Under perioder då jag bott utomlands i ungdomen brevväxlade jag med några av mina vänner och det gjorde att relationen fördjupades trots avståndet. Kan vara ett bra sätt att få en bättre relation med din syster.

Dionysa
ons, 2017-05-17 - 07:34

Lyhört läst, min käre Pi! Och tack kära Gunda för ditt inlägg, det värmer! Ser när jag läser mina senare inlägg att det låter som om jag hade en dödslängtan! Javisst. Den finns där, inte alltid, men ibland. Precis som för de flesta. När jag skriver om att längta efter avslut, börjar skriva brev till anhöriga, så är det inte för att jag vill lämna jordelivet. Tvärtom! Jag har återupptäckt livet än en gång, upptäckt denna unika gåva och insett att jag är fri att handskas med den på bästa sätt. Ska jag göra!

Dionysa
ons, 2017-05-17 - 07:44

Nära relationer kan vara "tjorviga". Som när mannen säger att han måste dricka för att jag finns där och plågar honom. Hans drickande plågar mig, vilket får mig att bli otrevlig, vilket får honom att... Ja, så är den berömda spiralen igång! Nu har jag bestämt mig för att försöka göra tvärtom; gör allt jag kan för att bryta den mekanismen. Jag sätter mina gränser, låter mig inte trampas på, resignerar inför att jag inte kan "omvända" honom, förblir saklig om än berörd. Går sedan till mitt, odlar mina blommor, tar min elcykel en vända genom den vårstinna dagen... vårdar min kropp och själ. Kanske, kanske inte, får han det då också lite lättare på kuppen, när tanten håller sig borta ett tag, kommer hem glad...

Gunda
tors, 2017-05-18 - 09:05

.. om det där med nära relationer, det är verkligen inte lätt. Det är viktigt att ta hand om sig och
inte låta sig provoceras av omgivningen.
Här är det jag som inte kan hålla mig. Mannen dricker mindre och mindre
och jag försöker också det, men lyckas inte lika bra som han.
Sen relationen till andra nära släktingar, det kan också vara knepigt.
Att bli trampad på och förnedrad, det är inte roligt. Jag har fallit ett par gånger nu och kan inte styra
mitt drickande då. Önskar att jag kunde stå på mig, och säga ifrån så jag slipper må så dåligt och falla tillbaka på dåligt beteende.
Jag får försöka göra som du, göra saker för mig som ger mig glädje och tillfredställelse, försöka ta hand om mig på rätt sätt och inte
falla tillbaks på det jag inte vill.
Kram och ha en bra dag.

Dionysa
fre, 2017-05-19 - 08:19

När jag skriver om känslor till Blåklocka, exempelvis, så skriver jag förstås också till mig själv. Jag har vuxit upp och präglats av en miljö där känslor betraktas som något (nästan enbart) av ondo. Känslor har behandlats med känslor... av oro, olust, ångest. Man har stoppat undan, slagit, misshandlat, och de har ... slagit tillbaka, förstås. Tänk om man hade använt sitt hyllade förnuft till att räkna ut det?! För mig tog det ett halvt liv och år av terapi, livets terapi och psykodynamisk sådan, för att börja fatta denna självklarhet – att känslor måste få finnas för att inte bli ens fiender och att det är hanterandet av ds det kommer an på.

Malta
fre, 2017-05-19 - 09:10

Vad jag känner igen detta med känslor. Min ursprungsfamilj sopade allt under mattan och gjorde någon "fel", så blev det silent treatment eller en enorm explosion från den mer utagerande föräldern, som sen drog sin kos och lämnade oss barn där med skuld och förvirring. Alla dessa känslor som vi samlade på oss i en liten säck, som blev allt tyngre att bära. Sen har jag väl inte valt de bästa relationer när jag lämnade föräldrahemmet. Fortsatt påfyllning av skampåsen och en känsla av att ständigt vara fel och att göra fel. Så himla skönt när jag kunde sticka hål på påsen. Jag har massor kvar att jobba med och håller med att missbruket har gett en hel del insikter, som kanske hade saknats. Ha en fin, solig helg! Kram

Pi31415
lör, 2017-05-20 - 04:30

skicka en varm hälsning till dig Dionysa, samt säga att jag tycker du är bra.

Önskar dig en trevlig helg. Sköt om dig!

Dionysa
lör, 2017-05-20 - 09:30

Så var den här igen den där känslan av att inte duga, att jag levt i en illusion, en chimär, att jag nu måste jag inse hur det verkligen ÄR...! Varför hamnade jag här? Jag letar i mitt minne. Vi var på familjerådgivningen och jag sätter där ned foten beträffande min partners drickande, till att börja med. Vi kan inte resonera, samarbeta, om hans hjärna är mer eller mindre förgiftad hela tiden. Jag ställer ultimatum om att jag till en början inte ska behöva hitta en oredig man varje fredag eftermiddag när jag kommer hem, och sedan ha "jour" hela helgen ¨ – ja ibland hela veckan!– för att se till att han inte droppar baklänges i trappan etc. I går kväll hände det. Igen. Jag hade "fredagsmys" så gott jag kunde, och hör då ett brak från övervåningen... ja, ni förstår. Jag erbjöd honom min hjälp och han svarade automatiskt som alltid "nej, nej, klarar mig själv.! Stick!" vad jag svarade ska jag inte upprepa här. Väl medveten om att han är momentant sjuk och man kan inte gräla på honom av just den anledningen och att han inte är verkligt kommunicerbar i det tillståndet. Så jag skrek verkligen saker för min egen skull. Nu skriver jag istället. Forts följer. Säkert.

Malta
lör, 2017-05-20 - 18:57

Du är precis så fantastisk som en människa kan vara och det vågar jag påstå utan att känna dig! Du kämpar så hårt och du får göra det för 2. Ha en underbar lördag! Hoppas du får välförtjänt vila.